Resterna av Berlinmuren har fått maka på sig för ZDF:s partytält och klättervägg under VM. För här är det jippo som gäller. Runt hörnet ligger Die Fanmeile mellan Brandenburger Tor och Siegessäule, där 750 000 personer knör in sig när Tyskland spelar, och kissar ut 100 000 liter urin i Tiergarten varje dag, så att arrangörerna får spreja VIP-läktaren med parfymerat vatten.

Nog sätter sig Berlin på kartan. Men det är ju inte därför folk flyttar till staden. Trots att det mesta nu står färdigt sen några år tillbaka känns Potsdamer Platz fortfarande artificiell, uppsmälld på för kort tid, utan den kompostering och oavsedda effekter som gör en stadsdel intressant. Vilket förstärks av det som ligger runtomkring: Neue Nationalgalerie, Staatsbibliothek (där änglarna huserar i ”Himmel över Berlin”), filharmonin och de övriga institutionerna på Kulturforum, kontorshus och ambassaderna i Tiergarten — hela stadsdelen stänger på kvällen.

Och även om dagen är där rätt dött. På mitt forskarkloster käkar vi spartansk bambalunch i kantinan varje dag, för det finns inte en restaurang, inte ett kafé inom gångavstånd, förutom turistfällorna på Potse, förstås, och kantinorna i de andra kontorskomplexen (Försvarsministeriets rekommenderas: gena över gården där von Stauffenberg och hans medkonspiratörer arkebuserades för en storslagen utsikt över Tiergarten).

Istället lockas människor, inte minst den Floridanska kreativa klass jag förstått att jag tillhör, till gamla kvartersstäder som Prenzlauer Berg, Kreuzberg, Friedrichshain, och Neukölln (som är nästa grej). Eller för den delen Charlottenburg, Schöneberg och andra stadsdelar vi har hört talas om där borta på andra sidan. Alltihop rutnät, byggt kring förra sekelskiftet. Här finns ett överflöd på stad och ändå en omättlig efterfrågan.

Här finns överkomliga lägenheter — fortfarande, trots att det numera är långt mellan de orenoverade husen — ett osannolikt utbud av kaféer, restauranger, kebabhak, ett gatuliv som är sällsynt i Sverige, billiga lokaler för butiker, gallerier och kontor (jag skulle gärna sitta i en av alla dessa rymliga butikslokaler omgjorda till piffiga designbyrårer som ligger lite överallt i mitt Bötzowviertel). Och parker — parklivet i Berlin slår allt — och kanalernas stränder. Överlag undrar man om folk någonsin är hemma, så mycket tid som de tillbringar i de offentliga vardagsrummen.

(Fotboll kan man förstås kolla på här med. Var och varannan restaurang har visat fotboll — ”live”, som de understryker — och skulle man vilja gå hem i pausen kan man behändigt nog se andra halvlek på alla uppställda tv-skärmar längs vägen.)

Det är sådant som ger en stad ett gott rykte, som drar folk som vill bosätta sig snarare än turista. Det är hit de borde styra nästa studieresa, alla dessa kommunala politiker, stadsplanerare och marknadsförare som vill sätta sina städer på kartan.

Missförstå mig inte: Jag har inget emot att bygga högt eller nytt. Men jag har aldrig träffat någon som flyttat till Göteborg på grund av Vattenståndet eller Fönsterskraporna. Eller som flyttat till Malmö på grund av monumentalbyggen och en maffig skyline (gillar man skylines bor man förstås inte i staden, silhuetten syns ju bara på håll). Eller till Berlin på grund av Potsdamer Platz. Vem i all världen skulle göra det?

(Och för alla som inte förstod travestin.)

Rikskansler Theobald von Bethmann-Hollweg kom ut och höll tal till massan och förklarade att ”tvingas svärdet i vår hand kommer vi att dra i fält med gott samvete och i visshet om att vi inte ville kriget. […] Låt era hjärtan slå för Gud, och era nävar på fienden.” Varpå folket jublande drog vidare.

Två dagar senare förklarar Tyskland även Frankrike krig. Den 4 augusti surfar kejsar Wilhelm II vidare på den nationella krigsyran i sitt trontal: ”Ich kenne keine Partei mehr, ich kenne nur Deutsche!”. Varpå riksdagen unisont — till och med Karl Liebknecht vek sig för partipiskan — beviljar krigskrediterna enligt mottot ”inåt borgfred, utåt erövringskrig”.

Som vi vet gick kriget inget vidare och jublet lade sig snart. Men år 1918 — på den tyska historiens mest ödesdigra datum; den 9 november — avgår kejsaren och socialdemokraten Philipp Scheidemann utropar den första tyska republiken. Från ett fönster i riksdagshuset.

I Berlin går gentrifieringen i cirklar, eller om det möjligen är vågor. Sedan sist har Bergmannstraße blivit ett chict shoppingstråk och i Prenzlauer Berg ser man fler barnvagnar än husockupanter. Så vart har det beryktade och hajpade alternativa, kreativa Berlin tagit vägen?

Till Neukölln, skriver författaren Jörg Sundermeier i Berliner Zeitung (”Även här finns det latte macchiato”):

Nordneukölln wird gerade ein Wohnort für all jene, die sich Kreuzberg, Schöneberg oder Moabit nicht mehr leisten können oder wollen. Diese Leute bringen zwar kein Geld mit, dennoch wollen sie auf den Latte Macchiato oder den Cocktail nicht verzichten. […] Sie sind die Vorhut. Werden sie erst einmal ihre Shops, ihre Cafés, ihre Ateliers in den ”bezaubernden” leerstehenden Läden aufgemacht haben, dann kommen jene nach, die sich jetzt noch vor Neukölln fürchten. Die haben ein bisschen mehr Geld, da sie regelmäßig in gut bezahlten Jobs arbeiten. Sie suchen aber eine ”kreative Atmosphäre”.¹

Nog visar det på en intressant paradox med Richard Floridas evangelium om den kreativa klassen? De kreativa miljöerna går ju inte att kommendera fram med politik. Snarare är det de misslyckade storslagna planerna som på sikt skapar det klimat som lockar till sig den kreativa klassens avantgarde.

Och när stadsplanerarna rycker in drar kreativitetens förtrupper vidare, till andra områden på stadens skuggsida. Kriminalitet och utslagning i rätt doser gör mer för kreativiteten än aldrig så många välvilliga och toleranta stadsplanerare.

Noter

1. I Nordneukölln bosätter sig just nu alla som inte längre kan eller vill kosta på sig att bo i Kreuzberg, Schöneberg eller Moabit. Dessa människor för förvisso inte med sig några pengar, ändå vill de inte avstå från en latte macchiato eller en drink. De är förtruppen. När de väl har öppnat sina butiker, sina kaféer, sina ateljéer i de ”förtjusande” tomma affärslokalerna, då följer de efter som i dag fruktar Neukölln. De har lite mer pengar, eftersom de i regel har välbetalda jobb. Men de söker en ”kreativ atmosfär”.