Efter freden i Roskilde 1658 förde svenska myndigheter en ansvarsfull kulturpolitik för att avdanska och försvenska Skåneland. Skånes nya herrar krävde att adel, prästerskap och borgare i Skåne skulle acceptera svenska seder och lagar. Tryckning och införsel av danska böcker förbjöds, svenska blev enda tillåtna språk i skolor och kyrkor, endast svenskar utsågs till kronans och kyrkans ämbeten i landskapet och Lunds universitet grundades 1666 för att ytterligare bidra till försvenskningen. På den tiden tvekade man inte heller att ge otvetydiga incitament för att göra svenskan mer populär bland skåningarna.

Men uppenbarligen gick försvenskningen ändå inte långt nog. Än i dag håller många skåningar på sin särart, inte minst i språket. Varannan tittare flydde SVT:s juldrama Snapphanar för att de inte hittade till rätt sida på text-tv. 350 år efter freden i Roskilde tillåts skåningar fortfarande att tala en obegriplig rotvälska på gränsen till danska.

Det är hög tid att tvinga dem sluta med sina diftonger, skorrande R och uttryck som annaförtaen, dörrahull och fröjtapåror. Särskilt borde alla fobbickar och ålahoen till skånska politiker tvingas använda svenska, så att man kan förstå all mög och vrövvel de spottar ur sig i debatten.

Den danska lukkeloven stadgar nämligen att butikerna måste hålla stängt från fem på lördag eftermiddag till klockan sex på måndag morgon, förutom åtta söndagar om året. Däremot får bland annat traktorer, husdjur, tält och växter säljas varje söndag och ett undantag med förbehåll gäller bröd, mjölk och tidningar:

Herudover må brød, mejeriprodukter og aviser på søndage og helligdage, grundlovsdag og juleaftensdag i tidsrummet fra kl. 7.00 til kl. 11.00 sælges fra butikker, hvorfra der på hverdage sælges aviser eller mejeriprodukter.

Och så vidare. Danskarnas rykte och självbild av att vara mer liberala, kontinentala och mindre reglerade än storebror Sverige är bluff och båg. Till och med Tyskland har ju numera liberaliserat sin Ladenschlussgesetz till den grad att man inte behöver kalla en toaborste för souvenir för att få sälja den på en söndag.

Och tja, det är väl ytterligare ett skäl till varför Danmark är fett överskattat som liberalt föredöme. Louise P:s gueststar Delphi-Lisa träffar därför mitt i det rödvita nyllet med sin analys av ”idelöshetens och slutet på historiens land”:

Rätt många liberaler i Sverige hoppas trots allt på regimskifte nu till valet, allt för att bryta sossarnas hegemoni. Men innan man blir för glad bör man titta till Danmark. En dos flexicurity, en dos folkpartistisk invandringspolitik och lite statsmannaskap a la Fogh-Rasmussen så kan vi kyssa en liberal dröm hejdå. För den som tror att Danmark kommer röra sig en milimeter åt ett liberalt håll besitter en optimism jag bara kan drömma om…

Vänstra stranden sätter in den danska politiken i ett större sammanhang:

”Genom närvaron av ett parti som uttryckligen vill rensa Danmark från utlänningar, ett parti som utgör regeringsunderlag, och ett aktivt kaxigt deltagande i den amerikanska krigföringen i Irak har Danmark sedan en längre tid visat att det är andra lojaliteter än de nordiska som är avgörande. Den liberala danska regeringen har tagit steg efter steg från det jämlikhetsideal som kännetecknat de nordiska samhällena.”

Så där har vi felet med danskarnas provokation mot världen: De har avfallit från den nordiska lojaliteten! Det är den mest spännande läsning av Muhammedbråket jag har stött på hittills.

Mellan raderna får vi förklarat vad Norden står för: Jämlikhet (i det riktiga Norden är också utlänningarna välkomna). Tolerans (i Norden finns inga främlingsfientliga partier). Fredlighet (Norden står över väpnade konflikter och deltar inte i krig på USA:s sida). Och lojalitet (ett nordiskt land rättar sig i ledet).

Det är den nordiska identitet som statsvetaren (tillika dansken) Ole Wæver så träffande fångar: Norden är annorlunda, fast bättre (”Nordic nostalgia: Northern Europe after the Cold War”, International Affairs 68:1, 1992).

Wæver noterar att medan resten av världen firade murens fall, reagerade Norden med skepsis och frustration och försökte begränsa den demokratiska revolutionens följder. Plötsligt kunde inte Norden hålla upp kontintenten — den splittrade, konfliktfyllda, kluvna mellan kapitalism och socialism — som en självförhärligande spegel.

Det kalla krigets slut innebar att Norden förlorade sin identitet. Försöken att göra Östersjön till ett nordiskt innanhav har inte kunnat återupprätta den nordiska identiteten, eftersom de tilltänkta baltiska lillebröderna hellre vänt sig till det EU och Nato som Norden (allra mest i storsvensk tappning) distanserat sig ifrån.

I det perspektivet kommer det nya bråket mellan öst och väst som ett brev på posten, som en möjlighet att fylla Norden med en vacker nygammal mening. Än en gång har vi en tacksam konflikt ute i stora världen att ställa vår fredliga avkrok över. Vi är annorlunda, fast bättre. Och särskilt bättre än de nordiska avfällingarna i Danmark (har de hur som helst inte länge varit misstänkt kontinentala, med sin pilsner, sitt gemyt och sina gladporrfilmer?).

Intressant nog är de specifikt nordiska värderingar som vi utläser ur Vänstra stranden-citatet precis desamma som danska nationalpopulister framhäver som urbota danska. Så ville till exempel den socialdemokratiska inrikesministern Karen Jespersen för några år sedan uppfostra invandrare, särskilt muslimer, i ”danska värderingar”: demokrati, jämlikhet, jämställdhet, tolerans.

I den andra frågan: läs Copyriots kommentar.

Uppdatering: Jyllands-Postens partikompass ger i stort sett samma rangordning: På en 400-gradig skala skiljer jag mig minst från radikale venstre (73 punkter), och mest från venstre (113) och dansk folkeparti (135). Fast omvandlat till procent blir skillnaden till dansk folkeparti obehagligt liten…

Likväl landade dock Pim och Pia i mer eller mindre samma slutsats: Att invandrarna, särskilt muslimerna, är ett hot. Så anpassar sig nationalpopulismen efter varje lands politiska klimat och nationella självbild – som när nu svensk vänster gör nationalismen och främlingsfientligheten till ett försvar för folkhemmet.

Stefan Geens bjuder på ytterligare en spaning kring samma tema. På en och samma gång blossar upp vad som tycks vara vitt skilda debatter runt om i Europa – om att försvara sekularismen i Frankrike, kvinnors rättigheter i Belgien och Sverige, förbundsländernas rättigheter i Tyskland eller statsunderstödda kristna skolor i Spanien och Italien – som alla mirakulöst nog landar i slutsatsen att muslimska kvinnor ska förbjudas att bära huvudduk i allmänna skolor:

”If there is anything redeeming about this sudden flurry of legal innovation, it is that collectively these laws betray a certain embarrassment about their aims. In each case, the proscription against Muslim women is officially construed as a secondary effect.”

Men därmed avslöjar dessa förbud också vad som kanske är deras egentliga mening. De syftar inte till att lösa något reellt politiskt problem – hur kan det vara ett politiskt problem vad vissa väljer att bära på huvudet? – utan om att stärka det nationella Viet genom att göra muslimer till ett hot mot – tja, vilka värden det nu må vara nationen samlas kring, som sekularism, jämställdhet, kristendom eller federalism.

Och det visar bara än tydligare hur idiotiska sådana lagar är, liksom hur farligt det är att stryka främlingsfientligheten medhårs.

Därför ger Berntsson inte mycket för Fleischers slutsats att nationalvänstern inte skulle motiveras av ”trångsynt nationalism” utan av en ”reaktiv och defensiv hållning gentemot en ’nyliberal imperialism’”. Detsamma gäller ju även Pia Kjærsgaard i Dansk folkeparti:

”Det är sant att nationalvänstern i Sverige ännu omfattar en generös asylpolitik, medan Dansk folkeparti står för en restriktiv. Men både i Sverige och Danmark vänder sig populismen mot EU, mot utlandsägande av företag, mot fri invandring och i båda fallen slår man militant vakt om den existerande välfärdsstaten. Dessutom ska man inte glömma att socialdemokraterna i Malmö, med stöd av kommunledningarna i både Stockholm och Göteborg, nu vill stoppa invandringen till kommunen – naturligtvis med hänvisning till att man annars inte klarar att integrera de redan invandrade i välfärdsstatens institutioner och regelverk.”

Hela artikeln kan läsas i Svenskan, fast tyvärr bara om man är betalande prenumerant.

”DF står alene med at ville ud af EU.” I Danmark, vill säga. I Sverige har de sällskap av både vänstern och miljöpartiet, samt halva befolkningen.

Den colombianske oprørsgruppe Farc bruger Danmark som base for sin internationale nyhedstjeneste.

— Jeg synes ikke, at Farc er en terrororganisation, men en befrielsesbevægelse, siger redaktøren af oprørsgruppens hjemmeside, Leif Larsen.

Eller kanske snarare en knarkkartell i gerillauniform?