Seminariet, som arrangerades av ALDE, den liberala partigruppen i Europaparlamentet, ägde rum i Dakar, Senegal, den 1–4 april 2007, under rubriken ”Liberalism and Governance: the Social Liberal State”.

Den europeiska delegationen samlade högdjur som Louis Michel, EU-kommissionär för utveckling och bistånd och före detta liberal belgisk utrikesminister, och ALDE:s gruppledare Graham Watson.

Och den afrikanska uppställningen? Knappast Afrikas främsta liberaldemokrater:

• Meles Zenawi, premiärminister i Etiopien, som på senare år har låtit skjuta ihjäl demonstranter och fängslat mängder av journalister och oppositionella. Och tja, låt säga att Meles’ Etiopien inte precis bidragit till fred och stabilitet på Afrikas horn.
  
• Idriss Déby, kuppade 1990 till sig presidentmakten i Chad, världens mest korrupta land. Han har ändrat konstitutionen för att kunna sitta ännu en mandatperiod. Regeringens säkerhetstjänst begår grova övergrepp och regeringskritiska journalister buras in, skriver HRW. Dessutom är Chad fortfarande rejält insyltat i Darfur-konflikten.
• Paul Kagame, Rwanda, stoppade förvisso ett folkmord. Men han har inte infört demokrati i Rwanda. Oppositionella trakasseras, pressfriheten är begränsad. Kagames beslut att invadera Kongo 1998 bidrog till att eskalera en konflikt som krävt minst fyra miljoner människors liv.

De är som kloner av varandra: Gamla militärer och gerillakämpar som stryper pressen, burar in oppositionen, försnillar biståndspengar och blandar sig in i regionala konflikter så fort tillfälle ges.

”It is time to approach Africa from a different viewpoint, and move from governance to a new era of dialogue”, kommenterar Johan van Hecke, MEP för belgiska VLD. Men det här perspektivet och den här dialogen känns bara alltför bekant.

Medan kejsar Haile Selassie fortfarande regerade i Addis, allierad med USA, lär Sovjet och Kuba ha stött den eritreanska befrielsekampen, liksom Siad Barres socialistiska Somalia. Men när kejsaren avsatts 1974 påbörjades den rockad som fick Sovjetblocket att ta över USA:s forna allierade Etiopien.

Kubas president Fidel Castro kom egentligen till Afrikas horn i mars 1977 för att medla mellan de krigande socialistiska broderländerna Somalia och Etiopien. Men Castro lackade ur för att hans tal i Mogadishu inte tv-sändes och för att en fotbollsmatch fick värma upp publiken.

Däremot blev Castro omåttligt förtjust i Etiopens blodbesudlade diktator Mengistu Haile Mariam¹ och prisade honom som ”en allvarlig och ärlig ledare, som är medveten om massornas makt” inför kollegan i DDR, Erich Honecker.

Medan Sovjetunionen pumpade in miljarder i militärt stöd till sin nya allierade på Afrikas horn, skickade Kuba 24 000 soldater för att backa upp Mengistus krig mot Somalia och Eritrea. Med ett sådant stöd besegrade Etiopien snart Somalia, och en offensiv trängde tillbaka de eritreanska befrielsefronterna.

Efter sina framgångar på de etiopiska slagfälten blev general Arnaldo Ochoa så populär, inte minst bland sina sovjetiska befälhavare, att Castro fann det bäst av låta avrätta honom 1989.

Mot slutet av 1980-talet trappade Kuba ned på den internationella solidariteten och drog tillbaka sina trupper från Etiopien. Derg-regimens dagar randades sedan Mikhail Gorbatjov strypt Sovjets massiva militärbistånd.

I maj 1991 rullade EPRDF in i Addis Abeba, uppbackade av den militärt starkare av EPLF. Nu för tiden chillar Mengistu hos Robert Mugabe i Zimbabwe, som Kuba förvisso också har utmärkta relationer till.

Under Meles Zenawi har Etiopien åter blivit USA:s främsta bundsförvant på Afrikas horn. Sedan slutet av 2002 har USA skickat 20 miljoner dollar i militärt bistånd till Etiopien och länderna har ett nära militärt samarbete. Eritreas president Isaias Afeworki slöt förvisso också upp bakom kriget mot terrorismen och försökte locka USA att öppna militärbaser i Eritrea istället för i Djibouti, men Washington nappade aldrig på förslaget.

När så Etiopien återigen, om än med en annan diktator vid rodret, intervenerar mot islamisterna i Somalia med USA:s goda minne, medan Eritrea blandat sig i konflikten för att balansera ärkefiendens maktambitioner, ja, då faller det sig väl naturligt att Kuba återigen försöker få ett finger med i soppan på Afrikas horn. Nu för tiden räcker dock Kubas internationella solidaritet inte till mer än en handfull läkare och lärare.

Noter

1. Som vid det laget låtit gjuta in Haile Selassies kvarlevor i ett betongblock vid presidentpalatset och bygga ett dass ovanpå

Libyens Moammar Gaddafi och Pakistans Pervez Musharraf halkar ut från topp tio, men det beror inte på att de legat på latsidan, utan på att andra diktatorer har knappat in. Årets raketer är Uzbekistans diktator Islam Karimov (plats 5, upp från 15) och Irans ayatolla Seyed Ali Khamane’i (plats 9, upp från 18).

Bland utmanarna har Eritreas president Isaias Afeworki klättrat från plats 17 till 13 och tar sig därmed förbi Kubas diktator sedan snart ett halvsekel Fidel Castro (plats 15, ner från 13). Enda nykomlingen är Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, som går rätt in på plats 18, bland annat för att han låtit skjuta ihjäl obeväpnade demonstranter och arrestera mer än 10 000 politiska motståndare.

Listan ska ha sammanställts ”efter samråd” med Human Rights Watch, Freedom House, Amnesty International och Reportrar utan gränser. Fast nog undrar man hur Wallechinsky har snickrat ihop sin rankning. Räknar han till exempel MR-kränkningar i absoluta tal eller per capita? Och hur viktar han, säg, en fängslad cyberdissident mot en torterad falungongutövare?

Nåväl, här är i alla fall hela listan (kolla originalet för motiveringar):

1. Omar al-Bashir, Sudan.
   Age 61. In power since 1989.
2. Kim Jong Il, North Korea.
   Age 62. In power since 1994.
   Last year’s rank: 1
3. Than Shwe, Burma.
   Age 72. In power since 1992.
   Last year’s rank: 2
4. Hu Jintao, China.
   Age 62. In power since 2002.
   Last year’s rank: 3
5. Crown Prince Abdullah, Saudi Arabia.
   Age 81. In power since 1995.
   Last year’s rank: 5
6. Muammar al-Qaddafi, Libya.
   Age 62. In power since 1969.
   Last year’s rank: Dishonourable mention
7. Pervez Musharraf, Pakistan.
   Age 61. In power since 1999.
   Last year’s rank: Not mentioned
8. Saparmurat Niyazov, Turkmenistan.
   Age 64. In power since 1990.
   Last year’s rank: 8
9. Robert Mugabe, Zimbabwe.
   Age 80. In power since 1980.
   Last year’s rank: 4
10. Teodoro Obiang Nguema, Equatorial Guinea.
    Age 62. In power since 1979.
    Last year’s rank: 6

Via Mshairi.