• Demokratiteoretikern David Held vid London School of Economics and Political Science, fann det bäst att förklara hur hans student Saif al-Islam al-Gaddafi, son till Moammar Gaddafi, fått en doktorsgrad vid LSE och donerat 1,5 miljoner brittiska pund till den Global Governance Research Unit vid LSE som Held leder.
• Demokratiteoretikern Benjamin Barber och ekonomen Hernando de Soto Polar ingår båda i styrelsen för Gaddafi International Foundation for Charity Associations (GICDF), som leds av — just det — Saif al-Islam al-Gaddafi. Barber lämnade styrelsen i förra veckan och gav en kommentar i Huffington Post.
• Statsvetaren Robert Putnam berättar nu vad han gjorde, och vad han fick betalt, när han drack te med Gaddafi i ett tält i den libyska öknen 2007.
• Sociologen Anthony Giddens, också han vid LSE, påstod 2007 att Libyen, under Gadaffis styre, skulle kunna bli Nordafrikas Norge. Har han gjort avbön än?

Att uppburna intellektuella och akademiker faller för despotiska regimer är förvisso inget nytt. Men varför har just dessa akademiska popstjärnor valt att bli en del av Gaddafis entourage? Möjligen handlar det om pengar — 1,5 miljoner pund är förstås svårt att tacka nej till. Möjligen handlar det också om just ett slags akademiska popstjärnemanér — att sola sig i glansen av politiska makthavare, även mer excentriska furstar med, milt uttryckt, tvivelaktigt rykte.

Men jag undrar om det inte finns något mer som förklarar Gaddafi-regimens lockelse på dessa akademiker. Åtminstone Putnam, Barber och Held förenas av att de är missnöjda med hur den representativa, liberala demokratin fungerar i moderna, västerländska samhällen, och av att de tror sig ha ett bättre, mer genuint demokratiskt alternativ på lager.

• Putnam blev ett stort namn på 1990-talet med sin tes om det sociala kapitalet och sina varningar för att folk som tittar mycket på tv, bowlar på egen hand och pendlar till jobbet undergräver demokratin, eller hur det nu var.
• Barber gjorde sig känd för sin kritik av den representativa liberala demokratin som bygger på individuella rättigheter och förordar istället en stark deltagardemokrati — strong democracy.
• Held, slutligen, har gjort sig känd som förespråkare av kosmopolitisk demokrati: Idén att globaliseringen har gjort nationalstaten överspelad och att den liberala demokratin, organiserad på nationalstatsnivå, därför måste ersättas med globala demokratiska institutioner.

Det var länge sedan jag läste Putnam och Barber, men as it happens är David Held en av huvudpersonerna i min doktorsavhandling, och en av de saker jag diskuterar är hur han tycks förkasta den reellt existerande demokratin och dess politiska ledare.¹

Eftersom Held hävdar att globaliseringen gjort den suveräna, territoriella nationalstaten överspelad är en avgörande fråga hur världen kan åstadkomma de transnationella demokratiska institutioner som Held menar måste till för att kunna hantera dagens globala politiska problem. I de långsiktiga målen ingår att samla all militärmakt under ett reformerat FN, att göra om folkrätten till ett globalt kosmopolitiskt rättsväsende, att samköra alla globala institutioner för ekonomisk styrning, som IMF, Världsbanken och WTO, att skapa en global välfärdsstat, samt, förstås, att skapa en rad olika former för demokratiskt deltagande och inflytande.

En ganska maffig reformagenda, kan tyckas. Bortsett från frågan huruvida en sådan global ordning skulle vara önskvärd, hur skulle världen kunna nå dit? På 1990-talet hävdade Held ett avantgarde av demokratier skulle gå samman och skapa transnationella institutioner, som till exempel en oberoende, direktvald ”assembly of democratic peoples”.

Avantgardet skulle ledas av de demokratiska stater och civilsamhällen

”that are able to muster the necessary political judgment and to learn how political practices and institutions must change and adapt in the new regional and global circumstances.”

Därmed, hävdade han, skulle även ledare i icke-demokratiska stater inse att de måste införa demokrati för att återfå legitimiteten inför sina egna befolkningar. De globala reformerna hänger alltså på om dessa politiska aktörer har den kognitiva förmågan att inse vad som krävs av dem.

Nu tycks ju inte staternas ledare, vare sig i demokratier eller icke-demokratier, ha varit så pigga på att ta Held på orden. Under 00-talet tycks Held allt mer ha kommit att misstro statsmännens förmåga och villighet att göra vad han anser att de måste.

En del av skulden lägger han på den liberala internationella ordningen: ”liberal thinking” bortser från hur statssystemet skapar externaliteter och den liberala internationella ordningen ”förbiser” växande globala klyftor. Man kanske kan förstå det som ett fall av falskt medvetande – Helds fellow globaliseringsteoretiker Ulrich Beck talar om idén att vi lever i en värld av nationalstater just som ett false apriori. Samtidigt har problemen blivit värre: Staterna måste välja ”reform now”, annars kommer världsordning att stå inför en ödesdiger ”apocalypse soon”.

Held tycks också ha insett att demokrati inom stater faktiskt kan utgöra ett hinder för demokrati på global nivå. Till och med — eller rättare sagt: i synnerhet — demokratiska stater har visat sig vara svåra att övertyga om att göra vad Held menar de bör och måste. Därför har han kommit att bli allt mer besviken på staternas ledare:

”the political leaders of a state-based polity, even a liberal democracy, tend to be so arrogant and selfish that they pay little attention to global and transnational problems.”

Ja, demokrati på stat-nivå förvärrar faktiskt problemet med politisk arrogans, menar Held, eftersom statsmän nu hävdar sig agera med folkets, sina väljares, legitimerande mandat:

”in the transition from prince to prime minister or president, from unelected governors to elected governors, from the aristocratic few to the democratic many, political arrogance has been reinforced by the claim of political elites to derive their support from that most vigorous source of power — the demos.” (Held 2002)

I min avhandling försöker jag visa på det paradoxala och bedrägliga i Helds vision om den globala politiska ordningen. För det första ligger det ett antiklimax i att komma från en teori om globalisering som, i den mån den över huvud taget påstår något falsifierbart, utgår ifrån att staternas suveränitet undermineras, som dessutom bekänner sig till demokratiska procedurer och kosmopolitisk individualism, för att landa i att global politisk reform kokar ned till att statsmän, så arroganta, okunniga och själviska de nu är, ska inse det rätta och handla därefter.

För det andra avslöjar det ett förakt för den reellt existerande demokratin. Men med alla dess fel och brister är den den demokrati vi har, och det vore nog oklokt att ge upp den i utbyte mot Helds löfte om en perfekt demokrati i global skala, som ska kunna lösa alla politiska problem vi brottas med i dag. I synnerhet som Held inte presenterar några argument för hur den kosmopolitiska demokratin skulle kunna framskapa ledare som är mindre arroganta, själviska och okunniga än dagens.

Överlag anar man att Held utgår ifrån att den som inte håller med honom om vilka problem och lösningar som är de rätta är just okunnig, självisk och arrogant — snarare än bara av en annan åsikt. Det är knappast en god utgångspunkt för en demokratiteori, men det förklarar kanske varför Held tycks så missnöjd över att världens ledare inte lyssnar på honom, inte gör som han säger.

Fann han månne en mer lyssnande, osjälvisk och insiktsfull ledare i Saif al-Islam al-Gaddafi?

Noter

1. Karlsson, Johan. 2008. Democrats without borders: A critique of transnational democracy. Gothenburg: University of Gothenburg. <http://gupea.ub.gu.se/dspace/handle/2077/18348>. Se kapitel fem för källhänvisningar. Vill du ha ett exemplar? Sänd mig namn och adress!

Annat ljud var det i skällan när Göteborgs-Posten på sämsta sätt blandade jipposponsring med journalistik och fyllde spalterna dagligen med textreklam för ostindiefararen. På den andra tidningen höll vi en rätare linje. Nå, det tar tid att vända en stor skuta — vi applåderar alltid när dåliga ståndpunkter byts mot bättre.

Här ett urval av vad jag skrivit om GP, Göteborg och Kina genom åren:

• Sluta mingla med diktaturen (2003-04-22)
• Götheborgsandan (2003-05-26)
• Slutsmörat (2003-10-20)
• Shanghai dansar och ler (2004-03-08)
• UD attackerar yttrandefriheten (2005-01-27)
• Federley smörjer sitt krås i Beijing (2005-11-23)
• Ännu mer kommunala kulor i ostindiefararen (2006-02-08)
• Kinesiska metoder på ostindiefararen (2006-05-04)
• Därför skrev inte GP om censuren på ostindiefararen (2006-05-11)
• Kommunala kulor, Bofors kanoner (2007-01-12)
• Och GP skrev inte (2007-02-01)
• Sjösjuka sjömän stjäl från sköna sjuksköterskor (2007-02-12)
• Hu Jintao i Göteborg på kungens inbjudan (2007-05-08)
• Demo mot Hu, för MR (2007-06-07)
• Kinas brandvägg läcker som ett såll (2007-11-19)

Dawit Isaak med kolleger 1995. Foto: Karl Hoff.

I går hade jag ett trevligt möte med en journalist från en av de tidningar som just nu intensivt uppmärksammar Dawit Isaak. Att svenska tidningar skruva upp volymen ytterligare i engagemanget för Dawit Isaak är inte en dag för tidigt och jag hoppas att de kommer att ge just det bidrag som bara de kan ge: god journalistik.

För två år sedan, när de större tidningarna gick samman i en liknande kampanj, skrev jag att massmedierna ofta bara tycktes upprepa den historia som Rickard Sjöberg berättar i boken Dawit och friheten, som vi gav ut 2004. Medan journalister förstås varje gång måste ge en resumé om fallet, har medierapporteringen mer sällan tillfört ny kunskap. År 2009 kan inte frågan vara: Vem är Dawit Isaak och varför sitter han fängslad?

Som ett konstruktivt bidrag kastade jag därför ut ett antal uppslag till journalistiska jobb av ett slag som kräver de resurser bara en större medieredaktion kan uppbåda:

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regeringens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår regeringen tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i Sverige i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Det sista förslaget har förverkligats: Lars Adaktusson åkte till Eritrea våren 2008 och nu lär en ny mediedelegation planera en resa. De övriga uppslagen väntar fortfarande, så vitt jag vet, på en redaktion som är beredd att lägga tid, resurser och spaltutrymme på god journalistik.

Erik Jennische, som den 18 april 2002 skrev den första artikeln i svensk press om Dawit Isaak, byggde nyligen på med ytterligare två uppslag: Att granska EU:s bistånd till Eritrea och att granska UD:s och pressens agerande när Dawit först fängslades.

Och vi har fler journalistiska uppslag att bjuda på:

• Granska den svenska och europeiska flyktingpolitiken gentemot Eritrea! Vilken redaktion ska bli först att sätta samman ett reportage om flyktingarnas väg från Sudan till Sundsvall och beslutens gång från migrationsverket till regeringen? När får vi se en systematisk uppföljning om vad som har hänt alla dem som skickats tillbaka till undergången i fängelser och militärläger?
• Vi är också nyfikna på vem som finansierar den eritreanska staten. Eritreaner i exil skickar hem drygt 400 miljoner dollar per år och det lär utgöra Eritreas viktigaste officiella inkomstkälla. Därutöver kommer viktiga intäkter från EU och andra biståndsgivare i Europa. Men hur är det med de mer ljusskygga finansiärerna? Kina och arabstaterna lär vara viktiga partners och Ryssland förser både Eritrea och Etiopien med vapen. Men exakt hur ser penningflödena ut? Och vad ger Eritrea i utbyte?
• Vilka företag gör affärer med Eritrea? Några betydande handelsrelationer mellan Sverige och Eritrea finns inte och de utländska företagen som investerar i Eritrea kan räknas på ena handens fingrar. Men ett av dem har kopplingar till Sverige: Lundin Mining Corporation som gör affärer i guld, koppar och zink i Eritrea via Sunridge Gold Corporation och Sanu Resources Ltd. Ett jobb för en grävande ekonomijournalist?
• Svenskar av eritreanskt ursprung uppmärksammas sällan av svenska medier. Här finns ett gammalt garde av veteraner som flydde under självständighetskriget, en yngre generation som vuxit upp i Sverige och en växande grupp av nyanlända som flytt från PFDJ-regimens förtryck. Eritreas regering anstränger sig för att vårda relationen till de yngre generationerna, bland annat att bjuda unga exileritreaner till Eritrea, samtidigt som diffen mellan propagandan och verkligheten i Eritrea torde vara plågsamt uppenbar för alla.
• Den eritreanska oppositionen: Hur ser alternativen till PFDJ ut? När nu all opposition har kvästs i Eritrea, finns det förutsättningar för en demokratisering att ta sin utgångspunkt i exilen? Och vilken roll kan Sverige och EU spela för att bistå framväxten av eritreanska alternativ, förutom att avstå från att skicka tillbaka dem som lyckas fly?

Jag hoppas att tidningarna den här gången inte bara manifesterar tillsammans, utan också tävlar med varandra om att skapa ny kunskap om komplexet Dawit-Sverige-Eritrea — och att de gör vad de torde kunna bättre än att kampanja: Att gräva och att granska. Jag hoppas också att de kommer att axla det ansvar som följer av att sjösätta en bred massmediekampanj och hålla engagemanget vid liv över tid.

Och jag hoppas att vi om två år igen inte behöver instämma i Åke Wredéns suck:  ”Alla dessa journalister har inte en enda gång kommit på att de kan använda sitt enda riktiga vapen för att bidra till Dawits frihet: Journalistiken”.

Det här var ju ett roligt påstående som går på tvärs mot etablerade sanningar. Vid en snabbkoll i den akademiska litteraturen lyfts Sverige närmast fram som ett särfall av stegvisa demokratiska reformer i sakta mak. För att ta några exempel jag hade inom räckhåll:

• ”Swedish democracy does not owe its origins to a revolution, but to a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 extending the franchise in a way reminiscent of the English Reform Acts.”¹
• ”Stein Rokkan (1981) har bl a pekat på att utvecklingen från envälde till demokrati i vissa fall (som Sverige) skedde gradvis, medan processen annorstädes (t.ex. Danmark) ägde rum språngartat. Som en viktig förklaring anger Rokkan att Sverige hade en jämförelsevis stark och levande representativ tradition, medan en långvarig period av envälde ofta leder till en plötslig, stundom revolutionär, utvidgning av de politiska rättigheterna”²
• ”Swedish history has been marked by a remarkable continuity, which has enabled the country to democratize in a very gradual manner; this circumstance has inspired comparisons with the history of Britain. Such claims might be fair with respect to the pace of democratization. Rokkan has summed up these historical experiences in the following formula: ’A strong tradition of representative rule makes for a slow extension of political rights by stages, while protracted absolutism is more likely to lead to the sudden extension of political rights to most adult men.’
  We may find an explanation of Sweden’s seemingly anomalous development in the very gradualness of change. Sweden’s rigid class structure and long-surviving organicist medieval political forms would seem to invite comparison with Germany; we might therefore expect sudden changes to have characterized Swedish political history. [...] The old system based on the representation of estates (including the peasantry) formed the foundation of a slow, step-by-step democratization (1866, 1907, 1917).”³
• ”Swedish democratization followed a process of gradual regime reform, as the franchise was extended through a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 in a manner similar to England’s.”⁴

Jag kan ha missat något väsentligt i forskningen om Sveriges demokratisering — this is really not my area of expertise — men det tycks i alla fall finnas flera forskare som bekräftar den allmänna uppfattningen om att Sverige blev demokratiskt genom stegvisa reformer, inte genom en plötslig, abrupt demokratisk omvälvning.

Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution? Trixig fråga, men vi kan i alla fall jämföra Sveriges demokratiseringstakt med andra länder vid samma tid, så jag saxade ihop en jämförelse av graden av demokrati (Polity IV) i 11 västeuropeiska stater 1800-1930.

Demokratisering i Västeuropa 1800-1930

Så sent som 1906 var Sverige ett av de minst demokratiska länderna i Västeuropa. Men därefter gick utvecklingen snabbt: På drygt tio år etableras fullvärdig demokrati, för att stå sig till dags dato. Sveriges demokratisering är alltså snarare en ketchupeffekt: Först händer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer allt inom loppet av ett årtionde. Vad är det om inte en demokratisk revolution?

Likaså stämmer resultatet dåligt mot de jämförelser som anförs — att Danmark genomgick en mer revolutionär utveckling medan Storbritannien och Sverige genomlik likadana gradvisa processer. Danmarks demokratiska språng mellan 1900 och 1915 liknar Sveriges, medan Storbritannien verkligen genomgår en gradvis demokratisering utdragen över ett århundrade, med viktiga reformsteg på 1830-talet, 1870-talet och runt 1920.

Det kanske är att hänga väl mycket på Polity IV, men också den mer preciserade tesen om att rösträtten utvidgades gradvis kan ifrågasättas: Det var först under åren 1907-21 som rösträtten i Sverige expanderar, och då sker det snabbt och dramatiskt. Tabellen nedan visar att Sverige hade den minsta genomsnittliga valmanskåren (15,2 procent) under perioden 1881-1914.⁵

I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt. 1909 utökades rösträtten till att omfatta nästan alla män från 24 års ålder, vilket fördubblade valmanskåren från 15,8 procent till 32,8 procent av den vuxna befolkningen. 1917 utökades den allmänna rösträtten till alla vuxna män och 1921 deltog slutligen även vuxna kvinnor i allmänna val. Som Erik skriver, ”Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.”

Jag vet inte om tesen håller fullt ut, men den väcker i alla fall några intressanta frågor:

• Allt hänger förstås på begrepp och operationaliseringar. Men kan det vara så att vi har misstagit modernisering för demokratisering? Motsatsen till kungligt envälde (1809) och ståndsriksdag (1866) är inte nödvändigtvis demokrati, utan den moderna författningsstaten.
• Kanske handlar det också om att segrarna har förväxlat strategi med resultat. Svenska socialdemokrater var extremt reformistiska, men det betyder ju inte att demokratiseringen också var en gradvis reformprocess. För segraren, ett statsbärande parti i vardande, skänker dock den reformistiska historieskrivningen legitimitet, liksom för förloraren.
• Sedan har det naturligtvis också intressanta policyimplikationer, som Erik diskuterar i sin essä. Att Sverige lyfter fram sin egen historia som modell för andra länders nutida demokratisering är förstås intressant i sig, men än mer så som det tycks bygga på ett missförstånd om hur Sveriges egen demokratisering egentligen gick till.

Synpunkter och motargument?

Noter

1. Tilton, T.A., 1974. ”The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case.” The American Political Science Review, 68(2), 561-571.
2. Pettersson, O., 1995. Nordisk politik, Stockholm: Fritzes.
3. Knudsen, T. & Rothstein, B., 1994. ”State Building in Scandinavia”, Comparative Politics, 26(2), 203-220.
4. Premfors, R., 2003. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden
5. Källa: Aidt, T.S., Jayasri Dutta, and Elena Loukoianova. ”Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830-1938.” European Economic Review 50:2 (February 2006): 249-283.

För ett par år sedan slutade Sverige i praktiken att direktavvisa flyktingar till Eritrea. Policyändringen följde inte minst efter ett intensivt lobbyarbete från AEASS, en organisation för eritreanska asylsökande i Sverige, som grundades av bland andra journalisten Khaled Abdu. AEASS bedrift är i sig anmärkningsvärd: Hur ofta ser vi asylsökande, utan röst och rättigheter, inte bara organisera sig utan också lyckas förändra politiken?

Men nu avvisar Sverige alltså återigen flyktingar till Eritrea. En medlem i en flyktingkommitté mejlar och berättar att de möter många som ska avvisas till Eritrea:

”Vi träffar just nu många asylsökande från Eritrea som ska utvisas. Ensamstående mödrar med ett eller flera barn likaväl som ensamma män. Gemensamt för flera av dessa är att pappa, make, bror… sitter i fängelse i Eritrea. Eller fängslades när de flydde.”¹

Ändå har ingenting förändrats i Eritrea. I alla fall inte till det bättre. Som Annie Hellquist skriver i Yelah:

”Sverige är också relativt ensamt i Europa om att tvångsavvisa människor till Eritrea. Tyskland skickade dock tillbaka en asylsökande för två år sedan och Storbritannien skickade tillbaka en person under hösten. Amnesty rapporterade att båda hade fängslats vid återvändandet. Både Amnesty och FN:s flyktingorgan UNHCR avråder från tvångsavvisningar till Eritrea då kränkningar av mänskliga rättigheter är vanligt förekommande.”

Avvisningarna till Eritrea är alltså en skam för Sveriges regering, i synnerhet som flera av dess ledande företrädare i opposition gjorde stora insatser för att föra upp kampen för mänskliga rättigheter i Eritrea på dagordningen i både Sverige och EU. Vart har det engagemanget tagit vägen i dag?

Som Carina Hägg (s) sa i riksdagens utrikespolitiska debatt härom veckan:

”[J]ag är mycket bekymrad för det som jag har hört i dag om avvisningar till Eritrea. Jag hade hoppats att regeringen skulle fortsätta det aktiva arbete som man bedrev i opposition för att få hem Dawit Isaak till sin familj. Tvärtom verkar man nu i stället ha strategin att se till att folk gör honom sällskap i fängelset genom de uppmärksammade avvisningar som har skett.”

Flera politiker har lyft upp det orimliga i att Sverige och EU ger bistånd till Eritrea, trots att regeringen i Eritrea har skärpt förtrycket och inte lever upp till de krav på respekt för mänskliga rättigheter som biståndsavatalen ställer. Logiken är enkel: Vi måste sända tydliga signaler till regimen i Eritrea.

På samma sätt kan vi inte frikoppla de politiska kraven på Eritrea från Sveriges och EU:s flyktingpolitik. Det är två sidor av samma mynt.

Oppositionen och civilsamhället i Eritrea har i stort sett utrotats. Ledande reformister och oberoende journalister sitter i hemliga fängelser sedan oppositionen krossades 2001. Flera lär ha dödats i fängelset, bland annat Dawit Isaaks kollega från tidningen Setit, Fessehaye ”Joshua” Yohannes. Landet är det enda i Afrika som helt saknar oberoende medier och regeringen förföljer till och med journalister som jobbar för de statliga medierna. Regeringen fängslar och dödar människor som tillhör andra samfund än de statligt godkända kyrkorna.

Så alternativet till PFDJ-regimens totalitära maktmonopol finns i exilen, i diasporan (precis som den eritreanska kampen för självständighet från Etiopien en gång hade en viktig livlina till stödtrupperna i exil). Här kan kritiska röster göra sig hörda och politiska alternativ formeras.

Bara genom att lämna sitt land kan befolkningen i Eritrea uttrycka sitt desparata missnöje: De röstar bokstavligen med fötterna. Att fly är det enda sätt att protestera mot sin regering som eritreaner har kvar.

”Vi engagerar oss på bred front för att ge stöd till de demokratiska krafterna och bidra till en positiv förändring i länder som Kuba och Zimbabwe där människors fri- och rättigheter grovt och systematiskt kränks,” sa Carl Bildt i utrikesdeklarationen. Detsamma borde förstås gälla Eritrea.

Men engagemanget måste börja på hemmaplan och det måste drivas konsekvent. Sverige kan inte med ena handen kräva att Eritrea friger Dawit Isaak och med den andra skicka andra tillbaka till fängelserna. Vi kan inte i ena stunden kräva att Eritrea respekterar sin befolknings mänskliga rättigheter för att i nästa stund hjälpa diktaturen att hålla folket i schack.

Noter

1. För att stoppa strömhoppen har Eritrea i avskräckande syfte börjat fängsla de anhöriga till dem som flyr eller deserterar.

Jag tror det var den 4 juni 1997, alltså på åttaårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg, som vi fått nys om att Kinas vice premiärminister (en i raden) skulle komma till Göteborg på X2000 från Stockholm. Redan då förde Göteborg sin egen utrikespolitik gentemot kommunistdiktaturen. Över Gustav Adolfs torg vajade Kinas röda fanor.

Vi snodde ihop en banderoll och flygblad med texten ”We remember June 4″ för att möta premiärministern på Centralstationen. Säpo-folket försökte ställa sig i vägen för banderollen och kommunfullmäktiges vice ordförande Lars-Åke Skager (m) skällde ut oss. På det hela taget en himla lyckad aktion. Hu Jintao borde få ett minst lika varmt välkomnande. Nu finns ju dessutom tid att planera.

Seminariet, som arrangerades av ALDE, den liberala partigruppen i Europaparlamentet, ägde rum i Dakar, Senegal, den 1–4 april 2007, under rubriken ”Liberalism and Governance: the Social Liberal State”.

Den europeiska delegationen samlade högdjur som Louis Michel, EU-kommissionär för utveckling och bistånd och före detta liberal belgisk utrikesminister, och ALDE:s gruppledare Graham Watson.

Och den afrikanska uppställningen? Knappast Afrikas främsta liberaldemokrater:

• Meles Zenawi, premiärminister i Etiopien, som på senare år har låtit skjuta ihjäl demonstranter och fängslat mängder av journalister och oppositionella. Och tja, låt säga att Meles’ Etiopien inte precis bidragit till fred och stabilitet på Afrikas horn.
  
• Idriss Déby, kuppade 1990 till sig presidentmakten i Chad, världens mest korrupta land. Han har ändrat konstitutionen för att kunna sitta ännu en mandatperiod. Regeringens säkerhetstjänst begår grova övergrepp och regeringskritiska journalister buras in, skriver HRW. Dessutom är Chad fortfarande rejält insyltat i Darfur-konflikten.
• Paul Kagame, Rwanda, stoppade förvisso ett folkmord. Men han har inte infört demokrati i Rwanda. Oppositionella trakasseras, pressfriheten är begränsad. Kagames beslut att invadera Kongo 1998 bidrog till att eskalera en konflikt som krävt minst fyra miljoner människors liv.

De är som kloner av varandra: Gamla militärer och gerillakämpar som stryper pressen, burar in oppositionen, försnillar biståndspengar och blandar sig in i regionala konflikter så fort tillfälle ges.

”It is time to approach Africa from a different viewpoint, and move from governance to a new era of dialogue”, kommenterar Johan van Hecke, MEP för belgiska VLD. Men det här perspektivet och den här dialogen känns bara alltför bekant.

– Jag hade blivit förvånad om han varit där, måste jag säga, sade Sveriges ambassadör Christer Elm till TT på hemvägen från paraden. […]
Revolutionärernas lustjakt Granma visades upp, liksom Kubas ålderstigna flygvapen och pansar.
– Jag vet faktiskt inte om det var en kopia eller om de lyft ut den riktiga Granma från museimontern, men vitmålad och fin var den, sade Elm.
– Men det var väl typiskt kubanskt att de då, emellan alla militärmarscherna, spelade en smäktande bolero!

Det låter ju pampigt. Så Sveriges ambassadör har alltså fått grönt ljus från Carl Bildts utrikesdepartement att gå på militärparad och fira Fidel? I jämförelse är ändå Fidelfrossan i SVT en bagatell.

I juni 2003 beslöt EU att lägga alla högnivåkontakter med Kuba på is. I en sällsynt samfälld kraftsamling beslöt över 30 europeiska länder att begränsa statsbesöken, att tona ned sitt deltagande i kulturella evenemang och att bjuda in kubanska dissidenter till nationaldagsfirandet på sina ambassader för att visa demokratirörelsen sitt moraliska stöd.

Anledningen var förstås Kubavåren samma år, då den kubanska regimen arresterade 75 oppositionella och dömde dem till sammanlagt 1 456 år i fängelse, och samtidigt bröt moratoriet för dödsstraff, när tre kapare avrättades efter summariska rättegångar.

Men kylskåpspolitiken blev kortvarig. I juni 2005 beslöt EU:s utrikesministrar att åter släppa in Kuba i den diplomatiska värmen. Zapateros nya regering i Spanien tyckte att EU:s nya linje gjort det alltför krångligt att göra affärer på Kuba.

Många upprördes över beslutet. Vaclav Havel kallade den nya eftergiftspolitiken ett svek: ”I dag dansar EU efter Castros pipa”.

I Sverige protesterade de borgerliga partierna högljutt mot att den dåvarande regeringen struntade i utrikesdeklarationens vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter och istället röstade för eftergiftspolitiken i EU.

Nuvarande Europaminister Cecilia Malmström (fp) höll ett engagerat tal i Bryssel om Hector Palacios som dör i sin cell medan EU sviker sina ideal:

The European Union is basing our actions on the defence of certain values – freedom. democracy and human rights. But now we have failed to support those values in Cuba and the Cuban people are paying the prize. And in the meantime, Hector might be dying.¹

Det Cecilia Malmström skrev i våras tål att upprepas:

För mig är det självklart att frihet, demokrati och mänskliga rättigheter ska vara hörnstenen i Sveriges och EU:s utrikespolitik. Jag vill att EU och Sverige ska ha en utrikespolitik som omsätter frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i konkret handling. Jag vill att vi gör något nu. Det duger inte att tina de diplomatiska sanktionerna när det enbart innebär att situationen försämras, vi måste utöva starka påtryckningar mot regimen. EU och Sverige måste våga ta i med hårdhandskarna mot den skäggige diktatorn i Havanna.

När Castro blev sjuk i somras manade också Carl Bildt på sin blogg EU att hjälpa Kuba efter Castro att övergå till demokrati:

When Castro goes there are numerous scenarios of which happen – ranging from open rebellion to a smooth transition to a similar leader. But it does look likely that the regime will disappear with the man.

Thus, we will be faced with the task of helping to manage a critical process of regime transition in the Caribbean.

We’d (sic!) Europe has better get ready.

Vi kan också citera Gunilla Carlsson (m) som i den utrikespolitiska debatten 2005 i princip skyllde EU:s eftergiftspolitik på Laila Freivalds:

Europeiska unionen måste leva upp till sina egna kriterier och slå vakt om mänskliga fri- och rättigheter. När den svenska regeringen nyligen gick med på omfattande eftergifter till den kubanska regimen försvagade det EU:s trovärdighet. Beslutet innebär att Sverige inte längre kommer att bjuda in oppositionella till mottagningar på den svenska ambassaden. Detta beslut inkräktar på vår suveränitet och på våra diplomatiska traditioner att föra en löpande dialog med oppositionella krafter även i slutna samhällen och diktaturer.

Ord och inga visor! Men trots att Gunilla Carlsson nu själv flyttat in på UD fortsätter alltså Sveriges ambassadör att mingla med regimen istället för med demokraterna.

Låt oss därför hoppas att ambassadör Elm i Havanna kan vänta sig nya förhållningsorder från Stockholm framöver, som utesluter att låna ut sig till militärparader och regimens propaganda.² Det var knappast sådant Fredrik Reinfeldt syftade på i regeringsförklaringen när han sa att ”särskilda insatser” skulle göras ”för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.”³

Och om UD bara kunde hitta något att göra åt den ljugande statssekreteraren så kanske Bildt och de andra ministrarna istället skulle kunna ägna sig åt viktigare saker, som att uppdatera Sveriges policy gentemot Kuba, dess regim och den växande demokratirörelsen.

Noter

1. Jag besökte Hectors fru Gisela Delgado i Havanna just när beskedet om EU-ministrarnas beslut kom. Intervjun jag skrev handlade dock mer om biblioteksrörelsen.
2. Men för all del, det är inte bara i Havanna som svenska diplomater firar diktatorer: I Nordkorea ordnade ambassadör Paul Beijer födelsedagskalas för Kim Jong Il på självaste svenska ambassaden för ett par år sedan
3. Så sent som i torsdags debatterade också Birgitta Ohlsson (fp) och Alf Svensson (kd) i riksdagen med biståndsminister Gunilla Carlsson (m) om hur biståndet till Kuba ska fasas ut och istället kanaliseras om till demokratirörelser.

Om SVT hade velat ta en seriös diskussion om Kubas framtid efter Fidel, hade de ju till exempel kunnat bjuda in Osvaldo Alfonso Valdés, en av dem som fängslades i mars 2003, och som sen han släpptes har fortsatt kampen för demokrati i Kuba från Sollefteå (P1 Morgon intervjuade honom i somras).

Eller Alexis Gainza Solenzal, också han flykting från Kuba, som i mer än tio år har arbetat för att förse Kubas invånare med den fria information regimen förvägrar dem (här snackar vi public service!).

Fast det är klart, de hade säkert förstört den mysiga, revolutionsromantiska stämning SVT tänkt sig för Fidels 80-årskalas.