Annat ljud var det i skällan när Göteborgs-Posten på sämsta sätt blandade jipposponsring med journalistik och fyllde spalterna dagligen med textreklam för ostindiefararen. På den andra tidningen höll vi en rätare linje. Nå, det tar tid att vända en stor skuta — vi applåderar alltid när dåliga ståndpunkter byts mot bättre.

Här ett urval av vad jag skrivit om GP, Göteborg och Kina genom åren:

• Sluta mingla med diktaturen (2003-04-22)
• Götheborgsandan (2003-05-26)
• Slutsmörat (2003-10-20)
• Shanghai dansar och ler (2004-03-08)
• UD attackerar yttrandefriheten (2005-01-27)
• Federley smörjer sitt krås i Beijing (2005-11-23)
• Ännu mer kommunala kulor i ostindiefararen (2006-02-08)
• Kinesiska metoder på ostindiefararen (2006-05-04)
• Därför skrev inte GP om censuren på ostindiefararen (2006-05-11)
• Kommunala kulor, Bofors kanoner (2007-01-12)
• Och GP skrev inte (2007-02-01)
• Sjösjuka sjömän stjäl från sköna sjuksköterskor (2007-02-12)
• Hu Jintao i Göteborg på kungens inbjudan (2007-05-08)
• Demo mot Hu, för MR (2007-06-07)
• Kinas brandvägg läcker som ett såll (2007-11-19)

Dawit Isaak med kolleger 1995. Foto: Karl Hoff.

I går hade jag ett trevligt möte med en journalist från en av de tidningar som just nu intensivt uppmärksammar Dawit Isaak. Att svenska tidningar skruva upp volymen ytterligare i engagemanget för Dawit Isaak är inte en dag för tidigt och jag hoppas att de kommer att ge just det bidrag som bara de kan ge: god journalistik.

För två år sedan, när de större tidningarna gick samman i en liknande kampanj, skrev jag att massmedierna ofta bara tycktes upprepa den historia som Rickard Sjöberg berättar i boken Dawit och friheten, som vi gav ut 2004. Medan journalister förstås varje gång måste ge en resumé om fallet, har medierapporteringen mer sällan tillfört ny kunskap. År 2009 kan inte frågan vara: Vem är Dawit Isaak och varför sitter han fängslad?

Som ett konstruktivt bidrag kastade jag därför ut ett antal uppslag till journalistiska jobb av ett slag som kräver de resurser bara en större medieredaktion kan uppbåda:

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regeringens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår regeringen tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i Sverige i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Det sista förslaget har förverkligats: Lars Adaktusson åkte till Eritrea våren 2008 och nu lär en ny mediedelegation planera en resa. De övriga uppslagen väntar fortfarande, så vitt jag vet, på en redaktion som är beredd att lägga tid, resurser och spaltutrymme på god journalistik.

Erik Jennische, som den 18 april 2002 skrev den första artikeln i svensk press om Dawit Isaak, byggde nyligen på med ytterligare två uppslag: Att granska EU:s bistånd till Eritrea och att granska UD:s och pressens agerande när Dawit först fängslades.

Och vi har fler journalistiska uppslag att bjuda på:

• Granska den svenska och europeiska flyktingpolitiken gentemot Eritrea! Vilken redaktion ska bli först att sätta samman ett reportage om flyktingarnas väg från Sudan till Sundsvall och beslutens gång från migrationsverket till regeringen? När får vi se en systematisk uppföljning om vad som har hänt alla dem som skickats tillbaka till undergången i fängelser och militärläger?
• Vi är också nyfikna på vem som finansierar den eritreanska staten. Eritreaner i exil skickar hem drygt 400 miljoner dollar per år och det lär utgöra Eritreas viktigaste officiella inkomstkälla. Därutöver kommer viktiga intäkter från EU och andra biståndsgivare i Europa. Men hur är det med de mer ljusskygga finansiärerna? Kina och arabstaterna lär vara viktiga partners och Ryssland förser både Eritrea och Etiopien med vapen. Men exakt hur ser penningflödena ut? Och vad ger Eritrea i utbyte?
• Vilka företag gör affärer med Eritrea? Några betydande handelsrelationer mellan Sverige och Eritrea finns inte och de utländska företagen som investerar i Eritrea kan räknas på ena handens fingrar. Men ett av dem har kopplingar till Sverige: Lundin Mining Corporation som gör affärer i guld, koppar och zink i Eritrea via Sunridge Gold Corporation och Sanu Resources Ltd. Ett jobb för en grävande ekonomijournalist?
• Svenskar av eritreanskt ursprung uppmärksammas sällan av svenska medier. Här finns ett gammalt garde av veteraner som flydde under självständighetskriget, en yngre generation som vuxit upp i Sverige och en växande grupp av nyanlända som flytt från PFDJ-regimens förtryck. Eritreas regering anstränger sig för att vårda relationen till de yngre generationerna, bland annat att bjuda unga exileritreaner till Eritrea, samtidigt som diffen mellan propagandan och verkligheten i Eritrea torde vara plågsamt uppenbar för alla.
• Den eritreanska oppositionen: Hur ser alternativen till PFDJ ut? När nu all opposition har kvästs i Eritrea, finns det förutsättningar för en demokratisering att ta sin utgångspunkt i exilen? Och vilken roll kan Sverige och EU spela för att bistå framväxten av eritreanska alternativ, förutom att avstå från att skicka tillbaka dem som lyckas fly?

Jag hoppas att tidningarna den här gången inte bara manifesterar tillsammans, utan också tävlar med varandra om att skapa ny kunskap om komplexet Dawit-Sverige-Eritrea — och att de gör vad de torde kunna bättre än att kampanja: Att gräva och att granska. Jag hoppas också att de kommer att axla det ansvar som följer av att sjösätta en bred massmediekampanj och hålla engagemanget vid liv över tid.

Och jag hoppas att vi om två år igen inte behöver instämma i Åke Wredéns suck:  ”Alla dessa journalister har inte en enda gång kommit på att de kan använda sitt enda riktiga vapen för att bidra till Dawits frihet: Journalistiken”.

Det här var ju ett roligt påstående som går på tvärs mot etablerade sanningar. Vid en snabbkoll i den akademiska litteraturen lyfts Sverige närmast fram som ett särfall av stegvisa demokratiska reformer i sakta mak. För att ta några exempel jag hade inom räckhåll:

• ”Swedish democracy does not owe its origins to a revolution, but to a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 extending the franchise in a way reminiscent of the English Reform Acts.”¹
• ”Stein Rokkan (1981) har bl a pekat på att utvecklingen från envälde till demokrati i vissa fall (som Sverige) skedde gradvis, medan processen annorstädes (t.ex. Danmark) ägde rum språngartat. Som en viktig förklaring anger Rokkan att Sverige hade en jämförelsevis stark och levande representativ tradition, medan en långvarig period av envälde ofta leder till en plötslig, stundom revolutionär, utvidgning av de politiska rättigheterna”²
• ”Swedish history has been marked by a remarkable continuity, which has enabled the country to democratize in a very gradual manner; this circumstance has inspired comparisons with the history of Britain. Such claims might be fair with respect to the pace of democratization. Rokkan has summed up these historical experiences in the following formula: ’A strong tradition of representative rule makes for a slow extension of political rights by stages, while protracted absolutism is more likely to lead to the sudden extension of political rights to most adult men.’
  We may find an explanation of Sweden’s seemingly anomalous development in the very gradualness of change. Sweden’s rigid class structure and long-surviving organicist medieval political forms would seem to invite comparison with Germany; we might therefore expect sudden changes to have characterized Swedish political history. [...] The old system based on the representation of estates (including the peasantry) formed the foundation of a slow, step-by-step democratization (1866, 1907, 1917).”³
• ”Swedish democratization followed a process of gradual regime reform, as the franchise was extended through a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 in a manner similar to England’s.”⁴

Jag kan ha missat något väsentligt i forskningen om Sveriges demokratisering — this is really not my area of expertise — men det tycks i alla fall finnas flera forskare som bekräftar den allmänna uppfattningen om att Sverige blev demokratiskt genom stegvisa reformer, inte genom en plötslig, abrupt demokratisk omvälvning.

Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution? Trixig fråga, men vi kan i alla fall jämföra Sveriges demokratiseringstakt med andra länder vid samma tid, så jag saxade ihop en jämförelse av graden av demokrati (Polity IV) i 11 västeuropeiska stater 1800-1930.

Demokratisering i Västeuropa 1800-1930

Så sent som 1906 var Sverige ett av de minst demokratiska länderna i Västeuropa. Men därefter gick utvecklingen snabbt: På drygt tio år etableras fullvärdig demokrati, för att stå sig till dags dato. Sveriges demokratisering är alltså snarare en ketchupeffekt: Först händer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer allt inom loppet av ett årtionde. Vad är det om inte en demokratisk revolution?

Likaså stämmer resultatet dåligt mot de jämförelser som anförs — att Danmark genomgick en mer revolutionär utveckling medan Storbritannien och Sverige genomlik likadana gradvisa processer. Danmarks demokratiska språng mellan 1900 och 1915 liknar Sveriges, medan Storbritannien verkligen genomgår en gradvis demokratisering utdragen över ett århundrade, med viktiga reformsteg på 1830-talet, 1870-talet och runt 1920.

Det kanske är att hänga väl mycket på Polity IV, men också den mer preciserade tesen om att rösträtten utvidgades gradvis kan ifrågasättas: Det var först under åren 1907-21 som rösträtten i Sverige expanderar, och då sker det snabbt och dramatiskt. Tabellen nedan visar att Sverige hade den minsta genomsnittliga valmanskåren (15,2 procent) under perioden 1881-1914.⁵

I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt. 1909 utökades rösträtten till att omfatta nästan alla män från 24 års ålder, vilket fördubblade valmanskåren från 15,8 procent till 32,8 procent av den vuxna befolkningen. 1917 utökades den allmänna rösträtten till alla vuxna män och 1921 deltog slutligen även vuxna kvinnor i allmänna val. Som Erik skriver, ”Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.”

Jag vet inte om tesen håller fullt ut, men den väcker i alla fall några intressanta frågor:

• Allt hänger förstås på begrepp och operationaliseringar. Men kan det vara så att vi har misstagit modernisering för demokratisering? Motsatsen till kungligt envälde (1809) och ståndsriksdag (1866) är inte nödvändigtvis demokrati, utan den moderna författningsstaten.
• Kanske handlar det också om att segrarna har förväxlat strategi med resultat. Svenska socialdemokrater var extremt reformistiska, men det betyder ju inte att demokratiseringen också var en gradvis reformprocess. För segraren, ett statsbärande parti i vardande, skänker dock den reformistiska historieskrivningen legitimitet, liksom för förloraren.
• Sedan har det naturligtvis också intressanta policyimplikationer, som Erik diskuterar i sin essä. Att Sverige lyfter fram sin egen historia som modell för andra länders nutida demokratisering är förstås intressant i sig, men än mer så som det tycks bygga på ett missförstånd om hur Sveriges egen demokratisering egentligen gick till.

Synpunkter och motargument?

Noter

1. Tilton, T.A., 1974. ”The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case.” The American Political Science Review, 68(2), 561-571.
2. Pettersson, O., 1995. Nordisk politik, Stockholm: Fritzes.
3. Knudsen, T. & Rothstein, B., 1994. ”State Building in Scandinavia”, Comparative Politics, 26(2), 203-220.
4. Premfors, R., 2003. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden
5. Källa: Aidt, T.S., Jayasri Dutta, and Elena Loukoianova. ”Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830-1938.” European Economic Review 50:2 (February 2006): 249-283.

För ett par år sedan slutade Sverige i praktiken att direktavvisa flyktingar till Eritrea. Policyändringen följde inte minst efter ett intensivt lobbyarbete från AEASS, en organisation för eritreanska asylsökande i Sverige, som grundades av bland andra journalisten Khaled Abdu. AEASS bedrift är i sig anmärkningsvärd: Hur ofta ser vi asylsökande, utan röst och rättigheter, inte bara organisera sig utan också lyckas förändra politiken?

Men nu avvisar Sverige alltså återigen flyktingar till Eritrea. En medlem i en flyktingkommitté mejlar och berättar att de möter många som ska avvisas till Eritrea:

”Vi träffar just nu många asylsökande från Eritrea som ska utvisas. Ensamstående mödrar med ett eller flera barn likaväl som ensamma män. Gemensamt för flera av dessa är att pappa, make, bror… sitter i fängelse i Eritrea. Eller fängslades när de flydde.”¹

Ändå har ingenting förändrats i Eritrea. I alla fall inte till det bättre. Som Annie Hellquist skriver i Yelah:

”Sverige är också relativt ensamt i Europa om att tvångsavvisa människor till Eritrea. Tyskland skickade dock tillbaka en asylsökande för två år sedan och Storbritannien skickade tillbaka en person under hösten. Amnesty rapporterade att båda hade fängslats vid återvändandet. Både Amnesty och FN:s flyktingorgan UNHCR avråder från tvångsavvisningar till Eritrea då kränkningar av mänskliga rättigheter är vanligt förekommande.”

Avvisningarna till Eritrea är alltså en skam för Sveriges regering, i synnerhet som flera av dess ledande företrädare i opposition gjorde stora insatser för att föra upp kampen för mänskliga rättigheter i Eritrea på dagordningen i både Sverige och EU. Vart har det engagemanget tagit vägen i dag?

Som Carina Hägg (s) sa i riksdagens utrikespolitiska debatt härom veckan:

”[J]ag är mycket bekymrad för det som jag har hört i dag om avvisningar till Eritrea. Jag hade hoppats att regeringen skulle fortsätta det aktiva arbete som man bedrev i opposition för att få hem Dawit Isaak till sin familj. Tvärtom verkar man nu i stället ha strategin att se till att folk gör honom sällskap i fängelset genom de uppmärksammade avvisningar som har skett.”

Flera politiker har lyft upp det orimliga i att Sverige och EU ger bistånd till Eritrea, trots att regeringen i Eritrea har skärpt förtrycket och inte lever upp till de krav på respekt för mänskliga rättigheter som biståndsavatalen ställer. Logiken är enkel: Vi måste sända tydliga signaler till regimen i Eritrea.

På samma sätt kan vi inte frikoppla de politiska kraven på Eritrea från Sveriges och EU:s flyktingpolitik. Det är två sidor av samma mynt.

Oppositionen och civilsamhället i Eritrea har i stort sett utrotats. Ledande reformister och oberoende journalister sitter i hemliga fängelser sedan oppositionen krossades 2001. Flera lär ha dödats i fängelset, bland annat Dawit Isaaks kollega från tidningen Setit, Fessehaye ”Joshua” Yohannes. Landet är det enda i Afrika som helt saknar oberoende medier och regeringen förföljer till och med journalister som jobbar för de statliga medierna. Regeringen fängslar och dödar människor som tillhör andra samfund än de statligt godkända kyrkorna.

Så alternativet till PFDJ-regimens totalitära maktmonopol finns i exilen, i diasporan (precis som den eritreanska kampen för självständighet från Etiopien en gång hade en viktig livlina till stödtrupperna i exil). Här kan kritiska röster göra sig hörda och politiska alternativ formeras.

Bara genom att lämna sitt land kan befolkningen i Eritrea uttrycka sitt desparata missnöje: De röstar bokstavligen med fötterna. Att fly är det enda sätt att protestera mot sin regering som eritreaner har kvar.

”Vi engagerar oss på bred front för att ge stöd till de demokratiska krafterna och bidra till en positiv förändring i länder som Kuba och Zimbabwe där människors fri- och rättigheter grovt och systematiskt kränks,” sa Carl Bildt i utrikesdeklarationen. Detsamma borde förstås gälla Eritrea.

Men engagemanget måste börja på hemmaplan och det måste drivas konsekvent. Sverige kan inte med ena handen kräva att Eritrea friger Dawit Isaak och med den andra skicka andra tillbaka till fängelserna. Vi kan inte i ena stunden kräva att Eritrea respekterar sin befolknings mänskliga rättigheter för att i nästa stund hjälpa diktaturen att hålla folket i schack.

Noter

1. För att stoppa strömhoppen har Eritrea i avskräckande syfte börjat fängsla de anhöriga till dem som flyr eller deserterar.

Jag tror det var den 4 juni 1997, alltså på åttaårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg, som vi fått nys om att Kinas vice premiärminister (en i raden) skulle komma till Göteborg på X2000 från Stockholm. Redan då förde Göteborg sin egen utrikespolitik gentemot kommunistdiktaturen. Över Gustav Adolfs torg vajade Kinas röda fanor.

Vi snodde ihop en banderoll och flygblad med texten ”We remember June 4″ för att möta premiärministern på Centralstationen. Säpo-folket försökte ställa sig i vägen för banderollen och kommunfullmäktiges vice ordförande Lars-Åke Skager (m) skällde ut oss. På det hela taget en himla lyckad aktion. Hu Jintao borde få ett minst lika varmt välkomnande. Nu finns ju dessutom tid att planera.

Seminariet, som arrangerades av ALDE, den liberala partigruppen i Europaparlamentet, ägde rum i Dakar, Senegal, den 1–4 april 2007, under rubriken ”Liberalism and Governance: the Social Liberal State”.

Den europeiska delegationen samlade högdjur som Louis Michel, EU-kommissionär för utveckling och bistånd och före detta liberal belgisk utrikesminister, och ALDE:s gruppledare Graham Watson.

Och den afrikanska uppställningen? Knappast Afrikas främsta liberaldemokrater:

• Meles Zenawi, premiärminister i Etiopien, som på senare år har låtit skjuta ihjäl demonstranter och fängslat mängder av journalister och oppositionella. Och tja, låt säga att Meles’ Etiopien inte precis bidragit till fred och stabilitet på Afrikas horn.
  
• Idriss Déby, kuppade 1990 till sig presidentmakten i Chad, världens mest korrupta land. Han har ändrat konstitutionen för att kunna sitta ännu en mandatperiod. Regeringens säkerhetstjänst begår grova övergrepp och regeringskritiska journalister buras in, skriver HRW. Dessutom är Chad fortfarande rejält insyltat i Darfur-konflikten.
• Paul Kagame, Rwanda, stoppade förvisso ett folkmord. Men han har inte infört demokrati i Rwanda. Oppositionella trakasseras, pressfriheten är begränsad. Kagames beslut att invadera Kongo 1998 bidrog till att eskalera en konflikt som krävt minst fyra miljoner människors liv.

De är som kloner av varandra: Gamla militärer och gerillakämpar som stryper pressen, burar in oppositionen, försnillar biståndspengar och blandar sig in i regionala konflikter så fort tillfälle ges.

”It is time to approach Africa from a different viewpoint, and move from governance to a new era of dialogue”, kommenterar Johan van Hecke, MEP för belgiska VLD. Men det här perspektivet och den här dialogen känns bara alltför bekant.

– Jag hade blivit förvånad om han varit där, måste jag säga, sade Sveriges ambassadör Christer Elm till TT på hemvägen från paraden. […]
Revolutionärernas lustjakt Granma visades upp, liksom Kubas ålderstigna flygvapen och pansar.
– Jag vet faktiskt inte om det var en kopia eller om de lyft ut den riktiga Granma från museimontern, men vitmålad och fin var den, sade Elm.
– Men det var väl typiskt kubanskt att de då, emellan alla militärmarscherna, spelade en smäktande bolero!

Det låter ju pampigt. Så Sveriges ambassadör har alltså fått grönt ljus från Carl Bildts utrikesdepartement att gå på militärparad och fira Fidel? I jämförelse är ändå Fidelfrossan i SVT en bagatell.

I juni 2003 beslöt EU att lägga alla högnivåkontakter med Kuba på is. I en sällsynt samfälld kraftsamling beslöt över 30 europeiska länder att begränsa statsbesöken, att tona ned sitt deltagande i kulturella evenemang och att bjuda in kubanska dissidenter till nationaldagsfirandet på sina ambassader för att visa demokratirörelsen sitt moraliska stöd.

Anledningen var förstås Kubavåren samma år, då den kubanska regimen arresterade 75 oppositionella och dömde dem till sammanlagt 1 456 år i fängelse, och samtidigt bröt moratoriet för dödsstraff, när tre kapare avrättades efter summariska rättegångar.

Men kylskåpspolitiken blev kortvarig. I juni 2005 beslöt EU:s utrikesministrar att åter släppa in Kuba i den diplomatiska värmen. Zapateros nya regering i Spanien tyckte att EU:s nya linje gjort det alltför krångligt att göra affärer på Kuba.

Många upprördes över beslutet. Vaclav Havel kallade den nya eftergiftspolitiken ett svek: ”I dag dansar EU efter Castros pipa”.

I Sverige protesterade de borgerliga partierna högljutt mot att den dåvarande regeringen struntade i utrikesdeklarationens vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter och istället röstade för eftergiftspolitiken i EU.

Nuvarande Europaminister Cecilia Malmström (fp) höll ett engagerat tal i Bryssel om Hector Palacios som dör i sin cell medan EU sviker sina ideal:

The European Union is basing our actions on the defence of certain values – freedom. democracy and human rights. But now we have failed to support those values in Cuba and the Cuban people are paying the prize. And in the meantime, Hector might be dying.¹

Det Cecilia Malmström skrev i våras tål att upprepas:

För mig är det självklart att frihet, demokrati och mänskliga rättigheter ska vara hörnstenen i Sveriges och EU:s utrikespolitik. Jag vill att EU och Sverige ska ha en utrikespolitik som omsätter frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i konkret handling. Jag vill att vi gör något nu. Det duger inte att tina de diplomatiska sanktionerna när det enbart innebär att situationen försämras, vi måste utöva starka påtryckningar mot regimen. EU och Sverige måste våga ta i med hårdhandskarna mot den skäggige diktatorn i Havanna.

När Castro blev sjuk i somras manade också Carl Bildt på sin blogg EU att hjälpa Kuba efter Castro att övergå till demokrati:

When Castro goes there are numerous scenarios of which happen – ranging from open rebellion to a smooth transition to a similar leader. But it does look likely that the regime will disappear with the man.

Thus, we will be faced with the task of helping to manage a critical process of regime transition in the Caribbean.

We’d (sic!) Europe has better get ready.

Vi kan också citera Gunilla Carlsson (m) som i den utrikespolitiska debatten 2005 i princip skyllde EU:s eftergiftspolitik på Laila Freivalds:

Europeiska unionen måste leva upp till sina egna kriterier och slå vakt om mänskliga fri- och rättigheter. När den svenska regeringen nyligen gick med på omfattande eftergifter till den kubanska regimen försvagade det EU:s trovärdighet. Beslutet innebär att Sverige inte längre kommer att bjuda in oppositionella till mottagningar på den svenska ambassaden. Detta beslut inkräktar på vår suveränitet och på våra diplomatiska traditioner att föra en löpande dialog med oppositionella krafter även i slutna samhällen och diktaturer.

Ord och inga visor! Men trots att Gunilla Carlsson nu själv flyttat in på UD fortsätter alltså Sveriges ambassadör att mingla med regimen istället för med demokraterna.

Låt oss därför hoppas att ambassadör Elm i Havanna kan vänta sig nya förhållningsorder från Stockholm framöver, som utesluter att låna ut sig till militärparader och regimens propaganda.² Det var knappast sådant Fredrik Reinfeldt syftade på i regeringsförklaringen när han sa att ”särskilda insatser” skulle göras ”för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.”³

Och om UD bara kunde hitta något att göra åt den ljugande statssekreteraren så kanske Bildt och de andra ministrarna istället skulle kunna ägna sig åt viktigare saker, som att uppdatera Sveriges policy gentemot Kuba, dess regim och den växande demokratirörelsen.

Noter

1. Jag besökte Hectors fru Gisela Delgado i Havanna just när beskedet om EU-ministrarnas beslut kom. Intervjun jag skrev handlade dock mer om biblioteksrörelsen.
2. Men för all del, det är inte bara i Havanna som svenska diplomater firar diktatorer: I Nordkorea ordnade ambassadör Paul Beijer födelsedagskalas för Kim Jong Il på självaste svenska ambassaden för ett par år sedan
3. Så sent som i torsdags debatterade också Birgitta Ohlsson (fp) och Alf Svensson (kd) i riksdagen med biståndsminister Gunilla Carlsson (m) om hur biståndet till Kuba ska fasas ut och istället kanaliseras om till demokratirörelser.

Om SVT hade velat ta en seriös diskussion om Kubas framtid efter Fidel, hade de ju till exempel kunnat bjuda in Osvaldo Alfonso Valdés, en av dem som fängslades i mars 2003, och som sen han släpptes har fortsatt kampen för demokrati i Kuba från Sollefteå (P1 Morgon intervjuade honom i somras).

Eller Alexis Gainza Solenzal, också han flykting från Kuba, som i mer än tio år har arbetat för att förse Kubas invånare med den fria information regimen förvägrar dem (här snackar vi public service!).

Fast det är klart, de hade säkert förstört den mysiga, revolutionsromantiska stämning SVT tänkt sig för Fidels 80-årskalas.

Och vi läser Copyriot i sitt esse: det är ”nästan rörande att vänsteraktivister och nazister slåss om vem som ska få vara bästisar med Hizbollah. Om de senare förlorade fajten denna gång, var det knappast på grund av ideologisk distans till Hizbollah, utan för att vänstern har varit överlägsen i nätverksbyggande.”

Och i den egentliga frågan saxar Notiser från en ö klokt från den tyska pressen.