• Hos Bergh om strukturomvandlingar i akademin: Dels om de styrningslogiker som kommit att prägla universitetssektorn och huruvida det är vettigt att kalla dem nyliberala. Dels hur snabbt måtten på vetenskaplig kvalitet har förändrats i Skandinavien bara under det senaste årtiondet – och säkert kommer förändras lika mycket innan våra karriärer är avslutade. Båda sakerna hänger förstås samman med sånt vi skrivit om här tidigare, som projektiseringen av forskningen, vårt korta akademiska mannaminne och kanske järnvägsstationer kontra flygplatser.
• Hos Sociologisuget om diskursanalys, gentrifiering och stadsplanering: Sociologisuget har i en serie inlägg diskuterat huruvida det är radikalt eller småborgerligt att bo i Majorna i Göteborg. Själv lutar jag åt att gentrifieringskritiken har kört fast, i synnerhet som kritiken sällan tycks resultera i något konstruktivt, utan snarare paradoxalt nog bidrar till gentrifieringen. Nästa gång jag ska sälja en lägenhet hyr jag inte bara in en homestajlist, utan också en sociolog som får varna för gentrifiering, för det tycks som ett säkert sätt att driva upp priserna. Kvillster dras med liknande dilemman:
  

  ”Blotta tanken på att det kan komma att finnas caféer med wifi här i Kville är problematisk. … Jag är ju trots allt en del av den potentiellt inflytelserika elit som nu bor här. Jag är ju den som bidrar till den potentiella gentrifieringen.”

• Hos Klamberg om huruvida idépartier är finare än intressepartier och vilket intresse som bär Folkpartiet, som ju med stolthet kallar sig idéparti. Fast nu slår det mig att inte alla idépartier är goda, enligt folkpartismen: Snäppet värre än ohöljda intressepartier (som Centern och Socialdemokraterna) är idéburna partier som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – enligt folkpartismen burna av felaktiga idéer, för att inte säga rentav onda.

Istället för ett program att köra lokalt, som måste matas manuellt med textfragment, tänker jag mig något som automagiskt tjuvläser alla textflöden jag producerar i molnet: Evernote, Google Notebook, Delicious, Zotero, Twitter, wikis, bloggar, epost, liksom förstås de lokalt lagrade textfiler jag synkar via Dropbox.

Borde man inte kunna köra samman alla dessa textflöden — från fragment, länkar och citat till läsanteckningar och artikelutkast — till en samlad databas, som man sedan kan fiska i för att få fram guldkornen ur den distribuerade hjärnans guldfiskminne?

Jag tänker mig tre enkla steg:

1. Syndikera textflöden. Med hjälp av öppna API:er och RSS-flöden torde det mesta gå att automatiskt suga in i en gemensam databas.
2. Processa materialet. Algoritmer som kan spåra mönster i text är i dag en rätt enkel teknologi. Här på Mothugg använder jag till exempel Yarpp för att automagiskt leta fram kanske relaterade inlägg. Det borde också kunna ligga till grund för en smart sökfunktion.
   
3. Presentera mönster, som låter en spåra oanade kopplingar mellan sparade textfragment. Gärna visualiserat, gärna kombinerat med verktyg för självövervakning.

Elementen för att skapa ett sådant verktyg finns förmodligen redan. Man skulle till och med, gissar jag, med befintliga tillägg och öppna kodsnuttar kunna hacka ihop WordPress till att göra något sådant.

Och det är just Johnsons bärande tes: Goda idéer, innovationer, tänds inte som enskilda geniers snilleblixtar, utan kommer till när någon sätter samman befintliga byggstenar på ett nytt, tidigare otänkt men tänkbart sätt.

Lite ironiskt, därför, att bokens omslagsgrafik formar en glödlampa.

”Departementet ønsker att mest mulig av den forskningen som gjøres skal gi avkastning og kunne anvendes i det praktiske liv så raskt som mulig. Derfor satses det mye på konkrete prosjekter, for eksempel innen olje og energi eller miljø. Universitetene føler på sin side att prosjektsatsningen gjør at den frie grunnforskningen blir skadelidende.”

Projektiseringen leder till vad någon kallar slalomforskning: bristande långsiktighet eftersom de tematiska satsningarna skiftar vart fjärde år. Dessutom riskerar man att missa intressanta problem, när departementet, istället för forskarna själva, bestämmer vad forskarna ska forska om. Därtill är det förstås ett vansinnigt slöseri med forskarnas kompetens.

I Sverige ser det i stort sett likadant ut. I fjolårets utlysning gav VR exempelvis avslag till 85 procent av ansökningarna inom humaniora och samhällsvetenskap. Så varför lägger forskare ned så mycket tid och möda på något som ger så dålig utdelning? De har inte så mycket alternativ, eftersom många sitter på tillfälliga anställningar och måste finansiera sin egen forskning, liksom byråkratin över deras huvuden. Och en fast tjänst är inte fastare än att den som inte lyckas dra in medel kan få tacka för sig. För att citera Akademisk frihet:

”En utländsk toppforskare som rekryteras som professor till ett svenskt universitet måste redan nästa dag söka forskningsmedel. Forskningsmedel till apparatur, materiel, till medarbetarnas löner och, värst av allt, till sin egen lön. Regerings forskningspolitik har dessutom ökat ansökningshetsen. [Det verkliga problemet är att svenska universitet] inte kommer att kunna rekrytera eller behålla duktiga forskare så länge vi inte ens kan erbjuda fullfinansierade tjänster.”

Vad har projektiseringen gett oss? Bättre forskning? Nej, i synnerhet inte om man räknar med hur ofantligt mycket arbete som hamnar i pappersåtervinningen när åtta-nio av tio ansökningar får avslag. Däremot har forskarna blivit fantastiskt duktiga på att skriva fina projektansökningar. En del är rena poesin. Men en bra ansökan översätts inte per automatik till bra forskning. Projektiseringen ger yngre forskare en tydlig signal: På kort sikt lönar det sig bättre att bli en jäkel på att skriva ansökningar än på att bli en skicklig forskare.

Vi ville bli forskare, men ägnar vår arbetstid åt att skriva projektansökningar och att i efterhand fylla i blanketter där vi avrapporterar till byråkraterna den forskning vi inte har haft tid att utföra. Projektiseringen bidrar därmed till att göra forskarbanan mindre attraktiv. Som Jarle Aarbakke, rektor vid Universitetet i Tromsø, konstaterar i Aftenposten:

”Og hvem tiltrekkes av dette? Folk med nysgjerrighet koblet med ekstrem tålmodighet og selvdisiplin på grensen til det masochistiske? Jeg snakker stadig med drivende dyktige folk i tyve- og tredveårene og de sier det svært enkelt: –Det finnes andre ting å bruke livet på enn å stå og stampe i dette systemet.”

På relaterat tema skriver Ronny Kjelsberg, lektor vid Høgskolen i Sør-Trøndelag, i dagens Klassekampen (ej på nät) om hur den resultatbaserade finansieringsmodellen ger universiteten mindre handlingsutrymme. Ett problem är att högskolor och universitet får medel baserat på antalet publicerade artiklar i kollegiebedömda tidskrifter. Men medlen fördelas ur en fast pott, så att om alla publicerar mer är det ingen som faktiskt får mer resurser. Ett nollsummespel.

Det kan tyckas vara en enkel lösning att öka potten när publiceringarna ökar, men Kjelsberg menar att det ytterligare förstärker tendensen till löpandebandproduktion av billigast möjliga forskningsartiklar:

”eller LPU-artikler, Least Publishable Units, en spøkefull benevning på den minste informasjonsmengde som kan generere en poenggivende artikkel. Dette går selvsagt utover kvaliteten, og det stjeler de ressursene som kunne gitt ’handlingsrom’ når man stadig vekk må produsere mer for bare å opprettholde økonomien i konkurranse med andre institusjoner.”

Så vad göra istället?

”Dersom man virkelig er interessert i å øke sektorens handlingsrom og å minske avhengigheten av skiftende politiske vinder og av moter i næringslivet, er det åpenbart at løsningen er å styrke grunnbevilgningen. Dersom man vil gøre det uten å øke de totale rammene til sektoren tilsvarende, vil dette være en god mulighet til å redusere den produksjonsavhengige komponenten, og dermed begrense skadevirkningene målstyringssystemet bærer med seg. […] Kontinuerlig måling av og kontroll med en lang rekke indikatorer er nemlig dyrt og krever et stort byråkrati.”

Ett hot mot den akademiska friheten.

Låt mig ge några exempel. De har viss verklighetsanknytning, men min poäng är inte att peka ut någon enskild institution, utan oroväckande tendenser i universiteten. Vi styrs av våra supportfunktioner, och genom sin strategiska position har IT-personalen kommit att bli ett allvarligt hot mot forskningens frihet.¹

• Två forskare ber att få ett webbserverutrymme för att kunna installera MediaWiki, som ett kollaborativt verktyg för att samla in data i ett forskningsprojekt. Universitet Ett säger nej: Ingenting får installeras på dess webbservrar, särskilt inte om det inte följer den grafiska profilen. Universitet Två säger: Vi har tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda möjligheterna och behoven av att erbjuda forskargrupper den sorts tjänster ni efterfrågar.
• På en institution där många jobbar duktigt med kvantitativa metoder tycker de upphandlade IT-konsulterna att det räcker gott med statistikprogrammen SPSS och SAS. Först efter ett veritabelt uppror får forskarna också tillgång till Stata. R? Dream on.
• En fakultet sjösätter en nyare, finare, bättre webbplats. Jojo: I ett nafs leder inlänkar från hela vilda webben till 404 och en rad verktyg och dokument som forskare använder i sitt dagliga arbete är borta. Nej, de har inte försvunnit, påpekar webbansvariga, de går bara inte att hitta.
• En forskare vill använda Zotero för att hantera sina referenser, för att samla in material från webben, för dela referenser med andra forskare. Vi erbjuder Internet Explorer och Endnote, svarar Mordac. Som om det vore ett fullgott alternativ.²

En nyspråklig eufemism att kalla detta IT-support.

Mikropolitiskt motstånd mot Mordacratin.

För universiteten är Mordacratin ett problem på flera sätt:

1. Forskningsmiljön tappar competitive edge när forskare inte får använda de verktyg de behöver. Som om man skulle säga åt en snickare att hon bara får använda såg och hammare, men inte skruvmejsel och stämjärn. Naturligtvis skulle grejerna hon bygger bli sämre.
2. Universiteten ha en skyldighet att göra informationen fortsatt tillgänglig även efter att ett projekt har avslutats.
3. Betalningsviljan undergrävs: Universiteten beskattar forskarnas surt förvärvade forskningsmedel för att finansiera bland annat IT-tjänster. Någonstans går en gräns för hur mycket man kan höja OH-påslagen om forskarna inte får prisvärd service tillbaka.
4. Mer principiellt nätpolitiskt kan man förstås också invända att tunna klienter och liknande lösningar förvandlar det lokala nätet till ett antinät; gör ett distribuerat nätverk, en world of ends, till en centralstyrd kommandostruktur i Mordacs händer.

Gör nätverket till ett antinät.

Nå, efter att ha kämpat emot drar jag lärdomen att det inte lönar sig att försöka förändra IT-systemen inifrån, nerifrån. IT-nissarna har fasta heltidstjänster för att göra livet surt för användarna.

Så istället tänker jag rösta med fötterna, routa runt Mordac och bygga upp en alternativ, personlig IT-infrastruktur anpassad efter mina behov. Det är inte så jobbigt som det låter:

• En domän och ett webbhotell (som Mothugg) kostar inte mer än ett par uteluncher i drift per år. Med WordPress under huven får du tidernas kraftfullaste publiceringsverktyg fritt och gratis (ett årtionde bättre än vad ditt universitet erbjuder).
• En bärbar eller stationär arbetsmaskin går att få från ett par tusen och uppåt, eller bortskänkt om man bara behöver en basal skriv- och surfmaskin. Installera Ubuntu, eller något annat operativsystem du gillar.
• En alternativ/kompletterande lösning är förstås att skaffa sig ett USB-minne med Portable Apps – dina favoritprogram to go – eller en hel passande Linux-distro.

En arbetsmaskin kostar från ett par tusen.

Fördelarna är uppenbara: Jag kan använda de program jag behöver och får den arbetsmiljö jag vill ha. Jag kan också ta med mig den när jag byter arbetsplats eller arbetsgivare. Men framför allt köper jag mig sinnesfrid genom att för all framtid frigöra mig från Mordacs tvångströja.

Om fler gör som jag kan vi sakta men säkert urholka Mordacs makt och göra det uppenbart även för deras överordnade hur överflödig Mordac faktiskt är.

Noter

1. Det gäller för övrigt i andra sorters organisationer också: En vän som jobbar nära den politiska makten i en större stad berättade att hän tar med sin privata bärbara till jobbet för att få något gjort, sedan IT-avdelningen förbjudit hän att använda de program hän behöver i sitt arbete.
2. Notera att det inte är en kostnadsfråga: De alternativ jag föredrar är gratis som i open source, medan universiteten betalar för sitelicenser för de proprietära skräpprogrammen. Bergh säger att de stora programvarubolagen köper Mordacs trohet genom att gödsla dem med freebies och gadgets. Kollegerna korruptionsforskarna borde vända blicken mot sin egen bakgård.

Om den första trenden skriver Pål Veiden, försteamanuensis vid Högskolen i Oslo, ett inlägg i Aftenposten med tragikomiska exempel på hur den byråkratiska vattenskallen tillåtits växa till bristningsgränsen:

”Som mange sikkert har fått med seg, har andelen av dem som ikke sysler med undervisning og forskning ved våre høyskoler steget betraktelig. Forstå meg rett: jeg ser nødvendigheten av både sentralbord, renhold, kantine, administrative rutiner og økonomisk påpasselighet. Men byråkratiet har est utover sin kjernekompetanse. Både tallmessig og innholdsmessig overvelder det oss, med obligatoriske seminarer og meningsløse møter. […]

Det hjelper i alle fall ikke å la høyere utdanning bli ytterligere byråkratisert. Jeg tror følgende diagnose gjelder for alle høyskoler og universitet i Norge: Det hjelper ikke med flere møter, seminarer og utredninger. Noen må minne byråkratene om hva som er kjerneområdene innen høyere utdanning: Undervisning og forskning.

Alt annet bør bygges ned.”

Paradoxalt nog växer byråkratin bortom kontroll just som universitetsvärlden står inför en strukturomvandling som vi har sett på en rad andra områden. Det tektoniska skifte vi kallar internet kommer att drabba universitet liksom det har drabbat skivbolag, filmbolag, gammelmedier och gammelpartier. Och kanske med än större kraft, eftersom universiteten är än mer hierarkiska, monolitiska och monopolistiska.

Ironiskt nog torde den allt större organisatoriska apparat byråkraterna kontrollerar bli allt mindre relevant för universitetens kärnverksamheter — på samma sätt som en partiexpedition, och dess stencileringsapparat, ordförandeklubba, frankeringsapparat och medlemsmatrikel, inte längre är en teknisk förutsättning för att organisera ett politiskt parti.

Men samtidigt pågår en debatt om anställningsvillkoren i universitets- och högskolevärlden, där allt fler är tillfälligt anställda, vilket DN skriver om:

”Av 30.000 ansatte ved norske universiteter og høyskoler er 10.000 på midlertidige kontrakter. Vel halvparten av disse er såkalte rekrutteringsstillinger, det vil si stipendiater eller post-doc stillinger. Disse kategoriene er i sin natur midlertidige. Likevel står sektoren igjen med et snitt på mer enn 16 prosent midlertidig ansatte. Noen steder er tallene mye høyere, som for eksempel ved medisinsk fakultet ved NTNU der mer enn 40 prosent av de vitenskapelig ansatte utenom rekrutteringsstillingene er på midlertidige kontrakter.”

…vilket väl sammantaget talar för att forskare och lärare torde ha dåliga förutsättningar att gå till motoffensiv mot byråkraterna. Ska man hoppas på att de byråkratiska kolosserna kollapsar under sin egen vikt? Nå, det ser väl lika dystert ut, om inte värre, på andra sidan kölen.

Karl Palmås mappade ju vårt gubbslem i den västkustska akademikerbloggosfären, som byggde på med lite etnografi och resulterade i artikeln Follow the phlegm: Tracing the infinitesimal in male networks of power som guppar i poolen för öppen kollegiebedömning hos International Journal of Feminist Technoscience (jag tror att den som vill gärna får bidra med ett utlåtande). Länkarna mellan bloggarna gör att Kalle kan kartlägga hur ett homosocialt nätverk växer fram, men också hur just kartläggningen gör gubbslemmet självmedvetet, och samtidigt illustrera en del poänger från Gabriel Tarde, för vilka den gamle sociologen saknade dagens hårda metadata.

Sara Kjellberg, doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid LU, har mappat en större del av den akademiska bloggosfären och kör en kombo av innehållsanalys och nätverksanalys.¹ Även i Kjellbergs nätkarta finns ett tydligt gubbslem i mitten: Berghs betraktelser, Det perfekta tomrummet, 99, our 68, Digitalrights, Loci och Mothugg, även om Kjellberg inte gör någon poäng av just genusaspekten.

Noter

1. Sara Kjellberg: ”Blogs as Interfaces between Several Worlds: A Case Study of the Swedish Academic Blogosphere”, Human IT 10:3 (2009): 1–45, [svensk översättning].

För det tyska språkområdet anbefalles Die Zeits jobbmarknad (zeit.de/jobs). I regel färre utlysta tjänster, men i gengäld gillar jag att en gång i veckan bli hälsad som Sehr geehrter Herr Dr. Karlsson i mejlboxen.

My central claim is that the organization of the University is based on a factory/print broadcast, model of knowledge creation and dissemination, and thus is ill prepared (or perhaps cannot make the transition) into the new knowledge landscape.

Zotero? Ett fantastiskt trevligt referenshanteringssystem, gratis som i open source, som pluggar rätt in i din favoritwebbläsare.

The Elements of Style does not deserve the enormous esteem in which it is held by American college graduates. Its advice ranges from limp platitudes to inconsistent nonsense. Its enormous influence has not improved American students’ grasp of English grammar; it has significantly degraded it. [...]

It’s sad. Several generations of college students learned their grammar from the uninformed bossiness of Strunk and White, and the result is a nation of educated people who know they feel vaguely anxious and insecure whenever they write ”however” or ”than me” or ”was” or ”which,” but can’t tell you why. The land of the free in the grip of The Elements of Style.

The Elements of Style har tydligen fans även i Sverige. Själv har jag arkiverat den i giftskåpet för menlös Yoda-visdom och pennalistiska hittepåregler, tillsammans med exempelvis Studentens skrivhandbok.

Ett bättre alternativ? Joseph Williams’ Style: Lessons in clarity and grace, vars råd stämmer väl mot hur de främsta forskarna faktiskt skriver. (Via Academic Productivity.)