På den tiden bodde jag i ett gräsligt kollektiv vid Vasaplatsen och hade precis börjat min tredje sommar som ledarskribent på GT, som då höll till nere vid Järntorget. Således befann jag mig mitt i smeten. Som ledarredaktionens cykelkorrespondent bland demonstrationer och jippon på stan upplevde jag kravallerna på nära håll — även efter att jag på förmiddagen den 15 juni låst fast min cykel i hörnet till Stadsteatern på Götaplatsen, där en arg polisman slog sönder den under slaget mot det svarta blocket.

Här är de texter jag skrev före, under och efter EU-toppmötet. Jag vet inte om jag fortfarande står för allt jag tyckte då eller om det nödvändigtvis hänger samman.

En sak tar jag i alla fall tillbaka: Att jag liknade Attac vid IT-bubblan. Med tio år i backspegeln kan vi i alla fall dra en säker slutsats: Birgersson förändrade svensk politik mer än Attac gjorde — vad vi nu än tycker om hur det borde varit.

• Bara bakar inget budskap 2001-05-06
• Bättre välkomna än mota protestvänstern 2001-05-12
• 1-0 till regeringen 2001-06-14
• Vilket bakslag! 2001-06-15
• Kör hårt, Johan! 2001-06-18
• Fritt Forum varje år 2001-06-19
• En svensk polis tiger 2001-06-22
• Varför kastade Dieter? 2001-07-10
• Mycket snack från Attac 2001-08-07
• Lägg av, Hannes 2001-12-14
• Inte bara ros till polisen 2001-10-05
• Ett dyrt kalas 2002-02-07
• Vilket klipp 2002-05-27
• Lagens långa arm 2002-06-04
• Ett tungt ansvar 2002-07-11

Läs även andra bloggares åsikter om EU-toppmötet, Göteborgskravallerna, Göteborg 2001

Via Liberati hittade jag Folkpartiet Göteborgs valplattform, som de lagt ut i öppen remiss på nätet. Även här är stadsfrågorna viktiga, med flera riktiga punkter, som att stärka kollektivtrafiken, underlätta för cyklister och knyta samman älvstränder (broar slår förstås båtar). Likaså talar de sig varma för förtätning, även om jag gärna hade sett fler konkreta idéer om hur man skapar en levande stad (mer än att delegera problemet till en stadsarkitekt). Vad sägs om lokalnorm i nybyggen?

Men det tycks mig att Folkpartiet fortfarande sitter fast i ett trist bilkramande, som står i bjärt kontrast mot dess stolta Göteborgsliberala arv att måna om det offentliga rummet.

Så här lyder en av punkterna:

”Motarbeta inte bilisterna, underlätta! Det är inte bilen som är en miljöbov, det är det den släpper ut som skapar problem. Folkpartiet vill göra om den nuvarande parkeringspolicyn och bygga ett parkeringsgarage under Heden för minst 4 000 fordon. Vi vill se fler parkeringsgarage och -anläggningar, framför allt i samband med nybyggnation.”

”Den nya parkeringspolicyn innebär att antalet p-platser i innerstaden behålls på samma nivå som idag för att eventuellt kunna minskas på sikt. Antalet cykelparkeringar ska också öka kraftigt.”

Men det gillar inte de borgerliga. I en debattartikel i GP efterlyste Allianspartierna ett ”helhetsgrepp på trafiken”, som mest tycks gå ut på att vi behöver fler parkeringsplatser i centrala Göteborg. Ett av de märkligaste påståendena i artikeln handlar om att de rödgrönas nya P-policy sänder fel signaler till biltillverkarna:

”Och till fordonsindustrin – en av de viktigaste branscherna som nu befinner sig i kris – är budskapet [den nya P-policyn] minst sagt problematiskt.”

Jag frågade Helene Odenjung (fp) på Facebook om hon och hennes Alliansbröder verkligen menar att fler P-platser i centrala Göteborg skulle gynna den krisande fordonsindustrin, på vilket hon svarade:

”Det påstår vi inte. Men inställningen att man inte ska äga bil själv utan använda bilpool är bekymmersam tycker jag. Inte minst för bilindustrin.”

Så det är bilpoolerna som är problemet? Drar vi argumentet till dess spets är förstås även resor i hyrbil, per cykel, kollektivtrafik eller till fots också hot mot bilindustrin: De hade ju kunnat gjorts i egenägd bil. Fildelningsdebattens bilmetaforer har gått full circle. Biltillverkarna måste få betalt för sitt arbete — varje delad bil är en som annars hade köpts från Volvo.

Men det verkar både besynnerligt och naivt – inte minst i Västsverige, den svenska fordonsindustrins vagga och nav – att tro att bildelning och samåkning skulle utgöra ett hot mot bilindustrin — därtill viktigt nog för att få styra stadens P-policy. Och fler kommunala P-platser i Göteborgs innerstad gör nog varken från eller till för att rädda Volvo och Saab från den globala strukturomvandling bilbranschen går igenom.

För det är ju inte bara det bilen släpper ut som är ett miljöproblem, utan också det bilsamhället gör med våra städer, när samhällsplaneringen utgår ifrån att varenda jäkel ska ha en egen bil och en parkeringsplats. Städer planerade för bilar är inga trevliga städer att bo i, vare sig man är bilist eller inte.

Och i Göteborg har tyvärr bilismen fått härja under alltför många år, vilket gör att göteborgarna tillbringar mer tid i bilköer, har en sämre luft i stan, har sämre kollektivtrafik och en glesare stad än Stockholm och Malmö. Det är svåra miljöproblem, och inte alla av dem handlar om bilens utsläpp (även om utsläppen är nog så viktiga i sig).

Jag blev beklämd varje dag när jag på väg till jobbet passerade de oändliga, oländiga P-öknarna längs Första långgatan. Här skulle ju stå hus och leva människor istället för bilar. De senaste 50 åren har bilåkandet i Göteborg ökat med 350 procent, medan kollektivtrafiken ligger kvar på samma nivå som 1960. Kris för bilismen? Inte.

Nu tror jag de besynnerliga argumenten tyder på att det finns en helt annan förklaring till Folkpartiets och Alliansens bilpolitik i Göteborg. I sann Göteborgsanda har de gått med på att införa trängselavgifter i utbyte mot olika infrastruktursatsningar. Men för partier som ser bilägarna i villaförorterna som en av sina viktigaste väljargrupper ser det förstås inte bra ut. Därför måste partierna markera: Bilister i alla förorter, vi står fortsatt på er sida – ni får fler parkeringar istället.

Att slänga köttstycken åt särintressen är förstås en helt legitim uppgift för ett politiskt parti. Men Folkpartiet bör minnas att sådana markeringar kostar, just för att bilisterna är ett särintresse. Urbana medelklassväljare i mitten som väljer staden framför bilen torde också utgöra en potentiell väljargrupp för Folkpartiet. Gårdafrågan visar att staden utgör en ny konfliktlinje som skär tvärs över partigränser, och att yimbyisterna börjar bli en maktfaktor att räkna med i stadspolitiken.

Bilister mot urbanister, alltså. För oss som vill ha mer av tät blandstad och mindre av gles bilstad finns ju nu andra liberala mittenpartier att välja på.¹ Även det borde vara ett skäl för Allianspartierna att ompröva sin krassa probilism.

Noter

1. Även om det bär just mig emot: Jag röstar av princip på oppositionen, vilken den nu vara månde.

”I dag domineras de liberala strömningarna av det jag skulle vilja kalla egendomsliberalism. Men går man tillbaka till John Stuart Mill är själva frihetsproblemet inte alls på samma sätt förknippat med idén om egendom, det grundläggande hos Mill är snarare människans rörelsefrihet. I dag pågår ett slags spel om det fysiska rummet där starka ekonomiska intressen försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på stadsrummet, samtidigt som människor förflyttar sig på ett mer okontrollerbart vis mellan olika miljöer. Här skulle en återupprättad Göteborgsliberalism kunna spela en viss roll. Vad man än säger om de där gubbarna, så månade de om det offentliga rummet.”²

Jag tror den gamle idéhistorikerstöten är något intressant på spåren, men det behöver utvecklas. För vad är egentligen rörelsefrihet? En liberal tradition – eller karikatyr – faller tillbaka på idén om frihet som icke-inblandning (från staten), ett frihetsbegrepp som i sig bygger på en idé om rörelse.

Men måste en Göteborgsliberal idé om rörelsefrihet börja och sluta där? Här en prick-till-prick-övning för läsaren:

1. Isaac Newtons första rörelselag:
   

   ”Every body persists in its state of being at rest or of moving uniformly straight forward, except insofar as it is compelled to change its state by force impressed.”

2. Thomas Hobbes frihetsbegrepp:
   

   ”By liberty, is understood, according to the proper signification of the word, the absence of external impediments: which impediments, may oft take away part of a man’s power to do what he would; but cannot hinder him from using the power left him, according as his judgment, and reason shall dictate to him.”³

3. Scaft 1968:
   

   ”1:6. Start- och målpunkter för olika slag av trafik bör inom varje trafiknät förläggas så att minsta möjliga antal konfliktmoment uppstår. Sålunda bör husentréer vetta mot gångväg och parkeringsplatser förläggas mellan gata och hus.”

Jag menar förstås inte att 1–2–3 på något sätt logiskt följer på varandra, men de hänger i vart fall ihop.

Men här finns ju också en annan tradition, som till exempel Kalle Palmås lyfter fram i sina skriverier om staden. Här börjar vi inte i Newton, utan i Lucretius’ atomiska rörelser:

”The atoms, as their own weight bears them down
Plumb through the void, at scarce determined times,
In scarce determined places, from their course
Decline a little—call it, so to speak,
Mere changed trend. For were it not their wont
Thuswise to swerve, down would they fall, each one,
Like drops of rain, through the unbottomed void;
And then collisions ne’er could be nor blows
Among the primal elements; and thus
Nature would never have created aught.”⁴

Ur en sådan syn på rörelse skulle man knappast landa i Scafts mål att skapa minsta möjliga antal konfliktmoment rörelse i staden. Jag slog i min jacobsinska bibel för att hitta en kontrasterande – ja, rakt motsatt – idé om rörelse i staden:

”cities are, by definition, full of strangers. To any one person, strangers are far more common in big cities than acquaintances. More common not just in places of public assembly, but more common at a man’s own doorstep. […] The bedrock attribute of a successful city is that a person must feel personally safe and secure on the street among all these strangers. He must not feel automatically menaced by them. […]

The first thing to understand is that the public peace – the sidewalk and the street peace – of cities is not kept primarily by the police, necessary as police are. It is kept primarily by an intricate, almost unconscious, network of voluntary controls and standards among the people themselves, and enforced by the people themselves. […] No amount of police can enforce civilization where the normal, casual enforcement of it has broken down.

The second thing to understand is that the problem of insecurity cannot be solved by spreading people out more thinly, trading the characteristics of cities for the characteristics of suburbs.”

”The trust of a city street is formed over time from many, many little public sidewalk contacts.”⁵

I sitt manifest slår Jacobs fast korta kvarter som ett av fyra oundgängliga villkor för att en stad ska generera mångfald. ”Most blocks must be short; that is, streets and opportunities to turn corners must be frequent.” Varför är det så viktigt med korta kvarter och att kunna vika runt hörn ofta?

Korsningarna mellan gator skapar utrymmen för möten mellan människor, möten som sällan är avsedda. För Jacobs bidrar detta också till att skapa det som är stadens unika sociala innovation: Att få oss att känna oss trygga bland alla de främlingar som omger oss – inte för att vi rör oss i rätlinjiga banor utan att stöta in i andra, utan just på grund av alla dagliga sammanstötningar, som vi inte ens betraktar som möten eftersom de vi möter är främlingar.

Så om vi kan dra en linje (icke-linjär, förstås) mellan pricken Lucretius och pricken Jacobs, hur skulle en relaterad idé om frihet se ut? Det tycks mig som att the usual suspects (Liberty 2, freedom as non-domination, etc) inte är vad vi letar efter, även om de positionerar sig mot den Hobbeska idén om frihet som icke-intervention.

Förslag?

Noter

1. Serien finns inte längre på nätet – GP gick tyvärr Chi Huang Ti på sin nya webbplats och dödade alla gamla permalänkar. Ingången snodde sedan Jimpan helt fräckt, men den tål återvinning.
2. Liedman gör dock en alltför enkel poäng om kommersialiseringen av stadsrummet. Därmed tycks han själv utgå ifrån en syn på frihet som är lite för bunden just till det egendomsfrihetsbegrepp han säger sig kritisera. Ta galleriafieringen som exempel: Det handlar inte om marknad vs stat (eller stad i det här fallet), utan om antimarknader.
3. Leviathan, Chapter XIV.
4. En modernare engelsk översättning, hämtad från försättsbladet till Zone Books Swerve Editions:
   ”When atoms are travelling
   straight down through empty
   space by their own weight, at
   quite indeterminate times
   and places, they swerve ever
   so little from their course,
   just so much that you would
   call it a change of direction.
   If it were not for this swerve,
   everything would fall down-
   wards through the abyss of
   space. No collision would take
   place and no impact of atom
   on atom would be created.
   Thus nature would never have
   created anything.”
5. Jane Jacobs: The death and life of great American cities, New York: The Modern Library, 1993 [1961], 38ff, 73.

Annat ljud var det i skällan när Göteborgs-Posten på sämsta sätt blandade jipposponsring med journalistik och fyllde spalterna dagligen med textreklam för ostindiefararen. På den andra tidningen höll vi en rätare linje. Nå, det tar tid att vända en stor skuta — vi applåderar alltid när dåliga ståndpunkter byts mot bättre.

Här ett urval av vad jag skrivit om GP, Göteborg och Kina genom åren:

• Sluta mingla med diktaturen (2003-04-22)
• Götheborgsandan (2003-05-26)
• Slutsmörat (2003-10-20)
• Shanghai dansar och ler (2004-03-08)
• UD attackerar yttrandefriheten (2005-01-27)
• Federley smörjer sitt krås i Beijing (2005-11-23)
• Ännu mer kommunala kulor i ostindiefararen (2006-02-08)
• Kinesiska metoder på ostindiefararen (2006-05-04)
• Därför skrev inte GP om censuren på ostindiefararen (2006-05-11)
• Kommunala kulor, Bofors kanoner (2007-01-12)
• Och GP skrev inte (2007-02-01)
• Sjösjuka sjömän stjäl från sköna sjuksköterskor (2007-02-12)
• Hu Jintao i Göteborg på kungens inbjudan (2007-05-08)
• Demo mot Hu, för MR (2007-06-07)
• Kinas brandvägg läcker som ett såll (2007-11-19)

”Enligt våra ledamöter i Byggnadsnämnden har de fått beskedet av tjänstemännen att planerna som Yimby presenterat är genomförbara, rent praktiskt. Vår bedömning är att planerna är förenliga med de utgångspunkter som vi har med frågetecken för ekonomin. Efter detta besked från SBK vi är beredda att gå vidare med Yimbys förslag och se om vi kan få ekonomi i det som inkluderar upprustning av de icke exponerade husen till en god livsmiljö.”

Förutom att Andreassons besked är glädjande i sig — hela södra Gårda kan räddas på riktigt — så är det kul att se ett nätpolitiskt fenomen som Yimby röra om i politiken. Vi tar det till intäkt för en mer generaliserbar visdom i vår tes om hur Piratpartiet skiljer sig från gammelpartierna.

Liksom PP är Yimby en organisation som är svår att tänka sig utan de verktyg som dator- och internetrevolutionen sätter i händerna på oss. Med hjälp av Google Maps, Sketchup och liknande verktyg kan vem som helst leka planarkitekt i dag. Och vi som i åratal har tröttat ut våra närmast sörjande genom att tjöta om vikten av lokaler i gatuplan kan nu utbyta åsikter och kunskap med likasinnade, via Yimbys blogg och forum. Samtidigt bygger Yimby gemenskaper postdigitalt, genom stadsvandringar och pubkvällar.

Yimby skapar på så vis en kompetens i stadsplaneringsfrågor som utmanar den traditionella expertisen på arkitekt- och stadsbyggnadskontor, vilket resulterat i en rad genomtänkta och konstruktiva yttranden över olika detaljplaner. Missta mig nu inte för värsta sortens rörelseromantiserande sociolog — genom deltagande infiltration vet jag att den typiske Yimbyiten är en snubbe i 30-årsåldern med för många högskolepoäng, centralt belägen bostadsrätt och dyra sneakers. Sådant är nu det politiska livet.

Nå, inte bara Yimby är att gratulera åt att ha fått med sig Miljöpartiet på tåget, utan hela Göteborg, eftersom Socialdemokraterna därmed torde stå utan stöd för den vanvettiga idén att riva landshövdingehus för att bygga ännu fler parkeringsplatser.

Efter Abraham Staifos krönika i GP lyfte Johannes Åsberg den gåta vi alla grunnar på i Gårdagate: What’s in it for MP? Det torde vara en PR-mässig katastrof för MP att ett år före valet ge grönt ljus för att riva landshövdingekvarter för att lämna plats åt ytterligare ett parkeringshus.. Men ingen har kunnat visa upp någon kohandelstrofé.

Den frågan besvarar Niklas Svensson med en plausibel konspirationsteori: MP har kommit överens med Socialdemokraterna om att svälja rivningen i Gårda i utbyte mot en gång- och cykelbro över älven. Miljödomstolens nej till bron sinkade dock dealen:

”Kommer dealen i dager finns fortfarande risken för röster att bryta den för att istället bevara Gårda. Något konkret resultat ifråga om bron finns inte heller att dunka upp som svar på kritiska frågor, bara att man gamblade med Gårda som insats och nu är vinstutfallet i form av bron osäkert. Att en stor fråga mörkats på högsta nivå i flera år ser inte heller snyggt ut, rent ’o-MP-iskt’ i ögonen på medlemmar & potentiella väljare på gräsrotsnivå.

Kia har ett kort kvar i leken; om hon fortsätter att gå på S-linjen i Gårdafrågan bryter hon inte dealen och behåller S-stödet i brofrågan. Hon inser att Gårda verkar kunna räddas ändå tack vare V och de borgliga, så hon räknar med att den politiska dynamiten i den frågan nog snart kommer ebba ut av sig själv ändå – inte mycket att oroas för på lite sikt.”

Som Kalle rapporterade i går hävdar Kia Andreasson att Socialdemokraterna vill riva hela Gårda, och att MP lyckats avstyra planerna och därmed räddat Gårda — i alla till hälften. Johannes, själv socialdemokrat, visar dock att påståendet om Socialdemokraterna inte är sant: Sossarna har aldrig sagt att de vill riva hela Gårda, och även om de ville riva hela Gårda skulle de fortfarande behöva MP:s och V:s stöd — och inte ens då skulle det gå:

”För det tredje, även om S ville riva hela Gårda och hade egen majoritet så skulle det ändå inte gå. Kvarteren längs Mölndalsån är nämligen klassade som riksintresse, vilket betyder att de inte får utsättas för ”påtaglig skada”. Det är Länsstyrelsen, inte Göteborgs kommun, som bestämmer i den frågan.”

Nå, om MP verkligen kommer att hålla fast vid att husen i Gårda ska rivas för att lämna plats åt fler bilar, så krävs ändå även Vänsterpartiets stöd. Hur går snacket i Vänsterpartiet i Göteborg? Kanske bloggande vänsterpartister, som Erik Berg, kan hjälpa till att skingra dimmorna.

Nå, det tycks i alla fall röra på sig i de gröna leden. Eva Obenius, tidigare KF-ledamot, vill utreda Gårda mer:

”Jag vill som miljöpartist ha en blandad bebyggelse i Göteborg. Det är ont om centrala billiga lokaler/bostäder. Vi ska givetvis vara oerhört aktsamma med att ytterligare riva gamla kulturvärda byggnader. I Gårda finns en kreativ potential som jag innerligt hoppas att vi lokalpolitiker förstår att beakta.”

Även Emmali Jansson (MP), ersättare i byggnadsnämnden, förordar att ”kommunen borde utreda hur och om det går att bevara samtliga hus i Gårda och i så fall vilket innehåll de skulle kunna ha”. Emmali har ju tidigare skrivit klokt om vikten av att utveckla istället för att riva:

”Jag tänkte osökt på ett annat gammalt textilfabriksområde som med hjälp av lite renovering och ombyggnation blivit ett kreativt center, nämligen M50 i Shanghai som numera rymmer akritektkontor, galleri, ateljéer mm.

Förhoppningsvis kan dessa goda exempel leda till att vi mer och mer inser att rivning inte är en lösning, utan att det funkar bra med lite omarbetning.”

Om Emmali nu definitivt tagit ställning mot rivningen i Gårda förtjänar hon en applåd. Boråsmiljöpartisten Heiti Ernits bidrar med ett urbanekologiskt perspektiv på Gårdafrågan:

”Det är oerhört viktigt att vi bevarar och vårdar, våra gamla hus – de är viktiga rariteter i det urbana ekosystemet där de bidrar till den urbana mångfalden. De bidrar till oss själva och våra samhällen; de är en del av oss, vår utvecklingshistoria och förhoppningsvis, vår framtid.”

Nå, den som mer än någon annan kan bringa klarhet i hur Miljöpartiet resonerar och agerar i Gårdafrågan är förstås kommunalrådet Kia Andreasson själv. Hennes blogg har tyvärr inte uppdaterats sedan 10 mars. Vi är många göteborgare, gröna som röda som blå, som skulle vilja höra Kia förklara hur hon resonerar i frågan om Gårdas framtid.

För MP-ledningen tycks det inte handla mycket om sakfrågan, utan mer om att visa regeringsduglighet i samarbetet med sossarna. Kalle P rapporterar på Yimby från gårdagens MP-möte:

”Det var även en del tal om ”realpolitik”. [Kia] Andreasson rapporterade om hur socialdemokraterna vill riva hela Gårda, och att miljöpartiet har lyckats stoppa dessa planer genom sin uppgörelse. Andreasson, som ursprungligen inlett Gårda-diskussionen med Göran Johansson, hävdar således att mp i själva verket har ”räddat Gårda”.

När rivningshållningen väl försvarats avslutades mötet med en diskussion om hur miljöpartiet skall förklara denna position gentemot väljarna. Stadsbyggnadsansvariga hävdade att det är viktigt att det kommuniceras att mp gjort denna deal med en socialdemokrati som vill riva allt.”

Så slår man in en kil:

1. Lägg ett galet förslag.
2. Moderera det en aning.
3. Ta kredd för att det trots allt inte blev så helgalet som det först tycktes.

Well, den retoriska finten bör vi förstås motverka och se till att frågan ges en korrekt vinkling: När grävskoporna rullar in i Gårda är det tack vare Miljöpartiet. Bevara Gårda skriver mer om det spelet bakom rivningen av Gårda:

”Mp respektive V har fått politiska löften om helt andra saker (exakt vad vet jag inte, kanske rent utav pariserhjulet…) i utbyte emot att västerpartiet och miljöpartiet röstar för att Gårda ska rivas. Det här betydde att det yrkande som lades fram av Kjell Björkqvist (fp) och som fick stöd av folkpartiet, kristdemokraterna och moderaterna då röstades ner i byggnadsnämnden.

Nu till det intressanta. Det går att ta frågan vidare till nästa politiska instans om den röstas ner i byggnadsnämnden, eller, det går att omarbeta och ompröva beslut. Och, har jag förstått saken rätt så kommer frågan om Program för del av Södra Gårda Göteborg att tas upp även i kommunalfullmäktige av folkpartiet. Men även här så behövs stöd från miljöpartiet och vänsterpartiet för att socialdemokraterna ska kunna rösta ner den.

Ska man se det lite krasst så är det vänsterpartiet och miljöpartiet som då antingen räddar Gårda eller lägger Gårda på slaktbänken. Om de som är gräsrötter kan påverka de som är folkvalda så kan de ändra ställning.”

Kom ihåg det 2010.

Uppdatering: Abraham kommenterar i GP, vilket Johannes kommenterar på Yimby:

”Om det är så att Kia Andreasson har gett upp halva Gårda i utbyte den andra halvan så är det en obeskrivligt usel deal. Miljöpartiet kan ju utan minsta problem rädda hela Gårda om de vill. Det är bara att rösta emot rivningsbeslutet när det kommer till kommunfullmäktige.

Det enda rimliga är att Andreasson fått något annat i utbyte. Frågan är vad det är och varför hon valde att inte berätta om det för sina medlemmar. Det finns det nog en och annan miljöpartist som är nyfiken på.”