Julio Cesar Galvez och Beatriz del Carmen Pedroso på taket till sitt hem i Havanna, november 2002.

Härom dagen anlände Julio Cesar Galvez, Ricardo Gonzalez och fem andra samvetsfångar, som nyligen släpptes ur kubanskt fängelse, till Spanien. Nu kräver de att bli behandlade som politiska flyktingar. Det resterande femtiotalet dissidenter som fängslades under den svarta våren 2003 lär också vänta på att få lämna fängelset och Kuba.

Jag träffade både Julio Cesar och Ricardo, båda oberoende journalister, när jag besökte Havanna i november 2002. Några månader senare hade de fängslats och dömdes senare till långa fängelsestraff. Strax efter razzian skrev jag en text i GT om mötet med Ricardo.

Tillbaka i Havanna i juni 2005 mötte jag Julio Cesars fru, Beatriz del Carmen Pedroso, vilket resulterade i ett reportage för antologin Tystade röster (Tranan, 2007), som också publicerade domen mot Julio Cesar samt en av hans artiklar, omnämnd i domslutet.

Jag skrev också ett reportage om Gisela Delgado, samordnare för de oberoende biblioteken och en av de anhöriga till politiska fångar som varje vecka samlades i Santa Rita-kyrkan i västra Havanna och tågade upp och ned för femte avenyn, klädda i vitt.

Nu deporteras dissidenterna från sitt land, som de riskerat liv och hälsa för, men de får i alla fall sin frihet.

Dawit Isaak med kolleger 1995. Foto: Karl Hoff.

I går hade jag ett trevligt möte med en journalist från en av de tidningar som just nu intensivt uppmärksammar Dawit Isaak. Att svenska tidningar skruva upp volymen ytterligare i engagemanget för Dawit Isaak är inte en dag för tidigt och jag hoppas att de kommer att ge just det bidrag som bara de kan ge: god journalistik.

För två år sedan, när de större tidningarna gick samman i en liknande kampanj, skrev jag att massmedierna ofta bara tycktes upprepa den historia som Rickard Sjöberg berättar i boken Dawit och friheten, som vi gav ut 2004. Medan journalister förstås varje gång måste ge en resumé om fallet, har medierapporteringen mer sällan tillfört ny kunskap. År 2009 kan inte frågan vara: Vem är Dawit Isaak och varför sitter han fängslad?

Som ett konstruktivt bidrag kastade jag därför ut ett antal uppslag till journalistiska jobb av ett slag som kräver de resurser bara en större medieredaktion kan uppbåda:

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regeringens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår regeringen tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i Sverige i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Det sista förslaget har förverkligats: Lars Adaktusson åkte till Eritrea våren 2008 och nu lär en ny mediedelegation planera en resa. De övriga uppslagen väntar fortfarande, så vitt jag vet, på en redaktion som är beredd att lägga tid, resurser och spaltutrymme på god journalistik.

Erik Jennische, som den 18 april 2002 skrev den första artikeln i svensk press om Dawit Isaak, byggde nyligen på med ytterligare två uppslag: Att granska EU:s bistånd till Eritrea och att granska UD:s och pressens agerande när Dawit först fängslades.

Och vi har fler journalistiska uppslag att bjuda på:

• Granska den svenska och europeiska flyktingpolitiken gentemot Eritrea! Vilken redaktion ska bli först att sätta samman ett reportage om flyktingarnas väg från Sudan till Sundsvall och beslutens gång från migrationsverket till regeringen? När får vi se en systematisk uppföljning om vad som har hänt alla dem som skickats tillbaka till undergången i fängelser och militärläger?
• Vi är också nyfikna på vem som finansierar den eritreanska staten. Eritreaner i exil skickar hem drygt 400 miljoner dollar per år och det lär utgöra Eritreas viktigaste officiella inkomstkälla. Därutöver kommer viktiga intäkter från EU och andra biståndsgivare i Europa. Men hur är det med de mer ljusskygga finansiärerna? Kina och arabstaterna lär vara viktiga partners och Ryssland förser både Eritrea och Etiopien med vapen. Men exakt hur ser penningflödena ut? Och vad ger Eritrea i utbyte?
• Vilka företag gör affärer med Eritrea? Några betydande handelsrelationer mellan Sverige och Eritrea finns inte och de utländska företagen som investerar i Eritrea kan räknas på ena handens fingrar. Men ett av dem har kopplingar till Sverige: Lundin Mining Corporation som gör affärer i guld, koppar och zink i Eritrea via Sunridge Gold Corporation och Sanu Resources Ltd. Ett jobb för en grävande ekonomijournalist?
• Svenskar av eritreanskt ursprung uppmärksammas sällan av svenska medier. Här finns ett gammalt garde av veteraner som flydde under självständighetskriget, en yngre generation som vuxit upp i Sverige och en växande grupp av nyanlända som flytt från PFDJ-regimens förtryck. Eritreas regering anstränger sig för att vårda relationen till de yngre generationerna, bland annat att bjuda unga exileritreaner till Eritrea, samtidigt som diffen mellan propagandan och verkligheten i Eritrea torde vara plågsamt uppenbar för alla.
• Den eritreanska oppositionen: Hur ser alternativen till PFDJ ut? När nu all opposition har kvästs i Eritrea, finns det förutsättningar för en demokratisering att ta sin utgångspunkt i exilen? Och vilken roll kan Sverige och EU spela för att bistå framväxten av eritreanska alternativ, förutom att avstå från att skicka tillbaka dem som lyckas fly?

Jag hoppas att tidningarna den här gången inte bara manifesterar tillsammans, utan också tävlar med varandra om att skapa ny kunskap om komplexet Dawit-Sverige-Eritrea — och att de gör vad de torde kunna bättre än att kampanja: Att gräva och att granska. Jag hoppas också att de kommer att axla det ansvar som följer av att sjösätta en bred massmediekampanj och hålla engagemanget vid liv över tid.

Och jag hoppas att vi om två år igen inte behöver instämma i Åke Wredéns suck:  ”Alla dessa journalister har inte en enda gång kommit på att de kan använda sitt enda riktiga vapen för att bidra till Dawits frihet: Journalistiken”.

Hennes make Hector Palacios är också han en tongivande dissident. Våren 2003 dömdes han till 25 års fängelse, ett straff som närapå kostade honom livet. År 2006 frigavs han villkorligt på humanitära grunder och erbjöds i fjol läkarvård i Spanien. Hector Palacios är i dag 65 år och har 21 långa år kvar av sitt straff. Ändå planerar han att återvända hem till Kuba i mars.

Gisela Delgado och Hector Palacios deltar i ett seminarium i riksdagen onsdag 30 januari kl 17:30 (anmälan till Maeliz Orrego senast 29 januari). Jag intervjuade Gisela Delgado i Havanna för Internationella torgets tidning 2005. Den gången fick hon inte utresetillstånd.

Jag träffade Julio Cesar och hans fru Beatriz del Carmen Pedroso i Havanna i november 2002, några månader innan han arresterades i regeringens tillslag mot demokratirörelsen. I skuggan av Irakkriget dömdes Julio Cesar till 15 års fängelse. I antologin ingår en text som han skrev om förfallet i Havanna, en text som nämndes i domslutet (tyvärr tycks den inte längre finnas på nätet). I juni 2005 besökte jag Beatriz igen och gjorde den intervju om hennes man som finns med i Tystade röster.

I boken finns också en text av Dawit Isaak, som publicerades i tidningen Setit strax innan han arresterades. Rickard Sjöberg har skrivit bakgrunden om Dawits fall. Dessutom lär Bettina Bettenhausen, som jag träffade i Berlin förra våren, finnas med som exempel på yttrandefrihetens gränser i den svenska lokalpressen.

Boken presenteras i samband med ett seminarium på UD alldeles alldeles strax (här i Göteborg uppmärksammades pressfrihetens dag redan i går på Världskulturmuseet).

– Jag hade blivit förvånad om han varit där, måste jag säga, sade Sveriges ambassadör Christer Elm till TT på hemvägen från paraden. […]
Revolutionärernas lustjakt Granma visades upp, liksom Kubas ålderstigna flygvapen och pansar.
– Jag vet faktiskt inte om det var en kopia eller om de lyft ut den riktiga Granma från museimontern, men vitmålad och fin var den, sade Elm.
– Men det var väl typiskt kubanskt att de då, emellan alla militärmarscherna, spelade en smäktande bolero!

Det låter ju pampigt. Så Sveriges ambassadör har alltså fått grönt ljus från Carl Bildts utrikesdepartement att gå på militärparad och fira Fidel? I jämförelse är ändå Fidelfrossan i SVT en bagatell.

I juni 2003 beslöt EU att lägga alla högnivåkontakter med Kuba på is. I en sällsynt samfälld kraftsamling beslöt över 30 europeiska länder att begränsa statsbesöken, att tona ned sitt deltagande i kulturella evenemang och att bjuda in kubanska dissidenter till nationaldagsfirandet på sina ambassader för att visa demokratirörelsen sitt moraliska stöd.

Anledningen var förstås Kubavåren samma år, då den kubanska regimen arresterade 75 oppositionella och dömde dem till sammanlagt 1 456 år i fängelse, och samtidigt bröt moratoriet för dödsstraff, när tre kapare avrättades efter summariska rättegångar.

Men kylskåpspolitiken blev kortvarig. I juni 2005 beslöt EU:s utrikesministrar att åter släppa in Kuba i den diplomatiska värmen. Zapateros nya regering i Spanien tyckte att EU:s nya linje gjort det alltför krångligt att göra affärer på Kuba.

Många upprördes över beslutet. Vaclav Havel kallade den nya eftergiftspolitiken ett svek: ”I dag dansar EU efter Castros pipa”.

I Sverige protesterade de borgerliga partierna högljutt mot att den dåvarande regeringen struntade i utrikesdeklarationens vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter och istället röstade för eftergiftspolitiken i EU.

Nuvarande Europaminister Cecilia Malmström (fp) höll ett engagerat tal i Bryssel om Hector Palacios som dör i sin cell medan EU sviker sina ideal:

The European Union is basing our actions on the defence of certain values – freedom. democracy and human rights. But now we have failed to support those values in Cuba and the Cuban people are paying the prize. And in the meantime, Hector might be dying.¹

Det Cecilia Malmström skrev i våras tål att upprepas:

För mig är det självklart att frihet, demokrati och mänskliga rättigheter ska vara hörnstenen i Sveriges och EU:s utrikespolitik. Jag vill att EU och Sverige ska ha en utrikespolitik som omsätter frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i konkret handling. Jag vill att vi gör något nu. Det duger inte att tina de diplomatiska sanktionerna när det enbart innebär att situationen försämras, vi måste utöva starka påtryckningar mot regimen. EU och Sverige måste våga ta i med hårdhandskarna mot den skäggige diktatorn i Havanna.

När Castro blev sjuk i somras manade också Carl Bildt på sin blogg EU att hjälpa Kuba efter Castro att övergå till demokrati:

When Castro goes there are numerous scenarios of which happen – ranging from open rebellion to a smooth transition to a similar leader. But it does look likely that the regime will disappear with the man.

Thus, we will be faced with the task of helping to manage a critical process of regime transition in the Caribbean.

We’d (sic!) Europe has better get ready.

Vi kan också citera Gunilla Carlsson (m) som i den utrikespolitiska debatten 2005 i princip skyllde EU:s eftergiftspolitik på Laila Freivalds:

Europeiska unionen måste leva upp till sina egna kriterier och slå vakt om mänskliga fri- och rättigheter. När den svenska regeringen nyligen gick med på omfattande eftergifter till den kubanska regimen försvagade det EU:s trovärdighet. Beslutet innebär att Sverige inte längre kommer att bjuda in oppositionella till mottagningar på den svenska ambassaden. Detta beslut inkräktar på vår suveränitet och på våra diplomatiska traditioner att föra en löpande dialog med oppositionella krafter även i slutna samhällen och diktaturer.

Ord och inga visor! Men trots att Gunilla Carlsson nu själv flyttat in på UD fortsätter alltså Sveriges ambassadör att mingla med regimen istället för med demokraterna.

Låt oss därför hoppas att ambassadör Elm i Havanna kan vänta sig nya förhållningsorder från Stockholm framöver, som utesluter att låna ut sig till militärparader och regimens propaganda.² Det var knappast sådant Fredrik Reinfeldt syftade på i regeringsförklaringen när han sa att ”särskilda insatser” skulle göras ”för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.”³

Och om UD bara kunde hitta något att göra åt den ljugande statssekreteraren så kanske Bildt och de andra ministrarna istället skulle kunna ägna sig åt viktigare saker, som att uppdatera Sveriges policy gentemot Kuba, dess regim och den växande demokratirörelsen.

Noter

1. Jag besökte Hectors fru Gisela Delgado i Havanna just när beskedet om EU-ministrarnas beslut kom. Intervjun jag skrev handlade dock mer om biblioteksrörelsen.
2. Men för all del, det är inte bara i Havanna som svenska diplomater firar diktatorer: I Nordkorea ordnade ambassadör Paul Beijer födelsedagskalas för Kim Jong Il på självaste svenska ambassaden för ett par år sedan
3. Så sent som i torsdags debatterade också Birgitta Ohlsson (fp) och Alf Svensson (kd) i riksdagen med biståndsminister Gunilla Carlsson (m) om hur biståndet till Kuba ska fasas ut och istället kanaliseras om till demokratirörelser.

Om SVT hade velat ta en seriös diskussion om Kubas framtid efter Fidel, hade de ju till exempel kunnat bjuda in Osvaldo Alfonso Valdés, en av dem som fängslades i mars 2003, och som sen han släpptes har fortsatt kampen för demokrati i Kuba från Sollefteå (P1 Morgon intervjuade honom i somras).

Eller Alexis Gainza Solenzal, också han flykting från Kuba, som i mer än tio år har arbetat för att förse Kubas invånare med den fria information regimen förvägrar dem (här snackar vi public service!).

Fast det är klart, de hade säkert förstört den mysiga, revolutionsromantiska stämning SVT tänkt sig för Fidels 80-årskalas.

För den som vill läsa mer av och om Vázquez Díaz rekommenderar vi artikeln ”Utan USA är allt möjligt” ur Ordfront. Här försvarar han Kubavåren 2003 och fängslandet av över 70 oppositionella och dissidenter — däribland författarkollegan Raúl Rivero — som alla sedermera adopterats som samvetsfångar av Amnesty International. (Bara några månader senare lär dock René ha gjort ett lappkast på ett seminarium med Svenska PEN och hävdade att samma personer absolut skulle släppas fria.)

Missa inte heller artikeln i Flamman, där René påstår att socialdemokraterna, kristdemokraterna och folkpartiet har bjudit in terrorister till en konferens i Sveriges riksdag. Varianter på samma tema vevade han samtidigt i Sydsvenskan och i P1:s Obs.

Märkligt att inga medier som publicerade Vázquez Díaz sensationella uppgifter grävde vidare i det makalösa scoopet. Kanske för att ingen av konferensens över 100 deltagare från tio länder representerade Canf och för att Canf för övrigt hur som helst inte lär kunna beslås med någon terrorverksamhet.

Nå, René kanske ville slå ett slag för den magiska realismen i samhällsdebatten. När han är i farten vet man aldrig vad som kan hända, så räkna med ett underhållande ”Sommar”.

Libyens Moammar Gaddafi och Pakistans Pervez Musharraf halkar ut från topp tio, men det beror inte på att de legat på latsidan, utan på att andra diktatorer har knappat in. Årets raketer är Uzbekistans diktator Islam Karimov (plats 5, upp från 15) och Irans ayatolla Seyed Ali Khamane’i (plats 9, upp från 18).

Bland utmanarna har Eritreas president Isaias Afeworki klättrat från plats 17 till 13 och tar sig därmed förbi Kubas diktator sedan snart ett halvsekel Fidel Castro (plats 15, ner från 13). Enda nykomlingen är Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, som går rätt in på plats 18, bland annat för att han låtit skjuta ihjäl obeväpnade demonstranter och arrestera mer än 10 000 politiska motståndare.

Adolfo Fernandez Sainz, kubansk journalist och oppositionspolitiker, dömdes under Kubavåren 2003 till 15 års fängelse. Prisoners Overseas vädjar nu för hans frigivning — skriv på deras upprop!

Jag lärde känna Adolfo och hans familj under en resa till Kuba i november 2002. Vi var där för att besöka oberoende journalister och bibliotek, men den som mer än någon annan verkligen förklarade Kuba för oss var vår tolk Adolfo.

I somras hälsade jag åter på hans fru Julia och dottern Joana i Havanna. Adolfo sitter fängslad i provinsfängelset i Holguin, mer än 70 mil från Havanna. Sedan han fängslades har han gått ned 20 kilo i vikt, men övertygelsen har han inte förlorat.

Så det minsta vi kan göra är att skriva på uppropet för Adolfo. Den som vill göra lite mer kan skänka pengar till Fonden för Kubas politiska fångar, som stöder Adolfos familj bland andra.