Alexis Gainza har översatt min intervju med Gisela Delgado, samordnare för Kubas oberoende bibliotek. För den som inte kan spanska publiceras den svenska originaltexten i Internationella torgets tidning, som delas ut under bokmässan i Göteborg nästa vecka.
Jag åkte till Kuba två veckor i början av sommaren och tog med mig The rough guide to Cuba, den pinfärska tredje upplagan som damp ned dagen innan jag reste. En perfekt reskompis för demokratituristen? Sällan. Läs mer →
”I'm feeling happy now”, säger Oscar Espinosa Chepe, som tillsammans med minst sex andra kubanska dissidenter i dag kunde lämna fängelset. Det betyder att tio av de 75 som fängslades i tillslaget mot oppositionen i mars 2003 nu är ute ur fängelset.
Allt tyder på att dissidenterna släppts som en eftergift till att Spanien brutit upp EU:s gemensamma linje mot Castro-regimen. Vad jag kan förstå har Zapatero-regeringen – med tyst stöd av handelsintressen – töat upp Kubapolitiken mestadels för att distansera sig från den tidigare regeringen.
När den spanska nationaldagen nyligen firades på ambassaden i Havanna förklarade ambassadören att han skulle sluta att bjuda in dissidenter, eftersom regimföreträdarna då inte ville komma till evenemangen.
Den spanska blundern tycks nu i alla fall ha fört det goda med sig att Chepe och de andra frigivna nu kan återförenas med sina familjer, även om frigivningen bara är villkorlig.
Läs nyheterna om frisläppandet på Google. Och läs Chepes Förbjudna sanningar om Kubas ekonomi, utgiven i Bertil Ohlin-institutets skriftserie.
Camilo Guevara intervjuas i Die Zeit 46/04. Jovisst, han är son till ”der Che”, och reser i dag världen runt på den kubanska statens bekostnad och missionerar för sin faders storhet. Och gör reklam för filmen, till sköna kapitalistiska royalties, får man förmoda.
För trots att Camilo knappt kände sin farsa – jobbet som handelsresande i revolution och gerillakrig tog för mycket tid – tror han mer än någon annan på myten om honom.
”Han är så ren att det är svårt att hitta något fel”, säger Camilo.
Att han förespråkade ett tredje världskrig, internationell terrorism och avrättade meningsmotståndare får väl tas som olycksfall i arbetet. Samtidigt undrar man inte om någon tar en knäppgök som Camilo Guevara på allvar. Jag menar, vem skulle du helst köpa en bil av, Amnesty International eller killen som tror att hans farsa var Kristus?
”Ser du inte att Che är kristendomen, den rena kristendomen? Ser du inte de ihåliga och tomma korsen på denna jord?”
Dessa frånvarande fäder, vad de ställer till! Man får hoppas att anledningen till att Bin Laden ligger lågt är att han är föräldraledig (tipstack till Martin).
Från: Johan Karlsson
Till: Pernilla Zethraeus
Datum: 2004-10-07, 17:08
Ämne: Re: din artikel
2004-10-07 kl. 17.08 skrev Pernilla Zethraeus:
Jag syftade på det verkställande utskottet och ytterst oss fyra som innehar de ”högsta” posterna i partiet när jag sade det där. Eva Björklunds demokratisyn skiljer sig markant från min och hon tillhör förvisso partistyrelsen, men hon tillhör också en liten minoritet i partiet i den frågan.
Hälsningar: Pernilla Zethraeus
Hej Pernilla,
Tack för ditt svar! Förstår jag svaret på min fråga rätt som att du alltså anser att det inte är någon skillnad på Eva Bjöklunds vänskapliga förbindelser med Kuba och Lars Werners kamratliga kontakter med DDR?
Vad kommer i så fall ni fyra som innehar de ”högsta” posterna i partiet göra åt Björklunds fraterniserande med den kubanska kommunistregimen?
Vänliga hälsningar,
Johan
Säga vad man vill om Fidel Castro, men välfärdsstaten på Kuba är i alla fall imponerande. Det argumentet har bitit sig fast långt utanför de stenhårda Castro-kramarnas kretsar i Svek och KPML(r). Så kunde till exempel en mer moderat Castro-kramare som Sven Britton försvara regimen på Kuba för något år sedan. Själv kunde jag för ett par år sedan ha svarat: ”Jo, men…” Myten om välfärden på Kuba är stark.
I dag skriver pseudonymen Selman Vallejo i DN om hur den kubanska regimen behandlar sina äldre, ett skakande reportage med bilder av fotografen Luis Alberto Pacheco Mendoza.
Egentligen är det ju inte någon nyhet. Var och en som åker till Kuba kan med egna ögon se utmärglade, tandlösa pensionärer som tigger på gatorna och säljer till och med sina tvålransoner – en halv tvålbit i månaden – för att kunna köpa mat.
Den misären ser förstås också Castro-kramarna när de reser till Kuba, så reportage som Vallejos lär inte öppna deras ögon. De har ju hur som helst inte förälskat sig i det verkliga Kuba, utan i regimens sagovärld. Men bland oss vanliga dödliga, som fortfarande har fotfäste i verkligheten, tar det förstås med förkrossande tydlighet udden av deras starkaste argument.
I dagens DN (12/5, tyvärr inte på nätet) bemöts Hanne Kjöllers ledare om Castrokramarna av Eva Björklund, redaktör för tidskriften Kuba och i mer än 30 år ordförande för Svensk-kubanska föreningen.
Så jag passar på att länka till den ledare jag skrev sist Björklund stack ut trynet, när vänsterpartiet valt in henne i sin partistyrelse och hon beskyllde Amnesty för att ljuga om Kuba.
I dag är det ett år sedan den kubanska regimen arresterade över 75 journalister, bibliotekarier, politiker och fackföreningsledare. I april 2003 dömdes de till sammanlagt 1 456 års fängelse.
Därför hålls i dag runt om i världen manifestationer för de 75 samvetsfångarna och förstås även i Sverige:
En god sak att demonstrera för. Kan du inte delta? Ge ditt stöd genom att köpa Kajsa Normans bok ”Mot kärleken har Fidel inte en chans” (Silc förlag), som nu ska finnas på bland annat Pocketshop. Överskottet går oavkortat till fonden för Kubas politiska fångar.
En handfull vänsterintellektuella (däribland filosofen Michael Walzer) fördömer repressionen på Kuba och liknar Castro vid Stalin i The New York Review of Books:
”We are women and men of the democratic left, united by our commitment to human rights, democratic government, and social justice, in our own nations and around the world. In solidarity with the people of Cuba, we condemn the Cuban state's current repression of independent thinkers and writers, human rights activists and democrats.”
Sent ska vänsterutopisten vakna. Efter 45 år av Castros diktatur är repressionsvågen i våras bara ytterligare ett skäl att döma ut regimen som ”just one more dictatorship, concerned with maintaining its monopoly of power above all else.”
Men bättre sent än aldrig. Tänk om en handfull vänsterintellektuella i Sverige kunde göra samma sak.
”Fidel Castro’s sentence was 15 years, although he was given amnesty, along with the rest of us, after 21 months. He was never again jailed. He came to power in the 1959 revolution and has since become ’He Who Sends Others to Jail.’”
— Gustavo Arcos Bergnes (IHT 26/7). Bergnes deltog i attacken mot Moncada-kasernen 26 juli 1953 som leddes av Castro och är nu en av Kubas främsta människorättsaktivister.
Nytt på NPPR.se