Gåtan ser ut så här: Å ena sidan är de nordiska staterna ofta bäst i klassen i grenen mänskliga rättigheter. Exempelvis uppfylls eller respekteras deras invånares olika mänskliga rättigheter de facto i en väldigt hög grad, vid internationell jämförelse enligt i stort sett alla indikatorer.

Vidare har de nordiska staterna en lång tid stoltserat med respekten för mänskliga rättigheter som ett central mål i sin utrikespolitik och framstår ofta som ett enat block som driver en progressiv MR-agenda i multilaterala organisationer som FN:s MR-råd, Världsbanken och Världshälsoorganisationen. Likaså i de nordiska ländernas bilaterala utvecklingsbistånd — som väl också vid internationell jämförelse är på en hög nivå, något somliga ser som ett uttryck i sig för de nordiska ländernas kosmopolitiska, rättighetsuniversalistiska hållning — har främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati allt mer kommit att konkurrera med fattigdomsbekämpning som det överordnade syftet.

Å andra sidan tycks de nordiska staterna — allt oftare, kanske — uppvisa en ambivalens eller direkt skepsis mot projektet internationella mänskliga rättigheter. Så har till exempel inget av de fem nordiska länderna ratificerat tilläggsprotokollet till FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter; endast Sverige har ratificerat tilläggsprotokollet till handikappkonventionen; och varken Norge, Finland eller Island har ratificerat tilläggsprotokollet till tortyrkonventionen. Norge och Danmark har ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, däremot inte Sverige och Finland. Och i nordiska huvudstäder grymtas det över det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen, som etablerar en individuell klagomekanism för barns rättigheter.

Föga förvånande drar de nordiska regeringarna på sig kritik från organisationer som Amnesty International, Rädda barnen och Plan. Kort sagt: Det är endast motvilligt som nordiska regeringar inkorporerar internationella människorättskonventioner i sin nationella lagstiftning och bidrar till att skapa internationella klagomekanismer och övervakningsorgan på MR-området.

Och detta är ju ett till synes motsägelsefullt beteende, som ger intryck av att de nordiska staterna är passionerat övertygade om att alla människor överallt har okränkbara mänskliga rättigheter som ska skyddas i lag och domstol — utom just nordbor.

Gåtan tycks mig också underutforskad. Visst tycks där finnas en hel del akademisk litteratur om Nordens konstitutionella särart, som resonerar kring varför domstolars lagprövningsrätt är så svag i Norden, etc, men det är huvudsakligen en rättsvetenskaplig diskurs där statsvetaren i mig saknar politiken – aktörerna, särintressena, normentreprenörerna, aktivisterna – som driver på och emot för att hålla staterna ansvariga för sina MR-åtaganden. Och ju mer man betonar institutioners och traditioners, desto svårare blir det att förklara variation i tid och rum – förändring.

Där finns också, förstås, en omfattande internationell statsvetenskaplig litteratur om varför stater commit to and comply with internationella MR-normer, men i ljuset av den litteraturen framstår Norden nästan än mer som en paradoxal anomali: Hur kommer det sig att stater som till synes är engagerade anhängare av mänskliga rättigheter, som till synes gör ett bra jobb för att förverkliga dem, såväl inrikes som utrikes, likväl är så skeptiska mot att låta sig bindas och granskas av internationella MR-institutioner?

Jag letar nu efter:

• ytterligare empiriska exempel som antingen belägger eller motsäger paradoxen;
• tänkbara förklaringar till de nordiska staternas motsägelsefulla ambivalens inför mänskliga rättigheter; samt
• litteratur på temat.

Förslag mottas tacksamt — fritt fram att spåna loss i kommentarsfältet!

Havel analyserar ideologins betydelse i att upprätthålla den politiska ordningen i hans samtida Tjeckoslovakien, genom att berätta om en hypotetisk grönsakshandlare, som varje dag sätter ut små paroller bland lökar och morötter: ”Arbetare i alla länder, förenen eder!”

Havel frågar sig vad grönsakshandlaren försöker kommunicera till världen. Brinner han så för idén om arbetarsolidaritet att han måste berätta det för alla? Knappast, menar Havel: Grönsakshandlaren ställer parollerna där bara för att han alltid gjort det, för att alla gör det, och för att han måste göra det, för att inte hamna i trubbel.

Så att han ställer ut parollerna har en helt annan betydelse, sublim men tydlig, än deras bokstavliga budskap:

”Jag, grönsakshandlaren XY, lever här och vet vad jag måste göra. Jag beter mig så som förväntas av mig. Jag är pålitlig och oklanderlig. Jag lyder och därför har jag rätt att lämnas i fred.”

Det budskapet vänder sig inte till kunderna, utan till grönsakshandlarens överordnade, samtidigt som det skyddar honom mot tjallare. Det reflekterar således hans vitala intressen. Men genom att bokstavligen uttrycka något annat än vad de egentligen betyder, hjälper parollerna grönsakshandlaren att dölja grunderna för hans lydnad och för makten bakom ideologins fasad.

Tillsammans formar alla de små, meningslösa paroller som grönsakshandlaren och hans likar ställer ut ett vardagslivets panorama, som påminner folk om vad som förväntas av dem, om de vill kunna leva sina liv i lugn och ro och säkerhet. Och så skulle systemet bestå — om inte:

”Låt oss föreställa oss att något en dag uppreser sig inom vår grönsakshandlare och han slutar hålla upp paroller bara för att ställa sig in. Att han slutar att delta i omröstningar, eftersom han vet att det inte är några verkliga val. Att han börjar säga sin uppriktiga mening vid högtidliga tillfällen och till och med samlar kraft att solidarisera sig med dem som hans samvete bjuder honom att solidarisera sig med.

Genom ett sådant uppror lämnar handlaren livet i lögn. Han avstår från ritualen och bryter mot ’spelreglerna’. Han återfinner sin undertryckta identitet och sitt människovärde samt förverkligar sin frihet. Hans uppror blir en ansats till ett liv i sanning.”

De maktlösas makt inspirerar fortfarande misshälliga och oppositionella i auktoritära stater. Den spanska översättningen El poder de los sin poder cirkulerades till exempel flitigt bland dissidenter och i de oberoende biblioteken på Kuba.

Jag vet inte om Havel har lästs på samma sätt i arabvärlden. Ideologins makt har förmodligen inte varit lika stark där som bakom järnridån eller på Kuba. Men även där tycks längtan, önskan, driften att leva ett liv i sanning och värdighet så okuvlig att vissa hellre tänder eld på sig själva än att fortsätta livet i lögn.

Noter

1. Här ett engelskt utdrag

Kanske det sammanfattar vad människorättsaktivism har kommit att bli. Kanske jag är miljöskadad av att jobba med mänskliga rättigheter till vardags. Och inte för att jag vill skönmåla panglossiskt eller så, men kunde man inte också — eller: istället — lyfta fram de positiva, lärorika exemplen på hur folk använder mänskliga rättigheter-normer för att göra coola, intressanta, oförutsedda saker?

Jag tänker på feministerna i Colombia, som pushade för legalisering av abort genom att exploatera det faktum att landet ratificerat och infogat en mängd internationella konventioner i sin nya författning, vilket Magnus Linton skrivit om. Och för den delen på Mussie Ephrem i Örebro, som drog Eritreas regering inför Afrikas MR-domstol — och vann. Och på nationalbolsjevikerna i St. Petersburg som i mötet med putinismen blev osannolika anhängare av rättsstaten, som Amanda Lövkvist skriver om i sin bok.

Och så vidare.

Sådana historier handlar inte om namnlösa, ansiktslösa offer för omänskligt djävelskap, utan om människor som hackar, moddar och exploaterar lagar, konventioner och institutioner för att åstadkomma förändring och förbättring.

Nog kan man behöva välkammade karriärjurister i sådana hack också — de sitter ju på en viktig teknisk kompetens om hur nationella och internationella rättsapparater fungerar. Men de är inte de centrala subjekten.

Vi tenderar att se staden som upprorens scen, där aktörerna — demonstranter, polisen, armén — spelar upp sitt skådespel, speglad i de så kallade sossejala medjernas sajberspejs. Men Danya Al Saleh och Mohammed Rafi Arefin vänder på frågan och frågar istället:

”How has the city itself become a tool of rebellion?”

Deras analys visar hur Kairos moderna stadsplan, modellerad efter det haussmanniska Paris, medför både möjligheter och begränsningar. Jämfört med en medeltida rutnätsstad tillåter de pampiga boulevarderna — veritabla paradgator — hundratusentals demonstranter att samla sig, samtidigt som de också ger piketbussar och tanks manöverutrymme.

Många har nog också funderat kring vad som sas i moskéerna på fredagsbönen — och därmed missat att mediet är budskapet. Moskéerna erbjöd ett decentraliserat nätverk för informationsspridning och organisering:

”On the night of Thursday the 27th and early on Friday, Internet access and mobile service were switched off. Without such means of communication, how would a city of 8 million people know when and where to meet?

Nicknamed the city of a thousand minarets, Cairo itself offered protesters a thousand places to meet at a weekly specified time. Midday prayer on Friday, a grassroots organizer’s dream, required no text message or Facebook event pages. And so it was in Cairo’s mosques—some of which predate the Ottoman era—where the fourth “Day of Anger” began.”

Inte helt olikt Opp, Voss & Gerns poäng om måndagsdemonstrationerna i Leipzig 1989:

”Leipzig had a clearly defined city center consisting of Karl-Marx-Platz and its adjacent streets. If one wanted to meet someone without an appointment, one would just go there. At what time would people go? Leipzig citizens knew that peace prayers took place every Monday from 5 to 6 p.m. in the Nikolai Kirche, which is close to the Karl-Marx-Platz. The citizens knew about the peace prayers through word-of-mouth communication and the Western media. It was also well known that at least some of those individuals attending the peace prayers would go to Karl-Marx-Platz after the prayer service. Citizens of Leipzig also knew that those attending the peace prayers were critical citizens. Thus, if people who were critical of the SED regime wanted to meet up with like-minded individual, they would either attend the peace prayers on Mondays or go near the Nikolai Kirche at about 6 p.m.” (198)

Åter till Kairo: Inför fredagsbönen tycks också ha distribuerats en bruksanvisning till hur staden kan användas i upproriska syften. Manualen uppmanar folk att kopiera och sprida den, men — ironiskt nog — inte på Twitter och Facebook:

”Please distribute through email, printing and photocopies ONLY! Twitter and Facebook are being monitored. Be careful not to let this fall into the hands of the police or state security.”

Nå, läs rubbet!

"Human rights" i engelskspråkiga böcker, 1900-2008

Towards a cosmopolitan cosmopolitanism? har en liknande graf: Medan man förvisso tydligt kan se den kosmopolitiska vändningen under de senaste två decennierna, tycks intresset för nationalism ha ökat ännu mer.

Huruvida historien börjar under andra världskriget, när mänskliga rättigheter out of the blue skrivs in i den nya världsordningen, som Mark Mazower hävdar, eller först 1977, när Jimmy Carter lyfter upp dem i sitt installationstal och Amnesty International tilldelas Nobels fredspris, vilket Samuel Moyn påstår — ja, därom tvistar historikerna, som först på senare tid börjat ta sig an denna de mänskliga rättigheternas historia.

Men betyder det också att de mänskliga rättigheterna är historia? Moyn hävdar att den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter redan har nått sin kulmen, vilket han illustrerar med att mänskliga rättigheter inte spelar någon större roll vare sig i Obamas retorik eller utrikespolitik, kanske för att Bush kramade ihjäl dem i sitt korståg mot terrorismen. Men jag tror det finns mer djupgående skäl än de politiska till att MR-diskursen i dag tycks på dekis.

Den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter är också historisk — i betydelsen situerad i tid och rum — om man ser till det samhälle rättigheterna beskriver. Ta till exempel den ibland förlöjligade rätten till reglerad arbetstid och regelbunden, betald semester, som slås fast i artikel 24 i FN:s universella deklaration. En sådan rättighet förutsätter ett samhälle där fasta, avlönade anställningar är en dominerande praktik i arbetslivet, och skulle förmodligen te sig irrelevant i ett samhälle där exempelvis merparten av befolkningen är självförsörjande bönder, vilket var fallet för inte så längesedan även där vi bor.

Och kanske har vi redan lämnat den historiska parentes där lönearbete var den dominerande försörjningen. Oavsett utbildningsnivå finner sig allt fler människor jobba i olika former av tillfälliga anställningar – som frilansar, som uthyrda av bemanningsföretag, som obetalda praktikanter, som avlönade efter prestation, per provision och bonus, som papperslösa daglönare, eller som finansierade av tillfälliga projektmedel. För oss som jobbar på det sättet kan rätten till reglerad arbetstid och regelbunden betald semester framstå som närapå lika främmande som för dem som ett par generationer tidigare var självförsörjande jordbrukare. Ett privilegium från en svunnen tid.

Vilken typ av samhälle, och vilket slags människor, tar sig de mänskliga rättigheterna an, så som de kommit att institutionaliseras? Läser man deklarationer och konventioner som slår fast mänskliga rättigheter, som FN:s allmänna deklaration eller Europakonventionen, framstår de som hemskt Foucaultska. De håller upp en anständighetsstandard för det disciplinära samhällets institutioner: För familjen, skolan, regementet, fabriken, fängelset, sjukhuset, och så vidare, samt, för den delen, bekännelsen, och ankrar alltihopa i en rättsordning (nå, jag är inte mycket till Foucault-exeget – kopplingarna kan säkert utvecklas). I disciplinsamhället kontrolleras individers kroppar genom de disciplinära institutionernas avgränsningar.

Kanske kan man säga att MR-konventionerna syftar till att disciplinera det disciplinära samhällets institutioner, mest uppenbart så de rättigheter som har att göra med rättsskipning, bestraffning, fängslande, tortyr och dödsstraff. Ingen ska utsättas för den sorts skändning som kungamördaren Damiens fick genomlida, medan de hårt reglementerade dagliga rutinerna i 1800-talets ungdomsfängelse tycks helt okej i termer av mänskliga rättigheter.

Man skulle ju kunna tro att det slutar där — att de mänskliga rättigheterna, liksom Foucault, beskriver det moderna samhälle vi lever i nu. Men får man tro Deleuze och hans anhang är det disciplinära samhället redan historia, på samma sätt som det en gång ersatte suveränitetssamhället:

”For example, think of the factory as a mold and wages as a control. In recent times the priority of the factory has been replaced by the priority of the the corporation, which is much more abstract and mythical. The corporation brings much more subtle methods of control, implemeting new methods of wage control (the merit bonus, for exmaple) that require continuous monitoring of wage related variables. In the era of the discplinary society, the factory was more stable and the laboring force formed a single cohesive body that could be mobilized for mass resistance. By shifting to the corporation as a mold individuals are set against each other, in competition, and are divided by such strategies as paying people according to the corporate judgment of their merit. Whereas in the past, people psyches were cast in the relatively stable enclosure of the school education, now there is perpetual training within the corporation especially since ongoing education is required for continued employment.”

Skiftet är inte nödvändigtvis till det bättre eller sämre:

”This shift to a society of control is not inherently better or worse than the prior societies. All three kinds of society (disciplinary, sovereignty, and control) have both liberating and enslaving forces that confront one another. Nevertheless, the forces that fight the enslaving forces are facing new means of control and need to discover new weapons.”

För att tydliggöra kontrasten mellan övervakningslogikerna plockar Chris K och Kalle P upp Delandas distinktion mellan panoptikon och panspektron, medan Monki låter järnvägsstationen och flygplatsen illustrera skillnaden.

Deleuze menar att skiftet från disciplin till kontroll accelererar redan vid slutet av andra världskriget – ett disciplinsamhälle var redan då vad vi inte längre var. Så vad betyder i så fall ett sådant historiskt skifte för den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter?

Givet att MR-praktiken är fokuserad på disciplinära institutioner, förvånar det inte att den är påtagligt blind för kontrollsamhället. De mänskliga rättigheter, till exempel, som under vissa villkor garanterar individer rörelsefrihet, skulle kunna vara fullt kompatibla med de nya, panspektriska formerna för kontroll och övervakning som vi underställs i kontrollsamhället, ”where citizens are disciplined through real-time monitoring of their behaviors as they move with apparent freedom through space.”¹

Ett enkelt sätt att ta oss ur gungflyt skulle vara att säga att visst, MR-dokument speglar förstås den tid i vilken de har skrivits — vilket bara talar för att stater, domstolar, aktivister och andra involverade, institutionaliserade aktörer måste tolka och tillämpa dem dynamiskt, utifrån kontexten, snarare än bokstavligt (för även om amerikanska presidenter inte längre talar om mänskliga rättigheter så står ju det institutionella ramverket kvar, och lever sitt eget förunderliga liv). Eller så kanske man kan tycka att det här bara är en fråga om att uppdatera MR-konventionerna löpande, infoga nya rättigheter och utrangera dem som tiden har sprungit ifrån.

Nå, inte ens i praktiken torde det vara särskilt lätt. Och jag anar att problemet går djupare än så. En spaning gäller nätpolitiken, där MR-aktivismen har varit påtagligt frånvarande och där mänskliga rättigheter, som individens rätt till integritet och privatliv, tycks bjuda ett tämligen tamt, eller till och med missriktat, försvar mot akronymer som FRA, Acta, Ipred, DLD, etc. Varför skulle inte staten få veta allt det du frivilligt berättar för Facebook? Och om nätvaron exemplifierar just skiftet till kontrollsamhället inte bara i övervakningstekniker, utan också i termer av de mänskliga subjekt som konstitueras genom övervakningen, torde MR-tänkets praktiska irrelevans bli alltmer akut även på andra områden.² Som Vicki the Robot säger:

”Big Brother is not using human eyes anymore. He is using a supercomputer. Big Brother is not interested in watching your body. He is interested in the associations that make you what you are. He is interested in understanding what you will do next. He is interested in knowing you better than you know yourself.”

Man kan änna befara att mänskliga rättigheter är som Richard Stallmans fyra friheter: Öppen källkod-program (förlåt, fri programvara, för att vara RMS-PK) må vara på väg att vinna slaget om våra persondatorer, men när allt mer av vår skärmtid skiftar till webben, och dess centraliserade applikationer, blir Stallmans fyra friheter en uppförandekod för en historiskt överspelad teknologisk fas.

Frågan blir då vad vi ska göra med den progressiva moraliska energi som fått sitt utlopp i idén om internationella mänskliga rättigheter under de senaste 30 åren. En sak är säker, skriver Moyn:

”the lesson of the actual history of human rights is that they are not so much a timeless or ancient inheritance to preserve as a recent invention to remake – or even leave behind – if their program is to be vital and relevant in what is already a very different world than the one into which they exploded.”

Eller för att tala med Deleuze:

”There is no need to fear or hope, but only to look for new weapons.”

Noter

1. N. Katherine Hayles, 2009: ”Waking up to the surveillance society”, Surveillance & Society, 6(3): 313–316.
2. Gissar att Christopher skriver om detta i Det nätpolitiska manifestet, men i flyttröran hittar jag det tyvärr inte…

Julio Cesar Galvez och Beatriz del Carmen Pedroso på taket till sitt hem i Havanna, november 2002.

Härom dagen anlände Julio Cesar Galvez, Ricardo Gonzalez och fem andra samvetsfångar, som nyligen släpptes ur kubanskt fängelse, till Spanien. Nu kräver de att bli behandlade som politiska flyktingar. Det resterande femtiotalet dissidenter som fängslades under den svarta våren 2003 lär också vänta på att få lämna fängelset och Kuba.

Jag träffade både Julio Cesar och Ricardo, båda oberoende journalister, när jag besökte Havanna i november 2002. Några månader senare hade de fängslats och dömdes senare till långa fängelsestraff. Strax efter razzian skrev jag en text i GT om mötet med Ricardo.

Tillbaka i Havanna i juni 2005 mötte jag Julio Cesars fru, Beatriz del Carmen Pedroso, vilket resulterade i ett reportage för antologin Tystade röster (Tranan, 2007), som också publicerade domen mot Julio Cesar samt en av hans artiklar, omnämnd i domslutet.

Jag skrev också ett reportage om Gisela Delgado, samordnare för de oberoende biblioteken och en av de anhöriga till politiska fångar som varje vecka samlades i Santa Rita-kyrkan i västra Havanna och tågade upp och ned för femte avenyn, klädda i vitt.

Nu deporteras dissidenterna från sitt land, som de riskerat liv och hälsa för, men de får i alla fall sin frihet.

Annat ljud var det i skällan när Göteborgs-Posten på sämsta sätt blandade jipposponsring med journalistik och fyllde spalterna dagligen med textreklam för ostindiefararen. På den andra tidningen höll vi en rätare linje. Nå, det tar tid att vända en stor skuta — vi applåderar alltid när dåliga ståndpunkter byts mot bättre.

Här ett urval av vad jag skrivit om GP, Göteborg och Kina genom åren:

• Sluta mingla med diktaturen (2003-04-22)
• Götheborgsandan (2003-05-26)
• Slutsmörat (2003-10-20)
• Shanghai dansar och ler (2004-03-08)
• UD attackerar yttrandefriheten (2005-01-27)
• Federley smörjer sitt krås i Beijing (2005-11-23)
• Ännu mer kommunala kulor i ostindiefararen (2006-02-08)
• Kinesiska metoder på ostindiefararen (2006-05-04)
• Därför skrev inte GP om censuren på ostindiefararen (2006-05-11)
• Kommunala kulor, Bofors kanoner (2007-01-12)
• Och GP skrev inte (2007-02-01)
• Sjösjuka sjömän stjäl från sköna sjuksköterskor (2007-02-12)
• Hu Jintao i Göteborg på kungens inbjudan (2007-05-08)
• Demo mot Hu, för MR (2007-06-07)
• Kinas brandvägg läcker som ett såll (2007-11-19)

Jag har inte läst boken (just beställd), men väl sett diavlogen och dess svallvågor. Den globala legalism som Posner vill varna för återfinns hos rättsvetare och politiska eliter som hävdar att internationell rätt kan lösa allsköns problem på den globala arenan. Det är en naiv tro, menar Posner, eftersom vi med ett fåtal undantag saknar internationella institutioner som kan sätta kraft bakom den internationella rätten. Posner invänder också mot tendensen att försöka göra juridik av vad som egentligen är moraliska eller politiska konflikter, samtidigt som han på ett metodologiskt plan vill styra upp folkrättsvetenskapen medelst rational choice-teori och empirisk positivism, två omaka sängkamrater statsvetenskapen haft sedan länge.

En av Farrells invändningar handlar om själva begreppet internationell rätt, en term som buntar ihop en rad olikartade fenomen – från resolutioner i FN:s säkerhetsråd via krigets lagar till diplomatisk praxis, etc – av vilket han drar två slutsatser: Dels att normativa argument för eller emot internationell rätt tout court ”are at best going to be weak, and at worst completely incoherent. The concept of international law is too all-encompassing to be a useful category of analysis.” Dels att internationell rätt inte alltid behöver vara underställd stormaktsambitioner, som en del vill ha det till:

”Partly this is because its effects don’t only run through direct sanctioning, but through other indirect channels such as reputation. Partly, also, it is because international law plausibly not only reflects states’ interests, but helps shape them too.”

Den senare poängen utvecklar Farrell i en uppföljande post som går igenom standardinvändningarna mot rationalistiska förklaringsmodeller och antagandet om staters intressen som fixed, given and prior to politics, vilka torde vara vardagsmat för den som följt debatten i internationell politisk teori, men som Posners kombination av löst hållen rational choice-teori och banal realism onekligen bjuder in.

I sak ryker de ihop över FN:s råd för mänskliga rättigheter, efterträdaren till den ökända människorättskommissionen. Rådet domineras av illiberala stater och förutom att fördöma Israel sysslar den framför allt med att urvattna idén om internationella mänskliga rättigheter. Så varför ska liberala västerländska stater böja sig för MR-rådets illiberala majoritet? Det ligger inte i deras intresse att vara ”the only group of states that will be condemned for [human rights] violations, giving a free pass to a larger group of states that, as it turns out, act much worse”, menar Posner.

Farrell åberopar empiriska studier för att visa att den än mer hudflängda gamla MR-kommissionen inte bara var en sandlåda för realpolitik, utan att dess resolutioner faktiskt oftade riktade sig mot stater som systematiskt kränkte mänskliga rättigheter och inte levde upp till rollen som goda medlemmar av det internationella samfundet.

Å andra sidan tycks kommissionen inte ha fått staterna att behandla sina medborgasre bättre än de annars skulle gjort, svarar Posner, och det är ett tämligen svagt argument för en rättsordning att den straffar verkliga förbrytare något oftare än den straffar oskyldiga.¹ Und so weiter und so fort.

På det hela taget: Kul att se folkrättsvetaren och statsvetaren i ombytta roller: Posners bok är avsedd som en metodologisk, empirisk och normativ känga mot naiva globala legalister inom hans egen disciplin, medan Farrell reser inte bara empiriska utan också normativa invändningar mot Posners realpolitiska argument.

Vi får positionerna förtjänstfullt uppbenade, men de är bara alltför välbekanta. Posners ambition att föra in rational choice-teori i folkrättsvetenskapen tycks mest resultera i en enkel, osofistikerad realism, som statsvetenskap/IR har tröskat igenom i decennier, så Farrel har ett skafferi av etablerade invändningar att resa. Progressionen inom ämnet tycks blygsam: vi är tillbaka i samma frågor som triggade de stora IR-debatterna på 1900-talet.

För övrigt lär vi framöver få anledning att återkomma till skiljelinjerna statsvetare vs folkrättsvetare och empirisk vs normativ forskning, eftersom jag numera forskar i ett projekt som syftar till att överbrygga båda gränserna.

Noter

1. När Posner ska förklara varför de segrande stormakterna efter andra världskriget instiftade mänskliga rättigheter som en internationell norm ser man också problemet i att låta lite vad som helst ligga i staternas rationella intresse:

   ”States decided after World War II that human rights violations are a matter of international concern. This judgment reflected both altruistic concerns about fellow humans living in foreign countries and a conviction born out of the Nazi experience that states that violate the rights of their own citizens pose a threat to international peace.”

   Historikern Mark Mazower har i en läsvärd artikel (öppen essäversion här) presenterat en delvis annan förklaring till varför mänskliga rättigheter, out of the blue, kom att inkluderas som en grundnorm för FN-världsordningen efter kriget: De erbjöd framför allt ett attraktivt alternativ till Nationernas förbunds misslyckade minoritetsrättigheter, en norm som Tyskland tagit till intäkt för att expandera i Centraleuropa. Se också den här gamla fotnoten.

Det här var ju ett roligt påstående som går på tvärs mot etablerade sanningar. Vid en snabbkoll i den akademiska litteraturen lyfts Sverige närmast fram som ett särfall av stegvisa demokratiska reformer i sakta mak. För att ta några exempel jag hade inom räckhåll:

• ”Swedish democracy does not owe its origins to a revolution, but to a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 extending the franchise in a way reminiscent of the English Reform Acts.”¹
• ”Stein Rokkan (1981) har bl a pekat på att utvecklingen från envälde till demokrati i vissa fall (som Sverige) skedde gradvis, medan processen annorstädes (t.ex. Danmark) ägde rum språngartat. Som en viktig förklaring anger Rokkan att Sverige hade en jämförelsevis stark och levande representativ tradition, medan en långvarig period av envälde ofta leder till en plötslig, stundom revolutionär, utvidgning av de politiska rättigheterna”²
• ”Swedish history has been marked by a remarkable continuity, which has enabled the country to democratize in a very gradual manner; this circumstance has inspired comparisons with the history of Britain. Such claims might be fair with respect to the pace of democratization. Rokkan has summed up these historical experiences in the following formula: ’A strong tradition of representative rule makes for a slow extension of political rights by stages, while protracted absolutism is more likely to lead to the sudden extension of political rights to most adult men.’
  We may find an explanation of Sweden’s seemingly anomalous development in the very gradualness of change. Sweden’s rigid class structure and long-surviving organicist medieval political forms would seem to invite comparison with Germany; we might therefore expect sudden changes to have characterized Swedish political history. [...] The old system based on the representation of estates (including the peasantry) formed the foundation of a slow, step-by-step democratization (1866, 1907, 1917).”³
• ”Swedish democratization followed a process of gradual regime reform, as the franchise was extended through a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 in a manner similar to England’s.”⁴

Jag kan ha missat något väsentligt i forskningen om Sveriges demokratisering — this is really not my area of expertise — men det tycks i alla fall finnas flera forskare som bekräftar den allmänna uppfattningen om att Sverige blev demokratiskt genom stegvisa reformer, inte genom en plötslig, abrupt demokratisk omvälvning.

Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution? Trixig fråga, men vi kan i alla fall jämföra Sveriges demokratiseringstakt med andra länder vid samma tid, så jag saxade ihop en jämförelse av graden av demokrati (Polity IV) i 11 västeuropeiska stater 1800-1930.

Demokratisering i Västeuropa 1800-1930

Så sent som 1906 var Sverige ett av de minst demokratiska länderna i Västeuropa. Men därefter gick utvecklingen snabbt: På drygt tio år etableras fullvärdig demokrati, för att stå sig till dags dato. Sveriges demokratisering är alltså snarare en ketchupeffekt: Först händer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer allt inom loppet av ett årtionde. Vad är det om inte en demokratisk revolution?

Likaså stämmer resultatet dåligt mot de jämförelser som anförs — att Danmark genomgick en mer revolutionär utveckling medan Storbritannien och Sverige genomlik likadana gradvisa processer. Danmarks demokratiska språng mellan 1900 och 1915 liknar Sveriges, medan Storbritannien verkligen genomgår en gradvis demokratisering utdragen över ett århundrade, med viktiga reformsteg på 1830-talet, 1870-talet och runt 1920.

Det kanske är att hänga väl mycket på Polity IV, men också den mer preciserade tesen om att rösträtten utvidgades gradvis kan ifrågasättas: Det var först under åren 1907-21 som rösträtten i Sverige expanderar, och då sker det snabbt och dramatiskt. Tabellen nedan visar att Sverige hade den minsta genomsnittliga valmanskåren (15,2 procent) under perioden 1881-1914.⁵

I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt. 1909 utökades rösträtten till att omfatta nästan alla män från 24 års ålder, vilket fördubblade valmanskåren från 15,8 procent till 32,8 procent av den vuxna befolkningen. 1917 utökades den allmänna rösträtten till alla vuxna män och 1921 deltog slutligen även vuxna kvinnor i allmänna val. Som Erik skriver, ”Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.”

Jag vet inte om tesen håller fullt ut, men den väcker i alla fall några intressanta frågor:

• Allt hänger förstås på begrepp och operationaliseringar. Men kan det vara så att vi har misstagit modernisering för demokratisering? Motsatsen till kungligt envälde (1809) och ståndsriksdag (1866) är inte nödvändigtvis demokrati, utan den moderna författningsstaten.
• Kanske handlar det också om att segrarna har förväxlat strategi med resultat. Svenska socialdemokrater var extremt reformistiska, men det betyder ju inte att demokratiseringen också var en gradvis reformprocess. För segraren, ett statsbärande parti i vardande, skänker dock den reformistiska historieskrivningen legitimitet, liksom för förloraren.
• Sedan har det naturligtvis också intressanta policyimplikationer, som Erik diskuterar i sin essä. Att Sverige lyfter fram sin egen historia som modell för andra länders nutida demokratisering är förstås intressant i sig, men än mer så som det tycks bygga på ett missförstånd om hur Sveriges egen demokratisering egentligen gick till.

Synpunkter och motargument?

Noter

1. Tilton, T.A., 1974. ”The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case.” The American Political Science Review, 68(2), 561-571.
2. Pettersson, O., 1995. Nordisk politik, Stockholm: Fritzes.
3. Knudsen, T. & Rothstein, B., 1994. ”State Building in Scandinavia”, Comparative Politics, 26(2), 203-220.
4. Premfors, R., 2003. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden
5. Källa: Aidt, T.S., Jayasri Dutta, and Elena Loukoianova. ”Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830-1938.” European Economic Review 50:2 (February 2006): 249-283.