Jag har inte läst boken (just beställd), men väl sett diavlogen och dess svallvågor. Den globala legalism som Posner vill varna för återfinns hos rättsvetare och politiska eliter som hävdar att internationell rätt kan lösa allsköns problem på den globala arenan. Det är en naiv tro, menar Posner, eftersom vi med ett fåtal undantag saknar internationella institutioner som kan sätta kraft bakom den internationella rätten. Posner invänder också mot tendensen att försöka göra juridik av vad som egentligen är moraliska eller politiska konflikter, samtidigt som han på ett metodologiskt plan vill styra upp folkrättsvetenskapen medelst rational choice-teori och empirisk positivism, två omaka sängkamrater statsvetenskapen haft sedan länge.

En av Farrells invändningar handlar om själva begreppet internationell rätt, en term som buntar ihop en rad olikartade fenomen – från resolutioner i FN:s säkerhetsråd via krigets lagar till diplomatisk praxis, etc – av vilket han drar två slutsatser: Dels att normativa argument för eller emot internationell rätt tout court ”are at best going to be weak, and at worst completely incoherent. The concept of international law is too all-encompassing to be a useful category of analysis.” Dels att internationell rätt inte alltid behöver vara underställd stormaktsambitioner, som en del vill ha det till:

”Partly this is because its effects don’t only run through direct sanctioning, but through other indirect channels such as reputation. Partly, also, it is because international law plausibly not only reflects states’ interests, but helps shape them too.”

Den senare poängen utvecklar Farrell i en uppföljande post som går igenom standardinvändningarna mot rationalistiska förklaringsmodeller och antagandet om staters intressen som fixed, given and prior to politics, vilka torde vara vardagsmat för den som följt debatten i internationell politisk teori, men som Posners kombination av löst hållen rational choice-teori och banal realism onekligen bjuder in.

I sak ryker de ihop över FN:s råd för mänskliga rättigheter, efterträdaren till den ökända människorättskommissionen. Rådet domineras av illiberala stater och förutom att fördöma Israel sysslar den framför allt med att urvattna idén om internationella mänskliga rättigheter. Så varför ska liberala västerländska stater böja sig för MR-rådets illiberala majoritet? Det ligger inte i deras intresse att vara ”the only group of states that will be condemned for [human rights] violations, giving a free pass to a larger group of states that, as it turns out, act much worse”, menar Posner.

Farrell åberopar empiriska studier för att visa att den än mer hudflängda gamla MR-kommissionen inte bara var en sandlåda för realpolitik, utan att dess resolutioner faktiskt oftade riktade sig mot stater som systematiskt kränkte mänskliga rättigheter och inte levde upp till rollen som goda medlemmar av det internationella samfundet.

Å andra sidan tycks kommissionen inte ha fått staterna att behandla sina medborgasre bättre än de annars skulle gjort, svarar Posner, och det är ett tämligen svagt argument för en rättsordning att den straffar verkliga förbrytare något oftare än den straffar oskyldiga.¹ Und so weiter und so fort.

På det hela taget: Kul att se folkrättsvetaren och statsvetaren i ombytta roller: Posners bok är avsedd som en metodologisk, empirisk och normativ känga mot naiva globala legalister inom hans egen disciplin, medan Farrell reser inte bara empiriska utan också normativa invändningar mot Posners realpolitiska argument.

Vi får positionerna förtjänstfullt uppbenade, men de är bara alltför välbekanta. Posners ambition att föra in rational choice-teori i folkrättsvetenskapen tycks mest resultera i en enkel, osofistikerad realism, som statsvetenskap/IR har tröskat igenom i decennier, så Farrel har ett skafferi av etablerade invändningar att resa. Progressionen inom ämnet tycks blygsam: vi är tillbaka i samma frågor som triggade de stora IR-debatterna på 1900-talet.

För övrigt lär vi framöver få anledning att återkomma till skiljelinjerna statsvetare vs folkrättsvetare och empirisk vs normativ forskning, eftersom jag numera forskar i ett projekt som syftar till att överbrygga båda gränserna.

Noter

1. När Posner ska förklara varför de segrande stormakterna efter andra världskriget instiftade mänskliga rättigheter som en internationell norm ser man också problemet i att låta lite vad som helst ligga i staternas rationella intresse:

   ”States decided after World War II that human rights violations are a matter of international concern. This judgment reflected both altruistic concerns about fellow humans living in foreign countries and a conviction born out of the Nazi experience that states that violate the rights of their own citizens pose a threat to international peace.”

   Historikern Mark Mazower har i en läsvärd artikel (öppen essäversion här) presenterat en delvis annan förklaring till varför mänskliga rättigheter, out of the blue, kom att inkluderas som en grundnorm för FN-världsordningen efter kriget: De erbjöd framför allt ett attraktivt alternativ till Nationernas förbunds misslyckade minoritetsrättigheter, en norm som Tyskland tagit till intäkt för att expandera i Centraleuropa. Se också den här gamla fotnoten.

Den gamla kommissionen drogs med ständiga problem. Skurkstater plats i kommissionen för att skydda sig själva mot kritik och smutskasta andra. Särskilt de senaste fem-sex åren har de svarta fåren varit så framgångsrika i sin kohandel att systematiska MR-övergrepp statistiskt sett ökade en stats chanser att ta plats i kommissionen.

Så mycket att fira blev inte det nya MR-rådet som Jan Eliasson tråcklade ihop innan partiet kallade. Som väntat blev det inga substantiella kriterier för medlemskap — bara en vädjan till FN:s medlemsstater att när de röstar beakta hur kandidatländerna främjar och värnar mänskliga rättigheter¹. Framför allt fick inte Kofi Annan gehör för sitt krav på tvåtredjedelsmajoritet i Generalförsamlingen, vilket förmodligen skulle kunnat blockera några av de värsta skurkstaterna.

Å andra sidan är det en liten men tydlig förbättring att rådet ska väljas i generalförsamlingen, istället för att kohandlas fram inom de regionala grupperna och sedan bara passera ECOSOC:s gummistämpel, likaså att rådets medlemmar själva ska granskas. Men för att en stat, som begår massiva övergrepp mot mänskliga rättigheter, ska kunna sparkas ut från rådet, krävs tvåtredjedelsmajoritet.

Nåväl, rådet ska ändå väljas och vi bör förstås försöka göra det bästa av situationen — nämligen se till att länder med en hög svansföring i MR-frågor får en chans att sätta agendan för det nya rådet.

Så vad ska man gå på? Human Rights Watch har lanserat en specialsajt för att övervaka valet till MR-rådet. Här listar de kandidaternas meriter, som till exempel om de ger en ständig inbjudan till de särskilda procedurerna och vilka centrala avtal och protokoll de skrivit under. Mer avgörande än ord är förstås handling, så vi plockar HRW:s mått på huruvida länderna har röstat för eller emot mänskliga rättigheter på en handfull viktiga resolutioner i generalförsamlingen.

Dessutom är det förstås viktigt att länderna själva respekterar mänskliga rättigheter. Freedom House’ årliga rankning av politiska rättigheter och medborgerliga friheter ger ett hyfsat mått på hur bra kandidaterna står vid sina ord på hemmaplan.

På så sätt kan vi ranka de 68 kandidaterna och välja ut de bästa — eller minst dåliga — för respektive region. 32 av kandidaterna är fria stater och 12 är ickefria. Med det bästa tänkbara utfallet skulle en majoritet (27) av medlemmarna i kommissionen vara fria länder och bara ett icke-fritt land (Tunisien eller Algeriet) skulle ta plats på kommissionen.

Om generalförsamlingens majoritet verkligen vill välja de kandidater som visar bäst respekt för mänskliga rättigheter i varje grupp, så skulle den hålla Ryssland, Kina, Kuba, Saudiarabien, Pakistan, Azerbadjan och Iran borta från FN:s viktigaste organ för mänskliga rättigheter. Det vore inte så pjåkigt.

Å andra sidan är det även i detta dream-team lite si och så med röstningen i generalförsamlingen. Indien och Sydafrika, till exempel, låter ofta lojaliteten med regionala grannar eller andra utvecklingsländer stå över mänskliga rättigheter.

Är då det här ett trovädigt scenario? Nej, inte det minsta. Kuba lär till exempel utnyttja sitt ordförandeskap i NAM för att lobba till sig en plats på kommissionen. Kina och Ryssland sitter ju båda i säkerhetsrådet och kommer garanterat att putta undan någon bättre kandidat. Saudiarabien kommer förmodligen också kunna knipa en plats.

Men som HRW:s vd Kenneth Roth konstaterar:

”The good news is that many of the worst violators – including Sudan, North Korea, Belarus, Zimbabwe, Uzbekistan, and Nepal – have not even dared to run for the new council,

Det är skäl nog för ett litet, försynt hurrarop i morgon, för den gamla kommissionen var ju deras lekstuga.

Noter

1. Rolig läsning finns därför nu på FN:s valsajt, där länder som Kuba och Tunisien i sina pläderingar berättar om sina magnifika insatser för mänskliga rättigheter
2. Här är det som synes dött lopp mellan Algeriet och Tunisien: De röstar bara MR-vänligt var tredje gång i generalförsamlingen och eftersom båda rankas som icke-fria på hemmaplan lämnar vi dem utanför dream-teamet.
3. Alla kandidater i gruppen Västeuropa och övriga är fria med god marginal och röstar för mänskliga rättigheter på alla resolutioner, så vi låter det vara osagt vilket av de åtta länderna med toppbetyg som borde få sitta på avbytarbänken jämte Grekland.