(Om man nu kan kalla det ett upplopp.) En septemberkväll 1982 samlar sig ungdomar på Fridhemsplan:

”Niemand wußte, woher sie kamen, und was sie vorhatten. Es gab nichts, wofür oder wogegen sie demonstriert hätten. Sie waren einfach da” (18)

När uppåt tusen personer anslutit börjar folkmassan röra sig planlöst i riktning mot Rålambshovsparken. Efter en halvtimme är polisen på plats, femtio man med piketbussar, batonger och hundar.

”Im Nu verwandelte sich die friedliche Szene in ein bedrohliches Gegeneinander. Die Einsatzleitung hatte es darauf abgesehen, die Jugendlichen auseinanderzutreiben. Die Polizisten schlugen auf einzelne Leute ein, die Hunde wurden unruhig, es gab Beulen und zerrissene Kleider. Dann flogen die ersten Steine. Nach drei Stunden lag der nächtliche Park wieder still und menschenleer da.”

Anledningen till sammanstötningen var, skriver Enzensberger:

”eine soziale Erfindung ersten Ranges. Ein paar kluge Kids hatten entdeckt, daß das öffentliche Telefonnetz eine interessante technische Lücke aufwies: wer die Nummern einer gewissen Zahl von gesperrten Anschlüssen wählte, konnte mit jedem andern Teilnehmer sprechen, der das gleiche tat. Die betreffenden Telefonnummern gingen an den Stockholmer Schulen wie ein Lauffeuer um, und es entstand eine enorme, spontane Konferenzschaltung. Ein neues Massenmedium war geboren: der ’heiße Draht’. Intelligenter kann man moderne Kommunikationstechniken kaum anwenden.”

Men istället för att få Stockholms stads kulturpris, fick ungdomarna möta piketpolisens batonger (”Wozu hat man schließlich eine Hundestaffel?”). Och i den beskedliga kritik som efteråt riktades mot polisens agerande nämnde ingen en gång att ungdomarna inte gjort något annat än att praktisera sin grundlagsskyddade rätt till församlingsfrihet. Vad var egentligen deras brott?

”Am Rålambshovspark ging es nicht um illegale Hausbesetzungen; es gab weder vermummte Köpfe, noch Molotow-Cocktails, nur ein paar hundert junge Leute, die sich ein bißchen unterhalten wollten.

Ihr verbrechen bestand einfach darin, daß sie zu diesem Zweck keine von den dafür zuständigen Institutionen in Anspruch nahm. Hätten sie sich an die richtige Stelle gewandt, mit der Bitte, einen Treffpunkt für ziellose, motivationsschwache, anomische Jugendliche zu organisieren, so wäre man ihnen nicht mit Polizeiknüppeln, sondern mit Subventionen entgegengekommen. Scharen von Sozialarbeitern, Betreuern und Animateuren hätten sich in Marsch gesetzt, um ihnen zu einer sozial erwünschten Form der Kommunikation zu verhelfen.” (20)

Aktionen, reaktionen och analysen påminner för övrigt om vad journalisten Örjan Svedberg skriver om folkfesterna och ockupationen av Victoriateatern i Malmö årtiondet innan, där stadens etablissemang försökte kväsa all form av organisering som inte gick genom ABF och de befintliga institutionerna.

Som ett brev på posten en vecka senare förkunnade Televerket i en offentlig kommuniké att Heta linjen institutionaliserats, om än med vissa begränsningar.

”Die Logik der staatlichen Intervention ist vollkommen klar: erst der Knüppel, dann die Mohrrübe. Die soziale Phantasie der Jugendlichen, ihre Selbsttätigkeit soll in einer Art von Zangenbewegung erstickt werden: einerseits durch Unterdrückung, andererseits durch Verstaatlichung. Die Freiheit, sich zu bewegen und miteinander zu sprechen, die sich ein paar hundert junge Stockholmer genommen haben, erscheint den Polizisten ebenso wie den Fürsorgern als eine Eigenmächtigkeit, die nicht geduldet werden kann.” (21)

If you can’t beat them, incorporate them. För Enzensberger illustrerar Heta linjen-tumultet och efterspelet en central tes om den svenska ämbetsmannastaten som vill alla väl och därför åtnjuter medborgarnas orubbliga förtroende, därför blir moraliskt immun. Därigenom lägger den institutionella apparaten beslag inte bara på merparten av medborgarnas inkomst, utan också på deras moraliska värden – byråkratin svarar för solidaritet, jämlikhet, skydd och hjälp.

Men 30 år senare tycks händelsen i Rålambshovsparken minst lika intressant som exempel på nätpolitiska aktioner – och maktens reaktioner – långt innan begrepp som flashmobs, phreaking, hacktivism, sociala medier eller för den delen nätpolitik blev till allmängods i svenska språket.

Enzensbergers essä lär vi få anledning att återkomma till.

Noter

1. Enzensberger, Hans Magnus. Ach Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern. Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1989.

Ett hot mot den akademiska friheten.

Låt mig ge några exempel. De har viss verklighetsanknytning, men min poäng är inte att peka ut någon enskild institution, utan oroväckande tendenser i universiteten. Vi styrs av våra supportfunktioner, och genom sin strategiska position har IT-personalen kommit att bli ett allvarligt hot mot forskningens frihet.¹

• Två forskare ber att få ett webbserverutrymme för att kunna installera MediaWiki, som ett kollaborativt verktyg för att samla in data i ett forskningsprojekt. Universitet Ett säger nej: Ingenting får installeras på dess webbservrar, särskilt inte om det inte följer den grafiska profilen. Universitet Två säger: Vi har tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda möjligheterna och behoven av att erbjuda forskargrupper den sorts tjänster ni efterfrågar.
• På en institution där många jobbar duktigt med kvantitativa metoder tycker de upphandlade IT-konsulterna att det räcker gott med statistikprogrammen SPSS och SAS. Först efter ett veritabelt uppror får forskarna också tillgång till Stata. R? Dream on.
• En fakultet sjösätter en nyare, finare, bättre webbplats. Jojo: I ett nafs leder inlänkar från hela vilda webben till 404 och en rad verktyg och dokument som forskare använder i sitt dagliga arbete är borta. Nej, de har inte försvunnit, påpekar webbansvariga, de går bara inte att hitta.
• En forskare vill använda Zotero för att hantera sina referenser, för att samla in material från webben, för dela referenser med andra forskare. Vi erbjuder Internet Explorer och Endnote, svarar Mordac. Som om det vore ett fullgott alternativ.²

En nyspråklig eufemism att kalla detta IT-support.

Mikropolitiskt motstånd mot Mordacratin.

För universiteten är Mordacratin ett problem på flera sätt:

1. Forskningsmiljön tappar competitive edge när forskare inte får använda de verktyg de behöver. Som om man skulle säga åt en snickare att hon bara får använda såg och hammare, men inte skruvmejsel och stämjärn. Naturligtvis skulle grejerna hon bygger bli sämre.
2. Universiteten ha en skyldighet att göra informationen fortsatt tillgänglig även efter att ett projekt har avslutats.
3. Betalningsviljan undergrävs: Universiteten beskattar forskarnas surt förvärvade forskningsmedel för att finansiera bland annat IT-tjänster. Någonstans går en gräns för hur mycket man kan höja OH-påslagen om forskarna inte får prisvärd service tillbaka.
4. Mer principiellt nätpolitiskt kan man förstås också invända att tunna klienter och liknande lösningar förvandlar det lokala nätet till ett antinät; gör ett distribuerat nätverk, en world of ends, till en centralstyrd kommandostruktur i Mordacs händer.

Gör nätverket till ett antinät.

Nå, efter att ha kämpat emot drar jag lärdomen att det inte lönar sig att försöka förändra IT-systemen inifrån, nerifrån. IT-nissarna har fasta heltidstjänster för att göra livet surt för användarna.

Så istället tänker jag rösta med fötterna, routa runt Mordac och bygga upp en alternativ, personlig IT-infrastruktur anpassad efter mina behov. Det är inte så jobbigt som det låter:

• En domän och ett webbhotell (som Mothugg) kostar inte mer än ett par uteluncher i drift per år. Med WordPress under huven får du tidernas kraftfullaste publiceringsverktyg fritt och gratis (ett årtionde bättre än vad ditt universitet erbjuder).
• En bärbar eller stationär arbetsmaskin går att få från ett par tusen och uppåt, eller bortskänkt om man bara behöver en basal skriv- och surfmaskin. Installera Ubuntu, eller något annat operativsystem du gillar.
• En alternativ/kompletterande lösning är förstås att skaffa sig ett USB-minne med Portable Apps – dina favoritprogram to go – eller en hel passande Linux-distro.

En arbetsmaskin kostar från ett par tusen.

Fördelarna är uppenbara: Jag kan använda de program jag behöver och får den arbetsmiljö jag vill ha. Jag kan också ta med mig den när jag byter arbetsplats eller arbetsgivare. Men framför allt köper jag mig sinnesfrid genom att för all framtid frigöra mig från Mordacs tvångströja.

Om fler gör som jag kan vi sakta men säkert urholka Mordacs makt och göra det uppenbart även för deras överordnade hur överflödig Mordac faktiskt är.

Noter

1. Det gäller för övrigt i andra sorters organisationer också: En vän som jobbar nära den politiska makten i en större stad berättade att hän tar med sin privata bärbara till jobbet för att få något gjort, sedan IT-avdelningen förbjudit hän att använda de program hän behöver i sitt arbete.
2. Notera att det inte är en kostnadsfråga: De alternativ jag föredrar är gratis som i open source, medan universiteten betalar för sitelicenser för de proprietära skräpprogrammen. Bergh säger att de stora programvarubolagen köper Mordacs trohet genom att gödsla dem med freebies och gadgets. Kollegerna korruptionsforskarna borde vända blicken mot sin egen bakgård.

”Enligt våra ledamöter i Byggnadsnämnden har de fått beskedet av tjänstemännen att planerna som Yimby presenterat är genomförbara, rent praktiskt. Vår bedömning är att planerna är förenliga med de utgångspunkter som vi har med frågetecken för ekonomin. Efter detta besked från SBK vi är beredda att gå vidare med Yimbys förslag och se om vi kan få ekonomi i det som inkluderar upprustning av de icke exponerade husen till en god livsmiljö.”

Förutom att Andreassons besked är glädjande i sig — hela södra Gårda kan räddas på riktigt — så är det kul att se ett nätpolitiskt fenomen som Yimby röra om i politiken. Vi tar det till intäkt för en mer generaliserbar visdom i vår tes om hur Piratpartiet skiljer sig från gammelpartierna.

Liksom PP är Yimby en organisation som är svår att tänka sig utan de verktyg som dator- och internetrevolutionen sätter i händerna på oss. Med hjälp av Google Maps, Sketchup och liknande verktyg kan vem som helst leka planarkitekt i dag. Och vi som i åratal har tröttat ut våra närmast sörjande genom att tjöta om vikten av lokaler i gatuplan kan nu utbyta åsikter och kunskap med likasinnade, via Yimbys blogg och forum. Samtidigt bygger Yimby gemenskaper postdigitalt, genom stadsvandringar och pubkvällar.

Yimby skapar på så vis en kompetens i stadsplaneringsfrågor som utmanar den traditionella expertisen på arkitekt- och stadsbyggnadskontor, vilket resulterat i en rad genomtänkta och konstruktiva yttranden över olika detaljplaner. Missta mig nu inte för värsta sortens rörelseromantiserande sociolog — genom deltagande infiltration vet jag att den typiske Yimbyiten är en snubbe i 30-årsåldern med för många högskolepoäng, centralt belägen bostadsrätt och dyra sneakers. Sådant är nu det politiska livet.

Nå, inte bara Yimby är att gratulera åt att ha fått med sig Miljöpartiet på tåget, utan hela Göteborg, eftersom Socialdemokraterna därmed torde stå utan stöd för den vanvettiga idén att riva landshövdingehus för att bygga ännu fler parkeringsplatser.

My central claim is that the organization of the University is based on a factory/print broadcast, model of knowledge creation and dissemination, and thus is ill prepared (or perhaps cannot make the transition) into the new knowledge landscape.

Tidigare: Klosterdöd, sedan kulturskymning. Hantverkarna måste få betalt för sitt arbete. Kristdemokratisk knarknoja.

• Us Now — ”about the power of mass collaboration, government and the internet”
• History of the internet — ”explaining the inventions from time-sharing to filesharing, from Arpanet to Internet”
• Trusted Computing.
  
• Du bist Terrorist — ”Deutschland aus Politikeraugen” (engelsk version)
• Dags att digitalisera — ”a story about old people meeting new technology”

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

Egna förslag? (Via Ting & tankar samt Netzpolitik)

Zotero? Ett fantastiskt trevligt referenshanteringssystem, gratis som i open source, som pluggar rätt in i din favoritwebbläsare.

Efter att ha kört om både Folkpartiet och Kristdemokraterna är Piratpartiet Sveriges fjärde största parti i medlemmar räknat. Eller är de verkligen det? Ja, vi ser inga skäl att lita mer eller mindre på andra partiers medlemssiffror.¹ Och att andra partier har högre trösklar – medlemsavgifter som ska betalas per girotalong, till exempel – visar väl bara än mer att PP leder strukturomvandlingen av svenskt partiväsende.

Ett annat sätt att jämföra partierna är trafiktillströmningen till deras webbplatser. Jag roade mig med att jämföra de sju svenska riksdagspartierna samt Piratpartiet och Sverigedemokraterna på Traffic Estimate.²

I den mån man kan lita på dessa siffror har Piratpartiet under senaste månaden dragit mer trafik än de fyra Allianspartierna tillsammans och likaså mer än de tre Svamppartierna tillsammans.

Varför drar Piratpartiets webbplats mer besök? TPB-domen är naturligtvis huvudskälet: Uppmärksamheten har exploderat sedan domen meddelades i fredags. Och Piratpartiet tycks vara det enda parti som förstår att profitera på en jättelik mediehändelse. Vänsterpartiet kommenterar också domslutet, men i övrigt är det tyst.

Men för att fortsätta med den tes vi drivit i den här serien: Det intressanta med PP är inte i första hand de sakfrågor de driver, utan sättet att organisera sig och den strukturomvandling i politikbranschen det förebådar. Mediet är budskapet.

Så ett skäl till att PP:s webbplats drar mer trafik är att ger fler skäl att använda den. Den har realtidsinnehåll. Sajten uppdateras för varje ny medlem, varje inkommande länk från en blogg, varje ny Piratpartisttweet och så vidare. Naturligtvis kan man kommentera på inläggen på sajten – i genomsnitt 30 kommentarer per inlägg på de senaste tio.

Dessutom ger Piratpartiet tillbaka av den trafik bloggarna driver till webbplatsen, via Knuff-länkarna. Den som bloggar om Piratpartiet hamnar direkt på deras förstasida och drar därmed trafik till sin egen blogg (hur många hittade hit därifrån?). Naturligtvis ger sådana trafikboomar mersmak för bloggarna: Det lönar sig helt enkelt bättre att blogga om PP än om något av gammelpartierna, och genom detta ömsesidiga utbyte med användaren dominerar de också bloggmediet.

Jämför det med webbplatsen för det genomsnittliga gammelpartiet:

• Partiet uppdaterar sin webbplats som bäst någon gång i veckan, och då med ett pressmeddelande – arketypen för gammelmedial kommunikation.
• Du kan inte kommentera på de pressmeddelanden partiet lägger ut. Förmodligen vill partiet hellre att du skriver en insändare till lokaltidningen om du har synpunkter på partiets politik.
• Partiet skriver inte hypertext. Men text utan länkar är för papper och partiets pressmeddelande leder inte vidare någonstans. En återvändsgränd. Backa eller stäng fliken.
• Partiet jobbar sannolikt för-1999-skt och erbjuder inte ens RSS-flöden för den som mot förmodan skulle vilja hålla reda på när partiet har publicerat nya pressmeddelanden.
• Om partiet har hängt med i ADB-svängen länkar det inlägg från förtroendevaldas bloggar. Men inte andra inkommande länkar om partiet, så att du kan få reda på vad bloggar skriver om partiets politik. Och du får förstås inte heller något utbyte av att driva trafik till partiets webbplats. Partiet ser webbplatsen som ett medel för envägskommunikation: Partiet talar, du lyssnar.
• Kanske länkar partiet till sin Facebook-grupp. Men vem, mer än den stackars partigängaren, skulle vilja gå med i en grupp av människor som inte vill tala med en annat än genom pressmeddelanden?

Om mediet är budskapet, vad vill gammelpartiet säga användaren med sin webbplats? ”Vi vill inte tala med dig, men du får gärna kolla in de utspel vi har försökt sälja in till gammelmedierna på sistone.”

Med eller utan TPB-domen är det inte konstigt att PP dominerar över gammelpartierna på webben. För vad i all världen ska man använda en gammelpartistisk webbplats till? Och varför skulle man återkomma?

Noter

1. Även om huvudorsaken till att partier och ungdomsförbund tappat medlemmar är att de tvingats rensa bland hittepåmedlemmar i bidragsfusksyfte och kollektivanslutna.
2. Här finns mina siffror. Jag har dock inte en aning om hur Traffic Estimate gör för att uppskatta besöksstatistik, så siffrorna ska tas med en näve salt.

Vi fortsätter vår civilpolitologiska studie av gammelpartierna och nya organisationsformer.¹ Janne Jörnmark brukar travestera Joseph Schumpeter: Mannaminnet är sex månader långt. Och vi som var med på 1990-talet tycks redan ha glömt att de politiska partierna faktiskt låg i frontlinjen när det begav sig. Visst, mycket fattade de inte, men det gjorde ingen annan heller. Men det fanns också mycket som partierna faktiskt förstod, både i sin interna organisering och i IT-politiken, eller vad man ska kalla det, och de hade en lust till förändring som i dag tycks helt förbytt i apati och rädsla.

FirstClass-klientens gränssnitt anno 1993

Exhibit A: FirstClass-BBS:erna. Tidningen Nu, det mossigaste av gammelpartistiska gammelmedier, investerade i en FirstClass-server någon gång på tidigt 1990-tal, och där skaffade jag min första e-postadress en gång i tiden. Det kan ha varit 1994 och, som jag minns det, långt innan mina normala vänner hade skaffat e-post.

Varje parti hade sin egen BBS och vem som helst med ett 14.4k-modem kunde delta. BBS:erna byggde upp nationella nätverk, öppnade en helt ny offentlighet och gav precis den interaktivitet som dåtidens Web 0.5 sällan erbjöd. Plötsligt kunde man till exempel debattera politik med folk i andra landsändar man annars bara såg en gång om året på någon konferens, eller som man ens inte träffat. Ja, BBS:erna lyckades till och med locka många användare som inte var partimedlemmar, men som gillade att diskutera politik.

Det låter banalt i dag, men då var det astufft och radikalt.

Exhibit B: 1999. Hösten 1999 satt jag i Berlin (med högst sporadisk uppkoppling) och förstod att något skumt hände hemma i Sverige, som när mina fondsparade CSN-lån plötsligt hade blivit dubbelt så många pengar. Eller som när jag läste jag en Newsweek där Göran Persson porträtterades som statsminister för IT-undret Sverige, givetvis poserande med en Ericsson-mobil i näven. Eller som när jag på flyg hem över jul och såg Jonas Birgersson och Kajsa Leander fronta Månadens Affärer som årets nånting; hon utklädd till Lucia, medan han vägrade byta fleecetröjan mot tomteutstyrsel. Och jag anade att på bara några månader hade jag missat något stort i Sverige. Sen gick förstås allt lika snabbt utför våren 2000 (inklusive mina fonderade studiemedel).

Poängen: Ett par år där kring millennieskiftet stod vanliga svenska partipolitiker i frontlinjen av IT-frågorna. Alla kunde de snacka 3G-utbyggnad, marksänd digital-tv, bredbandsfiber, millenniebugg och datorer i varje klassrum. Och de förstod mer än sina väljare av den teknologiska revolution som precis hade börjat. De folkbildade, de opinionsbildade, de byggde.

Två anekdoter gör kanske inte något starkt case, men gåtan här är hur gammelpartierna kunde förlora det försprång och den kompetens de hade, både internt i partierna och i den allmänna politiska debatten. Hur kommer det sig att de i dag inte förstår internets vare sig som politiskt frågekomplex eller som organisatorisk revolution, när de gjorde det för tio år sedan?

Att FirstClass-BBS:erna blev omsprungna tror jag framför allt beror på att de förlorade mot internet. Man kan kanske jämföra med AOL: AOL hade som mest 30 miljoner abonnenter i början av 2000-talet, men har sedan tappat mer än två tredjedelar av sina kunder — samtidigt som allt fler människor skaffat sig bredband. Problemet? AOL var en walled garden, som låste sina användare till AOL:s egen programvara och hade få öppningar mot det större internet.

Och som de säger: Don’t bet against the internet.

Samma sak med FirstClass-BBS:erna. 1995 erbjöd de ett revolutionerande verktyg för social organisering, som på många sätt var mer lättanvänt än resten av nätet, just för att det var en skyddad verkstad med allt samlat i ett välbekant gränssnitt av fönster, mappar och filer. Men det som var en fördel 1995 hade blivit en nackdel 2002: en tungrodd, rigid, proprietär, centraliserad infrastruktur som saknade direkta öppningar mot den vilda webben och dess öppna standarder. Och när bredbandsutbyggnad och Web 2.0-baletten tog fart på allvar saknade partierna infrastrukturella ingångar till bloggar, webbforum, wikis, fildelningsprotokoll och allt det där som hände med webben som nav.

Dessutom hade inte BBS:erna förändrat partiernas sätt att organisera sig eller att agera. Allt — från stämmor och provval till medlemsblad och lokalföreningsmöten — fortsattes att göra som man alltid hade gjort under hela 1900-talet. Kanske sågs BBS:erna bara som ett trevligt men improduktivt tillskott: Snacka politik i sajberspejs är kanske kul, men väljarna finns ute i verkligheten.

Som om internet inte var på riktigt.

Samtidigt började den strukturomvandling, som politikerna sått fröna till 1999, bära frukt. Vad som då hade sett ut som fåniga, naiva framtidsscenarier och en övertro på tekniken — för varför i all världen skulle vi bygga ut dyra 3G-nät för att folk skulle kunna använda sina mobiltelefoner för att läsa nätdagböcker? Seriöst? — var plötsligt verklighet.

Birgersson, Leander och dotcombubblan har aldrig fått den kredd de förtjänar för att de gjorde Sverige till ett teknologiskt frontland, en gammal Palmåsk tes om 99. Men inte heller politikerna, som beväpnade med några löntagarfondsmiljarder och skattesubventionerade hemdatorer kunde dra kablarna, har fått det tack de förtjänar för att ha katalyserat internetrevolutionen.

För det var ju det där, och de där, som bokstavligen lade infrastrukturen för allt som har hänt sedan dess. Det går en rak, röd fiberoptisk tråd från Birgerssons bakficka till The Pirate Bay. But why, oh, why är dagens politiker, från vänster till höger, nu på krigsstigen mot den ande de då släppte ur flaskan?

Och kanske än mer märkligt: Varför har inget gammelparti försökt ta åt sig äran för att Sverige i dag är en fristad för pirater och en internätpolitikens frontstat?

Noter

1. Funderingar som väcktes under postslem med Erik, Rasmus, Christian och andra i Sthlm härom dagen. För övrigt slänger vi ut en beställning på ett forskningsprojekt, lämpligt för en doktorsavhandling: ”Internet och Sverige 1990–2000: en samtidshistorisk studie”.