Huruvida historien börjar under andra världskriget, när mänskliga rättigheter out of the blue skrivs in i den nya världsordningen, som Mark Mazower hävdar, eller först 1977, när Jimmy Carter lyfter upp dem i sitt installationstal och Amnesty International tilldelas Nobels fredspris, vilket Samuel Moyn påstår — ja, därom tvistar historikerna, som först på senare tid börjat ta sig an denna de mänskliga rättigheternas historia.

Men betyder det också att de mänskliga rättigheterna är historia? Moyn hävdar att den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter redan har nått sin kulmen, vilket han illustrerar med att mänskliga rättigheter inte spelar någon större roll vare sig i Obamas retorik eller utrikespolitik, kanske för att Bush kramade ihjäl dem i sitt korståg mot terrorismen. Men jag tror det finns mer djupgående skäl än de politiska till att MR-diskursen i dag tycks på dekis.

Den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter är också historisk — i betydelsen situerad i tid och rum — om man ser till det samhälle rättigheterna beskriver. Ta till exempel den ibland förlöjligade rätten till reglerad arbetstid och regelbunden, betald semester, som slås fast i artikel 24 i FN:s universella deklaration. En sådan rättighet förutsätter ett samhälle där fasta, avlönade anställningar är en dominerande praktik i arbetslivet, och skulle förmodligen te sig irrelevant i ett samhälle där exempelvis merparten av befolkningen är självförsörjande bönder, vilket var fallet för inte så längesedan även där vi bor.

Och kanske har vi redan lämnat den historiska parentes där lönearbete var den dominerande försörjningen. Oavsett utbildningsnivå finner sig allt fler människor jobba i olika former av tillfälliga anställningar – som frilansar, som uthyrda av bemanningsföretag, som obetalda praktikanter, som avlönade efter prestation, per provision och bonus, som papperslösa daglönare, eller som finansierade av tillfälliga projektmedel. För oss som jobbar på det sättet kan rätten till reglerad arbetstid och regelbunden betald semester framstå som närapå lika främmande som för dem som ett par generationer tidigare var självförsörjande jordbrukare. Ett privilegium från en svunnen tid.

Vilken typ av samhälle, och vilket slags människor, tar sig de mänskliga rättigheterna an, så som de kommit att institutionaliseras? Läser man deklarationer och konventioner som slår fast mänskliga rättigheter, som FN:s allmänna deklaration eller Europakonventionen, framstår de som hemskt Foucaultska. De håller upp en anständighetsstandard för det disciplinära samhällets institutioner: För familjen, skolan, regementet, fabriken, fängelset, sjukhuset, och så vidare, samt, för den delen, bekännelsen, och ankrar alltihopa i en rättsordning (nå, jag är inte mycket till Foucault-exeget – kopplingarna kan säkert utvecklas). I disciplinsamhället kontrolleras individers kroppar genom de disciplinära institutionernas avgränsningar.

Kanske kan man säga att MR-konventionerna syftar till att disciplinera det disciplinära samhällets institutioner, mest uppenbart så de rättigheter som har att göra med rättsskipning, bestraffning, fängslande, tortyr och dödsstraff. Ingen ska utsättas för den sorts skändning som kungamördaren Damiens fick genomlida, medan de hårt reglementerade dagliga rutinerna i 1800-talets ungdomsfängelse tycks helt okej i termer av mänskliga rättigheter.

Man skulle ju kunna tro att det slutar där — att de mänskliga rättigheterna, liksom Foucault, beskriver det moderna samhälle vi lever i nu. Men får man tro Deleuze och hans anhang är det disciplinära samhället redan historia, på samma sätt som det en gång ersatte suveränitetssamhället:

”For example, think of the factory as a mold and wages as a control. In recent times the priority of the factory has been replaced by the priority of the the corporation, which is much more abstract and mythical. The corporation brings much more subtle methods of control, implemeting new methods of wage control (the merit bonus, for exmaple) that require continuous monitoring of wage related variables. In the era of the discplinary society, the factory was more stable and the laboring force formed a single cohesive body that could be mobilized for mass resistance. By shifting to the corporation as a mold individuals are set against each other, in competition, and are divided by such strategies as paying people according to the corporate judgment of their merit. Whereas in the past, people psyches were cast in the relatively stable enclosure of the school education, now there is perpetual training within the corporation especially since ongoing education is required for continued employment.”

Skiftet är inte nödvändigtvis till det bättre eller sämre:

”This shift to a society of control is not inherently better or worse than the prior societies. All three kinds of society (disciplinary, sovereignty, and control) have both liberating and enslaving forces that confront one another. Nevertheless, the forces that fight the enslaving forces are facing new means of control and need to discover new weapons.”

För att tydliggöra kontrasten mellan övervakningslogikerna plockar Chris K och Kalle P upp Delandas distinktion mellan panoptikon och panspektron, medan Monki låter järnvägsstationen och flygplatsen illustrera skillnaden.

Deleuze menar att skiftet från disciplin till kontroll accelererar redan vid slutet av andra världskriget – ett disciplinsamhälle var redan då vad vi inte längre var. Så vad betyder i så fall ett sådant historiskt skifte för den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter?

Givet att MR-praktiken är fokuserad på disciplinära institutioner, förvånar det inte att den är påtagligt blind för kontrollsamhället. De mänskliga rättigheter, till exempel, som under vissa villkor garanterar individer rörelsefrihet, skulle kunna vara fullt kompatibla med de nya, panspektriska formerna för kontroll och övervakning som vi underställs i kontrollsamhället, ”where citizens are disciplined through real-time monitoring of their behaviors as they move with apparent freedom through space.”¹

Ett enkelt sätt att ta oss ur gungflyt skulle vara att säga att visst, MR-dokument speglar förstås den tid i vilken de har skrivits — vilket bara talar för att stater, domstolar, aktivister och andra involverade, institutionaliserade aktörer måste tolka och tillämpa dem dynamiskt, utifrån kontexten, snarare än bokstavligt (för även om amerikanska presidenter inte längre talar om mänskliga rättigheter så står ju det institutionella ramverket kvar, och lever sitt eget förunderliga liv). Eller så kanske man kan tycka att det här bara är en fråga om att uppdatera MR-konventionerna löpande, infoga nya rättigheter och utrangera dem som tiden har sprungit ifrån.

Nå, inte ens i praktiken torde det vara särskilt lätt. Och jag anar att problemet går djupare än så. En spaning gäller nätpolitiken, där MR-aktivismen har varit påtagligt frånvarande och där mänskliga rättigheter, som individens rätt till integritet och privatliv, tycks bjuda ett tämligen tamt, eller till och med missriktat, försvar mot akronymer som FRA, Acta, Ipred, DLD, etc. Varför skulle inte staten få veta allt det du frivilligt berättar för Facebook? Och om nätvaron exemplifierar just skiftet till kontrollsamhället inte bara i övervakningstekniker, utan också i termer av de mänskliga subjekt som konstitueras genom övervakningen, torde MR-tänkets praktiska irrelevans bli alltmer akut även på andra områden.² Som Vicki the Robot säger:

”Big Brother is not using human eyes anymore. He is using a supercomputer. Big Brother is not interested in watching your body. He is interested in the associations that make you what you are. He is interested in understanding what you will do next. He is interested in knowing you better than you know yourself.”

Man kan änna befara att mänskliga rättigheter är som Richard Stallmans fyra friheter: Öppen källkod-program (förlåt, fri programvara, för att vara RMS-PK) må vara på väg att vinna slaget om våra persondatorer, men när allt mer av vår skärmtid skiftar till webben, och dess centraliserade applikationer, blir Stallmans fyra friheter en uppförandekod för en historiskt överspelad teknologisk fas.

Frågan blir då vad vi ska göra med den progressiva moraliska energi som fått sitt utlopp i idén om internationella mänskliga rättigheter under de senaste 30 åren. En sak är säker, skriver Moyn:

”the lesson of the actual history of human rights is that they are not so much a timeless or ancient inheritance to preserve as a recent invention to remake – or even leave behind – if their program is to be vital and relevant in what is already a very different world than the one into which they exploded.”

Eller för att tala med Deleuze:

”There is no need to fear or hope, but only to look for new weapons.”

Noter

1. N. Katherine Hayles, 2009: ”Waking up to the surveillance society”, Surveillance & Society, 6(3): 313–316.
2. Gissar att Christopher skriver om detta i Det nätpolitiska manifestet, men i flyttröran hittar jag det tyvärr inte…

• Vänsterpartister och miljöpartister har positionerat sig som skeptiska till massövervakning. Likväl brukar de applådera de åtgärder som regeringar i EU och USA på senare år vidtagit för att stävja skatteflykt och skatteparadis. Men i dag är pengar information, ettor och nollor som färdas i kablar, så de metoder som används för att komma åt skattesmitare, inom eller över landets gränser, är i princip metoder som kan användas för annan övervakning också. (Jfr. Swift-debatten.)
• Birgitta Ohlsson (FP), som lade ned sin röst i FRA-omröstningen, har verkat för att filtrera nätet för riksdag och regering. Hennes partikamrat Cecilia Malmström vill utvidga censurfilter på EU-nivå. Att hindra ministrar och medborgare från att kolla på barnporr är ett skäl gott nog för dem.
• Och får en miljöpartist möjlighet att stoppa överfiske eller begränsa bilism medelst elektronisk övervakning väger sannolikt de andra argumenten lätt i vågskålen – miljöpolitik är förstås ingen tebjudning.
• Promillepartiet Feministiskt initiativ har ju positionerat sig med en intressant nätpolitik. Men låt gissa att om övervakning kunde användas för att stoppa kvinnomisshandel, trafficking eller sexköp, så skulle de skälen vara goda nog för dem.
• Och Piratpartiet… Tja, nog skulle man kunna tänka sig att somliga metoder lika gärna skulle kunna användas för att slå åt andra hållet, mot upphovsrättslobbyn, till exempel?

Med alla dessa goda skäl kan ju övervakningen tyckas överdeterminerad. Och i ändamålskrypningens mörker är alla goda skäl grå. Skälen behövs bara för att rättfärdiga övervakningen, för väl på plats rättfärdigar den snart sig själv. Som Wolfgang Sofsky konstaterar: Varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av sina egna undersåtar, och demokratisk partipolitik är just en kamp om makten att regera; om herraväldet över undersåtarna.

Fig. 1: Internationella terrordåd i Västeuropa, 1968-2007

Som Figur 1 här intill visar var antalet internationella terrorincidenter som högst i början av 1980-talet. Räknat i antalet dödade är år 1988 det värsta, när 310 människor dödades i terrordåd, varav 270 i Lockerbie. Nästa topp är 2004, när 191 personer dör i tågbomberna i Madrid den 11 mars. Ändå är den sista tioårsperioden den minst dödliga, med 197 dödade i terrordåd, att jämföra med 432 för årtiondet 1988–97. Data har jag hämtat från MIPT Terrorism Knowledge Base, som tyvärr har plockats ned från nätet (en dödssynd).

Figur 2: Inhemska terrordåd i Västeuropa, 1998-2007.

Mellan 1998 och 2007 mätte TKB också inhemska terrordåd (Figur 2).¹ Även de har minskat i antal under mätperioden. Antalet dödade skjuter i höjden med bombdådet i London den 7 juli 2005, när 56 personer dödades, inklusive terroristerna själva. Men även här är trenden nedåtgående: Under åren 1998–2002 dödades 134 personer i inhemska terrordåd mot totalt 70 under femårsperioden därefter.

Start, ”a center of excellence of the U.S. Department of Homeland Security”, tillhandahåller den öppna Global Terrorism Database, som samlar terrorincidenter sedan 1970. Här kan man leka runt med interaktiva grafer. Figur 3 visar antalet terrorincidenter i Västeuropa 1970–2008. Tyvärr säger den ingenting om dödlighet, men antalet incidenter minskar från topparna i slutet av 1970-talet och början av 1990-talet.

Figur 3: Terrorincidenter i Västeuropa, 1970-2008

Nå, vi kan i alla fall dra slutsatsen att antalet terroristincidenter har minskat, att antalet dödade också tycks minska. Vad minskningen beror är förstås en fråga öppen för spekulation. Kanske är det just striktare övervakningslagar och utökade befogenheter till ordningsmakten som har fått ned antalet terroristincidenter.

En annan möjlig slutsats är att avfärda föreställningen om att vi lever under allt värre terrorhot: Terrorism var ett större problem i Västeuropa förr.

Noter

1. Jag skulle tro att de med inhemska menar terrordåd där gärningspersonerna är medborgare i den stat där dådet utförs.

Låt mig understryka att kantinen är ett fenomen av mer generella dimensioner, som man finner på de flesta akademiska arbetsplatser. Här några jag har mött genom åren:

• Mensa på Freie Universität Berlin, 1999–2000: Komponentenessen till statligt subventionerade studentpriser.
• University of Essex utanför Colchester ligger bokstavligen på en åker där jag tillbringade en halv sommar 2004. Universitetet driver egna kaféer med odrickbart kaffe, en brickbamba och en restaurang som mest påminde om en socialiststatsparodi på McDonalds.
• Våren 2006 satt jag på WZB, en kreativ miljö i en tämligen steril zon av Berlin, strax bortom Potsdamer Platz. Lunchalternativen inskränkte sig till (a) den subventionerade forskarlunchen i kantinen eller (b) kantinen i något annat kontorskomplex i närheten.
• Besökte Örebro universitet i våras för att presentera min avhandling. Seminariet var både trevligt och givande med en bra diskussion med demokratiforskarna i Örebro. Men jag gissar att de nog är lite trötta på sin brickmatsal, på den panerade fisken med remouladsås och på att fösas samman med sina studenter under lunchrasten.

Kantinen är katedralisk inte bara i den bokstavliga bemärkelsen att den syftar till att samla alla anställda till gemensam lunch enligt klostermodell. Kantinen är också en liten antimarknad, inte helt olik flygplatsen eller den inglasade gallerian:

”All handel är licensierad. Ägaren av komplexet godkänner innehåller och fördelar ensamrätter till företag att ägna sig åt noga avgränsade verksamheter som kan ta ut monopolpriser. Flygplatsernas realkapitalism eliminerar all den uppfinningsrikedom som hänger samman med marknader.”

På sina håll har universitet och liknande större arbetsplatser arrenderat ut hela kantinverksamheten till en och samma entreprenör. Du kan välja vilken mat du vill, så länge den serveras av Sodexo.

Grundigs kantin, Nürnberg 1959.

Kantinen torde inte bara ha fötts på den moderna fabriken, utan tillämpar också dess löpandebandstruktur i sina planerade, linjära brickflöden. Bricka, mat, betala, äta, lämna. Långbord i räta led. Kantinen finns förstås inte bara i universitetsvärlden – den finns på skolor, sjukhus, industrier, regementen, fängelser och så vidare. Den hänger nära samman med foucaultsk disciplin och delandisk stratifiering.

Googles kantin, Zürich 2008. Foto: Pineapplebun.

På en annan nivå uppstår kantinen ur problemen i modernistisk stadsplanering. Varför behöver arbetsplatsen en kantin? För att den funktionsseparerade stadsplanen gör att det inte finns några platser i omgivningen där enskilda kaféer och restauranger kan tillgodose arbetarnas matbehov. It’s a feature, not a bug. Som vi noterade om universitetet i Karlstad för ett par år sedan:

”Det är inte bara avtalet med universitetet som skyddar entreprenören från konkurrens, utan också läget, för en tänkbar konkurrent hittar ingen lokal inom gångavstånd — alla lokalerna ägs ju av universitetet, som redan valt sin entreprenör.”

Men ibland tycks kantinen följa med av bara farten, även när campus inte ligger på en åker utanför stan. Kantinen befäster sig där likväl snabbt med en självbekräftande logik. Förra hösten höll jag i ett par kurser vid Högskolan Väst, som har fräscha, nybyggda lokaler mitt i centrala Trollhättan. En jacobsk kvartersstad med lokaler i gatuplan finns runt hörnet. Tyvärr har de likväl byggt en bricklunchbamba mitt i huvudbyggnaden. Kantinen gör att flera hundra studenter och anställda varje dag avstår från att söka ett lunchhak på stan, varför befintliga kaféer och restauranger – och de som kunde varit – blir utan en en viktig efterfrågeinjektion. Och se, just därför behövs en kantin, för var skulle man annars äta?¹

Den basariska kafékulturen i Wien anförs ofta som en viktig orsak till varför denna vattenskalle till centralortsstad producerade så många intellektuella storheter kring förra sekelskiftet:

”The unique dynamism of Viennese culture at the beginning of the twentieth century was manifested by the innovations of its artists, writers, composers, designers, psychoanalysts and scientists. The city’s famous cafés played a crucial part in this vibrant intellectual and artistic environment. Here pursuits of refreshment, communication, leisure, work, and intellectual exchange co-existed, challenging conventional boundaries between public and private life.”

Den disciplinära, katedraliska kantinen ger däremot sällan upphov till oväntade möten och utgör en sämre grogrund för nya tankar och kulturell smittspridning – vilket väl i någon mening också är dess poäng.

Noter

1. Likaså valde GU att vid de pågående renoveringarna på Samvetet behålla Café Sprängkullen, kanske för att det inbringar arrendeintäkter. Men denna kantin torde ha svårt att konkurrera med en av Sveriges kafé- och restaurangtätaste stadsdelar. Under de drygt 13 år jag av och till studerade och jobbade på Sprängkullsgatan fyllde jag en bricka på Café Sprängkullen cirka två gånger.

Tre dagar senare beordrade regeringen internetkafeer att övervaka vilka webbplatser deras kunder besöker. ”The sole aim of certain Eritrean websites created by diaspora is to destroy Eritrea. The public must not have access to them”, säger en icke namngiven regeringstjänsteman enligt Reportrar utan gränser.

Tågstationen är disciplinär. Den hanterar folkmassor. Får in dem i fållor, ser till att inga tumult uppstår. Detta är anledningen till att tågstationen har så svårt att hantera terrorism. Den uppstår som en enskild handling, inte ett linjärt, successivt utvecklande av en dispyt till ett tumult. Istället är det en icke-linjär, exponentiell utveckling med bara få tecken som signalerar att något håller på att hända.

Tåget opererar också i ett räfflat rum. Det åker på räls och kan inte byta färdriktning hur som helst. Den förbinder vissa platser med vissa andra. Flyget däremot arbetar i ett slätt rum och kan därför kapas och styras om. Från en flygplats kan man flyga till vilken annan plats som helst. Den är inte en station, en passage i ett organiserat system, utan en multi-funktionell plats fylld av potentialiteter. Flygrutter organiseras istället med vissa protokoll snarare än med infrastruktur.

Inte bara då för att demonstrationer alltid lockar fram knäppgökar och den professionella protestvänstern som kidnappar oss andra som nyttiga idioter.

Roligast den här gången: Elfteseptemberkonspiracisterna som fick plocka ned sin banderoll med texten ”9/11 was an inside job”. Vi tackar också Communist Workers’ Party of Iran för solidariteten. Och för den delen, den norrländske macholassen från Rättvisepartiet socialisterna som fick låna mikrofonen och förklarade att FRA-protesterna är gnistan till revolutionen. (Bäst: Lage Rahm (mp), som inte deltog i brandtalstävlingen utan istället talade om det vi kommit dit för: FRA-lagen.)

Men demonstrationen som aktionsform, som medium, känns så himlans gammeldags, vilket är extra märkligt som medelåldern förmodligen var två tredjedelar av min, men ungdomsförbunden har väl sina kanslier fulla av nedärvda banderoller, megafoner och brandtal som behöver vädras ibland.

Framför allt är det ett ironiskt antiklimax i just den här frågan: När den största internetska politiska mobilisering vi har sett hittills i Sverige ska ta fysisk form är det i form av… ett demonstrationståg.

Massmötet är ju sinnebilden för en-till-många-kommunikation. Bakom mikrofonen talarna. På torget åhörarna. Samma sak fast i större skala när tåget rör sig upp längs Avenyn och skanderar slagord inför de lördagsshoppande åskådarna. Att ömsom lyssna och ropa istället för att samtala. Halv duplex. Mer passivism än aktivism, mer 68-tänk än 99-tänk.¹ Om mediet är budskapet vet jag inte riktigt vad vi ville säga i dag.

Jag trodde att vi inte jobbade så längre.²

Noter

1. Kanske också mer Sparta än Aten, för att tala med Nadia Urbinati: ”In any event, directness does not mean that all speak. A ’direct’ presence does not entail a vocal presence. This was even more so in Sparta (which until the end of the eighteenth century was taken as the model of direct government and the good republic), where the physical presence of the citizens in the assembly meant essentially a passive standing and listening, and a final resolving (by shouting) without any direct articulation of either consent or dissent.”
2. Men för att vara konstruktiv: Skissade på roliga alternativ över en kaffe med Chris, Per och Art. Mer om det en annan gång hos Intensifier.

Nej, jag tänker mig mer att FRA-debaclet säger något om den liberala debatten i Sverige, en gammal käpphäst för oss oberoende göteborgsliberaler. Dr Palmås diss av panglossliberalerna förra sommaren framstår så här i efterhand som profetisk:

”Vilka olika former av övervakning (offentlig såväl som privata) håller på att överlagras och flikas i varandra? Vilka nya risker ger detta upphov till? Det enda man kan önska sig är att de personer som är ansvariga för dessa frågor är goda liberaler som kan se de övergripande trenderna. Ibland undrar man dock om den svenska ’liberala scenen’ har kapacitet att se på samhället med tillräckligt kritiska ögon.”

TIllåt mig plocka fram den gamla halmdockan panglossliberalismen.¹ Den utgår från Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet. Det är en liberalism som är förvissad om att den har rätt, snarare än ödmjukt öppen för att den kan ha fel. Den sköna nya världens liberaler älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino och ser ”idéer om självspäkning” som enda hotet. Det blir bättre och bättre dag för dag, vi gå över daggstänkta berg, fallera, munnen den ska sjunga trallala.

Det vill säga, vi lever i den bästa av världar.

Men panglossliberalismen är fullständigt oanvändbar när det går åt andra hållet, när det inte blir bättre dag för dag, när våra friheter inskränks, och när fienden inte är självspäkarprofeter utan en förment liberal regering. Den utopi som panglossliberalismen målar upp ger oss inga redskap för att förstå vad som händer när regeringen inför massavlyssning av sina egna medborgare — med en rad andra åtgärder i pipen. Antingen tvingas man blunda för verkligheten eller byta bort snuttefilten mot en annan liberalism.

Så vad är det för en liberalism vi behöver? Jag tänker här förstås på den andra liberala traditionen, som i det här sammanhanget representeras väl av Judith Shklars ”liberalism of fear” — en liberalism som bygger på skräck eller fruktan för staten, snarare än på hopp om en ständigt ljusnande framtid:

”For this liberalism, the basic units of political life are not discursive and reflective persons, nor friends and enemies, nor patriotic soldier-citizens, nor energetic litigants, but the weak and the powerful. And the freedom it wishes to secure is freedom from the abuse of power and the intimidation of the defenceless that this difference invites. [...] The liberalism of fear [...] regards abuses of public powers in all regimes with equal trepidation. It worries about the excesses of official agents at every level of government, and it assumes that these are apt to burden the poor and the weak most heavily. The history of the poor compared to that of various elites makes that obvious enough. The assumption, amply justified on every page of political history, is that some agents of government will behave lawlessly and brutally in small or big ways most of the time unless they are prevented from doing so.”²

Här delas alltså ut var sin känga till bland annat Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism, två viktiga trådar i panglossliberalism. Shklars liberala tradition faller istället tillbaka på Montaigne och Montesquieu. Precis som John Grays modus vivendi-liberalism utgår från att tolerans inte är en strävan efter en ideal livsform utan ett sätt att nå fred mellan olika sätt att leva, ser Shklars fruktanliberalism den liberala demokratin som ”more a recipe for survival than a project for the perfectibility of mankind.” Samtidigt är staten, regeringen, den första fienden: ”No liberal ever forgets that governments are coercive.”

Fruktans liberalism är Machiavellisk, och gör sig inte några illusioner om makten och de mäktiga, utan delar den politiska realismens idé om staten — men blir skraj. Den lånar från Isaiah Berlin, förstås, men gör färre problematiska antaganden om värdepluralism och har desto fler politiska följder i en pluralism av mäktiga institutioner, som Bernard Williams skriver i en kommentar till Shklar.³

Men även den liberala staten måste vi frukta, som den tyske sociologen Wolfgang Sofsky påminner:

”Demokratiska stater är ju inte några sociala gemenskaper, utan system för att härska. Demokrati betyder: En politisk elits herravälde i folkets namn, ibland för, ibland emot, men alltid över folket. Och varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av undersåtarna. Det tyglas periodvis genom rättsstaten, men rätten är i sig bara ett maktmedel.”⁴

Och som Shklar-citatet ovan visar: Det är också en liberalism som utgår från de fattiga och svaga snarare än från de starka och framgångsrika självskaparna. Från Shklar lånar Rorty tanken att liberal är den som anser att grymhet är det värsta vi kan göra.

En del kritiserar Shklar för att hennes liberalism fokuserar för mycket på staten. Globaliseringen har underminerat staten och gett andra, icke-statliga aktörer förmågor att tvinga och ingjuta fruktan, hävdar Robert Keohane. Bernard Williams tycker att the liberalism of fear i själva verket mycket väl funkar bra med idén att politiken nu är internationaliserad. Globalisering, schmobalisering: FRA-lagen visar att vi bör frukta den gamla suveräna staten lika mycket som någonsin förr. Och fler skäl att frukta är på gång. På så sätt tar de friheten ifrån oss i små portioner.

Fruktans liberalism är också bestämt icke-utopisk. Williams igen: ”it is conscious that nothing is safe, that the task is never-ending.” Och Sofsky: Friheten är inte en idyll, utan en ständig uppgift:

”För det första bestrider jag att säkerhet överhuvudtaget är möjligt. För det andra anser jag att föreställningen att det bör finnas en balans mellan säkerhet och frihet är i grunden falsk. De ärkekonservativa går ju till och med så långt som att hävda att vi bara skulle kunna leva i frihet om vi hade säkrade förhållanden; att vi bara skulle kunna gå på opera och njuta av ett konstverk om vi kände oss säkra. Hos dem är frihet en statligt fredad idyll. I själva verket är frihet en kontinuerlig uppgift. Man måste stålsätta sig för friheten, måste riskera konflikter, utkämpa och försvara den. Det är en varaktig sysselsättning som är ansträngande. Den förvillade tron på säkerheten borde vi snabbt göra oss av med. Det finns begränsade säkerheter, men i slutändan skyddar oss ingen mot nästa terrorattack.”⁵

I det perspektivet hoppas vi inte på ålderns höst kunna nostalgiskt berätta för våra barnbarn om lanseringen av Iphone, utan fruktar att vi kommer att få viska till dem om en tid när vi fortfarande kunde tala fritt.

Det är mer av sådan liberal skräck vi behöver nu, en misstänksamhetens liberalism, som fruktar makthavare allra mest när de säger sig försvara liberala värden. Kanske skulle man kunna sammanfatta det som en liberalism som utgår ifrån att om vi inte står på oss kommer staten att göra det.

Noter

1. Begreppet använder John Gray när han beskriver hur Isaiah Berlins agonistiska, tragiska liberalism med ett ben i den tyska romantiken skiljer sig från den dominerande anglosaxiska liberala traditionen — den panglossiska. Och det är en halmdocka inte minst som många liberala tänkare — som Mill, Rawls och Hayek, men även Berlin — balanserar mellan de båda liberalismerna, med just den kluvenhet som är liberalismens kännetecken. Och ingen kallar sig förstås panglossliberal — det är menat som ett glåpord.
2. Judith Shklar, ”The liberalism of fear”, i Liberalism and the moral life, ed. Nancy Rosenblum, Cambridge: Harvard University Press, 27f.
3. Bernard Williams, 2005: ”The liberalism of fear”, i In the beginning was the deed, Princeton: Princeton University Press.
4. ”Demokratische Staaten sind ja keine sozialen Gemeinschaften, sondern Herrschaftssysteme. Demokratie heißt: Herrschaft einer politischen Elite im Namen des Volkes, manchmal für, manchmal gegen, aber immer über das Volk. Und jede Herrschaft hat die natürliche Neigung, die Observation der Untertanen auszudehnen. Das wird zeitweise durch den Rechtsstaat gezügelt, aber das Recht ist selbst nur ein Mittel der Macht.”
5. ”Zum einen bestreite ich, dass Sicherheit überhaupt möglich ist. Zum anderen halte ich die Vorstellung, dass es eine Balance zwischen Sicherheit und Freiheit geben sollte, für grundlegend falsch. Die Erzkonservativen gehen ja sogar so weit, zu behaupten, dass wir nur in Freiheit leben könnten, wenn wir gesicherte Verhältnisse hätten; dass wir nur in die Oper gehen und ein Kunstwerk genießen könnten, wenn wir uns sicher fühlten. Bei ihnen ist Freiheit eine staatlich befriedete Idylle. In Wahrheit ist die Freiheit eine fortdauernde Aufgabe. Man muss sich für die Freiheit starkmachen, muss Konflikte riskieren, sie erkämpfen und verteidigen. Das ist eine Dauerbeschäftigung, die anstrengend ist. Den Irrglauben an die Sicherheit sollten wir schnell verabschieden. Es gibt begrenzte Sicherheiten, aber letztlich schützt uns niemand vor dem nächsten Terroranschlag.”