Precis som vissa hårdnackade myter hävdar att migration skulle leda till brain-drain och ekonomisk och social utarmning i utvandringsländerna säger en del tidigare teorier om migration att utvandring skulle hindra demokratisering, eftersom de personer utvandrar som annars skulle trycka på för demokratisk förändring på hemmaplan.

Pérez-Armendáriz & Crow hävdar att migration tvärtom stärker demokratin: Genom att hålla kontakten med vänner och släktingar och genom att återvända förmedlar migranter attityder och beteenden som de lagt sig till med i värdländerna, vilka i sin tur smittar av sig även på den befolkning som stannat kvar. Tesen ror de i land med hjälp av enkätdata från Mexico. På så sätt bidrar migranterna, oavsett om de har legala papper eller inte, till att stärka demokratin, eller åtminstone demokratiska värderingar, i sina ursprungsländer.

Som en av drygt 70 000 svenska arbetskraftsutvandrare över kölen borde jag kanske göra en introspektiv studie om hur jag lägger mig till med värderingar och beteenden som kan smitta av sig på folk därhemma i Sverige. Återkommer om tre år i den saken.

Hur kan man då reglera migrationen till utvecklingsländernas fördel? Kapur & McHale utgår ifrån tre kosmopolitiska principer — individuell frihet, effektivitet och global jämlikhet.¹ Och det är den sistnämnda som är kruxet här:

”Thus, while the principles of liberty and efficiency will pull the cosmopolitan toward support for free migration, the willingness to prioritize the well-being of the less well off—combined with a belief that they are harmed by skilled emigration—will tend to pull in the opposite direction.”

Skadas de sämst ställda, de som lämnas bakom i U-länder, av att de välutbildade sticker dit där de tjänar bättre? Mycket talar i själva verket för att även de tjänar på det. Bergh påpekar till exempel att möjligheten för till exempel en filippinsk sjuksköterska att 20-dubbla sin lön genom att flytta till USA skapar kraftiga incitament för filippiner att utbilda sig, vilket sätter sprutt på humankapitalet på hemmaplan, även om vissa av de utbildade sticker därifrån.

Dessutom, enligt en rapport från Dilip Ratha vid Världsbanken motsvarar remitteringarnas sammanlagda värde mer än det dubbla totala ulandsbiståndet. Dessutom går pengarna direkt till hushållen, utan mellanhänder.

In 2005, migrants from developing countries sent $167bn in remittances to relatives and friends in developing countries. For some countries, this sum exceeds domestic tax revenues, foreign aid, export earnings on commodities, and foreign direct investment.

En annan, omfattande studie (via SMRR) ger massivt belägg för att remitteringar överlag minskar fattigdomen, vilket bekräftas i studier från en rad olika länder och med en rad olika metoder.²

Således skulle man försiktigt kunna dra slutsatsen att premissen är felaktig: De sämst ställda skadas inte av skilled emigration, tvärtom. Därmed talar även den globala jämlikhetsprincipen för friare rörlighet.

Nå, givet att K&M tycks ha fått sina kosmopolitiska premisser om bakfoten blir deras policyrekommendationer uppåt väggarna. För det första, rika länder bör inte bara fokusera på ”skilled workers”, utan för alla inblandade finns också mycket att vinna på att underlätta för mindre kvalificerad arbetskraft. Fair enough, så länge som det inte innebär att man gör det svårare för skilled workers, utan lättare för unskilled workers.

För det andra, föreslår K&M, fokusera mer på tillfällig migration. Hur då? Genom att dra in tillstånden för arbetarna innan de rotar sig för mycket i mottagarländerna. Men då har man missförstått migranternas motiv, som förändras över tid. Även om de kommer för att jobba en kortare period rotar de sig. De flesta vill helt enkelt inte bli hemskickade. Dessutom gagnar det vare sig migranterna eller dem de lämnar bakom sig att göra migrationen kortsiktigare och mindre stabil, tvärtom.³

För det tredje förespråkar K&M också en så kallad Bhagwati-skatt, vilket är lika tossigt i dag som när idén lanserades på 70-talet: U-länderna bör kunna beskatta migranterna under hot om indraget medborgarskap och här, menar K&M bör I-länderna hjälpa dem genom att lämna uppgifter om deras inkomster.

Det är ungefär så Eritreas tvåprocentiga skatt för alla eritreaner i förskingringen fungerar, och den är ett effektivt sätt att hålla diasporan i ett järngrepp. Särskilt i Sverige, där ambassaden kan gå direkt till Skatteverket och få ut inkomstuppgifter för eritreaner i Sverige.

K&M föreslår också, i samma anda, att både arbetsgivare och arbetstagare ska betala en (avdragsgill, förstås) rekryteringsavgift som sedan kanaliseras tillbaka till ursprungslandet, helst direkt till de universitet och sjukhus som förlorat personal till mer utvecklade länder. Ett slags straffskatt på invandrare, med andra ord.

I en artikel hos OpenDemocracy visar Chukwu-Emeka Chikezie hur det fungerar i praktiken, när länder som Zimbabwe kräver att få del av zimbabwiers skatteuppbörd i Storbritannien:

Zimbabwe called for receiving countries such as Britain, now home to a growing number of Zimbabwean workers, to hand over the tax collected directly to the government of Zimbabwe. Clearly, this would be unacceptable to the British government and to most Zimbabwean migrant workers.

Som en fotnot kan man ju tillägga att rätten att lämna sitt land är faktiskt en ganska trevlig, som Frederick G Whelan försvarar mot nationalistiska och merkantilistiska argument i en rätt gammal artikel i APSR:

”The historically recent acknowledgement of a fundamental right to leave in any case represents a tangible advance in liberal principles.”

Noter

1. Mer om detta, förmodligen, i deras bok Give Us Your Best and Brightest: The Global Hunt for Talent and Its Impact on the Developing World, som kan laddas ner från Center for Global Development.
2. Där finns förvisso också ett kapitel som ifrågasätter ”brain gain”-tesen att migration höjer utbildningspremien i emigrationsländer.
3. Vilket jag och GBK argumenterade för i en debattartikel (källor och fotnötter fick dock inte plats i Expressen).

   Magnus Linton citerar Negri och påminner om att det inte bara är allsköns jävelskap som får folk att lämna sina hemländer, utan de drivs också av progressiva morötter:

   ”Migration drivs i första hand av människors vilja att fly från negativa förhållanden som våld och misär, men också av ett positivt begär efter välstånd och frihet. Att, om det är möjligt, på en och samma gång desertera från exploatering och nationell identitet för att söka befrielse på annat håll är i mångas backspegel ett progressivt äventyr, ett sätt att förändra inte bara sig själv utan världen.”

Den internationella fackföreningsrörelsen har tagit tydlig ställning för att ge de papperslösa arbetarna rätt att stanna och rätt att arbeta. I USA deltog fackförbunden aktivt i förra vårens jättelika demonstrationer för amnesti för papperslösa arbetare. Här i Europa har fackförbund i Frankrike, Italien och Spanien drivit på för amnestier och organiserat arbetare utan papper. Och den internationella fackföreningsfederationen ITUC arbetar för att organisera migrantarbetare, försvara deras rättigheter och förbättra deras arbetsvillkor.

Svenska LO vill däremot som bekant inte organisera papperslösa arbetare, utan istället utvisa dem om de upptäcks, om än med ett skadestånd från arbetsgivaren. Vissa LO-förbund har tagit mer handgriplig ställning mot de papperslösas rättigheter, som när Byggnads inspekterat pass och arbetstillstånd på byggarbetsplatser.

Men när LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin härom veckan tog över ordförandeklubban i Europafacken lyfte hon i sitt tal just förslaget att facket bör organisera de papperslösa. Hon gjorde en tydlig markering mot dem som likt hennes svenska LO ställer arbetare mot arbetare:

Vår linje kan inte vara att stänga gränserna. I stället vill vi hitta former för att ge stöd och kanske organisera dessa människor. När människor flyr från krig och förtryck och för att de inte kan försörja sig, då är det en facklig angelägenhet. Situationen är ett stort bekymmer för de individer som berörs. Men det är också ett hot mot sammanhållningen mellan löntagarna.

Vi ska aldrig låta arbetare ställas mot arbetare – aldrig låta grupp ställas mot grupp.

Är det en antydan om att också svenska LO snart kommer att byta uppfattning om de papperslösa? Man kan ju hoppas. Kanske har LO insett att de papperslösas utanförskap är ett hot mot alla arbetstagares rättigheter. Kanske vill Wanja Lundby-Wedin använda Europafacken som ett slagträ mot chauvinisterna i den svenska fackföreningsrörelsen. Kanske, som sagt.

I Malmö kommunfullmäktige har Sten Andersson (sd) motionerat om att kommunen ska ge återvändarbidrag till invandrare. Som det mesta kring sverigedemokraterna har det väckt uppståndelse. Men det blev inget ståhej för ett år sedan när LO presenterade ett snarlikt förslag om att ge skadestånd till papperslösa invandrare innan de utvisas.

Logiken är ju densamma: Ge oönskade utlänningar en summa pengar för att lämna landet. Förvisso finns där skillnader: Sverigedemokraterna vill använda skattemedel för att få invandrare att lämna Sverige, medan LO vill bötfälla arbetsgivare som anlitar papperlösa arbetare.

Å andra sidan, medan sverigedemokraterna understryker att bidraget ska vara ”hundra procent frivilligt för den som själv vill och kan återvända”, kombinerar LO sin ekonomiska morot med piskan i en allt annat än frivillig avvisning. Kanske något för sverigedemokraterna att ta efter?

(Varför LO istället borde förespråka amnesti och reglering förklarade vi i Expressen i våras).

På Forskning.se läser vi att Kristof Tamas och Rainer Münz jämför Sverige och Storbritannien, med inga respektive begränsade övergångsregler, mot Tyskland och Österrike, som valde att ha särskilda övergångsregler för östeuropéer:

”Det blev ingen anstormning av vare sig arbetskraft eller sociala turister. Detta trots att Sverige som enda av de 15 gamla EU-länderna inte införde några som helst övergångsregler för EU-medborgarna i de nya medlemsländerna.

Tyskland och Österrike, som begränsat den fria rörligheten, brottas nu med hög arbetslöshet och olagligt arbete. Det är efterfrågan på arbetskraft och inte reglerna som har styrt migrationen inom EU.”

Nå, det har ju till och med Hans Karlsson fattat. Nu väntar vi bara på att EU och Sverige ska ta till sig den lärdomen och riva hindren för utomeuropeiska invandrare också: Om vi inför hårdare regler och försvårar den lagliga invandringen, så ökar vi den illegala och svartjobben.

Uppdatering: Joakim Palme och Kristof Tamas skriver också på Brännpunkt:

”Den avgörande framtidsfrågan är därmed inte om det kommer för många, utan om det kommer tillräckligt många arbetstagare.”

Idén kommer förstås från industrin. RFID-tillverkaren VeriChips styrelseordförande Scott Silverman lobbar i Washington för sin lösning:

Responding to the Bush administration’s call to know “who is in our country and why they are here,” he proposed using VeriChip RFID implants to register workers at the border, and then verify their identities in the workplace. He added, “We have talked to many people in Washington about using it….”

Nu väntar vi bara på att någon ska lyfta förslaget i Sverige. Det torde bara vara en tidsfråga: Övervakningsivrare finns både till höger och vänster, valrörelsen har bara börjat och de som vi skulle inplantera chipen i har ju hur som helst ingen röst.

(via Surveillance Studies)