På den tiden bodde jag i ett gräsligt kollektiv vid Vasaplatsen och hade precis börjat min tredje sommar som ledarskribent på GT, som då höll till nere vid Järntorget. Således befann jag mig mitt i smeten. Som ledarredaktionens cykelkorrespondent bland demonstrationer och jippon på stan upplevde jag kravallerna på nära håll — även efter att jag på förmiddagen den 15 juni låst fast min cykel i hörnet till Stadsteatern på Götaplatsen, där en arg polisman slog sönder den under slaget mot det svarta blocket.

Här är de texter jag skrev före, under och efter EU-toppmötet. Jag vet inte om jag fortfarande står för allt jag tyckte då eller om det nödvändigtvis hänger samman.

En sak tar jag i alla fall tillbaka: Att jag liknade Attac vid IT-bubblan. Med tio år i backspegeln kan vi i alla fall dra en säker slutsats: Birgersson förändrade svensk politik mer än Attac gjorde — vad vi nu än tycker om hur det borde varit.

• Bara bakar inget budskap 2001-05-06
• Bättre välkomna än mota protestvänstern 2001-05-12
• 1-0 till regeringen 2001-06-14
• Vilket bakslag! 2001-06-15
• Kör hårt, Johan! 2001-06-18
• Fritt Forum varje år 2001-06-19
• En svensk polis tiger 2001-06-22
• Varför kastade Dieter? 2001-07-10
• Mycket snack från Attac 2001-08-07
• Lägg av, Hannes 2001-12-14
• Inte bara ros till polisen 2001-10-05
• Ett dyrt kalas 2002-02-07
• Vilket klipp 2002-05-27
• Lagens långa arm 2002-06-04
• Ett tungt ansvar 2002-07-11

Läs även andra bloggares åsikter om EU-toppmötet, Göteborgskravallerna, Göteborg 2001

• Hos Bergh om strukturomvandlingar i akademin: Dels om de styrningslogiker som kommit att prägla universitetssektorn och huruvida det är vettigt att kalla dem nyliberala. Dels hur snabbt måtten på vetenskaplig kvalitet har förändrats i Skandinavien bara under det senaste årtiondet – och säkert kommer förändras lika mycket innan våra karriärer är avslutade. Båda sakerna hänger förstås samman med sånt vi skrivit om här tidigare, som projektiseringen av forskningen, vårt korta akademiska mannaminne och kanske järnvägsstationer kontra flygplatser.
• Hos Sociologisuget om diskursanalys, gentrifiering och stadsplanering: Sociologisuget har i en serie inlägg diskuterat huruvida det är radikalt eller småborgerligt att bo i Majorna i Göteborg. Själv lutar jag åt att gentrifieringskritiken har kört fast, i synnerhet som kritiken sällan tycks resultera i något konstruktivt, utan snarare paradoxalt nog bidrar till gentrifieringen. Nästa gång jag ska sälja en lägenhet hyr jag inte bara in en homestajlist, utan också en sociolog som får varna för gentrifiering, för det tycks som ett säkert sätt att driva upp priserna. Kvillster dras med liknande dilemman:
  

  ”Blotta tanken på att det kan komma att finnas caféer med wifi här i Kville är problematisk. … Jag är ju trots allt en del av den potentiellt inflytelserika elit som nu bor här. Jag är ju den som bidrar till den potentiella gentrifieringen.”

• Hos Klamberg om huruvida idépartier är finare än intressepartier och vilket intresse som bär Folkpartiet, som ju med stolthet kallar sig idéparti. Fast nu slår det mig att inte alla idépartier är goda, enligt folkpartismen: Snäppet värre än ohöljda intressepartier (som Centern och Socialdemokraterna) är idéburna partier som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – enligt folkpartismen burna av felaktiga idéer, för att inte säga rentav onda.

Men jag hittade också Arkitektur og sosiologi i Oslo: En sosio-materiell fortolkning (Pax, 1998), där sociologen Dag Østerberg analyserar Oslo ur just ett materiellt, snarare än rumsligt, perspektiv, som utgår från de materiella omgivningarnas motstånd och förtätningar, snarare än rörligheten i rummet. Mycket vatten har hunnit rinna under Akerselvas broar sedan han skrev boken, men den torde likväl vara intressant att lägga jämsides vad våra nymaterialistiska vänner skrivit om Göteborg. Återkommer.

Men där fanns också en charmig liten passus om skillnaden på krav och uppmaningar:

”Sartre skiller (etter Bergson) i sin etikk mellom henstilling og krav: Den som retter en henstilling eller ’appell’ til andre, kaller på deres frihet, på vegne av sin egen. Når jeg henstiller om noe, stiller jeg de andre fritt til å imøtekomme eller avslå min appell. De skal kunne si ja eller nei, uten at min egen frihet skades av den grunn. Det er en moralsk situasjon, fordi den er dannet ved gjensidig anerkjennelse av friheten hos den andre. [… Habermasianskt intermezzo …]

Den som stiller krav, godtar tvert om ikke at kravet ikke etterkommes. I won’t take ’No’ for an answer. Kravet forutsetter at den det stilles til, ikke fritt beslutter seg til å si ja. Det ska ikke være noe valg, den minste nøling er tegn på ulydighet, altså på en oppsetsig frihet som ikke har underkastet seg fullstendig. Den som stiller kravet er heller ikke åpen for å forandre seg. Ordvalg og tonefall, budskapets form – rekommendert brev, oppslag – tilkjennegir en fast hensikt, en ubøyelig vilje og overbevisning. Den som stiver seg opp på denne måten, fornekter sin egen frihet, som innebærer å kunne forandre seg. Kravet bryter dermed med frihetens og fornuftens kommunukative situasjon, det er ufrihetens og ufornuftens form for kommunikasjon.” (71f)

Nå, kravretoriken har kanske haft sina valsomrar, men distinktionen mellan ultimativa krav och vädjande uppmaningar påminner om det stötande i kravretoriken som den kom till uttryck i både inrikes- och utrikespolitik. Den förnekar en av de liberala kärndygderna: En ömsesidig ödmjukhet och öppenhet, inte bara för att den andre kan ha något vettigt att komma med, utan för att man själva kan ha fel. Att behandla varandra som förnuftiga, autonoma varelser. Vart tog den vägen?

Kanske skulle en sådan gulrot till och med ha kunnat motivera Alliansens college dropouts till ministrar — Anders Borg, Gunilla Carlsson, Lena Adelsohn Liljeroth, Andreas Carlgren, Beatrice Ask, Mats Odell, Carl Bildt och Nyamko Sabuni — att ta examen.

Inte för att man nödvändigtvis blir lyckligare eller sexigare av en akademisk examen, men nog är det lite pinsamt för en regering, som polemiserar emot flum i såväl skola som högskola, som utmålar utbildning och forskning som ett avgörande konkurrensmedel för Sverige och som ser tydliga och tuffa krav som det främsta medlet för att uppnå de målen, att så många av dess egna ministrar inte har klarat av kraven för att ta en postgymnasial examen.

Lev som ni lär.

• Vänsterpartister och miljöpartister har positionerat sig som skeptiska till massövervakning. Likväl brukar de applådera de åtgärder som regeringar i EU och USA på senare år vidtagit för att stävja skatteflykt och skatteparadis. Men i dag är pengar information, ettor och nollor som färdas i kablar, så de metoder som används för att komma åt skattesmitare, inom eller över landets gränser, är i princip metoder som kan användas för annan övervakning också. (Jfr. Swift-debatten.)
• Birgitta Ohlsson (FP), som lade ned sin röst i FRA-omröstningen, har verkat för att filtrera nätet för riksdag och regering. Hennes partikamrat Cecilia Malmström vill utvidga censurfilter på EU-nivå. Att hindra ministrar och medborgare från att kolla på barnporr är ett skäl gott nog för dem.
• Och får en miljöpartist möjlighet att stoppa överfiske eller begränsa bilism medelst elektronisk övervakning väger sannolikt de andra argumenten lätt i vågskålen – miljöpolitik är förstås ingen tebjudning.
• Promillepartiet Feministiskt initiativ har ju positionerat sig med en intressant nätpolitik. Men låt gissa att om övervakning kunde användas för att stoppa kvinnomisshandel, trafficking eller sexköp, så skulle de skälen vara goda nog för dem.
• Och Piratpartiet… Tja, nog skulle man kunna tänka sig att somliga metoder lika gärna skulle kunna användas för att slå åt andra hållet, mot upphovsrättslobbyn, till exempel?

Med alla dessa goda skäl kan ju övervakningen tyckas överdeterminerad. Och i ändamålskrypningens mörker är alla goda skäl grå. Skälen behövs bara för att rättfärdiga övervakningen, för väl på plats rättfärdigar den snart sig själv. Som Wolfgang Sofsky konstaterar: Varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av sina egna undersåtar, och demokratisk partipolitik är just en kamp om makten att regera; om herraväldet över undersåtarna.

Vi lägger Oslos malätna lapptäcke till gatunät till listan över förfallande infrastruktur i oljeemiratet. Simen Sætre berättar i Petromania om oljerika norrmän som tycker att hålen i gatan inte gör något – de köper ju ändå ny bil vartannat år. Men för oss cyklister är hålen en dilemmatisk trafikfara: Försöker vi väja runt dem utsätter vi oss för bilmarodörerna.

Oslo bysykkel. Trevligt inslag i en alltför anticyklistisk stad. Foto: Koolb.

Och cykelbanorna lämnar mycket att önska i en stad där det radikalbilistiska Fremskrittspartiets Jøran Kallmyr är byråd för miljö och samfärdsel.

Den bisarraste anticyklismen finner vi dock i Aften, konservativa Aftenpostens torsdagsgratis kvällsutgåva (som i övrigt gör förträfflig stadsjournalistik av lokalblaskan).

Blott 15 procent av cykelolyckorna i Oslo kan skyllas sammanstötningar med bilar, rapporterar tidningen – och hävdar att statistiken visar att cyklisterna är farligare för sig själv och sina omgivningar än de utskällda bilisterna. Tidningen kampanjar mot ”råsykling” i staden och applåderar polisens kontroller för att bötfälla cyklister som kör mot rött.

Men i gårdagens Aften (ej på nät) skriver Morten Stige, ”syklist og bilist”, ett välformulerat inlägg om cyklismen i Oslo och högerpressens anticyklism:

”Både Aften og bilbrukere flest burde se at de 15 000 som velger å bruke sykkelen til jobben i stedet for bil bidrar vesentlig til framkommeligheten i byen for både biler og kollektivtrafikk. Det bør man huske når man som bilist blir oppholdt noen sekunder av en syklist som ikke akselererer like fort som bilen.”

”I København og Amsterdam har syklistene sin klare plass i trafikken og utmerket fremkommelighet. … I Oslo er situasjonen ganske annen. For det første mangler det effektive sykkeltraseer gjennom byen, for det andre er de som finnes jevnlig hindret av feilparkerte biler og fotgjengere. … Mangelen på sammenhengende sykkeltraseer er også årsaken til at det nesten er umulig å reise på tvers av sentrum på en effektiv måte uten å kjøre mot enveiskjöringer eller benytte fotgjengersoner. Hele tiden må sykkelen skifte mellom en plass i gangbanen og i kjørebanen.”

I Oslo får cyklister nämligen cykla på trottoarer och gågator. Det kan synas cykelvänligt, men är i själva verket en cykelfientlig idé. Trottoarcyklingspåbudet bygger nämligen på missuppfattningen att cyklister är som fotgängare.

Men skillnaden i snitthastighet är ungefär lika stor mellan fotgängare (ca 4 km/h) och cyklar (ca 12 km/h) som mellan cyklar och bilar (ca 45 km/h, kanske en överskattning i stadsmiljö). Nej, jag vill förstås inte se någon Scaft-tokig trafikseparering, men väl mer likvärdiga villkor för de tre trafikslagen, för som det är nu kommer cyklarna ständigt i kläm. Att främja cykling kräver i praktiken att tvinga bilarna maka på sig, sänka tempot och lämna utrymme för cykelbanor i vägbanan.

Trottoarcyklingen, däremot, är ett billigt alternativ för politikerna: De kan låta påskina att staden är framkomlig för cyklister – hey, ni får ju cykla på trottoarer och gågator! – utan att behöva satsa pengar på cykelbanor, utan att behöva provocera de röststarka bilisterna. Men det är just därför en dålig lösning, byggd på den bilistiska villfarelsen att cykeln inte är ett seriöst transportmedel.

Dessutom sänder den cyklisterna signalen att de är som fotgängare och därmed inte berörs av trafikregler för fordon. Inte konstigt då att man så ofta ser cyklister cykla mot rött och mot körriktningen på enkelriktade gator. Och som Stige påpekar gör bristen på cykelbanor dessutom att det ibland faktiskt är säkrare för cyklister att bryta mot trafikreglerna, än att vänta på grönt och försöka finna en plats bland bilar eller fotgängare.

Nå, cyklismens politik kan nog utvecklas ytterligare utifrån dess grundläggande intressekonflikt och maktasymmetri:

”bilen och cykeln kan vara jämställda lika lite som lejonet och antilopen kan vara det. Bilen har alltid makten, för den är störst och starkast.”

Tåg på Oslo S.

Att tala om Norge som den sista sovjetstaten har fler bottnar än Björn Rosengren förmodligen anade när han myntade uttrycket. Fyra exempel på stagnation:

• Vattenledningar: Folkhelseinstituttet varnar för att de dåliga vattenledningarna kan komma att orsaka sjukdomar. Av landets 47 000 kilometer vattenledningar lades 22 procent mellan 1941 och 1970, och uppgraderingen skulle ta 200 år om den fortsatte i samma takt som i dag. Eftersom ledningarna ofta går i samma kulvertar som avlopp kan tryckfall leda till att kloak tränger in i dricksvattnet. Under det senaste årtiondet har dåligt dricksvatten orsakat flera sjukdomsutbrott. År 2004 drabbades till exempel 2 500 bergensere av giardia.
• Vägar: Till och med Albanien – ett populärt riktmärke för skruttighet – har ett längre och snabbare motorvägsnät än Norge, som hamnar sist i en jämförelse av tolv europeiska länder. Visst, Norge är ett avlångt, glesbefolkat land med höga fjäll, men vägnätet har inte heller prioriterats politiskt.
• Järnvägar: Med en snittfart på 75 km/h (utan byte) hamnar Norge på tjugonde plats i en jämförelse över tåghastigheten i 27 europeiska länder. Med byte blir hastigheten än lägre (53 km/h), liksom placeringen på tjugofemte plats, snabbare än bara Turkiet och Albanien. Sverige ligger i samma jämförelse på femte plats, på 132 respektive 126 km/h.
• Internet: Tillsammans med Portugal, Schweiz och Spanien har Norge Europas dyraste bredband. Att vi som bor här betalar dyrt för låg hastighet beror på att det saknas infrastrukturell konkurrens, eftersom Telenors konkurrenter har satsat på att köpa sig tillgång genom Telenors nät, istället för att konkurrera med alternativ infrastruktur.

Rådgivende ingeniørers forening beräknar att det skulle kosta 800 miljarder kroner – nästan en hel norsk statsbudget – för att rusta upp offentliga byggnader, vägar, järnvägar, vatten- och avloppsnät och annan infrastruktur. Så hur kommer det sig att världens rikaste (eller andra-tredje rikaste) land inte klarar av att underhålla sin infrastruktur?

”Det finnes flere forklaringer på at det politiske systemet svikter når det gjelder å vedlikeholde det man har brukt milliarder på å bygge. Ei forklaring er at politikere synes det er mer stas å klippe snorer og legge ned grunnsteiner enn å pusse opp. En annen at regnskapssystemet i det offentlige bruker det såkalte kontantprinsippet, at alle utgifter kostnadsføres det året de bevilges og dermed belaster det årets budsjett tyngre enn det burde. Ingen av dem holder. Den viktigste årsaken er nok at både kommunestyrer, storting og regjering vil mer enn de egentlig har råd til. Hver ny reform koster varige, faste driftsutgifter. De eneste pengene det er mulig å «spare» for å få plass til noe nytt, er vedlikeholdsutgiftene. Inntil forfallet blir så stort at katastrofen er nær.”

Kanske är det just oljeboomen, känslan av att landet har hur god råd som helst, som förklarar varför Norge inte förmått underhålla och uppgradera infrastrukturen. Jag kilar ned till bokhandeln på Olaf Ryes plass för att se om de har Simon Sætres Petromania i hyllorna.

”Departementet ønsker att mest mulig av den forskningen som gjøres skal gi avkastning og kunne anvendes i det praktiske liv så raskt som mulig. Derfor satses det mye på konkrete prosjekter, for eksempel innen olje og energi eller miljø. Universitetene føler på sin side att prosjektsatsningen gjør at den frie grunnforskningen blir skadelidende.”

Projektiseringen leder till vad någon kallar slalomforskning: bristande långsiktighet eftersom de tematiska satsningarna skiftar vart fjärde år. Dessutom riskerar man att missa intressanta problem, när departementet, istället för forskarna själva, bestämmer vad forskarna ska forska om. Därtill är det förstås ett vansinnigt slöseri med forskarnas kompetens.

I Sverige ser det i stort sett likadant ut. I fjolårets utlysning gav VR exempelvis avslag till 85 procent av ansökningarna inom humaniora och samhällsvetenskap. Så varför lägger forskare ned så mycket tid och möda på något som ger så dålig utdelning? De har inte så mycket alternativ, eftersom många sitter på tillfälliga anställningar och måste finansiera sin egen forskning, liksom byråkratin över deras huvuden. Och en fast tjänst är inte fastare än att den som inte lyckas dra in medel kan få tacka för sig. För att citera Akademisk frihet:

”En utländsk toppforskare som rekryteras som professor till ett svenskt universitet måste redan nästa dag söka forskningsmedel. Forskningsmedel till apparatur, materiel, till medarbetarnas löner och, värst av allt, till sin egen lön. Regerings forskningspolitik har dessutom ökat ansökningshetsen. [Det verkliga problemet är att svenska universitet] inte kommer att kunna rekrytera eller behålla duktiga forskare så länge vi inte ens kan erbjuda fullfinansierade tjänster.”

Vad har projektiseringen gett oss? Bättre forskning? Nej, i synnerhet inte om man räknar med hur ofantligt mycket arbete som hamnar i pappersåtervinningen när åtta-nio av tio ansökningar får avslag. Däremot har forskarna blivit fantastiskt duktiga på att skriva fina projektansökningar. En del är rena poesin. Men en bra ansökan översätts inte per automatik till bra forskning. Projektiseringen ger yngre forskare en tydlig signal: På kort sikt lönar det sig bättre att bli en jäkel på att skriva ansökningar än på att bli en skicklig forskare.

Vi ville bli forskare, men ägnar vår arbetstid åt att skriva projektansökningar och att i efterhand fylla i blanketter där vi avrapporterar till byråkraterna den forskning vi inte har haft tid att utföra. Projektiseringen bidrar därmed till att göra forskarbanan mindre attraktiv. Som Jarle Aarbakke, rektor vid Universitetet i Tromsø, konstaterar i Aftenposten:

”Og hvem tiltrekkes av dette? Folk med nysgjerrighet koblet med ekstrem tålmodighet og selvdisiplin på grensen til det masochistiske? Jeg snakker stadig med drivende dyktige folk i tyve- og tredveårene og de sier det svært enkelt: –Det finnes andre ting å bruke livet på enn å stå og stampe i dette systemet.”

På relaterat tema skriver Ronny Kjelsberg, lektor vid Høgskolen i Sør-Trøndelag, i dagens Klassekampen (ej på nät) om hur den resultatbaserade finansieringsmodellen ger universiteten mindre handlingsutrymme. Ett problem är att högskolor och universitet får medel baserat på antalet publicerade artiklar i kollegiebedömda tidskrifter. Men medlen fördelas ur en fast pott, så att om alla publicerar mer är det ingen som faktiskt får mer resurser. Ett nollsummespel.

Det kan tyckas vara en enkel lösning att öka potten när publiceringarna ökar, men Kjelsberg menar att det ytterligare förstärker tendensen till löpandebandproduktion av billigast möjliga forskningsartiklar:

”eller LPU-artikler, Least Publishable Units, en spøkefull benevning på den minste informasjonsmengde som kan generere en poenggivende artikkel. Dette går selvsagt utover kvaliteten, og det stjeler de ressursene som kunne gitt ’handlingsrom’ når man stadig vekk må produsere mer for bare å opprettholde økonomien i konkurranse med andre institusjoner.”

Så vad göra istället?

”Dersom man virkelig er interessert i å øke sektorens handlingsrom og å minske avhengigheten av skiftende politiske vinder og av moter i næringslivet, er det åpenbart at løsningen er å styrke grunnbevilgningen. Dersom man vil gøre det uten å øke de totale rammene til sektoren tilsvarende, vil dette være en god mulighet til å redusere den produksjonsavhengige komponenten, og dermed begrense skadevirkningene målstyringssystemet bærer med seg. […] Kontinuerlig måling av og kontroll med en lang rekke indikatorer er nemlig dyrt og krever et stort byråkrati.”

Åter till William Galston — han skisserar fyra grundläggande element för den nya politiska realismen, som lämpar sig väl att bygga vidare på:

1. Anti-utopisk: Med passning till Judith Shklar hävdar politiska realister att en realistisk politisk filosofi bör frukta det värsta snarare än hoppas på det bästa. De påminner om att den frihet och säkerhet vi åtnjuter i samtida liberala demokratier inte kan tas för givna. Realisterna förnekar också ett centralt metodgrepp i det rawlska projektet: Att formulera rättviseprinciper i ideal teori, under antagandet att alla rättar sig efter dem. Ett sådant antagande är varken hypotetiskt eller heuristiskt användbart, hävdar realisterna, för, som Anthony Appiah påpekar, ”many questions of justice only arise once people behave unjustly.”¹Istället för att formulera idealteoretiska rättviseprinciper, och sedan tillämpa dem under våra icke-ideala omständigheter, där folk långtifrån alltid agerar efter sådana principer,
   

   ”we can best understand partial compliance when we understand just why there can only be partial compliance, and what we need to do to achieve even this modest state of affairs.”²

   De politiska realisterna lyfter istället fram att människor är felbara, drivna av passioner och lustar som på sin höjd kan tämjas, men aldrig helt kan drivas ut ur politiken. Att formulera principer utifrån en ouppnåelig, utopisk standard leder i bästa fall till politisk frustration och kan i värsta fall leda till förtryck och terror. Och om det nu är att ta i, så gör idealismen om inte annat den politiska filosofin föga relevant, föga användbar, föga handlingsvägledande (för säga vad man vill om rawlsianer; några motorvägar har de i alla fall aldrig tagit sig för att bygga).

2. Konflikt är ofrånkomligt: Medan liberala idealister gärna utgår ifrån samförstånd som både mål och förutsättning för politiken, betonar realister tvärtom att djupgående konflikter är politikens ofrånkomliga grundvillkor. Den här idén lånar de in från en brokig skara – från Nietzsche, som ser samhället som ett konfliktfält där samförståndet aldrig kan vara mer än en tillfällig, pragmatisk vapenvila utan moraliska implikationer; från Marx, som misstänker falsk ideologi där liberaler ser samförstånd, och läser samhället i termer av klasser med diametralt motsatta intressen; från Schmitts vän/fiende-distinktion, eller från Berlins pluralism av absoluta, inkommensurabla värden.³Att se att konflikt som politikens grundförutsättning behöver nu inte innebära att man tycker att konflikter är bra eller önskvärda, även om vissa också föredrar tydlig antagonism framför falsk konsensus.⁴ Däremot innebär det att vi inte bör hoppas någonsin kunna radera ut djupgående oenighet ur politiken. Galston summerar realisternas synsätt:
   

   ”politics is always and everywhere a tension between the drive for and the goods of stabilization and consensus, on the one hand, and the drive for and goods of destabilization and conflict on the other.”⁵

   Dessutom kan inte politiska konflikter modelleras efter intellektuella dispyter eller samtal (tänk Habermas diskursteori, exempelvis), för politiska konflikter involverar i slutändan alltid möjligt tvång. Och tvång mot de misshälliga finns med inte bara när beslut ska verkställas, utan i själva beslutfasen. Och som Bernard Williams noterar kan vi visa våra motståndare mer respekt genom att behandla dem som politiska motståndare snarare än som samtalspartners, för ett politiskt beslut ”does not in itself announce that the other party was morally wrong, or, indeed, wrong at all. What it immediately announces is that they have lost.”⁶

   Konflikter är outplånliga, men politik handlar också om att hantera, ordna och kanalisera konflikter mellan värden, intressen, idéer och identiteter. Den politiska realisten behöver således inte vara cyniker eller omfamna Hobbes’ lösning. Balanserade politiska institutioner – som demokratiska val, konstitutionell maktdelning och rättsstatlighet – kan inte bara neutralisera politiska motsättningar, utan också kanalisera dem till något produktivt.

3. En komplex moralpsykologi: Som en tredje realistisk poäng lyfter Galston fram att människors drivkrafter är komplexa. Politiska realister kritiserar vad de ser som en reduktionistisk moralpsykologi i den politiska moralismen, där människors handlande bestäms av förnuft och/eller egenintresse. Inte nog med att förnuftet inte alltid kan tämja egenintresset; realisterna kritiserar moralisterna för att också utelämna en annan sida av människans själsliv: passioner och känslor. Sådana drivkrafter är inte förnuftsstyrda, men de speglar inte heller nödvändigtvis egenintresset.Om människor inte bara handlar utifrån förnuft och intresse, utan också känsla och passion, och om passioner inte alltid kan undanträngas eller sublimeras, så borde vi ha denna insikt i åtanke när vi utformar politiska ordningar och utövar politiskt omdöme. För att tala med Philippe Mengue:
   

   ”Politics as an activity does not consist of the elimination of the passions (which is impossible), but in knowing how they can be used, how to play off one against the other, in order to assure a minimum of unity, of stability and agreement in civil society. This emotional core […] needs continually to be reproduced, because by itself it is unstable, changing and transitory.”⁷

4. Demokrati kan inte reduceras till upplysta samtal. Slutligen dissar realisterna mycket av det som kom ut av den så kallade deliberativa vändningen i demokratiteorin på 1990-talet (konstigt vore väl annat, givet punkt 1–3).

   Om politik handlar om social koordinering, så räcker inte idealiserad rationell deliberation som modell. Där finns ju en mängd metoder för social koordinering som inte involverar rationell deliberation – ”bargaining, manipulative persuasion, procedural and institutional arrangements, deference to authority, even coercion.”⁸ Många sådana metoder bygger på asymmetriska maktrelationer och då blir det perverst att modellera dem på förnuftsstyrda samtal mellan jämlikar endast underkastade ”der zwangslose Zwang des besseren Arguments”.⁹Å andra sidan finns också kritiker av det rawlska paradigmet som ser en realistisk teori om deliberativ demokrati som ett bättre alternativ till idealteoretiserande om rättvisa — Colin Farrelly föreslår Gutmann & Thompsons deliberativa teori som en väg framåt.¹⁰

5. Standortgebundenheit: En femte poäng lånar vi in från Raymond Geuss, som menar att politik – både som praktik och som studiet av denna praktik – måste vara historiskt situerad:
   

   ”Politics is historically located: it has to do with humans interacting in institutional contexts that change over time, and the study of politics must reflect this fact.”

   Visst kan vi generalisera, men det finns inga intressanta ’eviga frågor’ i politisk filosofi, hävdar Geuss. Alla verkligt universella sanningar om människor är triviala. Fast lurar inte en motsägelse här? Många realister – även Geuss – faller ju ofta tillbaka på universella sanningar om människans natur för att avfärda idealister, moralister och utopister; lika ofta lyfter de eviga frågor, som Williams, som med Hobbes hävdar att ”den första politiska frågan” alltid är ordning: en politisk ordning ger människor möjlighet att eftersträva vilka andra mål de nu kan tänkas ha.

   En mer träffande poäng är väl i så fall att påminna om att den politiska filosofin bör vara standortgebunden, för att tala med Morgenthau: ta sin utgångspunkt i politiska problem här och nu, samt att inte förväxla vårt här och nu med universella sanningar. Och det tror jag inte är en trivial självklarhet.

Läs också Björn Östbring, den filosoferande latsbilschauffören, som reflekterar över realismen utifrån en otäck upplevelse.

Noter

1. Citerad i Galston, 8.
2. Stephen Elkin, citerad i Galston, 8.
3. Cf. Raymond Geuss, 2005: Outside ethics. Princeton, Princeton UP, s. 19.
4. Till exempel Chantal Mouffe, 2005: On the political. Routledge.
5. Galston, 9.
6. Citerad i Galston.
7. Philippe Mengue, 2005: ”The absent people and the void of democracy”, Contemporary Political Theory 4:14.
8. Galston.
9. Ett exempel: Några idealistiska deliberativdemokrater föreslår att domstolsförhandlingar bör förstås som demokratisk, offentlig deliberation mellan olika stakeholders, som åklagare och försvarare, åtalade och brottsoffer, sociala myndigheter och samhällsgrupper. Antingen är det förslaget moraliskt absurt (om målet är att nå rationell konsensus bland dessa parter) eller så bortser det från det faktum att domstolar representerar statens tvångsmakt. (Albert W. Dzur & Rekha Mirchandani, 2007: ”Punishment and democracy: The role of public deliberation”, Punishment & Society 9:2, 151-75.)
10. Colin Farrelly, 2007: ”Justice in ideal theory: A refutation”, Political Studies 55, 844–864, s. 847