Dawit Isaak med kolleger 1995. Foto: Karl Hoff.

I går hade jag ett trevligt möte med en journalist från en av de tidningar som just nu intensivt uppmärksammar Dawit Isaak. Att svenska tidningar skruva upp volymen ytterligare i engagemanget för Dawit Isaak är inte en dag för tidigt och jag hoppas att de kommer att ge just det bidrag som bara de kan ge: god journalistik.

För två år sedan, när de större tidningarna gick samman i en liknande kampanj, skrev jag att massmedierna ofta bara tycktes upprepa den historia som Rickard Sjöberg berättar i boken Dawit och friheten, som vi gav ut 2004. Medan journalister förstås varje gång måste ge en resumé om fallet, har medierapporteringen mer sällan tillfört ny kunskap. År 2009 kan inte frågan vara: Vem är Dawit Isaak och varför sitter han fängslad?

Som ett konstruktivt bidrag kastade jag därför ut ett antal uppslag till journalistiska jobb av ett slag som kräver de resurser bara en större medieredaktion kan uppbåda:

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regeringens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår regeringen tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i Sverige i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Det sista förslaget har förverkligats: Lars Adaktusson åkte till Eritrea våren 2008 och nu lär en ny mediedelegation planera en resa. De övriga uppslagen väntar fortfarande, så vitt jag vet, på en redaktion som är beredd att lägga tid, resurser och spaltutrymme på god journalistik.

Erik Jennische, som den 18 april 2002 skrev den första artikeln i svensk press om Dawit Isaak, byggde nyligen på med ytterligare två uppslag: Att granska EU:s bistånd till Eritrea och att granska UD:s och pressens agerande när Dawit först fängslades.

Och vi har fler journalistiska uppslag att bjuda på:

• Granska den svenska och europeiska flyktingpolitiken gentemot Eritrea! Vilken redaktion ska bli först att sätta samman ett reportage om flyktingarnas väg från Sudan till Sundsvall och beslutens gång från migrationsverket till regeringen? När får vi se en systematisk uppföljning om vad som har hänt alla dem som skickats tillbaka till undergången i fängelser och militärläger?
• Vi är också nyfikna på vem som finansierar den eritreanska staten. Eritreaner i exil skickar hem drygt 400 miljoner dollar per år och det lär utgöra Eritreas viktigaste officiella inkomstkälla. Därutöver kommer viktiga intäkter från EU och andra biståndsgivare i Europa. Men hur är det med de mer ljusskygga finansiärerna? Kina och arabstaterna lär vara viktiga partners och Ryssland förser både Eritrea och Etiopien med vapen. Men exakt hur ser penningflödena ut? Och vad ger Eritrea i utbyte?
• Vilka företag gör affärer med Eritrea? Några betydande handelsrelationer mellan Sverige och Eritrea finns inte och de utländska företagen som investerar i Eritrea kan räknas på ena handens fingrar. Men ett av dem har kopplingar till Sverige: Lundin Mining Corporation som gör affärer i guld, koppar och zink i Eritrea via Sunridge Gold Corporation och Sanu Resources Ltd. Ett jobb för en grävande ekonomijournalist?
• Svenskar av eritreanskt ursprung uppmärksammas sällan av svenska medier. Här finns ett gammalt garde av veteraner som flydde under självständighetskriget, en yngre generation som vuxit upp i Sverige och en växande grupp av nyanlända som flytt från PFDJ-regimens förtryck. Eritreas regering anstränger sig för att vårda relationen till de yngre generationerna, bland annat att bjuda unga exileritreaner till Eritrea, samtidigt som diffen mellan propagandan och verkligheten i Eritrea torde vara plågsamt uppenbar för alla.
• Den eritreanska oppositionen: Hur ser alternativen till PFDJ ut? När nu all opposition har kvästs i Eritrea, finns det förutsättningar för en demokratisering att ta sin utgångspunkt i exilen? Och vilken roll kan Sverige och EU spela för att bistå framväxten av eritreanska alternativ, förutom att avstå från att skicka tillbaka dem som lyckas fly?

Jag hoppas att tidningarna den här gången inte bara manifesterar tillsammans, utan också tävlar med varandra om att skapa ny kunskap om komplexet Dawit-Sverige-Eritrea — och att de gör vad de torde kunna bättre än att kampanja: Att gräva och att granska. Jag hoppas också att de kommer att axla det ansvar som följer av att sjösätta en bred massmediekampanj och hålla engagemanget vid liv över tid.

Och jag hoppas att vi om två år igen inte behöver instämma i Åke Wredéns suck:  ”Alla dessa journalister har inte en enda gång kommit på att de kan använda sitt enda riktiga vapen för att bidra till Dawits frihet: Journalistiken”.

Tre dagar senare beordrade regeringen internetkafeer att övervaka vilka webbplatser deras kunder besöker. ”The sole aim of certain Eritrean websites created by diaspora is to destroy Eritrea. The public must not have access to them”, säger en icke namngiven regeringstjänsteman enligt Reportrar utan gränser.

Priset går till tio fängslade eritreanska journalister: Dawit Isaak, Yusuf Mohamed Ali, Mattewos Habteab, Dawit Habtemichael, Medhanie Haile, Temesgen Gebreyesus, Emanual Asrat, Fessehaye Yohannes, Said Abdulkader och Seyoum Tsehaye.

Samtliga fängslades 2001, när den eritreanska regeringen fängslade ledande regimkritiker och journalister och stängde all fri press.

I ett pressmeddelande motiverar NABJ priset så här:

”As the nation’s journalists of color convene this summer, we must call attention to the impunities against the press practiced by the Eritrean government,” said NABJ President Barbara Ciara. ”We join with the Society (sic) to Protect Journalists and Reporters Without Borders in calling for their release. It is our hope that the award will bring wider attention to the issue of journalistic freedom around the world.”

Så här beskriver NABJ Percy Qoboza-priset:

The Percy Qoboza Award is given to foreign journalists who have done extraordinary work while overcoming tremendous obstacles that contribute to the enrichment, understanding or advancement of people or issues in the African diaspora.

It is named for writer, columnist and editor Percy Qoboza, an outspoken critic of the early apartheid government of South Africa. He was jailed and exiled to the United States for editorials that spoke against the then separatist government.

En av de prisbelönta journalisterna, Fessehaye Yohannes, kollega till Dawit Isaak på tidningen Setit, ska ha avlidit 11 januari 2007 i ett hemligt fängelse till följd av tortyrskador. Fessehaye Yohannes ska ha hållits fängslad i det hemliga fängelset Eiraeiro, där också minst nio andra samvetsfångar ska ha dött till följd av tortyr och umbäranden i fängelset.

Bland dem som befaras ha dött i fångenskapen finns ytterligare tre av de prisbelönta journalisterna: Medhanie Haile, assistent till redaktören för tidningen Keste Debena, Yusuf Mohamed Ali, chefredaktör för tidningen Tsigenay och Said Abdulkader, chefredaktör för Admas. Uppgifterna har inte bekräftats av den eritreanska regeringen.

I vintras tilldelades dramatikerna Dawit Isaak och Fessehaye Yohannes tillsammans norska Dramatikerförbundets solidaritetspris. Tidigare har Dawit Isaak under sin fångenskap tilldelats Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne, svenska Reportrar utan gränsers Pressfrihetspris och Örebro läns journalistdistrikts internationella pris. Han har också nominerats till Årets journalist av internationella Reportrar utan gränser och till den brittiska yttrandefrihetstidskriften Index on Censorships pris till Hugo Youngs minne.

Prisutdelningarna är ett sätt att uppmärksamma Dawit Isaaks och de andra fängslade journalisternas öde och sätta fokus på förtrycket i Eritrea.

Redan innan han fängslades i september 2001 var dock Dawit Isaak prisbelönt för sitt författarskap. För versdramat Bana, som gavs ut i Sverige 1988, vann han tre år i rad priser vid den eritreanska kulturfestivalen i Bologna, Italien.

Percy Qoboza-priset delas ut vid NABJ:s kongress i Chicago, 23-27 juli 2008. NABJ beskriver sig som USA:s största organisation för färgade journalister:

”An advocacy group established in 1975 in Washington, D.C., NABJ is the largest organization of journalists of color in the nation, with nearly 4,000 members, and provides educational, career development and support to black journalists worldwide.”

Inslag skriver:

”Ingen regering kommer att lägga förslag som minskar sin egen makt. De instrument riksdagen ger regeringen, kommer regeringen att behålla permanent.”

Men hur förklara att regeringar ibland faktiskt inskränker sin egen kontrollmakt? Jag kommer spontant att tänka på tre fall i Sveriges efterkrigshistoria där regeringen har lagt förslag som har minskat dess makt att kontrollera och övervaka medborgarna:

1. 1948 års tryckfrihetsförordning.
2. Ratificeringen av Europakonventionen 1952.
3. Förbudet mot åsiktsregistrering från 1969.

1948 års tryckfrihetsförordning kom till för att hindra den sorts övergrepp som begåtts under andra världskriget, där regeringen skakat liv i en gammal paragraf från 1812 för att kunna konfiskera tidningar utan rättegång ”därför att utländsk makt kunde ta anstöt av vad som stod i tidningen även om tidningen inte var brottslig eller smädlig”:

”1948 års tryckfrihetsförordning som trädde i kraft 1949 innebar att man anlade eld mot det som förekommit under krigsåren med transportförbud och censurlagen vid krigsfara och krig. Det är intressant att läsa om det där i riksdagsprotokoll. Jag har fäst mig vid att Östen Undén var en av dem som trädde upp och försvarade tryckfriheten. Det är också intressant att se att transportförbudet egentligen var grundlagsstridigt när det gällde transport på enskild järnväg. Man kunde reglera vad som gällde på SJ och Posten genom administrativa stadgar. Men inte enskilda järnvägar.”

Ratificeringen av Europakonventionen kvalificerar sig inte riktigt för vår lista, eftersom avsikten aldrig var att verkligen begränsa regeringens makt. Jag snubblade över en rolig anekdot om hur det gick till när Sveriges riksdag 1952 ratificerade Europakonventionen:

”Konventionens ratifikation i Sverige föregicks av en grundlig genomgång av regeringen och i riksdagen av dess olika artiklar. Riksdagens utrikesutskott ägnade flera dagar 1951 åt att gå igenom de olika artiklarna. Resultatet blev att riksdagen fann att svensk rätt på alla punkter motsvarade Konventionens krav. Det var här enligt Gustaf Petrén en fråga om nationell stolthet. Eftersom Sverige ansågs vara det mest välutvecklade landet, kunde dess rättsordning inte gärna underskrida den minimistandard som Konventionen hade satt. Utgångspunkten för hela genomgången var att söka här.

Konventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952, inklusive den individuella klagorätten utan tidsbegränsning, med förklaring att allt var utmärkt väl beställt i Sverige. Lagstiftning behövdes ej och SFS belastades aldrig med konventionen.”¹”

I dag utgör ECHR ett starkare skydd för individens rättigheter i Sverige än de medborgerliga fri- och rättigheterna i regeringsformens andra kapitel (som ju inte kvalar in på listan ovan just för att de inte är några riktiga rättigheter alls). Men 1952 kunde Sverige alltså ratificera ECHR — eftersom konventionen hur som helst inte skulle få någon betydelse för världens bästa land.

Skälen för att skriva under konventionen är dock en sak, dess verkan en annan, vilket Sundberg visar i sin artikel. Även om ECHR var i stort sett verkningslös under de första 30 åren har den i dag fundamentalt omstöpt den svenska rättsordningen. Och det var ju inte riktigt tanken för dem som beslutade om den.²

Den insatte läsaren får gärna fylla på med anekdoter om turerna kring förbudet mot åsiktsregistrering 1969. Å andra sidan kanske det inte kvalificerar som inskränkning av statens kontrollbefogenheter, eftersom förbudet inte efterlevdes i praktiken.

Poängen? Det ska till rätt extraordinära omständigheter för att en regering avsiktligt ska begränsa sin egen kontrollmakt. Och det är ju ett gott skäl att inte utöka den in the first place. För att åter citera Inslag:

”Klok lagstiftning ska utformas med utgångspunkten att de vapen som smids mycket väl kan falla i motståndarens händer i framtiden. Trivs man inte med tanken på att varje regering – röd, blå eller brun – ska ha rätt att enkelt beställa elektronisk brevsprättning på all post i landet, ska vi inte ge innevarande regering den rätten heller.”

Andra bloggar om FRA.

Noter

1. Jacob W F Sundberg, 2003: ”Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?”, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, JFT 4-5/2003, 532-555.
2. Jag antar att man inte ska vara förvånad över det utifrån Andrew Moravcsiks liberala teori om varför stater låter binda sina händer av internationella människorättsregimer. Tvärs emot både realismens och konstruktivismens förväntningar fick inte ECHR sina speciella befogenheter för dominerande liberala demokratier pådyvlade mindre stater sina egna normer.

   Moravcsik hävdar att medan de nyetablerade demokratierna i Västeuropa såg ECHR som ett sätt att skydda sin nyvunna demokrati mot interna, odemokratiska hot som l’ancien regime, uppfattade stabila, etablerade demokratier människorättsregimen, med dess individuella klagorätt och oberoende jurisdiktion, som ett hot mot inhemska demokratiska traditioner, och hamnade därför i en ohelig allians med icke-demokratier:

   ”At the height of the Cold War, in the early 1950s, the most stable among modern democracies, including the United States and the United Kingdom, allied with authoritarian and totalitarian states like the Soviet Union, China, South Africa, and Iran, in opposition to the inclusion of compulsory, enforceable commitments. The alliance in favor of such commitments, as republican liberal theory predicts, included recently established democracies in continental Europe, Latin America, and Asia.”

   Andrew Moravcsik, 2000: ”The Origins of Human Rights Regimes: Democratic Delegation in Postwar Europe”, International Organization 54:2.

”Politikerna måste vara strålande glada över fotbolls-EM och andra liknande arrangemang. Medan vi tittar på sport hittar de på allsköns otyg för att stärka sin makt och göra livet lite osäkrare för alla oss som inte sitter i några integritetsskyddsråd.”

En enkel sökning i Presstext och Retriever ger visst stöd åt konspirationsteorin: Gammelmedierna orkar i alla fall inte bry sig om FRA-förslaget, nu när det är så mycket EM att bevaka. Under den senaste månaden ger frasen ”försvarets radioanstalt” sammanlagt 14 träffar i DN, Expressen, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Metro Stockholm, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan — mot 352 träffar för ”fotbolls-em” (samma tidningar, samma period).

Å andra sidan, det skrivs ju inte bara om EM. När till och med Hillary Clinton har tröttnat på Barack Obama är han i runda slängar ändå femton gånger mer intressant att bevaka än den thriller som utspelar sig i och utanför Sveriges riksdag.

Nej, det är i bloggvärlden som debatten om FRA-förslaget förs. Eller snarare kampanjen mot, för det är svårt att hitta någon som försvarar förslaget. Jag har inga jämförbara siffror, men följande trendgraf från Knuff visar hur mycket bloggarna uppmärksammat samma frågor under samma period. I stort sett jämt skägg mellan EM och FRA.

Anders Mildner frågar sig varför journalisterna struntat i frågan:

”Det märkligaste med FRA-debatten är att den varit så liten. Så liten och tyst att den knappt hörts. Några ledarsidor har skramlat då och då, men den traditionella journalistiken har stått tyst och handfallen. Något som till och med har fått de mest pappersfientliga bloggar att reagera: varför, varför, varför skriver ni inget om det här?”

Min mest välvilliga gissning är att journalisterna helt enkelt inte förstår frågan, som Martin Tunström på Smålandsposten, effektivt sågad av Opassande-Emma. Annars brukar ju Sveriges publicister inte tveka att ta fajten för de medborgerliga friheter som ligger i deras egenintresse. Här står ju exakt samma sak på spel som i buggningsfrågan: Ska staten kunna avlyssna en medieredaktions — eller för den delen vanliga medborgares — kommunikation? Jag vet inte vad man ska bli mest bedrövad av.

(Eftersom det finns alldeles för många bloggar att länka: Andra bloggar om FRA)

I motiveringen till prisbeslutet skriver Norske Dramatikeres Forbund (NDF) att Dawit Isaak (född 1964) och Fessehaye ”Joshua” Yohannes (född 1958) båda är ledande personligheter inom teater och journalistik i Eritrea.

De samarbetade bland annat om att utveckla barnteaterensemblen Sewit och akrobatgruppen Cirkus Eritrea. Både Dawit och Fessehaye anslöt sig i november 1997 till tidningen Setit genom att bli delägare, sedan regeringen i juni 1996 infört en presslag som gav alla landets medborgare rätten att starta oberoende tidningar. Med en upplaga som mest på 40 000 var Setit Eritreas största tidning och bevakade de sociala problemen i den unga nationen.

Både Dawit Isaak och Fessehaye Yohannes fängslades när president Isaias Afeworki slog till mot den fria pressen och reformrörelsen i september 2001. Sedan dess har de och deras fängslade kollegor varken åtalats eller dömts för några brott.

Tidigare i år kom uppgifter om att Fessehaye Yohannes skulle ha dött i fängelset den 11 januari 2007 efter att ha utsatts för tortyr. Han ska ha hållits fängslad i det hemliga fängelset Eiraeiro, där också minst nio andra samvetsfångar ska ha dött till följd av tortyr och umbäranden i fängelset. Uppgifterna har inte bekräftats av den eritreanska regeringen.

NDF:s Eritreagrupp, som leds av dramatikern och författaren Karl Hoff, har samarbetat med kolleger på Afrikas Horn sedan 1997 och följt den politiska och sociala utvecklingen i landet noga. Sedan 1994 delar NDF ut ett årligt Solidaritetsstipendium i stöd till projekt eller till individer som av politiska skäl inte kan vistas eller arbeta i sitt hemland. Stipendiet à 50 000 norska kronor kommer att utbetalas till Dawit Isaaks och Fessehaye Yohannes familjer.

Strategin att kontrollera och censurera kineserna på nätet är dömd att misslyckas, menar August – och gör det redan. Kontrollmekanismerna ligger alltid ett par steg efter och de som vill och kan tar sig runt statens censurförsök. Inte utan risk, förstås.

Några bra poänger i Augusts artikel: Det största problemet med att övervaka nätet i Kina är befolkningen, dess mängd. Censuren är massiv, straffen är hårda och hundratals cyberdissidenter ruttnar i fängelse. Förvisso. Men nätverka ihop (en bråkdel av) en femtedel av mänskligheten och du får en maktfaktor som den kinesiska regimen inte längre kan bortse ifrån, och inte heller tysta och kontrollera utan risk:

”The first cyber-rebellion to have a major political impact took place in 2003. Sun Zhigang, a young migrant worker in Guangzhou, died in police detention after failing to produce identity documents during a street check. Sun’s friends protested his death on discussion boards, and soon other sites picked up a campaign demanding police accountability and reform of the laws affecting migrant workers. Before the unprepared system monitors could react, an avalanche was in motion. Tens of thousands of Chinese became involved in a national conversation, despite the risk of punishment. Emboldened, the mainstream media jumped in and reported the Sun case. The government opted not to crack down on these violations, rightly sensing that doing so would have been more politically costly then letting the debate run its course. A few months later, Prime Minister Wen Jiabao abolished the law requiring China’s 120 million migrants to have special identity papers.”

Och här finns en målkonflikt för regeringen, hävdar August: Att övervaka och censurera nätet skapar problem för till exempel den växande näthandeln, vars kunder måste kunna lita på kryptering, anonymitet och ”privacy”:

”Rigorously policing encryption technology would undermine ecommerce, which is vitally important to the government’s crusade to lift the economy. If all encrypted credit card details and other sensitive corporate information had to pass through surveillance bottlenecks, whole sections of the economy would be harmed. When forced to choose, the government seems to trust that raising incomes is a better way of securing power than spying on dissidents.”

Detsamma gäller de hårt hållna statliga massmedierna: Annonsintäkter förutsätter att man skriver om det folk vill läsa om, snarare än om det myndigheterna vill att folk ska läsa om. Tydligen har medier krävt att få ta upp sådant som folk ändå kan läsa om på bloggar och andra nätmedier, om de bara vet hur och var de ska leta.

Augusts egna möten med den kinesiska övervakningen, slutligen, påminner mer om det Stasi  Thomas Brussig skildrar i Helden wie wir, med en twist av Kafka, än om Orwells 1984. Kanske är det också viktigt att komma i håg: Övervakningsbyåkratier är ofta precis så korkade som de i teorin borde vara. Vilket inte gör dem mindre farliga. Tvärtom.

Sedan i vintras har regeringen i Eritrea förföljt journalister som arbetar för landets regeringskontrollerade medier. Några privata medier finns ju inte kvar i landet sedan tillslaget mot den fria pressen i september 2001, då bland annat den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fängslades.

Bland de senaste fallen finns Johnny Hisabu, redaktör på statliga Eri-TV, som har försvunnit sedan han försökt fly till Etiopien, skriver Reportrar utan gränser. Enligt obekräftade uppgifter ska han ha arresterats och förts till ett fängelse i Barentu.

RSF rapporterar också att Fetiha Khaled, presentatör på Eri-TV:s arabiska sändningar, har flyttats till ett militärläger vid gränsen till Sudan och tycks ha tvångsrekryterats till armén. Fetiha Khaled arresterades i vintras i en razzia mot journalister vid Eritreas statliga medier.

I samma grupp ingick också Paulos Kidane, också han journalist på Eri-TV och radio Dimtsi Hafash, som i juni dog under oklara omständigheter när han försökte fly till Sudan.

Samtidigt rapporterar regimens språkrör Shabait att ytterligare ett antal tjänstemän vid informationsministeriet har fått grundläggande journalistutbildning i samarbete med militärlägret i Sawa:

”The course included news writing, compiling report on current affairs and editing. The Commander of the Air Force, Maj. General Teklai Habteselassie, handed certificates to the graduates.

It is to be recalled that the Ministry of Information offered a similar course to staff members in collaboration with German Media Academy, as well as to 18 correspondents of the Administrative regions.”

Frågan är hur länge dessa journalister, om än certifierade av en flygvapenchef, kommer att klara sig undan regimens förföljelser. Eritrea har fängslat ett tjugotal journalister, varav minst fyra ska ha dött i fängelse — däribland Dawit Isaaks Setit-kollega Fessehaye ”Joshua” Yohannes — och tvingat minst 19 journalister på flykt. De som kan flyr, de som blir kvar dukar under.

Jag träffade Julio Cesar och hans fru Beatriz del Carmen Pedroso i Havanna i november 2002, några månader innan han arresterades i regeringens tillslag mot demokratirörelsen. I skuggan av Irakkriget dömdes Julio Cesar till 15 års fängelse. I antologin ingår en text som han skrev om förfallet i Havanna, en text som nämndes i domslutet (tyvärr tycks den inte längre finnas på nätet). I juni 2005 besökte jag Beatriz igen och gjorde den intervju om hennes man som finns med i Tystade röster.

I boken finns också en text av Dawit Isaak, som publicerades i tidningen Setit strax innan han arresterades. Rickard Sjöberg har skrivit bakgrunden om Dawits fall. Dessutom lär Bettina Bettenhausen, som jag träffade i Berlin förra våren, finnas med som exempel på yttrandefrihetens gränser i den svenska lokalpressen.

Boken presenteras i samband med ett seminarium på UD alldeles alldeles strax (här i Göteborg uppmärksammades pressfrihetens dag redan i går på Världskulturmuseet).

Priset kommer att delas ut i Stockholm den 14 mars 2007, den dag då Dawit har suttit fängslad i 2 000 dagar. Publicistklubben vill genom priset ”uppmärksamma en svensk journalist som tagit strid mot hoten mot yttrande- och tryckfriheten. Genom att ge priset till Dawit Isaak vill vi stödja hans kamp för fria medier i Eritrea, ge honom ett ökat skydd genom den uppmärksamhet som priset får, och skärpa vårt krav på att Dawit Isaak och hans kolleger ska friges.”

Dawit Isaak, den i dag ende svenske samvetsfången, har tidigare tilldelats eller nominerats till priser av bland andra Reportrar utan gränser och yttrandefrihetstidskriften Index on Censorship.