Gåtan ser ut så här: Å ena sidan är de nordiska staterna ofta bäst i klassen i grenen mänskliga rättigheter. Exempelvis uppfylls eller respekteras deras invånares olika mänskliga rättigheter de facto i en väldigt hög grad, vid internationell jämförelse enligt i stort sett alla indikatorer.

Vidare har de nordiska staterna en lång tid stoltserat med respekten för mänskliga rättigheter som ett central mål i sin utrikespolitik och framstår ofta som ett enat block som driver en progressiv MR-agenda i multilaterala organisationer som FN:s MR-råd, Världsbanken och Världshälsoorganisationen. Likaså i de nordiska ländernas bilaterala utvecklingsbistånd — som väl också vid internationell jämförelse är på en hög nivå, något somliga ser som ett uttryck i sig för de nordiska ländernas kosmopolitiska, rättighetsuniversalistiska hållning — har främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati allt mer kommit att konkurrera med fattigdomsbekämpning som det överordnade syftet.

Å andra sidan tycks de nordiska staterna — allt oftare, kanske — uppvisa en ambivalens eller direkt skepsis mot projektet internationella mänskliga rättigheter. Så har till exempel inget av de fem nordiska länderna ratificerat tilläggsprotokollet till FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter; endast Sverige har ratificerat tilläggsprotokollet till handikappkonventionen; och varken Norge, Finland eller Island har ratificerat tilläggsprotokollet till tortyrkonventionen. Norge och Danmark har ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, däremot inte Sverige och Finland. Och i nordiska huvudstäder grymtas det över det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen, som etablerar en individuell klagomekanism för barns rättigheter.

Föga förvånande drar de nordiska regeringarna på sig kritik från organisationer som Amnesty International, Rädda barnen och Plan. Kort sagt: Det är endast motvilligt som nordiska regeringar inkorporerar internationella människorättskonventioner i sin nationella lagstiftning och bidrar till att skapa internationella klagomekanismer och övervakningsorgan på MR-området.

Och detta är ju ett till synes motsägelsefullt beteende, som ger intryck av att de nordiska staterna är passionerat övertygade om att alla människor överallt har okränkbara mänskliga rättigheter som ska skyddas i lag och domstol — utom just nordbor.

Gåtan tycks mig också underutforskad. Visst tycks där finnas en hel del akademisk litteratur om Nordens konstitutionella särart, som resonerar kring varför domstolars lagprövningsrätt är så svag i Norden, etc, men det är huvudsakligen en rättsvetenskaplig diskurs där statsvetaren i mig saknar politiken – aktörerna, särintressena, normentreprenörerna, aktivisterna – som driver på och emot för att hålla staterna ansvariga för sina MR-åtaganden. Och ju mer man betonar institutioners och traditioners, desto svårare blir det att förklara variation i tid och rum – förändring.

Där finns också, förstås, en omfattande internationell statsvetenskaplig litteratur om varför stater commit to and comply with internationella MR-normer, men i ljuset av den litteraturen framstår Norden nästan än mer som en paradoxal anomali: Hur kommer det sig att stater som till synes är engagerade anhängare av mänskliga rättigheter, som till synes gör ett bra jobb för att förverkliga dem, såväl inrikes som utrikes, likväl är så skeptiska mot att låta sig bindas och granskas av internationella MR-institutioner?

Jag letar nu efter:

• ytterligare empiriska exempel som antingen belägger eller motsäger paradoxen;
• tänkbara förklaringar till de nordiska staternas motsägelsefulla ambivalens inför mänskliga rättigheter; samt
• litteratur på temat.

Förslag mottas tacksamt — fritt fram att spåna loss i kommentarsfältet!

Liksom de två tidigare verkstäderna i Oslo och Berlin har även denna en interdisciplinär inriktning mot folkrätt, statsvetenskap/internationella relationer och politisk filosofi. Vi kommer att spika våra keynotes under december, så håll frekvensen.

• ”fantastiskt manifest! längtar efter att gå till jobbet i morgon.”
• ”MYCKET lyckat!” ”måste ju bli legendarisk.”
• ”Detta är genialt, jag älskar det. Ett manifest för den moderna statsvetenskapen”
• ”Många kloka ord, rekommenderas! (Även om jag inte förstår varför alla förväntas sträva efter att vara så glada hela tiden…)”
• ”Bli en bättre och gladare statsvetare. Läs ’Manifest för den glada statsvetenskapen’”
• ”Hear, hear” ”Kunde inte sagt det bättre själv! :-)”
• Tänkvärt manifest
• ”jag delar gener med en av författarna. Och är en gladare (och stoltare) statsvetare både på grund av det och av själva manifestet.”
• ”Ett fullständigt fantastiskt manifest! Man blir lycklig.” ”Såhär vill jag forska och tänka! Heja på, Anders och Johan!”
• ”Älskar den! Och det mesta gäller också för humanister.”
• ”gillar punkt 34 speciellt … ;-)”
• ”Stort stort tack för er glada statsvetenskap, mycket inspirerande!”
• ”Läser ’Manifest för den glada statsvetenskapen’. Känner för att komplicera dess maningar att lämna kammaren till förmån för konferensen.”
• ”läser ’Manifest för den glada statsvetenskapen’ och imponeras av visdomen i bekantskapskretsen. Inspirerande!”

Vi lapar i oss, för få saker gör en statsvetare så glad som när någon gillar det hän skriver.

Och vi ber på förhand om ursäkt för en gräsligt gubbtung lista: Kommentarsfältet är öppet för tips som kan bättra på könsbalansen!

• En bra lärobok är David Leopold & Marc Stears (red.) Political theory: Methods and approaches (Oxford University Press 2008). Som grundböcker på svenska finns Ludvig Beckmans Grundbok i idéanalys: De kritiska studiet av politiska texter och idéer (Santérus 2005), som innehåller ett kapitel om idékritik, och Björn Baderstens Normativ metod: Att studera det önskvärda (Studentlitteratur 2006).
• Många politiska filosofer och teoretiker utgår från reflektiv jämvikt, en metod som går ut på att eftersträva koherens mellan moraliska intuitioner, rättviseprinciper och teoretiska överväganden, där målet är att reducera motstridigheten mellan olika slags uppfattningar vi hyser i normativa spörsmål.
  • Cohen, G. A. 2003. “Facts and Principles.” Philosophy & Public Affairs 31(3): 211-245.
  • Daniels, Norman. 1996. Justice and Justification: Reflective Equilibrium in Theory and Practice. Cambridge: Cambridge University Press.
  • Daniels, Norman. 2003. “Reflective Equilibrium.” Stanford Encyclopedia of Philosophy.
  • Knight, Carl. 2006. “The Method of Reflective Equilibrium: Wide, Radical, Fallible, Plausible.” Philosophical Papers 35(2): 205-229.
  • Nielsen, Kai. 1994. “Methods of ethics: Wide reflective equilibrium and a kind of consequentialism.” Journal of Social Philosophy 25(2): 57-72.
  • Singer, Peter. 2005. “Ethics and intuitions.” The Journal of Ethics 9: 331-352.
• Somliga ifrågasätter om reflektivt ekvilibrium verkligen är en metod — och om folk faktiskt tillämpar den så systematiskt som de påstår. En innehållsanalys av artiklar som säger sig använda ’reflektivt ekvilibrium’ drar slutsatsen att det är lite si och så med just metoden för att inkorporera empirisk kunskap:
  • Doorn, Neelke. 2009. “Applying Rawlsian Approaches to Resolve Ethical Issues: Inventory and Setting of a Research Agenda.” Journal of Business Ethics 91(1): 127-143.
• En variant på temat är den pragmatiska jämvikt Archon Fung föreslagit som en metod för att analysera demokratimodeller. Dels bygger den inte på den lite problematiska idén om moraliska intuitioner, dels bygger den explicit in institutionella förslag och empiriska konsekvenser i analysen, dvs försöker integrera empirisk statsvetenskap i den normativa analysen. Borde vara tillämpbart bortom demokratimodeller:
  • Fung, Archon. 2007. “Democratic theory and political science: A pragmatic method of constructive engagement.” American Political Science Review 101(3): 443-458.
• En besläktad debatt under senare år handlar om relationen mellan ideal och icke-ideal teori — en metoddebatt så till vida att den handlar om hur vi bör göra normativ politisk teori. I vilken mån bör man, till exempel, ta hänsyn till fakta, kontext, kostnader och mänsklig felbarhet när man tillämpar principer utformade i ideal teori, där allas följer principerna och vet att andra gör detsamma, efter förhållanden så icke-ideala som våra här och nu? Och behöver vi egentligen alls ideal teori för att kunna säga något om vad vi bör göra?
  • Valentini, Laura. 2009. “On the Apparent Paradox of Ideal Theory.” Journal of Political Philosophy 17(3): 332-355.
  • Farrelly, C. 2007. “Justice in ideal theory: A refutation.” Political Studies 55(4): 844-864.
  • Hendrix, Burke. 2010. “Political theorists as dangerous social actors.” Critical Review of International Social and Political Philosophy: 1-21.
  • Sangiovanni, Andrea. 2009. “Normative political theory: A flight from reality?” In Political thought and international relations: Variations on a realist theme, Oxford: Oxford University Press, p. 219-239.
  • Sen, A. 2006. “What do we want from a theory of justice?” Journal of Philosophy 103(5): 215-238.
• Ytterligare en närliggande debatt handlar om realiserbarhet: Skulle de ideal, som en normativ analys resulterar i, kunna förverkligas? Här delar vi gärna upp realiserbarhet i görlighet (feasibility) och stabilitet: Görlighet handlar om huvurida vi skulle kunna förverkliga idealet, medan stabilitet handlar om huruvida ett normativt ideal, om det förverkligades, skulle kunna få individer att handla så att idealet upprätthålls. Medan till exempel Kant talar om statskonstens problem som den enkla frågan att skapa institutioner som skulle få till och med ett folk av djävlar att eftersträva det gemensamma bästa, om bara de hade förnuft, fiskar till exempel Rawls efter mer än ett sådant modus vivendi: En rättvis ordning ska ingjuta i medborgaren en motivation att handla utifrån rättviseprinciperna (stabilitet av rätt skäl).
  • Lægaard, Sune. 2006. “Feasibility and stability in normative political philosophy: The case of liberal nationalism.” Ethical Theory and Moral Practice 9(4): 399-416.
  • Mason, Andrew. 2004. “Just Constraints.” British Journal of Political Science 34(2): 251-268.
• Annorlunda uttryckt, hur realistisk bör man vara när man gör normativ politisk teori? Vi har tidigare skrivit en del om de politiska realisterna som definierar sig i opposition till vad de menar är en dominerande politisk moralism. Just för att de stretar på i misshällighetens motvind bjuder de ibland på upplysande reflektioner över olika metoder eller stilar för att göra politisk teori, även om den politiska realismen inte erbjuder mycket till positivt forskningsprogram i sig:
  • Geuss, Raymond. 2008. Philosophy and real politics. Princeton: Princeton University Press.
  • Waldron, Jeremy. 2001. Law and disagreement. Oxford: Oxford University Press.
  • Williams, Bernard. 2008. In the beginning was the deed: Realism and moralism in political argument. Princeton: Princeton University Press.
• Slutligen handlar också debatten om den politiska teorins existensberättigande som statsvetenskaplig delgren i någon mån om vad som skiljer bra från dålig politisk teori.
  • Rehfeld, Andrew. 2010. “Offensive Political Theory.” Perspectives on Politics 8(02): 465-486.
  • Kaufman-Osborn, T. V. 2010. “Political Theory as Profession and as Subfield?” Political Research Quarterly 63(3): 655-673.

Bättre förslag?

• Demokratiteoretikern David Held vid London School of Economics and Political Science, fann det bäst att förklara hur hans student Saif al-Islam al-Gaddafi, son till Moammar Gaddafi, fått en doktorsgrad vid LSE och donerat 1,5 miljoner brittiska pund till den Global Governance Research Unit vid LSE som Held leder.
• Demokratiteoretikern Benjamin Barber och ekonomen Hernando de Soto Polar ingår båda i styrelsen för Gaddafi International Foundation for Charity Associations (GICDF), som leds av — just det — Saif al-Islam al-Gaddafi. Barber lämnade styrelsen i förra veckan och gav en kommentar i Huffington Post.
• Statsvetaren Robert Putnam berättar nu vad han gjorde, och vad han fick betalt, när han drack te med Gaddafi i ett tält i den libyska öknen 2007.
• Sociologen Anthony Giddens, också han vid LSE, påstod 2007 att Libyen, under Gadaffis styre, skulle kunna bli Nordafrikas Norge. Har han gjort avbön än?

Att uppburna intellektuella och akademiker faller för despotiska regimer är förvisso inget nytt. Men varför har just dessa akademiska popstjärnor valt att bli en del av Gaddafis entourage? Möjligen handlar det om pengar — 1,5 miljoner pund är förstås svårt att tacka nej till. Möjligen handlar det också om just ett slags akademiska popstjärnemanér — att sola sig i glansen av politiska makthavare, även mer excentriska furstar med, milt uttryckt, tvivelaktigt rykte.

Men jag undrar om det inte finns något mer som förklarar Gaddafi-regimens lockelse på dessa akademiker. Åtminstone Putnam, Barber och Held förenas av att de är missnöjda med hur den representativa, liberala demokratin fungerar i moderna, västerländska samhällen, och av att de tror sig ha ett bättre, mer genuint demokratiskt alternativ på lager.

• Putnam blev ett stort namn på 1990-talet med sin tes om det sociala kapitalet och sina varningar för att folk som tittar mycket på tv, bowlar på egen hand och pendlar till jobbet undergräver demokratin, eller hur det nu var.
• Barber gjorde sig känd för sin kritik av den representativa liberala demokratin som bygger på individuella rättigheter och förordar istället en stark deltagardemokrati — strong democracy.
• Held, slutligen, har gjort sig känd som förespråkare av kosmopolitisk demokrati: Idén att globaliseringen har gjort nationalstaten överspelad och att den liberala demokratin, organiserad på nationalstatsnivå, därför måste ersättas med globala demokratiska institutioner.

Det var länge sedan jag läste Putnam och Barber, men as it happens är David Held en av huvudpersonerna i min doktorsavhandling, och en av de saker jag diskuterar är hur han tycks förkasta den reellt existerande demokratin och dess politiska ledare.¹

Eftersom Held hävdar att globaliseringen gjort den suveräna, territoriella nationalstaten överspelad är en avgörande fråga hur världen kan åstadkomma de transnationella demokratiska institutioner som Held menar måste till för att kunna hantera dagens globala politiska problem. I de långsiktiga målen ingår att samla all militärmakt under ett reformerat FN, att göra om folkrätten till ett globalt kosmopolitiskt rättsväsende, att samköra alla globala institutioner för ekonomisk styrning, som IMF, Världsbanken och WTO, att skapa en global välfärdsstat, samt, förstås, att skapa en rad olika former för demokratiskt deltagande och inflytande.

En ganska maffig reformagenda, kan tyckas. Bortsett från frågan huruvida en sådan global ordning skulle vara önskvärd, hur skulle världen kunna nå dit? På 1990-talet hävdade Held ett avantgarde av demokratier skulle gå samman och skapa transnationella institutioner, som till exempel en oberoende, direktvald ”assembly of democratic peoples”.

Avantgardet skulle ledas av de demokratiska stater och civilsamhällen

”that are able to muster the necessary political judgment and to learn how political practices and institutions must change and adapt in the new regional and global circumstances.”

Därmed, hävdade han, skulle även ledare i icke-demokratiska stater inse att de måste införa demokrati för att återfå legitimiteten inför sina egna befolkningar. De globala reformerna hänger alltså på om dessa politiska aktörer har den kognitiva förmågan att inse vad som krävs av dem.

Nu tycks ju inte staternas ledare, vare sig i demokratier eller icke-demokratier, ha varit så pigga på att ta Held på orden. Under 00-talet tycks Held allt mer ha kommit att misstro statsmännens förmåga och villighet att göra vad han anser att de måste.

En del av skulden lägger han på den liberala internationella ordningen: ”liberal thinking” bortser från hur statssystemet skapar externaliteter och den liberala internationella ordningen ”förbiser” växande globala klyftor. Man kanske kan förstå det som ett fall av falskt medvetande – Helds fellow globaliseringsteoretiker Ulrich Beck talar om idén att vi lever i en värld av nationalstater just som ett false apriori. Samtidigt har problemen blivit värre: Staterna måste välja ”reform now”, annars kommer världsordning att stå inför en ödesdiger ”apocalypse soon”.

Held tycks också ha insett att demokrati inom stater faktiskt kan utgöra ett hinder för demokrati på global nivå. Till och med — eller rättare sagt: i synnerhet — demokratiska stater har visat sig vara svåra att övertyga om att göra vad Held menar de bör och måste. Därför har han kommit att bli allt mer besviken på staternas ledare:

”the political leaders of a state-based polity, even a liberal democracy, tend to be so arrogant and selfish that they pay little attention to global and transnational problems.”

Ja, demokrati på stat-nivå förvärrar faktiskt problemet med politisk arrogans, menar Held, eftersom statsmän nu hävdar sig agera med folkets, sina väljares, legitimerande mandat:

”in the transition from prince to prime minister or president, from unelected governors to elected governors, from the aristocratic few to the democratic many, political arrogance has been reinforced by the claim of political elites to derive their support from that most vigorous source of power — the demos.” (Held 2002)

I min avhandling försöker jag visa på det paradoxala och bedrägliga i Helds vision om den globala politiska ordningen. För det första ligger det ett antiklimax i att komma från en teori om globalisering som, i den mån den över huvud taget påstår något falsifierbart, utgår ifrån att staternas suveränitet undermineras, som dessutom bekänner sig till demokratiska procedurer och kosmopolitisk individualism, för att landa i att global politisk reform kokar ned till att statsmän, så arroganta, okunniga och själviska de nu är, ska inse det rätta och handla därefter.

För det andra avslöjar det ett förakt för den reellt existerande demokratin. Men med alla dess fel och brister är den den demokrati vi har, och det vore nog oklokt att ge upp den i utbyte mot Helds löfte om en perfekt demokrati i global skala, som ska kunna lösa alla politiska problem vi brottas med i dag. I synnerhet som Held inte presenterar några argument för hur den kosmopolitiska demokratin skulle kunna framskapa ledare som är mindre arroganta, själviska och okunniga än dagens.

Överlag anar man att Held utgår ifrån att den som inte håller med honom om vilka problem och lösningar som är de rätta är just okunnig, självisk och arrogant — snarare än bara av en annan åsikt. Det är knappast en god utgångspunkt för en demokratiteori, men det förklarar kanske varför Held tycks så missnöjd över att världens ledare inte lyssnar på honom, inte gör som han säger.

Fann han månne en mer lyssnande, osjälvisk och insiktsfull ledare i Saif al-Islam al-Gaddafi?

Noter

1. Karlsson, Johan. 2008. Democrats without borders: A critique of transnational democracy. Gothenburg: University of Gothenburg. <http://gupea.ub.gu.se/dspace/handle/2077/18348>. Se kapitel fem för källhänvisningar. Vill du ha ett exemplar? Sänd mig namn och adress!

Deras tes är att staternas rättstradition — civil law, common law och islamic law — påverkar hur de förhåller sig till ICJ, utifrån en teori om att internationell rättskipning underlättar samarbete bland annat genom att konstruera fokuspunkter och signalera information. Deras empiriska analys visar bland annat att civil law-stater är mer benägna än de andra att acceptera ICJ’s jurisdiktion.

Artikeln visar på fruktbarheten i att kombinera rättsvetenskaplig kunskap med samhällsvetenskapliga teorier och metoder. Några funderingar, dock, rör deras teori, som, för det första, tycks bygga på en bedräglig domestic analogy: Att en stats inhemska rättsprinciper också är dess internationella. Måste det vara så?

P&M nickar till liberal preferensteori, som  i sina olika varianter utgår ifrån att staters inhemska egenskaper påverkar deras internationella beteende: att staters politiska institutioner (republikansk liberalism), deras ekonomiska strukturer (handelsliberalism) och deras kulturella värdesystem (ideationell liberalism) påverkar hur de beter sig på den internationella arenan. Man kan läsa P&M som en fjärde liberal hypotes om rättslig liberalism: Statens inhemska juridiska traditioner och institutioner påverkar dess beteende i internationella rättsinstitutioner. Inte så dumt.

Artikeln tycks emellertid bygga på att översättningen från inrikes till utrikes — från inhemsk rättstradition till utrikespolitisk rättspreferens — sker per analogi: Så som i staten, så ock i det internationella. Men till skillnad från dess mindre sofistikerade föregångare utgår liberal preferensteori inte från att inhemska ekonomiska, politiska och kulturella strukturer per automatik översätts i en analog internationell preferens.

Stabila demokratier kan t ex antas vara mer skeptiska mot oberoende internationella människorättsdomstolar än vad nyblivna demokratier är, som vill gardera sig mot inhemsk reaktionism. Eller, som ett annat exempel, ta det socialdemokratiska Sverige: koordinerad marknadsekonomi på hemmaplan, frihandelsvurm på bortaplan — där det ena mycket väl kan tänkas följa av det andra. På samma sätt kan man förstås inte ta för givet att en stats inhemska rättsnormer (stare decisis, bona fides, pacta sunt servanda) direktöversätts till en motsvarande folkrättslig preferens i utrikespolitiken.

P&M anför t ex skillnaden i kontraktsrätt mellan de tre systemen, och hävdar sedan att ”The same contractual design should carry over from the domestic to the international realm” och ”there are significant institutional differences between civil, common, and Islamic law systems that influence both the frequency and design of interstate contracts.”

Men hur sker den påverkan? Varför, exempelvis, skulle en stats idéer om hur folkrättsliga avtal bör se ut följa direkt från dess inhemska tradition för civilrättsliga avtal? Det närmsta M&P kommer en mekanism som kan förklara hur översättningen från inhemskt rättssystem till folkrättslig preferens är påståendet att ”most interstate contracts are governed by a variety of legal principles and are often negotiated by lawyers.” Även om P&M påvisar starkt stöd för sina hypoteser återstår det förstås att visa mekanismer för hur översättningen från inrikes till utrikes går till. Att bara peka till att folkrättsjurister fått landets inhemska rättstradition med skolningen tycks bara vara ett embryo till förklaring.

För det andra borde man också väga in kontextuella faktorer och systemiska effekter. P&M noterar t ex att världsdomstolen till stor del präglats av att civil law-systemen dominerade när den kom till. Men sedan 1920 har civil law-systemens andel av staterna minskat från 78 procent till drygt 50 procent, medan de övriga rättstraditionerna har ökat i motsvarande grad. Den kontextuella förändringen skulle ju kunna tänkas påverka både interaktionen mellan staterna och med domstolen, på samma sätt som varianter av demokratisk fred-teori förutsäger att den parallella ökningen i antalet och andelen demokratiska stater också borde ge systemiska effekter. P&M indikerar att ICJ har närmat sig common law-systemen, samtidigt som common law-systemen blivit mer lika ICJ:s praktik, men jag tror här finns en större poäng att undersöka. För att citera Moravcsik:

”according to liberal theory the expected behavior of any single state — the strategies it selects and the systemic constraints to which it adjusts — reflect not simply its own preferences, but the configuration of preferences of all states linked by patterns of significant policy interdependence.”²

En annan kontextuell förändring som skulle kunna tänkas spela betydande roll är att antalet internationella domstolar har exploderat under de 90 år de undersöker. I dag finns mer än 20 permanenta internationella domstolar och tribunaler och ytterligare ett 70-tal internationella institutioner som utövar domstolsliknande funktioner. Torde inte den pågående domstolifieringen av internationell rätt också påverka staters benägenhet att acceptera ICJ’s jurisdiktion?

Noter

1. Powell, Emilia Justyna, and Sara McLaughlin Mitchell. “The International Court of Justice and the World’s Three Legal Systems.” The Journal of Politics 69, no. 02 (7, 2008).
2. Moravcsik, Andrew. “Taking Preferences Seriously: A Liberal Theory of International Politics.” International Organization 51, no. 4 (1997): 513-553.

Det kan ju tyckas lite trivialt och off topic att skjuta in sig på underskottsmetaforen: Många menar nog att den bara är en catchy phrase som inte bör tolkas bokstavligen och som vi inte bör tillmäta någon normativ eller begreppslig betydelse i sig.

Men politiska problem är ju också konstruerade och ett sätt på vilket vi konstruerar problem är att använda metaforer.

Metaforer spelar en speciell roll när vi tänker och talar. Per definition beskriver en metafor ”något i termer av något annat som det inte är, den överför betydelse från ett område till ett annat.” ¹ Olika metaforer kan svara mot olika intressen och olika perspektiv, och kan ha olika ideologiska laddningar.²

Metaforer är således inte bara utsmyckningar i språket, utan verktyg som vi använder för att förstå vår omvärld. Har man accepterat en bestämd metafor har man också accepterat ett visst sätt att förstå till exempel ett samhällsproblem. ”Begreppsliga metaforer belyser vissa aspekter av fenomen men döljer andra. De leder också tanken i bestämda riktningar.”³ Ibland stelnar bildspråket till inaktiva metaforer, fasta språkliga uttryck som ofta framstår som metaforiska först när vi tänker efter. Sådana metaforer kan också ”antas säga något om diskursiva mönster som inte måste vara fullt medvetna hos [vare sig] avsändare eller mottagare av ett textbudskap.”⁴

Underskottsmetaforen i transnationell demokratiteori har precis sådana effekter: Den har hjälpt oss att uppmärksamma ett problem och öppna upp det för debatt, men den har också oundvikligen överskuggat och uteslutit andra sätt att förstå vad problemet med demokrati i den transnationella kontexten är. Jag antar att underskottsmetaforen slog igenom i politiska och akademiska debatter om EU, men har därefter smittat av sig som en diagnos för motsvarande problem i internationella organisationer, storföretag, folkrättsdomstolar, icke-statliga organisationer, etc.

Och metaforen tycks så etablerad att många inte ens reflekterar över att den är en metafor, som överför betydelse från en helt annan kontext.

Vilken kontext är det? Osökt tänker man på ekonomiska, finansiella termer: En institution som har ett underskott på demokrati eller legitimitet har levt över sina tillgångar, den har förbrukat mer medborgerligt förtroende än den har inkasserat. Men vad ska institutionen i så fall göra åt problemet? Hushålla med knappa resurser, reducera sina utgifter eller öka sina intäkter? Eller spendera sig ur krisen? Skulle institutioner kunna ha ett demokratiöverskott, som de kan spara för framtiden eller investera? Här börjar metaforen te sig långsökt. Men det finansiella språkbruket avslöjar också en managerialistisk eller ekonomistisk syn på politik och maktutövning, vilket man ju kan tycka si och så om.

Vilka andra metaforer skulle vi kunna använda för att tala om demokratin och dess problem? Hur skulle sådana alternativa metaforer förändra förståelsen av problemet — och dess lösningar? Här några exempel, men det är långtifrån en uttömmande lista:

• Organismen: Problem kan här komma i form av sjukdom, en kräftsvulst, en smitta — en urgammal metafor i politisk teori. Här kanske man också kan tala om bristsjukdomar, vilket ligger nära underskottsmetaforen. Medicin, kirurgi, vaccin, osv.
• Urverket: Kuggar som inte griper i varandra, bokstavliga mekanismer som inte fungerar, som inte går i lås, en klocka som drar sig, en revolver som klickar. Kalibrering, smörjning.
• Motorn: Övertryck som hotar att spränga ångmaskinen? Överhettning? Let off some steam. Men även undertryck kan förstås få motorn att hacka.
• Datorn: Buggar i koden eller virus (vilket i sig förstås ursprungligen är en organistisk metafor). Hack, uppdatering, patch, moddning, osv.

Här kanske man rentav skulle kunna tänka i termer av de abstrakta maskiner Donald P lånar in från Delanda och Serres, fast då brukar ju poängen vara just att de begreppsliga modellerna inte, eller inte bara, är metaforiska, utan att samma logiker och processer opererar i de olika domänerna.

Jag är ute efter en mer avgränsad poäng: Att en ny uppsättning metaforer skulle nog kunna hjälpa oss att förstå (transnationella) demokrati- och legitimitetsproblem på nya, användbara, intressanta sätt, för underskottsmetaforen har vi — tjoho — ett överskott av.

Noter

1. Bergström, Göran, & Kristina Boréus, 2000: Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys, Lund: Studentlitteratur.
2. Norman Fairclough, 1995: Media Discourse, London: Edward Arnold. 94.
3. B&B 183
4. B&B 186

Radikalismen ligger i föreställningen  att man måste gå till roten (radix) med samhällsproblemen, och att ingenting duger utom en fullständig utradering av ett anstötligt samhällssystem. Den platonska, utopiska approachens radikalitet hänger samman med dess esteticism, som Popper beskriver som en önskan att bygga en värld som inte bara är lite bättre och mer rationell än vår, utan som är fri från all dess fulhet:

”not a crazy quilt, an old garment badly patched, but an entirely new gown, a really beautiful new world.” (174)

Den här kopplingen mellan utopism och esteticism är intressant. Popper menar att den ingenstans är tydligare än hos Platon, som ser politiken som en konst — i bokstavlig, inte metaforisk, mening:

”Plato was an artist; and like many of the best artists, he tried to visualize a model, the ’divine original’ of his work, and to ’copy’ it faithfully. … It is an art of composition, like music, painting, or architecture. The Platonic politician composes cities, for beauty’s sake.”

Poppers resonemang bygger i sin tur på en tämligen mossig platonsk föreställning om konst, originalitet och geni. Vi jobbar ju inte på det sättet i dessa dagar av remix- och samplingskultur, av kopiering utan original, där vi inte tror på myten om konstnärens kontemplativa snille. Egentligen står här två sätt att se på konst och politik och filosofi mot varandra, låt vara att de på Popperskt vis är karikerade.

I vilket fall, Popper reser en förutsägbar liberal invändning mot idén att göra politiken — andra människors liv — till en del i ens estetiska projekt:

“I do not believe that human lives may be made the means for satisfying an artist’s desire for self-expression. We must demand, rather, that every man should be given, if he wishes, the right to model his life himself, as far as this does not interfere too much with others.” (175)

Kopplingen mellan radikalism och esteticism framgår explicit när Platon beskriver hur filosoferna ska förverkliga sin gudomliga vision:

”They [the draughtsmen] will take as their canvas a city and the characters of men, and they will, first of all, make their canvas clean – by no means an easy matter. But this is just the point, you know, where they differ from all others. They will not start work on a city nor on an individual (nor will they draw up laws) unless they are given a clean canvas, or have cleaned it themselves.” (175, citing Plato)

Och vad det innebär att rensa sin duk förklarar Platon senare: deportera alla äldre än tio år (utom filosoferna själva, förstås) och uppfostra barnen på rätt sätt, vilket Popper tolkar så här:

”This is the way in which the artist-politician must proceed. This is what canvas-cleaning means. He must eradicate the existing institutions and traditions. He must purify, purge, expel, banish, and kill … The view that society should be beautiful like a work of art leads only too easily to violent measures.”

Det konstnärliga ledarskapet är alltså i högsta grad auktoritärt och drakoniskt. Men hänger det ihop? Dels pekar Popper på en slags paradox i den rena dukens politik: Konstnären, hans medhjälpare och de institutioner som gör deras liv, deras utopiska idéer möjliga, är del av det sociala system de vill utrota. Så om de vill börja med en verkligt ren duk måste de radera även sig själva och sina utopiska planer — ett slags utopismens bootstrapping-problem:

”The political artist clamours, like Archimedes, for a place outside the social world on which he can take his stand, in order to lever it off its hinges. But such a place does not exist; and the social world must continue to function during any reconstruction.” (177)

Dels kommer även konstverket på den rena duken att kräva finjusteringar, uppgraderingar och lärande genom misstag och förbättringar:

“In all matters, we can only learn by trial and error, by making mistakes and improvements; … Accordingly, it is not reasonable to assume that a complete reconstruction of our social world would lead at once to a workable system. Rather we should expect that, owing to lack of experience, many mistakes would be made which could be eliminated only by a long and laborious process of small adjustments; in other words, by that rational method of piecemeal engineering whose application we advocate.”

Eller om man så vill: Även en fresh install på en omformatterad disk måste patchas, uppgraderas och justeras för att bli ett fungerande, användbart system. Men den som vill vara konsekvent i sin radikalism måste förneka det stegvisa lärandet: misstagen kan bara rättas till genom en ny, ren duk — gång på gång.

Och här tänker man förstås även osökt på den koppling mellan radikalism och esteticism som dominerat arkitekturpolitiken de senaste 70-80 åren: En stadsplanerare börjar helst med en totalsanering, och river befintliga hus för att få luft och ljus, utraderar existerande institutioner och traditioner, vräker och fördriver dem som lever och verkar på platsen, för att sedan på den rena duken rita nytt utifrån den store arkitektens visioner av det hela, rena och perfekta.

Nog är det en smickrande tes, att politiska teoretiker skulle vara farliga – lite rock’n'roll-kredd när vi annars mest brukar avfärdas som navelskådande,  verklighetsfrämmande och preciösa. Som bibliotekarien skulle man vilja utbrista: Härligt – det betyder ju att vi blir tagna på allvar!

I likhet med andra kritiker av det dominerande paradigmet i normativ politisk teori kontrasterar Hendrix två sätt att göra närma sig normativa frågor: Det abstrakta sättet, som han kritiserar, föreställer sig en värld mycket olik vår egen, medan den kontextualiserade, som han förespråkar, istället tar sin utgångspunkt i alla de sociala fakta som den andra metoden försöker höja sig över.

Den abstrakta modellen, hävdar han, medför två faror.

1. Att bortse från att människor är ofullkomliga, även under de mest gynnsamma omständigheter. ”To be useful, any social theory will have to be consistent with the limited kinds of being that we as humans are. Theories that imagine away too many limitations are likely to prove extremely poor guides for decision-making, and can lead persons to pursue social projects that fail spectacularly and agonizingly.” Till och med Rawls strävade efter att göra idealteori konsistent med oundvikliga mänskliga begränsningar, som att ingen kan vara expert på allt, vilket talar för arbetsdelning, etc.
2. Att bortse från hur den sociala och politiska värld vi lever i, här och nu. Ofta tycks normativa teoretiker utgå ifrån att orättvisa samhällsförhållanden vilar på felaktiga antaganden, och om vi bara tänker efter lite så kan vi visa på den bristande logiken, och därigenom lösa upp orättvisorna. Men ofta är det ju tvärtom: Det finns en uppsjö av goda skäl och följdriktiga resonemang som underbygger och rättfärdigar den rådande ordningen.
   

   ”Since all of us are thinking all of the time as we try to navigate our social world, any set of social discourses that remains stable must have at least the appearance of coherence and acceptability, probably even to many of those who are most disadvantaged through them. And if intellectual frameworks are to appear coherent and defensible, it seems likely that they must actually be coherent and defensible across a substantial range of intellectual space.”

För att illustrera sin poäng dissekerar Hendrix Jeremy Waldron, som avfärdat idén att urbefolkningar skulle ha rätt till land som en gång stulits från deras förfäder.

”For Waldron, the basic importance of guaranteeing people a chance to control property, and ideally a roughly equal chance, combines with the linkages between individuals and specific possessions to provide a strong argument against returning stolen lands to current indigenous claimants.”

Genom att ställa storskaliga frågor om universella principer för en ideal värld, abstraherar Waldron bort en mängd relevanta fakta – som att urbefolkningarna i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland i allmänhet är fattigare än de omgivande befolkningarna; att länderna har begränsad generell omfördelning; att regeringarna, i den mån de tillmötesgår urbefolkningarnas krav, oftast kompenserar dem med allmän egendom, inte privat; och att överföring av statlig mark oftast utgör ett hot mot resursindustrier, som har stort politiskt inflytande.

Att väga in den sortens fakta, istället för att abstrahera bort dem, förändrar också betydelsen av själva sakfrågan. Att kräva land handlar för urbefolkningarna inte nödvändigtvis om egendomsrättigheter, utan kan istället vara strategier för att utöka urbefolkningarnas territoriella auktoritet, att utöva politiska påtryckningar eller att utmana offentlig historieskrivning. Och sådana strategier ger i sig upphov till en rad relaterade politiska och moraliska dilemman som också måste vägas in.

”Once we begin this kind of analysis, we are likely to recognize many instances of real moral uncertainty, where any outcome may entail giving up something of value. … This is not something that socially abstracted kinds of political theory naturally leads us to admit, of course – with few facts to anchor them, more abstract approaches will often conjure up imagined social changes that dissolve the tensions and competitions completely. But political life is inherently complicated and ambiguous, and moral theorizing will probably be more valuable when it faces this squarely. Improving the moral character of our social lives is usually difficult and can be morally dangerous work – presumably our normative assessments should reflect this.”

En nackdel med att röra sig från det abstrakta till det kontextuella är, förstås, att våra slutsatser blir mindre generaliserbara. Å andra sidan ger den kontextuella analysen bättre vägledning för politisk handling, just för att den tar hänsyn till alla de komplicerade faktorer och osäkerheter som verkliga politiska aktörer ställs inför inom faktiska politiska strukturer.

”Until we understand the conditions faced by particular social locations, it is impossible to recognize how we respond as moral actors using the limited tools available to us. These responses are likely to be piecemeal, contextual, and strategy-sensitive – responses that reflect our limited capacities to produce outcomes in tension with overarching structures of power and discourse. But we have no way to avoid this in any case – despite occasional dreams, normative theorists are not masters of the world and will never be made so.” (14)

För all del, även den kontextualiserade analysen kan missbrukas för politiska syften, men risken är mindre:

”If we focus on detail-rich examinations of particular political circumstances, there is much more limited room for such slippages to be activated – we will often know what we are talking about with some specificity, and will often be called upon to think carefully through the balancing of different kinds of human goods, rather than to deal in grand principles that ultimately commit us to far less determinate political conclusions than we wish to imagine.” (14)

”Ultimately, the goal of normative theorizing is to help ourselves and those who read our work to better navigate the social world. If we are unavoidably caught within webs of power-laden discourse, we will often become complicit in injustice despite ourselves … If we train ourselves and help others to look specifically at existing structures of power before making moral judgments, however, both we and they will have better chances to learn to navigate these structures effectively. … as normative theorists, our goal should be to contribute to a better world rather than to pursue mere intellectual curiosity.”

Så varför fortsätter vi att producera politisk filosofi av det abstrakta, föga användbara slaget? Dels finns det incitamentsstrukturer i akademin som premierar abstrakt politisk teori, dels är många av oss genuint intresserade av att lösa intellektuella pussel snarare än att förändra världen.

Men kan det inte ändå vara så att vårt idoga idealteoretiska pusselläggande i det långa, aggregerade loppet leder till social förändring? Hendrix är tveksam – hur många av de senaste två århundradenas sociala framsteg har sitt ursprung i akademisk politisk teori? Och inte heller argumentet att vi behöver ideal teori – som en vision av det perfekt rättvisa samhället – för att veta vart vi ska ta oss, köper han:

”We live in social systems constituted throughout by relations of power, and these relations shape our thought at very deep levels. Hoping to escape these limits by fleeing further into our intellectual frameworks themselves seem to me precisely the wrong solution.”

Noter

1. Burke A. Hendrix: ”Political theorists as dangerous social actors.” Critical Review of International Social and Political Philosophy, iFirst 2010, 1-21.