@Jimmy: Pettit/Skinner-republikanerna är överallt just nu, tycks det – svårt att hänga med i svängarna… I somt, men långt ifrån allt, skulle de kunna kritisera det rawlska paradigmet på grunder snarlika de nya politiska realisterna. Samtidigt kritiserar en del realister republikanerna för att göra en alltför liberal-idealistisk, och inte nog realistisk, omformulering av den republikanska traditionen.

Ett skäl till att sådana direktöversättningar, analogier och metaforer inte fungerar är att den politiska domänen är kvalitativt annorlunda, en skillnad som bland annat består i förekomsten av kollektivt tvång. Och att förneka att politik inbegriper kollektivt tvång borde förstås, IMHO, vara det mer kontroversiella påståendet: ”No liberal ever forgets that government means coercion” — i Rawls och den rawlska approachen (i allra vidaste mening) tycks ingå just att glömma det.

Och apropå det kantska i Berlin — låter intressant. Ägnade förmiddagen åt Geuss, som i ’Liberalism and its discontents’ beskriver ironin i att det rawlska projektet har lyckats göra Kant till ett skyddshelgon för liberaler (även om han också, förstås, hävdar att Rawls är mer Hegel än Kant), när för-rawlska liberaler upp till och med Berlin såg Kant som en ärke-antiliberal. Här kan man uppenbarligen göra många spännande läsningar, men jag kan för lite om både Kant och Berlin för att ge mig in i den diskussionen.

Och jag instämmer; Sen och hans kritik av Rawls är intressant, även om jag aldrig gått i gång på capabilities-köret (LD lever och frodas, alltså? Vilken hopplös webbplats! Gammelpartier och nya medier; never shall the twain meet.). Mer om det en annan gång, förhoppningsvis.

Angående politiken som en egen domän så kan man tänka på Isaiah Berlin. Han uttrycker ibland ståndpunkten att ’politics is applied ethics’, men i ’Political Ideas in the Romantic Age’ inleder han med följande:

”The central issue of political philosophy is the question ’Why should any man obey any other man or body of men?’ — or (what amounts to the same in the final analysis) ’Why should any man or body of men ever interfere with other men?’ ”(s. 17) ”[At] the heart of political philosophy proper is the problem of obedience.” (s. 19)

Om ’obedience’ är ’the central quetsion’ så är the-ethics-first-view i politisk teori felaktig, för som Galston (2009, s.88) påpekar: ”obedience and coercion [. . .] are hardly the central question of individual morality”.

Galston anser för övrigt att Berlin försökte förena ett kantianskt synsätt med ”realism”. David undrade ”vad svaret blir på frågan om vad politisk filosofi skulle kunna vara förutom tillämpad etik/moralfilosofi”, dvs vad betyder ”realistisk” filosofi här? Följande anmärkning av Galston tror jag kan utgöra ett svar:

”[If] theorists discover moral principles by examining politics as a distinctive sphere of human activity, then political theory may well have a distinctive, though still recognizably moral, content that cannot be derived from non-political morality.”

Detta är åtminstone vad jag uppfattar vara vad Bernard Williams menar med realism. Geuss blev jag inte riktigt klok på utöver hans rent negativa poänger.

mvh,
Björn

Galston (2009), ’Isaiah Berlin’s Heterodox Liberalism’, The Review of Politics, vol. 71, s. 85-99.