Dessutom har bloggen Public Reason, ett måste i varje politiskteorinörds flödesläsare, en öppen studiecirkel på Sens senaste, The Idea of Justice (Belknap Press, 2009, ISBN: 978-0674036130). Sens idéer om hur vi kan jobba oss förbi det rawlska paradigmet får vi nog skäl att återkomma till.

Och i senaste CPT kopplar John Alexander samman Sens teori om förmågor med Pettits republikanism, en annan intressant utmanare till projektet.

Mycket skoj på läs/skriv-listan, alltså. (Ursäkta en göteborgare i exil, eftermiddagstrött på norsk smörgåslunsj, för den dåliga rubrikhumorn.)

Om den första trenden skriver Pål Veiden, försteamanuensis vid Högskolen i Oslo, ett inlägg i Aftenposten med tragikomiska exempel på hur den byråkratiska vattenskallen tillåtits växa till bristningsgränsen:

”Som mange sikkert har fått med seg, har andelen av dem som ikke sysler med undervisning og forskning ved våre høyskoler steget betraktelig. Forstå meg rett: jeg ser nødvendigheten av både sentralbord, renhold, kantine, administrative rutiner og økonomisk påpasselighet. Men byråkratiet har est utover sin kjernekompetanse. Både tallmessig og innholdsmessig overvelder det oss, med obligatoriske seminarer og meningsløse møter. […]

Det hjelper i alle fall ikke å la høyere utdanning bli ytterligere byråkratisert. Jeg tror følgende diagnose gjelder for alle høyskoler og universitet i Norge: Det hjelper ikke med flere møter, seminarer og utredninger. Noen må minne byråkratene om hva som er kjerneområdene innen høyere utdanning: Undervisning og forskning.

Alt annet bør bygges ned.”

Paradoxalt nog växer byråkratin bortom kontroll just som universitetsvärlden står inför en strukturomvandling som vi har sett på en rad andra områden. Det tektoniska skifte vi kallar internet kommer att drabba universitet liksom det har drabbat skivbolag, filmbolag, gammelmedier och gammelpartier. Och kanske med än större kraft, eftersom universiteten är än mer hierarkiska, monolitiska och monopolistiska.

Ironiskt nog torde den allt större organisatoriska apparat byråkraterna kontrollerar bli allt mindre relevant för universitetens kärnverksamheter — på samma sätt som en partiexpedition, och dess stencileringsapparat, ordförandeklubba, frankeringsapparat och medlemsmatrikel, inte längre är en teknisk förutsättning för att organisera ett politiskt parti.

Men samtidigt pågår en debatt om anställningsvillkoren i universitets- och högskolevärlden, där allt fler är tillfälligt anställda, vilket DN skriver om:

”Av 30.000 ansatte ved norske universiteter og høyskoler er 10.000 på midlertidige kontrakter. Vel halvparten av disse er såkalte rekrutteringsstillinger, det vil si stipendiater eller post-doc stillinger. Disse kategoriene er i sin natur midlertidige. Likevel står sektoren igjen med et snitt på mer enn 16 prosent midlertidig ansatte. Noen steder er tallene mye høyere, som for eksempel ved medisinsk fakultet ved NTNU der mer enn 40 prosent av de vitenskapelig ansatte utenom rekrutteringsstillingene er på midlertidige kontrakter.”

…vilket väl sammantaget talar för att forskare och lärare torde ha dåliga förutsättningar att gå till motoffensiv mot byråkraterna. Ska man hoppas på att de byråkratiska kolosserna kollapsar under sin egen vikt? Nå, det ser väl lika dystert ut, om inte värre, på andra sidan kölen.

William Galston liknar den nya politiska realismen vid en ”community stew, where everyone throws something different into the pot.”¹ Och även om vi inte kan definiera realismen i termer av essentiella karakteristika, är vissa ingredienser i grytan mer framträdande än andra.

En sådan ingrediens hämtar Galston från den brittiske filosofen Bernard Williams, som i en postum essäsamling särskiljer två sätt att se på politisk teori: Å ena sidan politiska moralister — utilitarister och rawlsianer, huvudsakligen — som hävdar moralens prioritet över politiken och ser politisk teori som tillämpad moralfilosofi; å andra sidan politiska realister, som ger större autonomi åt distinkt politiskt tänkande och ser politiken som en distinkt domän av mänsklig aktivitet. Ur realismen följer också ett annat sätt att se på liberalism: Williams hintar mot Judith Shklars ”the liberalism of fear”.²

Cambridge-filosofen Raymond Geuss utvecklar Williams poäng om relationen mellan politik och etik. Det finns två sätt att förstå påståendet ”politik är tillämpad etik”, skriver han i Philosophy and real politics:³

”Politics is a matter of human, and not merely mechanical, interaction between individuals, institutions, or groups. … Political actors are generally pursuing certain conceptions of the ’good,’ and acting in the light of what they take to be permissible. This is true despite the fact that most human agents most of the time are weak, easily distracted, deeply conflicted, and confused. … Acting in this way can perfectly reasonable be described as ’applying ethics,’ provided one understands that ’applying’ has very few similarities with giving a proof in Euclidean geometry or calculating the load-bearing capacities of a bridge, and is often more like the process of trying to survive in a free-for-all.”⁴

Så lyder vad Geuss gillande kallar den smärtstillande läsningen. Däremot, enligt etik-först-läsningen av påståendet att ”politik är tillämpad etik”:

we start thinking about the human social world by trying to get what is sometimes called an ’ideal theory’ of ethics. … This approach proposes that the way to proceed in ’ethics’ is to focus on a very few general principles … these principles are taken to be historically invariant, and studying ethics consists essentially in formulating them clearly, investigating the relations that exist between them, perhaps trying to give some kind of ’justification’ of at least some of them, and drawing conclusions from them about how people ought to act or live. … [This view] assumes that one can complete the work of ethics first, attaining an ideal theory of how we should act, and then in a second step, one can apply that ideal theory to the action of political agents.”⁵

Vad Geuss beskriver är alltså inte bara två motstridiga sätt att förstå politisk filosofi, utan också två motstridiga uppfattningar om vad dess objekt, politik, går ut på, även om han avfärdar tanken ”that one needs an antecedent ontological specification of a distinct domain called ’politics’”.⁶ Galston ger dock fyra illustrationer till hur de politiska realisterna föreställer sig det politiskas särart:

1. Tvång: Galston jämför realisternas syn på social koordinering med Aristoteles och Rawls, som båda skulle hålla med om att om inte samhällets medlemmar har något gemensamt så är politik, i motsats till krig, omöjligt. För Aristoteles är detta något en föreställning om det goda livet; för Rawls är det en gemensam rättviseuppfattning. Men politiska realister avfärdar båda positionerna. Rawls har delvis rätt, skulle de säga, eftersom vi inte kan förvänta oss att folk ska kunna enas om vad det goda livet är, men vi kan inte heller, skulle de tillägga, förvänta oss att folk kommer att enas om rättvisa heller: ”at the end of the day, coordination will require coercion or the threat of coercion.”⁷
2. Oenighet: Ett snarlikt sätt att särskilja det politiska erbjuder rättsfilosofen Jeremy Waldron, som kontrasterar Rawls’ humeska idé om rättvisans betingelser (dvs. att rättvisefrågor uppstår när människor interagerar under relativ resursknapphet) med politikens betingelser, vars substantiella kärna är djup oenighet. Waldron beskriver det rawlska projektet:
   

   ”as addressed to a politically uninteresting question, namely: ’What would institutions look like if they were designed by people who were already agreed on a set of principles of justice?’”

   Men om vi behöver politisk samordning just eftersom vi är djupt oeniga om rättviseprinciper och andra fundamentala politiska frågor, så är det svårt att se hur det rawlska projektets idealteori hjälper oss att utforma politiska institutioner.

3. Omdöme: Många politiska realister återuppväcker idén att politik är ett hantverk eller en färdighet. Geuss igen:
   

   ”Politics is a craft or a skill, and ought precisly not to be analysed, as Plato’s Socrates assumes, as the mastery of a set of principles or theories. … The successful exercise of this skill is often called ’political judgment’.”⁸

   Galston förstår påståendet att politik kräver omdöme som summan av två idéer: (1) ”In many domains of political life (not just politics), deciding what to do typically does not take the form of a practical syllogism,” till exempel i situationer när två värden eller plikter står i konflikt med varandra. (2) Vi kan inte reducera de saker vi måste väga in när vi utövar politiskt omdöme till skäl hämtade från andra domäner:

   ”Indeed, many reasons that are legitimate within their own sphere would be inappropriate as bases of political judgment. While saintly individuals may sometimes sacrifice themselves in the belief that fiat justitia, pereat mundus is the defining principle of true morality, political leaders must act on the basis of very different considerations.”⁹

   Det vill säga: Politiken skapar kvalitativt annorlunda utmaningar — och offentlig, politisk moral kan inte härledas per analogi eller metafor från privat, individuell moral.

4. Institutioner: Slutligen menar Galston att realisterna ofta tycker att politiska moralister missförstår institutioners roll i den politiska domänen. Politiska moralister ser institutioner enbart som medel för att realisera tidigare fastslagna principer och mål. Politiska realister, däremot, betonar att institutioner är politiska arenor där aktörer formulerar principer och mål. Dessutom kan institutionerna börja leva sitt eget liv, som deras founding fathers varken förutsåg eller avsåg, och delta i en process där ”public understandings of fundamental aims and principles mutate.”¹⁰ Institutioner förändras över tid och deras evolution är i sig en politisk process.¹¹ Att se institutioner som politiska och samtidigt avfärda moralens primat skulle kunna återuppväcka en politisk-teoretisk agenda som sysselsatte moderna klassiker från Machiavelli via Montesquieu till Mill, som allihop, för att tala med Philip Pettit:
   

   ”deal with how institutions should be ordered in the real world of parochial bias, limited resources, and institutional and psychological pathology … it is little short of scandalous that this area of work is hardly ever emulated by political philosophers today.”¹²

Därmed har vi kommit en bit på väg: Vi har med hjälp av Galston och Geuss utvecklat vad de nya politiska realisterna menar med den politiska domänens särart. Men det kan tyckas att vi har definierat den nya politiska realismen negativt: Den förnekar att politik är tillämpad etik och vill inte reducera politisk filosofi till tillämpad moralfilosofi. Men vad är dess positiva program? Vad vilja realisterna?

De frågorna får anstå till en annan dag.

Noter

1. William Galston, 2007: ”Realism in political theory”: ”Its charter members include: British theorists such Bernard Williams, Stuart Hampshire, John Dunn, Glen Newey, Richard Bellamy, Geoffrey Hawthorne, and John Gray, who are critical of what they regard as the moralism, legalism, and parochialism of American liberal theory; “left Nietzscheans,” mainly American, such as William Connolly and Bonnie Honig; Machiavellians such as Chantal Mouffe and (in a different register) Mark Philp, who appeal to Max Weber and Carl Schmitt as well as the Florentine himself; some scholars influenced by Quentin Skinner and the “Cambridge historical school”; Judith Shklar, and her many admirers who endorse her anti-utopian skepticism and claim that we should orient ourselves toward fear of the worst case rather than hope for the best; majoritarian democrats such as Jeremy Waldron who believe that American constitutionalism seeks, wrong and to some extent futilely, to diminish the scope and dignity of the eminently political legislative process; and finally, a small embattled band of American political scientists, Stephen Elkin chief among them, who are seized of the traditional concerns of political theory but believe that the Madisonian response to these concerns is far more relevant and useful to politics than is what they regard as the top-down theorizing of today’s academic liberalism.”
2. Bernard Williams, 2005: In the beginning was the deed: Realism and moralism in political argument, Princeton: Princeton UP.
3. Härligt med någon som vågar vägra e-post:

   ”Raymond Geuss is not himself on e-mail and does not respond to e-mails addressed to him c/o the Faculty Office. Please do not attempt to use the secretarial staff in the Faculty Office as an indirect e-mail conduit; such unsuccessful attempts will merely add to their work-load unnecessarily.”

   För den som vill ha en kortversion av boken intervjuade Philosophy bites nyligen Geuss — för övrigt en av få poddsändningar som fastnat i min Ipod. I sin viktorianska prydhet rödflaggar Itunes avsnittet där Angie Hobbs diskuterar Platons syn på erotisk kärlek.

4. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics, Princeton: Princeton UP, 2.
5. Geuss: 6ff.
6. Geuss: 23; jfr. Williams: 12.
7. Galston: 4.
8. Geuss: 97.
9. Galston: 5.
10. Galston: 6.
11. Här hör vi ekon från olika debatter i institutionell teori och demokratiteori under de senaste årtiondena.
12. Pettit citerad i Galston.

På senare år har en brokig skara politiska filosofer utmanat moralismen i mycket samtida politisk filosofi (åtminstone i dess anglo-amerikanska mainstream) och försökt formulera ett alternativt, mer realistiskt program.

Realisterna reagerar mot det projekt som John Rawls etablerade med A theory of justice (1971), som också inkluderar några av hans mest kända kritiker och filosofer med de mest varierande intressen, som Ronald Dworkin, Susan Okin och Robert Nozick. Vad de har gemensamt är inte så mycket ett sakinnehåll som en stil eller en metod – att göra politisk filosofi som är, enligt Andrea Sangiovanni:¹

1. Vägledande för politisk handling: En politisk filosof sysslar inte bara med fåtöljfilosofi, utan försöker ”engage our will as participants in the forms of life at stake.”²
2. Idealiserande: För det rawlska projektet är det avgörande att kunna skilja mellan ideal och icke-ideal teori. I idealteori formulerar vi principer för att styra ett samhälle där alla följer de principerna och vet att andra också gör så. Icke-ideal teori syftar däremot till att artikulera principer och regler som ska kunna vägleda beslutsfattande ”in circumstances – our own – in which there is only partial compliance with principles.”³ Och vad vi gör under våra verkliga omständigheter måste kunna rättfärdigas genom de principer vi utformar för ett idealt samhälle där vi kan ta för givet att alla efterlever dem. Om vi inte kan projicera ett perfekt rättvist samhälle, även om vi medger att det förmodligen aldrig kan uppnås, så skulle vår strävan efter förändring sakna mål, menar Rawls.
3. Moralisk: Det rawlska projektet ser också politisk filosofi som ”the study of political morality. … While non-moral values such as, for example, well-being or efficiency or prudence may enter into the justification of moral-political values, such as justice, they are never the conclusion of any particular bit of political theorizing.”⁴
4. Liberal: Projektets anhängare beskriver sig alla som liberaler, i termens vidaste och luddigaste betydelse. Och med Raymond Geuss, en realist kritisk mot det rawlska paradigmet, kan vi tillägga att de också är individualister, ”in that the precepts of ethics are thought to apply directly and in the first instance to human individuals.”⁵

En metod snarare än ett innehåll: En libertarian som Nozick och en radikal egalitarian som Gerald Cohen skulle hålla med varandra om få politiska sakfrågor, men de delar likväl i någon mening denna rawlska politisk-filosofiska metodologi.

På så sätt definierade det rawlska projektet ett Kuhnskt paradigm eller ett Lakatosianskt forskningsprogram: Det innehöll ett antal hårda kärnantaganden, ett skyddsbälte av hjälphypoteser och en heuristik, en verktygslåda för att lösa problem. Det utlovade också politiska filosofer en mängd spännande uppgifter och pussel att lösa, just när positivismens framfart och ideologiernas död avfört storslagna normativa frågor från samhällsvetenskapens agenda. Vidare ogiltigförklarade det rawlska projektet också tidigare etablerad kunskap och tidigare giltiga frågor: Geuss frågar hypotetiskt om för-rawlska liberaler skulle ha hållit med om något av projektets grundantaganden.

Således har också många framstående bidrag till den politiska filosofin de senaste 40 åren gått ut på att tinka med det rawlska paradigmet för att skydda det mot vederläggning, genom att göra det bättre rustat att ta verkliga, icke-ideala hänsyn på allvar:

”So some tinkering with Rawls’ comments about the family gives you liberal feminism (à la Okin, 1989), some tinkering with Rawls’ assumption about society being closed gives you global justice (à la Beitz, 1979), some tinkering with the assumption that all people fall within the normal range of functioning gives you an account of just health care (à la Daniels, 1995) and some tinkering with Rawls’ assumption that society is culturally homogenous gives you a liberal account of multiculturalism (à la Kymlicka, 1989).”⁶

Nu har vi emellertid nått punkten där nya hjälphypoteser inte skyddar projektets kärna, utan snarare skyndar på dess kollaps under sin egen vikt. Som Colin Farrelly uttrycker det:

”those inclined to defend Rawls must realize that the sheer volume of qualifications they make in defence of his theory itself constitutes a reason for rethinking the viability of Rawlsian justice. … despite all the tinkerings with Rawls’s theory … Rawls himself did not change (at least substantially) the content of the theory. … How can the principles of justice that are (arguably) appropriate in a scenario where concerns of patriarchy, global poverty, health care, multiculturalism and reasonable pluralism do not arise be the same principles of justice that are appropriate in a society where such concerns do arise? … I, for one, have finally thrown in the towel. In fact, I am willing to abandon ideal theorizing more generally in search of a new approach to distributive justice.”⁷

Så om vi håller fast vid den Kuhnska metaforen kansek det rawlska paradigmet har nått den kritiska fas som förebådar ett revolutionärt skifte. Sådana skiften handlar nu inte bara om rationell övertygelse – ett nytt paradigm lockar också forskare genom löften om nya, spännande problem att lösa och gåtor att utforska. För vem vill i dag göra karriär på att lägga till den N:te fotnoten till Rawls?

Och om problemet med det rawlska paradigmet är just dess idealism torde marken vara jämnad för en mer realistisk politisk filosofi. Men hur skulle ett sådant projekt se ut? Hur avancerar det bortom det rawlska? Och hur förhåller det sig till andra realismer och liberalismer vi har diskuterat på sistone?

Det får bli föremål för nästa inlägg. Dags för lunch.

Noter

1. Andrea Sangiovanni, 2009: ”Normative political theory: A flight from reality?”, 219–239 in Political thought and international relations: Variations on a realist theme, edited by D. Bell. Oxford: Oxford University Press.
2. Sangiovanni: 220
3. Sangiovanni: 221
4. Sangiovanni: 222. Fast jag är inte helt med på hur Sangiovanni skiljer på moraliska och icke-moraliska värden. Varför är rättvisa ett moraliskt värde men inte välmåga, effektivitet och klokhet? Poängen är nog snarare att det rawlska paradigmet menar sig kunna skilja moraliska värden från icke-moraliska, vilket också diskvalificerar vissa moralteorier. Som Sangiovanni skriver: ”The [rawlsian] project is also not understood to answer the question ’what is the best life for me (or us) to lead?’ Rather, it aims to tell us what moral constraints we should recognise in organizing our cooperation whatever the (non-moral) goals we have set ourselves.” (222).
5. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics, Princeton: Princeton UP, s. 7.
6. Colin Farrelly, 2007: ”Justice in ideal theory: A refutation”, Political Studies 55, 844–864, s. 847
7. Farrelly: 848

”Vi önskar att världen inte ska glömma honom. Att vår del av världen måste fortsätta att se honom”, säger Anne Oterholm, ordförande i Den norske Forfatterforeningen till NRK.no.

Priset ska varje år tilldelas en norsk eller utländsk författare som har utmärkt sig i arbetet för yttrandefrihet och tolerans i vidaste mening, skriver Forfatterforeningen på sin webbplats. Tidigare prisvinnare är bland andra den ryska journalisten Anna Politkovskaja, som mördades 2006, den israeliske författaren Amos Oz, Nobelpristagaren Wole Soyinka från Nigeria, den turkiske författaren Yaser Kemal och den kubanske skribenten Normando Gonzales Hernandez.

”Han har varit kritisk till regimen i Eritrea, och det har han fått betala för och sitter fängslad för. Vi vet inte hur det går med honom nu, vi vet inte hur hans hälsotillstånd är. Men vi vet att han har varit ute ur fängelset och inlagd på sjukhus. Vi räknar med att det inte står så bra till med honom”, säger Oterholm till NRK.

Priset är på 200 000 norska kronor och delas ut 14 mars.

Under sin fångenskap har Dawit Isaak tidigare mottagit ett flertal priser och utmärkelser:

• Han tilldelades 2009 års Tucholskystipendium av Svenska Pen. Priset delas ut årligen till en person som har tystats av makthavarna.
• National Association of Black Journalists i USA tilldelade 2008 Dawit Isaak och nio andra fängslade journalister i Eritrea Percy Qoboza-priset.
• I november 2007 gav norska Dramatikerförbundet sitt solidaritetspris till Dawit Isaak och hans kollega från Setit, Fessehaye Yohannes, som befaras ha dött i fängelset.
• Tidigare har Dawit Isaak tilldelats Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne 2007, Örebro läns journalistdistrikts internationella pris 2004 och svenska Reportrar utan gränsers Pressfrihetspris 2003.
• Han har också nominerats till Europaparlamentets Sacharovpris 2009, till Årets journalist 2006 av internationella Reportrar utan gränser och till den brittiska yttrandefrihetstidskriften Index on Censorships pris till Hugo Youngs minne 2005.

Som vi skrivit tidigare:

Prisutdelningarna är ett sätt att uppmärksamma Dawit Isaaks och de andra fängslade journalisternas öde och sätta fokus på förtrycket i Eritrea.

Redan innan han fängslades i september 2001 var dock Dawit Isaak prisbelönt för sitt författarskap. För versdramat Bana, som gavs ut i Sverige 1988, vann han tre år i rad priser vid den eritreanska kulturfestivalen i Bologna, Italien.

”På punkt efter punkt har de borgerliga övergivit frihetligheten. Vi ser det i skolpolitiken, integrationspolitiken och på hela området övervakning kontra integritet. Det försonande drag av antietatism som kom med de gamla moderaterna kastades överbord i samma ögonblick som staten föll i moderata händer.

Nu är staten alltid att lita på, oavsett hur bisarra beslut försäkringskassan kommer med, eller hur mycket säkerhetstjänsterna eller polisiära internutredningar blir påkomna med att ljuga.”¹

En gammal realistisk insikt gör sig påmind, om hur det nationella intresset definierat i termer av makt tvingar sig på var och en som försöker utöva statsmannaskapets svåra konst. Kanske är det helt enkelt lättare att vara liberal om man inte sitter med statens våldsmonopol i händerna?

Noter

1. Dennis lägger till en relevant fotnot om staten:

   ”Själv tror jag förstås att det där med statens våldsmonopol fortfarande är relevant … Företag, familjer och andra sammanslutningar av människor har möjlighet till övermakt. Men lika stor möjlighet som staten? Det har jag svårt att se. … företag och familjer har aldrig så stor makt som när de får stöd i sitt maktutövande från just staten.”

Karl Palmås mappade ju vårt gubbslem i den västkustska akademikerbloggosfären, som byggde på med lite etnografi och resulterade i artikeln Follow the phlegm: Tracing the infinitesimal in male networks of power som guppar i poolen för öppen kollegiebedömning hos International Journal of Feminist Technoscience (jag tror att den som vill gärna får bidra med ett utlåtande). Länkarna mellan bloggarna gör att Kalle kan kartlägga hur ett homosocialt nätverk växer fram, men också hur just kartläggningen gör gubbslemmet självmedvetet, och samtidigt illustrera en del poänger från Gabriel Tarde, för vilka den gamle sociologen saknade dagens hårda metadata.

Sara Kjellberg, doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid LU, har mappat en större del av den akademiska bloggosfären och kör en kombo av innehållsanalys och nätverksanalys.¹ Även i Kjellbergs nätkarta finns ett tydligt gubbslem i mitten: Berghs betraktelser, Det perfekta tomrummet, 99, our 68, Digitalrights, Loci och Mothugg, även om Kjellberg inte gör någon poäng av just genusaspekten.

Noter

1. Sara Kjellberg: ”Blogs as Interfaces between Several Worlds: A Case Study of the Swedish Academic Blogosphere”, Human IT 10:3 (2009): 1–45, [svensk översättning].

”No, no, no. This is somebody else. This is a mis-use of my name.”

He added that “my email address is not publicly available,” which suggests that perhaps he didn’t quite understand what I was getting at.

Men han finns på Youtube. Tipstack: Mymarkup (och jacobchr).

”Staten ska absolut ställa krav på den högre utbildningen. Att den ska hålla hög vetenskaplig kvalitet och följa akademiska principer. Men staten ska inte styra över vad universitetet ska undervisa om. Så gör man i diktaturer. Regeringen har tidigare uttryckt att man vill ge högskolor och universitet större frihet genom den statliga utredningen ’Självständiga lärosäten’ även kallad ’Autonomiutredningen’. Utredningen blev dock en besvikelse och bland annat visade det sig att den största effekten blev att högskolans styrelse får mer makt på bekostnad av forskare, lärare och studenter. Gårdagens utspel visar att man nu också fullständigt struntar i den akademiska friheten.”

…vilket får mig att tänka på det där tipset jag gav till Lasse Leijonborg strax innan han blev Tobbes företrädare. Då som nu:

”Det är liksom en av charmerna med att vara liberal: Man vill inte lägga näsan i blöt precis överallt.”

Tycks som att tendensen går i motsatt riktning. Nästa steg blir förmodligen att förbjuda tuggummi och keps i universitetens lärosalarna och att ge lektorerna befogenhet att beslagta mobiltelefoner.

För den som vill kommentera tokerierna har Krattan just startat en gruppblogg tillsammans med Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag och Jan Björklund, med benäget bistånd av de kreativa partihacktivisterna på Att dricka liberalt.

Och apropå vad som försiggår på våra universitet, missa inte svensk statsvetenskaps skarpaste skägg, Andreas Johansson-Heinö: ”Demirbag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen”:

”Förslag om särbehandling av den sort som Sayed luftar är faktiskt ganska ovanliga, i synnerhet i juridiska sammanhang, och möts vanligen av ett kompakt motstånd. Den övergripande trenden är snarare att Sverige, liksom de flesta europeiska länder som under 1970- och 1980-talen införde en mångkulturalistisk politik, har backat från denna linje. Inom forskningen talas idag snarare om assimileringens återkomst när man ska sammanfattande aktuella politiska trender.

Visst, identitetspolitiken är på sina håll en realitet, ofta med negativa resultat. Och Masoud Kamali och Stefan Jonsson har sina anhängare inom enklaver av akademin och kulturjournalistiken. Men något större hot utgör inte mångkulturalister.”

Noter

1. Se också Yttrandefrihet, ftw i samma ärende.

Resultatet: Dyrare böcker, mindre utbud. Fast de importerade, engelskspråkiga böckerna tycks relativt prisvärda. I Sverige vill författarförbundet återinföra fasta bokpriser för att skydda branschen och författarna — gissningsvis mot den demokratiserande revolution boktryckarkonsten just nu genomgår.

Min bloggande granne Sovjetstaten lägger till en tidsresa i mataffären: Norska livsmedelsaffärer betraktar mozzarella, bechamelsås och andra ursvenska stapelfödor som exotiska kulinariska delikatesser.

Å andra sidan: Medan svenskar just håller på att vänja sig vid friheten i att kunna köpa huvudvärkstabletter i matbutiken har Norge sedan nio år avreglerat apoteksbranschen, med bättre tillgänglighet som följd.

På det hela taget vet jag inte om jämförelsen är till Sveriges eller Norges fördel.

Men jag vill göra en annan poäng: Årtionden av storsvensk normspridning har gett Sverige (mer än sina nordiska grannar) en laddad, symbolisk roll i politiska debatter runt om i Europa, en roll som inte svarar mot landets obetydliga storlek.

Men det ligger i propagandans natur att den inte speglar verkligheten. (Jämför den bortglömda revolutionen: Svenskt demokratibistånd exporterar en historieförvanskning.)

Vad både liberaler och deras motståndare i dessa debatter ofta missar är att Sverige på många punkter är ett av Europas mest marknadsliberala länder.¹

Och det är en bra sak, alltså, för vilken svenska sossar borde få mer kredd.

Noter

1. Gissar att det rimmar någotsånär med Berghs tes, men jag har tyvärr inte läst boken — än.