Liksom de två tidigare verkstäderna i Oslo och Berlin har även denna en interdisciplinär inriktning mot folkrätt, statsvetenskap/internationella relationer och politisk filosofi. Vi kommer att spika våra keynotes under december, så håll frekvensen.

(Om man nu kan kalla det ett upplopp.) En septemberkväll 1982 samlar sig ungdomar på Fridhemsplan:

”Niemand wußte, woher sie kamen, und was sie vorhatten. Es gab nichts, wofür oder wogegen sie demonstriert hätten. Sie waren einfach da” (18)

När uppåt tusen personer anslutit börjar folkmassan röra sig planlöst i riktning mot Rålambshovsparken. Efter en halvtimme är polisen på plats, femtio man med piketbussar, batonger och hundar.

”Im Nu verwandelte sich die friedliche Szene in ein bedrohliches Gegeneinander. Die Einsatzleitung hatte es darauf abgesehen, die Jugendlichen auseinanderzutreiben. Die Polizisten schlugen auf einzelne Leute ein, die Hunde wurden unruhig, es gab Beulen und zerrissene Kleider. Dann flogen die ersten Steine. Nach drei Stunden lag der nächtliche Park wieder still und menschenleer da.”

Anledningen till sammanstötningen var, skriver Enzensberger:

”eine soziale Erfindung ersten Ranges. Ein paar kluge Kids hatten entdeckt, daß das öffentliche Telefonnetz eine interessante technische Lücke aufwies: wer die Nummern einer gewissen Zahl von gesperrten Anschlüssen wählte, konnte mit jedem andern Teilnehmer sprechen, der das gleiche tat. Die betreffenden Telefonnummern gingen an den Stockholmer Schulen wie ein Lauffeuer um, und es entstand eine enorme, spontane Konferenzschaltung. Ein neues Massenmedium war geboren: der ’heiße Draht’. Intelligenter kann man moderne Kommunikationstechniken kaum anwenden.”

Men istället för att få Stockholms stads kulturpris, fick ungdomarna möta piketpolisens batonger (”Wozu hat man schließlich eine Hundestaffel?”). Och i den beskedliga kritik som efteråt riktades mot polisens agerande nämnde ingen en gång att ungdomarna inte gjort något annat än att praktisera sin grundlagsskyddade rätt till församlingsfrihet. Vad var egentligen deras brott?

”Am Rålambshovspark ging es nicht um illegale Hausbesetzungen; es gab weder vermummte Köpfe, noch Molotow-Cocktails, nur ein paar hundert junge Leute, die sich ein bißchen unterhalten wollten.

Ihr verbrechen bestand einfach darin, daß sie zu diesem Zweck keine von den dafür zuständigen Institutionen in Anspruch nahm. Hätten sie sich an die richtige Stelle gewandt, mit der Bitte, einen Treffpunkt für ziellose, motivationsschwache, anomische Jugendliche zu organisieren, so wäre man ihnen nicht mit Polizeiknüppeln, sondern mit Subventionen entgegengekommen. Scharen von Sozialarbeitern, Betreuern und Animateuren hätten sich in Marsch gesetzt, um ihnen zu einer sozial erwünschten Form der Kommunikation zu verhelfen.” (20)

Aktionen, reaktionen och analysen påminner för övrigt om vad journalisten Örjan Svedberg skriver om folkfesterna och ockupationen av Victoriateatern i Malmö årtiondet innan, där stadens etablissemang försökte kväsa all form av organisering som inte gick genom ABF och de befintliga institutionerna.

Som ett brev på posten en vecka senare förkunnade Televerket i en offentlig kommuniké att Heta linjen institutionaliserats, om än med vissa begränsningar.

”Die Logik der staatlichen Intervention ist vollkommen klar: erst der Knüppel, dann die Mohrrübe. Die soziale Phantasie der Jugendlichen, ihre Selbsttätigkeit soll in einer Art von Zangenbewegung erstickt werden: einerseits durch Unterdrückung, andererseits durch Verstaatlichung. Die Freiheit, sich zu bewegen und miteinander zu sprechen, die sich ein paar hundert junge Stockholmer genommen haben, erscheint den Polizisten ebenso wie den Fürsorgern als eine Eigenmächtigkeit, die nicht geduldet werden kann.” (21)

If you can’t beat them, incorporate them. För Enzensberger illustrerar Heta linjen-tumultet och efterspelet en central tes om den svenska ämbetsmannastaten som vill alla väl och därför åtnjuter medborgarnas orubbliga förtroende, därför blir moraliskt immun. Därigenom lägger den institutionella apparaten beslag inte bara på merparten av medborgarnas inkomst, utan också på deras moraliska värden – byråkratin svarar för solidaritet, jämlikhet, skydd och hjälp.

Men 30 år senare tycks händelsen i Rålambshovsparken minst lika intressant som exempel på nätpolitiska aktioner – och maktens reaktioner – långt innan begrepp som flashmobs, phreaking, hacktivism, sociala medier eller för den delen nätpolitik blev till allmängods i svenska språket.

Enzensbergers essä lär vi få anledning att återkomma till.

Noter

1. Enzensberger, Hans Magnus. Ach Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern. Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1989.

På den tiden bodde jag i ett gräsligt kollektiv vid Vasaplatsen och hade precis börjat min tredje sommar som ledarskribent på GT, som då höll till nere vid Järntorget. Således befann jag mig mitt i smeten. Som ledarredaktionens cykelkorrespondent bland demonstrationer och jippon på stan upplevde jag kravallerna på nära håll — även efter att jag på förmiddagen den 15 juni låst fast min cykel i hörnet till Stadsteatern på Götaplatsen, där en arg polisman slog sönder den under slaget mot det svarta blocket.

Här är de texter jag skrev före, under och efter EU-toppmötet. Jag vet inte om jag fortfarande står för allt jag tyckte då eller om det nödvändigtvis hänger samman.

En sak tar jag i alla fall tillbaka: Att jag liknade Attac vid IT-bubblan. Med tio år i backspegeln kan vi i alla fall dra en säker slutsats: Birgersson förändrade svensk politik mer än Attac gjorde — vad vi nu än tycker om hur det borde varit.

• Bara bakar inget budskap 2001-05-06
• Bättre välkomna än mota protestvänstern 2001-05-12
• 1-0 till regeringen 2001-06-14
• Vilket bakslag! 2001-06-15
• Kör hårt, Johan! 2001-06-18
• Fritt Forum varje år 2001-06-19
• En svensk polis tiger 2001-06-22
• Varför kastade Dieter? 2001-07-10
• Mycket snack från Attac 2001-08-07
• Lägg av, Hannes 2001-12-14
• Inte bara ros till polisen 2001-10-05
• Ett dyrt kalas 2002-02-07
• Vilket klipp 2002-05-27
• Lagens långa arm 2002-06-04
• Ett tungt ansvar 2002-07-11

Läs även andra bloggares åsikter om EU-toppmötet, Göteborgskravallerna, Göteborg 2001

• ”fantastiskt manifest! längtar efter att gå till jobbet i morgon.”
• ”MYCKET lyckat!” ”måste ju bli legendarisk.”
• ”Detta är genialt, jag älskar det. Ett manifest för den moderna statsvetenskapen”
• ”Många kloka ord, rekommenderas! (Även om jag inte förstår varför alla förväntas sträva efter att vara så glada hela tiden…)”
• ”Bli en bättre och gladare statsvetare. Läs ’Manifest för den glada statsvetenskapen’”
• ”Hear, hear” ”Kunde inte sagt det bättre själv! :-)”
• Tänkvärt manifest
• ”jag delar gener med en av författarna. Och är en gladare (och stoltare) statsvetare både på grund av det och av själva manifestet.”
• ”Ett fullständigt fantastiskt manifest! Man blir lycklig.” ”Såhär vill jag forska och tänka! Heja på, Anders och Johan!”
• ”Älskar den! Och det mesta gäller också för humanister.”
• ”gillar punkt 34 speciellt … ;-)”
• ”Stort stort tack för er glada statsvetenskap, mycket inspirerande!”
• ”Läser ’Manifest för den glada statsvetenskapen’. Känner för att komplicera dess maningar att lämna kammaren till förmån för konferensen.”
• ”läser ’Manifest för den glada statsvetenskapen’ och imponeras av visdomen i bekantskapskretsen. Inspirerande!”

Vi lapar i oss, för få saker gör en statsvetare så glad som när någon gillar det hän skriver.

Och vi ber på förhand om ursäkt för en gräsligt gubbtung lista: Kommentarsfältet är öppet för tips som kan bättra på könsbalansen!

• En bra lärobok är David Leopold & Marc Stears (red.) Political theory: Methods and approaches (Oxford University Press 2008). Som grundböcker på svenska finns Ludvig Beckmans Grundbok i idéanalys: De kritiska studiet av politiska texter och idéer (Santérus 2005), som innehåller ett kapitel om idékritik, och Björn Baderstens Normativ metod: Att studera det önskvärda (Studentlitteratur 2006).
• Många politiska filosofer och teoretiker utgår från reflektiv jämvikt, en metod som går ut på att eftersträva koherens mellan moraliska intuitioner, rättviseprinciper och teoretiska överväganden, där målet är att reducera motstridigheten mellan olika slags uppfattningar vi hyser i normativa spörsmål.
  • Cohen, G. A. 2003. “Facts and Principles.” Philosophy & Public Affairs 31(3): 211-245.
  • Daniels, Norman. 1996. Justice and Justification: Reflective Equilibrium in Theory and Practice. Cambridge: Cambridge University Press.
  • Daniels, Norman. 2003. “Reflective Equilibrium.” Stanford Encyclopedia of Philosophy.
  • Knight, Carl. 2006. “The Method of Reflective Equilibrium: Wide, Radical, Fallible, Plausible.” Philosophical Papers 35(2): 205-229.
  • Nielsen, Kai. 1994. “Methods of ethics: Wide reflective equilibrium and a kind of consequentialism.” Journal of Social Philosophy 25(2): 57-72.
  • Singer, Peter. 2005. “Ethics and intuitions.” The Journal of Ethics 9: 331-352.
• Somliga ifrågasätter om reflektivt ekvilibrium verkligen är en metod — och om folk faktiskt tillämpar den så systematiskt som de påstår. En innehållsanalys av artiklar som säger sig använda ’reflektivt ekvilibrium’ drar slutsatsen att det är lite si och så med just metoden för att inkorporera empirisk kunskap:
  • Doorn, Neelke. 2009. “Applying Rawlsian Approaches to Resolve Ethical Issues: Inventory and Setting of a Research Agenda.” Journal of Business Ethics 91(1): 127-143.
• En variant på temat är den pragmatiska jämvikt Archon Fung föreslagit som en metod för att analysera demokratimodeller. Dels bygger den inte på den lite problematiska idén om moraliska intuitioner, dels bygger den explicit in institutionella förslag och empiriska konsekvenser i analysen, dvs försöker integrera empirisk statsvetenskap i den normativa analysen. Borde vara tillämpbart bortom demokratimodeller:
  • Fung, Archon. 2007. “Democratic theory and political science: A pragmatic method of constructive engagement.” American Political Science Review 101(3): 443-458.
• En besläktad debatt under senare år handlar om relationen mellan ideal och icke-ideal teori — en metoddebatt så till vida att den handlar om hur vi bör göra normativ politisk teori. I vilken mån bör man, till exempel, ta hänsyn till fakta, kontext, kostnader och mänsklig felbarhet när man tillämpar principer utformade i ideal teori, där allas följer principerna och vet att andra gör detsamma, efter förhållanden så icke-ideala som våra här och nu? Och behöver vi egentligen alls ideal teori för att kunna säga något om vad vi bör göra?
  • Valentini, Laura. 2009. “On the Apparent Paradox of Ideal Theory.” Journal of Political Philosophy 17(3): 332-355.
  • Farrelly, C. 2007. “Justice in ideal theory: A refutation.” Political Studies 55(4): 844-864.
  • Hendrix, Burke. 2010. “Political theorists as dangerous social actors.” Critical Review of International Social and Political Philosophy: 1-21.
  • Sangiovanni, Andrea. 2009. “Normative political theory: A flight from reality?” In Political thought and international relations: Variations on a realist theme, Oxford: Oxford University Press, p. 219-239.
  • Sen, A. 2006. “What do we want from a theory of justice?” Journal of Philosophy 103(5): 215-238.
• Ytterligare en närliggande debatt handlar om realiserbarhet: Skulle de ideal, som en normativ analys resulterar i, kunna förverkligas? Här delar vi gärna upp realiserbarhet i görlighet (feasibility) och stabilitet: Görlighet handlar om huvurida vi skulle kunna förverkliga idealet, medan stabilitet handlar om huruvida ett normativt ideal, om det förverkligades, skulle kunna få individer att handla så att idealet upprätthålls. Medan till exempel Kant talar om statskonstens problem som den enkla frågan att skapa institutioner som skulle få till och med ett folk av djävlar att eftersträva det gemensamma bästa, om bara de hade förnuft, fiskar till exempel Rawls efter mer än ett sådant modus vivendi: En rättvis ordning ska ingjuta i medborgaren en motivation att handla utifrån rättviseprinciperna (stabilitet av rätt skäl).
  • Lægaard, Sune. 2006. “Feasibility and stability in normative political philosophy: The case of liberal nationalism.” Ethical Theory and Moral Practice 9(4): 399-416.
  • Mason, Andrew. 2004. “Just Constraints.” British Journal of Political Science 34(2): 251-268.
• Annorlunda uttryckt, hur realistisk bör man vara när man gör normativ politisk teori? Vi har tidigare skrivit en del om de politiska realisterna som definierar sig i opposition till vad de menar är en dominerande politisk moralism. Just för att de stretar på i misshällighetens motvind bjuder de ibland på upplysande reflektioner över olika metoder eller stilar för att göra politisk teori, även om den politiska realismen inte erbjuder mycket till positivt forskningsprogram i sig:
  • Geuss, Raymond. 2008. Philosophy and real politics. Princeton: Princeton University Press.
  • Waldron, Jeremy. 2001. Law and disagreement. Oxford: Oxford University Press.
  • Williams, Bernard. 2008. In the beginning was the deed: Realism and moralism in political argument. Princeton: Princeton University Press.
• Slutligen handlar också debatten om den politiska teorins existensberättigande som statsvetenskaplig delgren i någon mån om vad som skiljer bra från dålig politisk teori.
  • Rehfeld, Andrew. 2010. “Offensive Political Theory.” Perspectives on Politics 8(02): 465-486.
  • Kaufman-Osborn, T. V. 2010. “Political Theory as Profession and as Subfield?” Political Research Quarterly 63(3): 655-673.

Bättre förslag?

• Demokratiteoretikern David Held vid London School of Economics and Political Science, fann det bäst att förklara hur hans student Saif al-Islam al-Gaddafi, son till Moammar Gaddafi, fått en doktorsgrad vid LSE och donerat 1,5 miljoner brittiska pund till den Global Governance Research Unit vid LSE som Held leder.
• Demokratiteoretikern Benjamin Barber och ekonomen Hernando de Soto Polar ingår båda i styrelsen för Gaddafi International Foundation for Charity Associations (GICDF), som leds av — just det — Saif al-Islam al-Gaddafi. Barber lämnade styrelsen i förra veckan och gav en kommentar i Huffington Post.
• Statsvetaren Robert Putnam berättar nu vad han gjorde, och vad han fick betalt, när han drack te med Gaddafi i ett tält i den libyska öknen 2007.
• Sociologen Anthony Giddens, också han vid LSE, påstod 2007 att Libyen, under Gadaffis styre, skulle kunna bli Nordafrikas Norge. Har han gjort avbön än?

Att uppburna intellektuella och akademiker faller för despotiska regimer är förvisso inget nytt. Men varför har just dessa akademiska popstjärnor valt att bli en del av Gaddafis entourage? Möjligen handlar det om pengar — 1,5 miljoner pund är förstås svårt att tacka nej till. Möjligen handlar det också om just ett slags akademiska popstjärnemanér — att sola sig i glansen av politiska makthavare, även mer excentriska furstar med, milt uttryckt, tvivelaktigt rykte.

Men jag undrar om det inte finns något mer som förklarar Gaddafi-regimens lockelse på dessa akademiker. Åtminstone Putnam, Barber och Held förenas av att de är missnöjda med hur den representativa, liberala demokratin fungerar i moderna, västerländska samhällen, och av att de tror sig ha ett bättre, mer genuint demokratiskt alternativ på lager.

• Putnam blev ett stort namn på 1990-talet med sin tes om det sociala kapitalet och sina varningar för att folk som tittar mycket på tv, bowlar på egen hand och pendlar till jobbet undergräver demokratin, eller hur det nu var.
• Barber gjorde sig känd för sin kritik av den representativa liberala demokratin som bygger på individuella rättigheter och förordar istället en stark deltagardemokrati — strong democracy.
• Held, slutligen, har gjort sig känd som förespråkare av kosmopolitisk demokrati: Idén att globaliseringen har gjort nationalstaten överspelad och att den liberala demokratin, organiserad på nationalstatsnivå, därför måste ersättas med globala demokratiska institutioner.

Det var länge sedan jag läste Putnam och Barber, men as it happens är David Held en av huvudpersonerna i min doktorsavhandling, och en av de saker jag diskuterar är hur han tycks förkasta den reellt existerande demokratin och dess politiska ledare.¹

Eftersom Held hävdar att globaliseringen gjort den suveräna, territoriella nationalstaten överspelad är en avgörande fråga hur världen kan åstadkomma de transnationella demokratiska institutioner som Held menar måste till för att kunna hantera dagens globala politiska problem. I de långsiktiga målen ingår att samla all militärmakt under ett reformerat FN, att göra om folkrätten till ett globalt kosmopolitiskt rättsväsende, att samköra alla globala institutioner för ekonomisk styrning, som IMF, Världsbanken och WTO, att skapa en global välfärdsstat, samt, förstås, att skapa en rad olika former för demokratiskt deltagande och inflytande.

En ganska maffig reformagenda, kan tyckas. Bortsett från frågan huruvida en sådan global ordning skulle vara önskvärd, hur skulle världen kunna nå dit? På 1990-talet hävdade Held ett avantgarde av demokratier skulle gå samman och skapa transnationella institutioner, som till exempel en oberoende, direktvald ”assembly of democratic peoples”.

Avantgardet skulle ledas av de demokratiska stater och civilsamhällen

”that are able to muster the necessary political judgment and to learn how political practices and institutions must change and adapt in the new regional and global circumstances.”

Därmed, hävdade han, skulle även ledare i icke-demokratiska stater inse att de måste införa demokrati för att återfå legitimiteten inför sina egna befolkningar. De globala reformerna hänger alltså på om dessa politiska aktörer har den kognitiva förmågan att inse vad som krävs av dem.

Nu tycks ju inte staternas ledare, vare sig i demokratier eller icke-demokratier, ha varit så pigga på att ta Held på orden. Under 00-talet tycks Held allt mer ha kommit att misstro statsmännens förmåga och villighet att göra vad han anser att de måste.

En del av skulden lägger han på den liberala internationella ordningen: ”liberal thinking” bortser från hur statssystemet skapar externaliteter och den liberala internationella ordningen ”förbiser” växande globala klyftor. Man kanske kan förstå det som ett fall av falskt medvetande – Helds fellow globaliseringsteoretiker Ulrich Beck talar om idén att vi lever i en värld av nationalstater just som ett false apriori. Samtidigt har problemen blivit värre: Staterna måste välja ”reform now”, annars kommer världsordning att stå inför en ödesdiger ”apocalypse soon”.

Held tycks också ha insett att demokrati inom stater faktiskt kan utgöra ett hinder för demokrati på global nivå. Till och med — eller rättare sagt: i synnerhet — demokratiska stater har visat sig vara svåra att övertyga om att göra vad Held menar de bör och måste. Därför har han kommit att bli allt mer besviken på staternas ledare:

”the political leaders of a state-based polity, even a liberal democracy, tend to be so arrogant and selfish that they pay little attention to global and transnational problems.”

Ja, demokrati på stat-nivå förvärrar faktiskt problemet med politisk arrogans, menar Held, eftersom statsmän nu hävdar sig agera med folkets, sina väljares, legitimerande mandat:

”in the transition from prince to prime minister or president, from unelected governors to elected governors, from the aristocratic few to the democratic many, political arrogance has been reinforced by the claim of political elites to derive their support from that most vigorous source of power — the demos.” (Held 2002)

I min avhandling försöker jag visa på det paradoxala och bedrägliga i Helds vision om den globala politiska ordningen. För det första ligger det ett antiklimax i att komma från en teori om globalisering som, i den mån den över huvud taget påstår något falsifierbart, utgår ifrån att staternas suveränitet undermineras, som dessutom bekänner sig till demokratiska procedurer och kosmopolitisk individualism, för att landa i att global politisk reform kokar ned till att statsmän, så arroganta, okunniga och själviska de nu är, ska inse det rätta och handla därefter.

För det andra avslöjar det ett förakt för den reellt existerande demokratin. Men med alla dess fel och brister är den den demokrati vi har, och det vore nog oklokt att ge upp den i utbyte mot Helds löfte om en perfekt demokrati i global skala, som ska kunna lösa alla politiska problem vi brottas med i dag. I synnerhet som Held inte presenterar några argument för hur den kosmopolitiska demokratin skulle kunna framskapa ledare som är mindre arroganta, själviska och okunniga än dagens.

Överlag anar man att Held utgår ifrån att den som inte håller med honom om vilka problem och lösningar som är de rätta är just okunnig, självisk och arrogant — snarare än bara av en annan åsikt. Det är knappast en god utgångspunkt för en demokratiteori, men det förklarar kanske varför Held tycks så missnöjd över att världens ledare inte lyssnar på honom, inte gör som han säger.

Fann han månne en mer lyssnande, osjälvisk och insiktsfull ledare i Saif al-Islam al-Gaddafi?

Noter

1. Karlsson, Johan. 2008. Democrats without borders: A critique of transnational democracy. Gothenburg: University of Gothenburg. <http://gupea.ub.gu.se/dspace/handle/2077/18348>. Se kapitel fem för källhänvisningar. Vill du ha ett exemplar? Sänd mig namn och adress!

Deras tes är att staternas rättstradition — civil law, common law och islamic law — påverkar hur de förhåller sig till ICJ, utifrån en teori om att internationell rättskipning underlättar samarbete bland annat genom att konstruera fokuspunkter och signalera information. Deras empiriska analys visar bland annat att civil law-stater är mer benägna än de andra att acceptera ICJ’s jurisdiktion.

Artikeln visar på fruktbarheten i att kombinera rättsvetenskaplig kunskap med samhällsvetenskapliga teorier och metoder. Några funderingar, dock, rör deras teori, som, för det första, tycks bygga på en bedräglig domestic analogy: Att en stats inhemska rättsprinciper också är dess internationella. Måste det vara så?

P&M nickar till liberal preferensteori, som  i sina olika varianter utgår ifrån att staters inhemska egenskaper påverkar deras internationella beteende: att staters politiska institutioner (republikansk liberalism), deras ekonomiska strukturer (handelsliberalism) och deras kulturella värdesystem (ideationell liberalism) påverkar hur de beter sig på den internationella arenan. Man kan läsa P&M som en fjärde liberal hypotes om rättslig liberalism: Statens inhemska juridiska traditioner och institutioner påverkar dess beteende i internationella rättsinstitutioner. Inte så dumt.

Artikeln tycks emellertid bygga på att översättningen från inrikes till utrikes — från inhemsk rättstradition till utrikespolitisk rättspreferens — sker per analogi: Så som i staten, så ock i det internationella. Men till skillnad från dess mindre sofistikerade föregångare utgår liberal preferensteori inte från att inhemska ekonomiska, politiska och kulturella strukturer per automatik översätts i en analog internationell preferens.

Stabila demokratier kan t ex antas vara mer skeptiska mot oberoende internationella människorättsdomstolar än vad nyblivna demokratier är, som vill gardera sig mot inhemsk reaktionism. Eller, som ett annat exempel, ta det socialdemokratiska Sverige: koordinerad marknadsekonomi på hemmaplan, frihandelsvurm på bortaplan — där det ena mycket väl kan tänkas följa av det andra. På samma sätt kan man förstås inte ta för givet att en stats inhemska rättsnormer (stare decisis, bona fides, pacta sunt servanda) direktöversätts till en motsvarande folkrättslig preferens i utrikespolitiken.

P&M anför t ex skillnaden i kontraktsrätt mellan de tre systemen, och hävdar sedan att ”The same contractual design should carry over from the domestic to the international realm” och ”there are significant institutional differences between civil, common, and Islamic law systems that influence both the frequency and design of interstate contracts.”

Men hur sker den påverkan? Varför, exempelvis, skulle en stats idéer om hur folkrättsliga avtal bör se ut följa direkt från dess inhemska tradition för civilrättsliga avtal? Det närmsta M&P kommer en mekanism som kan förklara hur översättningen från inhemskt rättssystem till folkrättslig preferens är påståendet att ”most interstate contracts are governed by a variety of legal principles and are often negotiated by lawyers.” Även om P&M påvisar starkt stöd för sina hypoteser återstår det förstås att visa mekanismer för hur översättningen från inrikes till utrikes går till. Att bara peka till att folkrättsjurister fått landets inhemska rättstradition med skolningen tycks bara vara ett embryo till förklaring.

För det andra borde man också väga in kontextuella faktorer och systemiska effekter. P&M noterar t ex att världsdomstolen till stor del präglats av att civil law-systemen dominerade när den kom till. Men sedan 1920 har civil law-systemens andel av staterna minskat från 78 procent till drygt 50 procent, medan de övriga rättstraditionerna har ökat i motsvarande grad. Den kontextuella förändringen skulle ju kunna tänkas påverka både interaktionen mellan staterna och med domstolen, på samma sätt som varianter av demokratisk fred-teori förutsäger att den parallella ökningen i antalet och andelen demokratiska stater också borde ge systemiska effekter. P&M indikerar att ICJ har närmat sig common law-systemen, samtidigt som common law-systemen blivit mer lika ICJ:s praktik, men jag tror här finns en större poäng att undersöka. För att citera Moravcsik:

”according to liberal theory the expected behavior of any single state — the strategies it selects and the systemic constraints to which it adjusts — reflect not simply its own preferences, but the configuration of preferences of all states linked by patterns of significant policy interdependence.”²

En annan kontextuell förändring som skulle kunna tänkas spela betydande roll är att antalet internationella domstolar har exploderat under de 90 år de undersöker. I dag finns mer än 20 permanenta internationella domstolar och tribunaler och ytterligare ett 70-tal internationella institutioner som utövar domstolsliknande funktioner. Torde inte den pågående domstolifieringen av internationell rätt också påverka staters benägenhet att acceptera ICJ’s jurisdiktion?

Noter

1. Powell, Emilia Justyna, and Sara McLaughlin Mitchell. “The International Court of Justice and the World’s Three Legal Systems.” The Journal of Politics 69, no. 02 (7, 2008).
2. Moravcsik, Andrew. “Taking Preferences Seriously: A Liberal Theory of International Politics.” International Organization 51, no. 4 (1997): 513-553.

Havel analyserar ideologins betydelse i att upprätthålla den politiska ordningen i hans samtida Tjeckoslovakien, genom att berätta om en hypotetisk grönsakshandlare, som varje dag sätter ut små paroller bland lökar och morötter: ”Arbetare i alla länder, förenen eder!”

Havel frågar sig vad grönsakshandlaren försöker kommunicera till världen. Brinner han så för idén om arbetarsolidaritet att han måste berätta det för alla? Knappast, menar Havel: Grönsakshandlaren ställer parollerna där bara för att han alltid gjort det, för att alla gör det, och för att han måste göra det, för att inte hamna i trubbel.

Så att han ställer ut parollerna har en helt annan betydelse, sublim men tydlig, än deras bokstavliga budskap:

”Jag, grönsakshandlaren XY, lever här och vet vad jag måste göra. Jag beter mig så som förväntas av mig. Jag är pålitlig och oklanderlig. Jag lyder och därför har jag rätt att lämnas i fred.”

Det budskapet vänder sig inte till kunderna, utan till grönsakshandlarens överordnade, samtidigt som det skyddar honom mot tjallare. Det reflekterar således hans vitala intressen. Men genom att bokstavligen uttrycka något annat än vad de egentligen betyder, hjälper parollerna grönsakshandlaren att dölja grunderna för hans lydnad och för makten bakom ideologins fasad.

Tillsammans formar alla de små, meningslösa paroller som grönsakshandlaren och hans likar ställer ut ett vardagslivets panorama, som påminner folk om vad som förväntas av dem, om de vill kunna leva sina liv i lugn och ro och säkerhet. Och så skulle systemet bestå — om inte:

”Låt oss föreställa oss att något en dag uppreser sig inom vår grönsakshandlare och han slutar hålla upp paroller bara för att ställa sig in. Att han slutar att delta i omröstningar, eftersom han vet att det inte är några verkliga val. Att han börjar säga sin uppriktiga mening vid högtidliga tillfällen och till och med samlar kraft att solidarisera sig med dem som hans samvete bjuder honom att solidarisera sig med.

Genom ett sådant uppror lämnar handlaren livet i lögn. Han avstår från ritualen och bryter mot ’spelreglerna’. Han återfinner sin undertryckta identitet och sitt människovärde samt förverkligar sin frihet. Hans uppror blir en ansats till ett liv i sanning.”

De maktlösas makt inspirerar fortfarande misshälliga och oppositionella i auktoritära stater. Den spanska översättningen El poder de los sin poder cirkulerades till exempel flitigt bland dissidenter och i de oberoende biblioteken på Kuba.

Jag vet inte om Havel har lästs på samma sätt i arabvärlden. Ideologins makt har förmodligen inte varit lika stark där som bakom järnridån eller på Kuba. Men även där tycks längtan, önskan, driften att leva ett liv i sanning och värdighet så okuvlig att vissa hellre tänder eld på sig själva än att fortsätta livet i lögn.

Noter

1. Här ett engelskt utdrag

Kanske det sammanfattar vad människorättsaktivism har kommit att bli. Kanske jag är miljöskadad av att jobba med mänskliga rättigheter till vardags. Och inte för att jag vill skönmåla panglossiskt eller så, men kunde man inte också — eller: istället — lyfta fram de positiva, lärorika exemplen på hur folk använder mänskliga rättigheter-normer för att göra coola, intressanta, oförutsedda saker?

Jag tänker på feministerna i Colombia, som pushade för legalisering av abort genom att exploatera det faktum att landet ratificerat och infogat en mängd internationella konventioner i sin nya författning, vilket Magnus Linton skrivit om. Och för den delen på Mussie Ephrem i Örebro, som drog Eritreas regering inför Afrikas MR-domstol — och vann. Och på nationalbolsjevikerna i St. Petersburg som i mötet med putinismen blev osannolika anhängare av rättsstaten, som Amanda Lövkvist skriver om i sin bok.

Och så vidare.

Sådana historier handlar inte om namnlösa, ansiktslösa offer för omänskligt djävelskap, utan om människor som hackar, moddar och exploaterar lagar, konventioner och institutioner för att åstadkomma förändring och förbättring.

Nog kan man behöva välkammade karriärjurister i sådana hack också — de sitter ju på en viktig teknisk kompetens om hur nationella och internationella rättsapparater fungerar. Men de är inte de centrala subjekten.