En röd tråd i min kritik handlar just om att de avstår från att peka ut vilka institutionernas och legitimitetens subjekt är, vilket jag kopplar till deras antagande om vad internationella institutioner är och gör: de förser stater med fördelar de inte annars skulle kunna uppnå. Dessutom framställer de politisk oenighet (att vi inte håller med varandra) som epistemisk osäkerhet (att vi inte vet vad vi bör göra) — kanske för att de lösningar de har på lager är epistemiska, snarare än politiska.

Ett första utkast, så medan de vanliga förbehållen gäller tar jag tacksamt emot kritik och synpunkter – inte minst lajv vid SGIR-konferensen i Stockholm nästa vecka, för den som skulle råka vara där.

Kanske skulle en sådan gulrot till och med ha kunnat motivera Alliansens college dropouts till ministrar — Anders Borg, Gunilla Carlsson, Lena Adelsohn Liljeroth, Andreas Carlgren, Beatrice Ask, Mats Odell, Carl Bildt och Nyamko Sabuni — att ta examen.

Inte för att man nödvändigtvis blir lyckligare eller sexigare av en akademisk examen, men nog är det lite pinsamt för en regering, som polemiserar emot flum i såväl skola som högskola, som utmålar utbildning och forskning som ett avgörande konkurrensmedel för Sverige och som ser tydliga och tuffa krav som det främsta medlet för att uppnå de målen, att så många av dess egna ministrar inte har klarat av kraven för att ta en postgymnasial examen.

Lev som ni lär.

Så skriver de till exempel att ”there is agreement” om vilka de grundläggande mänskliga rättigheterna är. Ehum? Vem är det som håller med om det? Läser vi noga ser vi att de förmodligen syftar på ”basic interest theorists of human rights”, men man behöver inte vara särskilt bevandrad i MR-filosofi för att veta att ganska många inte håller med den lilla klicken teoretiker om deras lista över mänskliga rättigheter.² Genom att dölja sig bakom en substantivering utan subjekt ger de intryck av att frågan om vilka som är de grundläggande mänskliga rättigheterna är okontroversiell, avklarad — vilket den förstås inte är.³

De skriver vidare att internationella institutioner ”provide benefits that cannot otherwise be obtained.” Obtained by whom? Benefits for whom? För regeringar, individer, grupper? För vilka regeringar, individer, grupper? Och på vems bekostnad?

Tänk, exempelvis, på de internationella överenskommelser som syftar till att hindra irreguljär migration. De skapar säkert fördelar för regeringar i destinationsländer som inte vill utmana främlingsfientliga hemmaopinioner, liksom de kan skapa fördelar för regeringar i emigrationsländer som vill hålla sina medborgare i schack. Men för de potentiella migranterna skapar de tydliga, kännbara, ibland dödliga nackdelar, liksom för dem de lämnar kvar därhemma. En annan migrationsregim skulle kunna vända fördel till nackdel och tvärtom.⁴ Killar som Buchanan och Keohane torde ju vara välbekanta med den sortens invändningar.

Här ett till exempel: B&K reser en rad argument mot idén att global demokrati skulle kunna göra internationella institutioner mer legitima, och avslutar med att konstatera att ”once it is understood that it is liberal democracy, [...] that is desirable, the Global Democracy View seems even more unfeasible.” Med en alltmer ettrig rödpenna skriver jag i marginalen: Understood by whom? Desirable to whom? Unfeasible to whom? Ni hajar grejen.

Som vi ser är frånvaron av subjekt inte bara ett stilistiskt problem, även om det gör läsningen mer frustrerande än nödvändigt, utan också ett innehållsligt problem, som blir extra tydligt för bekännande kosmopoliter som Buchanan & Keohane. Kosmopolitiska tänkare skriver gärna i passiv form, utan att peka ut några subjekt, noterar Saladin Meckled Garcia, och hävdar att en rättviseteori är ofullständig om den inte visar vem som är föremål för dess principer och plikter:

”cosmopolitans [tend] to express their views in terms of principles without explicitly specifying a subject—an agent and sphere for the principles […]. This is quite evident in the insistence by many cosmopolitans on discussing aims and principles in the passive voice. […] there is no default position on this matter, and any theory of justice must specify, and justify, which subject has the relevant responsibilities. Without a plausible subject any putative principles are in fact incomplete.⁵

Under den obesvarade frågan ”vem?” tycks B&K glida mot vad David Long kallar ”liberalism per analogi”, som ställer stater i samma relation till internationella institutioner som individer till staten. I en sådan stats-centrisk internationell teori blir människors frihet på sin höjd ett sekundärt motiv. Därför tycks den också svår att förena med kosmopolitismens radikala normativa och metodologiska individualism.⁶

I Philosophy and real politics lyfter Raymond Geuss fram Lenins fråga ”Who whom?” som en av de tre centrala frågor vars svar utgör det politiska.⁷ Geuss kallar sin politiska realism för neo-leninism, i vilket han dock inte lägger mer Lenin än han lägger Kant i den neo-kantianism han kritiserar. Hur som helst:

”Lenin defines politics with characteristic clarity and pithiness when he says that it is concerned with the question that keeps recurring in our political life: ”Who whom?” What this means in the first instance is that the impersonalised statements one might be inclined to make about human societies generally require, if they are to be politically informative, elaboration into statements about particular concrete people doing things to other people. The sign in the Underground that reads, ”Non-payment of fare will be punished” means that a policeman may arrest and fine you if you fail to buy a ticket; ”Unemployment has risen by x percent” means that certain people who have control of particular economic organisations have done something concrete, terminated the employment, of certain other people.”⁸

Geuss spinner också loss på Lenins ’partiskhetens princip’ (eller vad den nu kan tänkas heta på svenska): Varje teori är partisk och att utveckla och försvara en politiska teori är i sig en handling. För att tala med Carr: ”Political thought is itself a form of political action.” Därför bör vi också ställa Lenins fråga till vårt eget teoretiserande, om inte annat så för att gardera oss mot invändningen att vår teori är blott ideologi, istället för att bjuda in den, som B&K.⁹

Så mitt skrivråd för dagen blir: Skriv som, eller i alla fall med, Lenin!

Noter

1. Allen Buchanan & Robert O. Keohane, 2006: The legitimacy of global governance institutions”, Ethics & International Affairs, 20:4, 405-437.
2. Se t ex Gourevitchs liberala kritik av denna Razianska rättighetsuppfattning: Alex Gourevitch, 2009: ”Are Human Rights Liberal?” Journal of Human Rights, 8:4, 301-322.
3. Konstigt nog, eftersom de också tycks se den ofrånkomliga oenigheten om grundläggande moraliska frågor som själva roten till legitimitetsproblemet.
4. Andrew Kuper lyfter fram detta exempel i en kritik av Rawls’ tvåstegsmodell i Law of Peoples, för att visa det uppenbara: att vi får olika utfall beroende på om vi sätter individer eller folk (stater) i den globala ursprungspositionen. Andrew Kuper, 2000: ”Rawlsian Global Justice: Beyond the Law of Peoples to a Cosmopolitan Law of Persons”, Political Theory, 28:5, 640-74.
5. Saladin Meckled-Garcia, 2008: ”On the Very Idea of Cosmopolitan Justice: Constructivism and International Agency”, Journal of Political Philosophy, 16:3, 245–271.
6. David Long, 1995: ”The Harvard school of liberal international theory: a case for closure”, Millenium: Journal of International Studies 24:3, 489-505.
7. De andra två är Nietzsches om prioriteter, preferenser och timing samt Webers om legitimitet.
8. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics. Princeton: Princeton University Press, p. 23f
9. J. L. Richardson, “The ethics of neoliberal institutionalism” pp. 222-33 in The Oxford Handbook of International Relations edited by C. Reus-Smit & D. Snidal (Oxford: Oxford University Press, 2008).

1. Political Theory — Habermas and Rawls: Thomas Gregersen rapporterar om samtida politisk teori inspirerad av John Rawls och Jürgen Habermas, vilket ju täcker av rätt mycket av fältet.
2. Public Reason: Använder bloggmediet på kreativa sätt, som att ordna läsecirklar på aktuella verk (senast Amartya Sens The idea of justice) och webbaserade workshops.
3. Salongen: Tummelplats för filosofi och idéhistoria i Norge. Matnyttiga länkar och fördjupningar.
4. Theorieblog: Ett forum för tyskspråkig politisk teori. Både substans och branschkoll.
5. Theory Talks: Peer Schouten, doktorand i freds- och utvecklingsforskning vid GU, publicerar intervjuer med ledande teoretiker om hur de ser på internationella relationer i båda dess betydelser, det vill säga: som disciplin och som studieobjekt. Utskrifts- och läsvärt!

Något mer?

Här ett axplock av vad som händer i Oslo framöver:

• Jon Elster håller PRIO:s Annual Peace Address under rubriken ”Justice, Truth, Peace”, 18 augusti 2010.
• Frankfurtfilosofen Axel Honneth håller the Oslo Lecture in Moral Philosophy på tema ”The Fabric of Justice – Limits of Proceduralism”, 26 augusti.
• Filosofen Philip Pettit, som bland mycket annat bidragit till att väcka intresse för republikanism på senare år, håller CSMN Annual Lecture on Mind in Nature på tema ”Freedom: An Essentially Public Good”, 31 augusti.
• Filosofen Jonathan Wolff, vars utmärkta lilla Introduction to political philosophy jag har haft nöjet att undervisa på, håller en forskarkurs om Political Theory and Public Policy, 20–24 september.
• Statsvetaren Jean L. Cohen såg jag läxa upp kosmopolitiska yrhöns på en konferens härom året, så räkna med att det blir intressant när hon föreläser om ”Democracy and Global Governance Institutions: The Problem of Political Form”, 30 september.

Fast Cohens föreläsning krockar tyvärr med Statsvetenskapliga förbundets årsmöte, som i år äger rum i Göteborg. Det vill vi förstås inte missa.

Julio Cesar Galvez och Beatriz del Carmen Pedroso på taket till sitt hem i Havanna, november 2002.

Härom dagen anlände Julio Cesar Galvez, Ricardo Gonzalez och fem andra samvetsfångar, som nyligen släpptes ur kubanskt fängelse, till Spanien. Nu kräver de att bli behandlade som politiska flyktingar. Det resterande femtiotalet dissidenter som fängslades under den svarta våren 2003 lär också vänta på att få lämna fängelset och Kuba.

Jag träffade både Julio Cesar och Ricardo, båda oberoende journalister, när jag besökte Havanna i november 2002. Några månader senare hade de fängslats och dömdes senare till långa fängelsestraff. Strax efter razzian skrev jag en text i GT om mötet med Ricardo.

Tillbaka i Havanna i juni 2005 mötte jag Julio Cesars fru, Beatriz del Carmen Pedroso, vilket resulterade i ett reportage för antologin Tystade röster (Tranan, 2007), som också publicerade domen mot Julio Cesar samt en av hans artiklar, omnämnd i domslutet.

Jag skrev också ett reportage om Gisela Delgado, samordnare för de oberoende biblioteken och en av de anhöriga till politiska fångar som varje vecka samlades i Santa Rita-kyrkan i västra Havanna och tågade upp och ned för femte avenyn, klädda i vitt.

Nu deporteras dissidenterna från sitt land, som de riskerat liv och hälsa för, men de får i alla fall sin frihet.

• Vänsterpartister och miljöpartister har positionerat sig som skeptiska till massövervakning. Likväl brukar de applådera de åtgärder som regeringar i EU och USA på senare år vidtagit för att stävja skatteflykt och skatteparadis. Men i dag är pengar information, ettor och nollor som färdas i kablar, så de metoder som används för att komma åt skattesmitare, inom eller över landets gränser, är i princip metoder som kan användas för annan övervakning också. (Jfr. Swift-debatten.)
• Birgitta Ohlsson (FP), som lade ned sin röst i FRA-omröstningen, har verkat för att filtrera nätet för riksdag och regering. Hennes partikamrat Cecilia Malmström vill utvidga censurfilter på EU-nivå. Att hindra ministrar och medborgare från att kolla på barnporr är ett skäl gott nog för dem.
• Och får en miljöpartist möjlighet att stoppa överfiske eller begränsa bilism medelst elektronisk övervakning väger sannolikt de andra argumenten lätt i vågskålen – miljöpolitik är förstås ingen tebjudning.
• Promillepartiet Feministiskt initiativ har ju positionerat sig med en intressant nätpolitik. Men låt gissa att om övervakning kunde användas för att stoppa kvinnomisshandel, trafficking eller sexköp, så skulle de skälen vara goda nog för dem.
• Och Piratpartiet… Tja, nog skulle man kunna tänka sig att somliga metoder lika gärna skulle kunna användas för att slå åt andra hållet, mot upphovsrättslobbyn, till exempel?

Med alla dessa goda skäl kan ju övervakningen tyckas överdeterminerad. Och i ändamålskrypningens mörker är alla goda skäl grå. Skälen behövs bara för att rättfärdiga övervakningen, för väl på plats rättfärdigar den snart sig själv. Som Wolfgang Sofsky konstaterar: Varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av sina egna undersåtar, och demokratisk partipolitik är just en kamp om makten att regera; om herraväldet över undersåtarna.

Reinhold Niebuhr, Hans Morgenthau, E.H. Carr, John Herz och Frederick Schuman – allihop trodde de att en annan värld är möjlig. Realismen förknippar vi i dag med en konservativ hållning, men dessa klassiska realister stod alla till vänster i politiken, även om de inte nödvändigtvis var marxister eller socialister. Och den tyska tradition dessa första- eller andragenerations tysk-amerikaner förde över Atlanten sprang ingalunda ur Bismarck eller Realpolitik, utan från Weimar-vänstern, medan Carr i Storbritannien inspirerades av den tyske kunskapssociologen Karl Mannheim.²

Frederick Schuman och Reinhold Niebuhr var båda överens om att andra världskriget visade på behovet av globala politiska reformer – frågan var bara hur.

Schuman hävdade att det moderna krigets hemskheter visade behovet av en ny global ordning som kunde slutgiltigt befria mänskligheten från den internationella anarkins plåga. Kapitalismen och dess teknologiska utveckling hade bundit samman världen i ömsesidiga beroenden, medan det existerande internationella systemet av konkurrerande stater hotade förinta det moderna livets sociala landvinningar. Därför, föreslog han, behövdes en transatlantisk, överstatlig federation – tullunion, gemensam valuta, medborgarskap – mellan USA och det brittiska samväldet.

Reinhold Niebuhr

Reinhold Niebuhr delade i stort Schuman’s problembild, men menade att Schuman försummade frågan om hur man skulle förhindra att en sådan överstatlig federation degenererar till tyranni. Inte heller förklarade han hur en sådan global federation skulle kunna uppstå ur den brutala internationella anarkins Realpolitik. Niebuhr delade den långsiktiga visionen om en världsfederation, men betonade att gemenskap måste föregå stat. Ändå lyckades han inte, menar Scheuerman, visa hur en sådan global gemenskap skulle kunna uppstå:

”As the Cold War unfolded, Niebuhr instead tended to defend the newly created United Nations against both excessively ’idealistic’ and ’cynical realist’ detractors as a sensible institutional compromise: while rightly challenging international anarchy, it also openly acknowledged the harsh realities of global power inequality and sensibly outfitted the great powers with special institutional privileges [but also] gave weaker states some rudimentary institutional devices in the General Assembly to check the great powers.” (257)

Även E.H. Carr var övertygad om att militära innovationer hade gjort den rådande världsordningen av suveräna nationalstater obsolet – frågan var bara vilket slags postnationell ordning som skulle ersätta den. Carr såg multinationella regionala eller kontinentala block som socialt, ekonomiskt och militärt hållbara enheter.

”As a long-term goal, world government might be desirable; in the short term it was misleading and potentially irresponsible.” (259)

Edward Hallett Carr

Carr svarade också på den fråga Niebuhr lämnade hängande i luften: Funktionalistisk integration à la David Mitrany, snarare än rigida federala, konstitutionella strukturer, skulle sakta men säkert kunna skapa sociala och kulturella förutsättningar för postnationell global organisering, och kunde samtidigt förhindra global despoti och biverkningarna av konkurrensen mellan de regionala maktblocken:

”Yet the resulting ’multiplicity of authorities and diversity of loyalties’ might perform a favorable role in counteracting ominous trends toward excessive political centralization and perhaps even ’unmitigated totalitarianism’.” (261)

Hans Morgenthau menade att Carrs moraliska relativism hade gjort honom till en sorglig ”maktens utopist”.³ Men i Politics among nations formulerar Morgenthau en vision av global reform snarlik Carrs (även om han inte delade Carrs övertro på rationalistisk, kollektiv samhällsplanering).

Hiroshima och Nagasaki visade det moderna krigets förödande potential, men en världsfederation var inte möjlig under den förestående framtiden, menade Morgenthau. Istället satte han sitt hopp till Mitrany: Staters samarbete i konkreta tekniska och ekonomiska frågor – ’low politics’ – skulle kunna skapa internationella organisationer som går på tvärs av territoriella gränser, och därmed också skapa multipla, överkorsande lojaliteter och rivaliteter:⁴

”For Morgenthau, as for Carr, the central task facing global reformers was not the transfer of national sovereignty by means of constitutional formulas, but instead piecemeal reform, which gradually transferred the true seat of sovereign power.” (63)

John Herz, slutligen, kombinerar också realism och funktionalism, men han betonar problemen i internationella organisationer: De hade skapat en klass av byråkrater som visade tecken på särintressen och trångsynthet.⁵

I en andra vända kommer Schuman tillbaka och möter Niebuhrs kritik: (Global) gemenskap behöver inte föregå (global) stat; i själva verket förutsätter och stärker de varandra. Han noterar också att blockpolitiken hade blockerat funktionalistiska reformer: En världsfederation krävde en politisk viljehandling, ett högtidligt förbund.

Morgenthau lade också med tiden band på sin funktionalistiska entusiasm, med en skeptisk blick på Europa, och menade även han att här krävdes politisk vilja:

”If Europeans were in fact to exploit the fruits of supranational functional organization, the ’jump from national to European sovereignty must be made by an act of will’, an express political decision that alone would make it possible to coordinate the divergent political interests generated by functionalism and keep ’recalcitrant members in check’.” (268)

Så varför försvann världsreformismen från realismens agenda? Bovarna i dramat heter Henry Kissinger och, framför allt, Kenneth Waltz – två realister, likaledes av tysk-amerikanskt ursprung, som kom att sätta prägel på internationella relationer i båda dess betydelser. Waltz’ positivism och universalism kom att bli skolbildande med neorealismen, som gjorde maktbalansen till en empirisk lag i världspolitiken:

”In contrast to his predecessors, he [Waltz] presupposed as an unalterable fact of political life that international society must always remain deeply divided and thus politically violent.” (272)

De klassiska realisterna, däremot, såg den internationella anarkin som historiskt situerad, och kunde därmed ge en rikare förståelse av statssystemets sociala och sociologiska grundvalar, i kontrast med den lätt autistiska neorealismen men i likhet med till exempel dagens så kallade English School.⁶ Dessutom visar deras reformagenda, uppenbarligen, att de inte ryggade för normativa spörsmål.

Scheuermans läsning av klassikerna är ett uppfriskande bidrag till samtida debatter som omvärderar IR-teorins kanoniska sanningar. I dag förknippar vi global reformism och världsfederalism med liberala kosmopoliter, som ofta positionerar sig just i opposition mot realismen och mot ett mytiskt Westfaliskt statssystem, som de hävdar att vi har lämnat bakom oss. Samtidigt brottas de med samma problem som de klassiska realisterna: Hur ska en värld av stater kunna upphäva sig själv? Svaren de ger är ofta långt ifrån så raffinerade som de klassiska realisterna: Ofta hävdar kosmopolitiska reformister på en och samman gång både (a) att globaliseringen har urholkat suveräniteten till den grad där staten allt mer är obsolet och (b) att stater och deras egoistiska, trångsynta, okunniga ledare sätter sig på tvären mot nödvändiga kosmopolitiska reformer. Och det är ju något av en paradoxal slutsats, som tycks bekräfta att världen trots allt inte är så där våldsamt globaliserad som folk trodde på det glada 1990-talet, för i slutändan kokar upphävandet ned till just en politisk viljehandling.⁷

Noter

1. William Scheuerman (2010): ”The (classical) Realist vision of global reform”, International Theory, 2:2, 246-282.
2. Både Schuman och Carr hade ödesdigra flörtar med Sovjetkommunismen.
3. Förutom att Carr omfamnade appeasement och stormakternas expansionism, så besökte han också Sovjetunionen för andra gången 1937 – mitt under Stalins terror – och gillade vad han såg. Genom sin blåögdhet på Leningrads gator lär han ha kostat en rysk prins livet.
4. ”Social cleavages and loyalties would have to be cross-cutting, impressing on political agents the basic ’relativity of their interests and loyalties’. This ’plural role of friend and opponent’ reduced the explosiveness of group conflict: a rival in one area might be an ally or friend in another.” (262)
5. Och medan Carr och Morgenthau tycks ha menat att funktionellt samarbete skulle skapa den sociala sammanhållningen som krävdes för en global politisk ordning, tycks Herz istället ha hävdat att den sociala sammanhållningen måste föregå funktionellt samarbete:

   ”Functionalism could only aid in the construction of global political order when ’based on a broader foundation of public support and public attitude.’ Yet this would necessarily ’depend on the emergence of a universalist ’groundswell’, form which the feeling for the necessity to act in a common world interest would impose itself with compelling force upon people and people’s minds.’”

6. Om Morgenthaus Standortgebundenheit, se Hartmut Behr & Amelia Heath, 2009: ”Misreading in IR theory and ideology critique: Morgenthau, Waltz and neo-realism.” Review of International Studies, 35, 327-349.
7. Jag skriver en del om den paradoxen i min doktorsavhandling. Vill du ha ett fysiskt ex, med hårda, svarta pärmar, skicka namn och adress via kontaktformuläret.

Det rawlska paradigmet förutsätter att vi formulerar rättviseprinciper för ett idealt samhälle och sedan tillämpar dessa principer för vårt icke-ideala samhälle här och nu. De rawlske menar att vi måste ha ett sådant idealt samhälle för ögonen, även om vi kanske aldrig kommer att uppnå det, för att våra krav på förändring här och nu ska ha ett mål och en riktning. Så vad är det för ett samhälle?

I det ideala samhället, som John Rawls beskriver det genom sina olika verk, antar vi att alla accepterar samma rättviseprinciper och vet att andra gör detsamma, och att samhällets grundläggande institutioner uppfyller dessa principer, vilket folk också vet¹. Det är ett samhälle som är självtillräckligt och slutet: Det har inga relationer med andra samhällen och dess medlemmar ”enter only by birth and leave it only by death.”²

Det ideala samhället är också baserat på stabilitet; inte så att dess institutioner aldrig förändras, men det kan hantera de problem det möter utan att överge de rättviseprinciper det bygger på³. Det är också ett samhälle som är stabilt av rätt skäl: Inte bara ett modus vivendi, som upprätthålls genom en balans av makter eller intressen, utan över tid ingjuter samhällets institutioner en rättvisekänsla i människor som får dem att inte bara acceptera utan också handla efter rättviseprinciperna.

Nu är det här förstås ett tankeexperiment, ett laboratorium som ska låta oss testa våra rättviseprinciper under mer kliniska villkor än vår verkliga, komplexa värld tillåter.

Samtidigt är det mer än bara ett idealiserat, abstrakt heuristiskt verktyg, eftersom det också representerar ett samhällstillstånd vi bör sträva emot. Som Rawls beskriver sin idé om en ’realistisk utopi’, ett möjligt samhälle där alla viktiga samhällsproblem har lösts:

”the great evils of human history – unjust war and oppression, religious persecution and the denial of liberty of conscience, starvation and poverty, not to mention genocide and mass murder – follow from political injustice, with its own cruelties and callousness. […] once the gravest forms of political injustice are eliminated by following just (or at least decent) social policies and establishing just (or at least decent) basic institutions, these great evils will eventually disappear. […]

I contend that this scenario is realistic – it could and may exist. I say it is also utopian and highly desirable because it joins reasonableness and justice with conditions enabling citizens to realize their fundamental interests.⁴

Vi ser tydligt hur det ideala, välordnade samhället inte bara är ett tankeexperiment utan också en utopi när Rawls diskuterar invandring. Enligt Rawls beror invandring på, bland annat, förföljelse av etniska och religiösa minoriteter, politiskt förtryck, svält och befolkningstryck. Men de orsakerna kan upphävas:

”Once that inequality and subjection are overcome, and women are granted equal political participation with men and assured education, these problems can be resolved. […] The problem of immigration is not, then, simply left aside, but eliminated as a serious problem in a realistic utopia.”⁵

Det finns förstås många, goda, beprövade skäl för den utopiska metoden: att ställa upp ett idealsamhälle och sedan försöka utröna hur vi skulle kunna ta oss dit. Så låt oss for the sake of argument hålla med Rawls om att politisk filosofi måste föreställa sig ett idealt samhälle för att kunna vara vägledande för politisk handling och förändring. Låt oss vidare anta att de problem han beskriver går att utradera till rimliga kostnader, och utan att vi samtidigt skapar en massa andra sociala problem. Låt oss också för stunden överse med att han märkligt nog ser migration som enbart invandring, och som driven enbart av nödtvång.

Med allt det sagt: Delar vi hans utopi? Skulle vi vilja se det samhälle han skisserar förverkligat? Skulle det vara ett idealsamhälle värt att sträva efter för liberaler? Nej, jag menar det inte som retoriska frågor.

Noter

1. TJ 4, 397
2. PL 12, LP 26
3. TJ 400
4. LP 7
5. LP 9. Skulle Rawls hävda att vi på samma sätt skulle kunna lösa ”the problem of import”?

Precis som realismen genomgår liberalismen som teori om internationell politik intressanta uppdateringar. Tidigare har vi skrivit om hur liberal IR-teori skulle kunna lägga rabarber på både maktbalans och geopolitisk materialism, trots att etablerad kanon kopplar samman dem båda med realismen. Van de Haar utmanar på liknande sätt föreställningar om liberal IR-teori som är så etablerade att de ständigt reproduceras i forskning, undervisning och offentlig debatt. I denna tradition brukar liberalismens recept för fred och frihet kokas ned till tre empiriska påståenden om vad som skapar fred: republikanska/demokratiska författningar, internationellt samarbete och organisationer samt just frihandel och ömsesidigt beroende mellan stater.

van de Haar sågar itu det tredje benet. Till att börja med var liberala tänkare inte först med att utforska sambanden mellan handel, fred och krig; här finns en tradition, starkast under 16-1700-talet, som omfamnade idén att fred orsakas av internationell handel. Vad viktigare är: Centrala tänkare i liberalismens kanon hävdade inte att handel främjar fred, utan såg snarare handel som en bidragande orsak till krig. Van de Haar menar här att det finns en djup men förbisedd klyfta i den liberala traditionen.

Montesquieu, för all del, trodde att handel skapade fred:

”The natural effect of commerce is to lead to peace”, because ”two nations that trade with each other become reciprocally dependent. If one has an interest in buying, the other has an interest in selling; and all unions are based on mutual needs.” (139)

Den slutsatsen når han genom en inrikespolitisk analogi: Om en omsorg om tillväxt lägger band på härskare på hemmaplan torde den ha samma effekter i utrikespolitiken.

Samtidigt såg Montesquieu krig som en naturlig del av världspolitiken – handel skulle inte skapa evig fred.

Immanuel Kant, däremot, trodde ju som bekant att en fredlig värld är möjlig och han omfamnar otvetydigt tesen att handel främjar fred. Genom ömsesidig egennytta för handel och samfärdsel länderna samman, och handelns anda kan inte existera jämsides med krig.

John Locke, däremot, var inte mycket till frihandelsvän, utan snarare merkantilist utifrån en (ironiskt nog) Hobbesk syn på internationell politik. Van de Haar noterar kort att det inte finns någon som helst indikation på att Locke förväntade att handel skulle främja fred.

Men om den franska upplysningen hyste idealistiska, utopiska idéer om internationell politik var den skotska mer Ior:

”Civilisation was not ’just about civility, civil society, commerce and freedom’, but also about ’states, military power and the perils of empire’. Importantly, they consistently pointed out that commerce and war were related phenomena, due both to the larger welfare resulting from commerce and its characteristic competitive element which led states to compete for access to markets, resosurces and imperial expansion.” (140)

David Hume började från en tämligen dyster syn på människan, som, i alla tider och alla samhällen, styrd av sina känslor och passioner, snarare än av förnuft.² Med en sådan utgångspunkt landar Hume i en syn på internationell politik motsatt Kants:

”States, in Hume’s view the central actors in world politics, were collections of individuals, including their natural tendency to quarrel and fight. Human selfishness and ambition would remain perpetual sources of war and discord. Therefore, the public good in foreign politics often depended on accidents, chances and the ’caprices of a few persons’. Hume accepted the inevitability of war, not least to keep the balance of power, which he greatly valued. War was often justified, for example when a nation threatened the freedom of other states. Free trade was an important part of his ideas on international relations. In general Hume thought that commerce, the greatness of a state and the happiness of its inhabitants were positively related. Trade and commerce could be sources of opulence, grandeur and military achievement, as long as they were accompanied with free government and general liberty … Hume strongly rejected the mercantilists’ inclination to be jealous of the commercial success of other nations, or the related concern about a positive balance of trade. Trade was a positive-sum process…” (141)

Likväl trodde inte Hume att handel skulle leda till en fredligare värld, eftersom den inte förändrade de mänskliga naturen.

”Peace in the commercial age depended on wise policies and the application of prudence in order to overcome pride and jealousy, the eternal sources of conflict and war. Trade made nations richer, but this also stimulated the development of military technologies. Hume did not defend utopian ideals, nor was he overly optimistic in his views on world politics.” (141)

I stora drag delar Adam Smith Hume’s syn på den mänskliga naturen och krigets ofrånkomlighet:

”War and conflict were normal features of international society, if only because human sympathy, the binding force in domestic politics, could not be stretched indefinitely.” (141)

Smith’s argument för frihandel och mot merkantilism är välkända. Men likväl trodde han inte att handel skulle förändra den mänskliga naturen, som låg till grund för hans syn på internationell politik.

”Abolition of war was not part of Smith’s thought. One of the least noted aspects of his work is the importance he attached to defence, military organisation and patriotic and heroic military virtues. Commerce and war were related; he regularly referred to teh bellicose side-effects of international trade. Free trade enabled countries to carry on foreign wars and to keep fleets and armies in distant places. Insufficient defence was a danger to the stability of the state, which in turn would lead to a loss of national wealth. Smith did not think that economic interdependence promoted a harmony of interests between ccountries either.”

Smith var inte ens någon dogmatisk frihandelsvän, skriver van de Haar, utan menade att det var en absurd, utopisk tanke att tro att frihandeln skulle kunna återställas i hans samtida Storbritannien:

”For example, he was concerned about preserving the industry involved in nati0nal defence. In relation to ’high politics’ trade restrictions against foreign imports were justified, even though they bred monopoly and other disadvantages. In Smith’s famous words: ’defence is of much more importance than opulence.’ He also thought it reasonable to demand retaliation in cases of a trade war.” (142)

Så bland dessa fem proto-liberala klassiker är det bara Kant och Montesqueieu som menade att handel skulle leda till fred, medan Hume och Smith, så handelsvänner de var, också såg handel som en källa till konflikter och krig. Inte heller hittar vi frihandel-främjar-fred-tesen hos Jeremy Bentham, Benjamin Constant eller Alexis de Tocqueville.

Så varifrån kommer sammankopplingen av liberal IR-teori och tesen att frihandel främjar fred? Van de Haar spårar källan till John Stuart Mill, som såg frihandel och imperialism som civiliserande, progressiva krafter. Som 1800-talets viktigaste liberala tänkare har han också utövat stort inflytande på liberaler långt in i 1900-talet, till exempel Norman Angell, som just före första världskrigets utbrott hävdade att Europas ekonomier vuxit samman så mycket att krig blivit allt mer otidsenligt.

Men den som framför allt skriver in frihandel-främjar-fred-tesen i liberalismens kanon är Richard Cobden, en större politiker än tänkare. Från Frédéric Bastiat hämtade Cobden idén att fria marknader ökar intresseharmonin mellan individer, grupper och stater, vilket skulle kunna lägga band på människans naturliga tendens till krigföring. Och även om Cobden var en stor beundrare av Smith, så förvanskade han och Manchesterskolan Smith’s syn på internationell politik. Cobdens förvanskning spred sig till liberala politiker och tänkare, som Woodrow Wilson.

”The debate about the merits of free trade became part of the discussion between the realists and liberals in IR theory, which was partly reinforced by the views expressed by realist opponents of the liberal tradition, such as Morgenthau and Carr. Along the way the different forms of liberalism of the inter-war period were put together, mixed and reused in all kinds of different forms.” (146)

Därmed överskuggades en annan liberal tradition, som var mer skeptisk till handelns fredsfrämjande effekter och som inte såg den eviga freden som ett uppnåeligt tillstånd. En icke-utopisk liberalism med utgångspunkt i en ofullkomlig mänsklig natur, som ger upphov till konflikter och spänningar — det problem som har sin lösning i den liberala staten och den republikanska, balanserade författningen.

Samtida IR-teori kan därmed lära från Hume och Smith, menar van de Haar: Internationell handel utraderar inte andra konfliktorsaker, men dessutom kan handel i sig vara en faktor som ökar risken för krig.³ Krigets och fredens orsaker är mångfasetterade och komplexa. Det speglar också en pluralism av goods and evils: Fred, frihandel, demokrati och internationellt samarbete kan allihop vara eftersträvansvärda mål, men därmed inte sagt att de alltid är kompatibla eller drar åt samma håll.

Noter

1. Edwin van de Haar, 2010: ”The liberal divide over trade, peace and war”, International Relations 24:2, 132–154.

2. ”In general, the passions or the emotions had more influence on the human will than reason; therefore Hume regarded them as the most important explanatory factors of human behaviour. Reason alone could not produce any action; it ’is and ought to be the slave of the passions’. Human nature was frail and perverse, and it was not possible to keep all men on the path of justice. Some men were prone to harmful behaviour, while a more important and larger group of them was often ’seduced from the more important, but more distant interest, by the allurement of the present, through very often very frivolous temptations. This great weakness is incurable in men.”

3. van de Haar skissar tre mekanismer: (a) Ökad global handel reducerar krigets kostnader, eftersom handeln gör det enklare att byta handelspartner. (b) Handel skapar inte bara interdependens, utan också spänningar och ett välstånd som kan användas för krigiska syften. (c) Vissa produkter eller resurser kan lättare ge upphov till konflikt, som exempelvis energitillgångar.