Karl Palmås mappade ju vårt gubbslem i den västkustska akademikerbloggosfären, som byggde på med lite etnografi och resulterade i artikeln Follow the phlegm: Tracing the infinitesimal in male networks of power som guppar i poolen för öppen kollegiebedömning hos International Journal of Feminist Technoscience (jag tror att den som vill gärna får bidra med ett utlåtande). Länkarna mellan bloggarna gör att Kalle kan kartlägga hur ett homosocialt nätverk växer fram, men också hur just kartläggningen gör gubbslemmet självmedvetet, och samtidigt illustrera en del poänger från Gabriel Tarde, för vilka den gamle sociologen saknade dagens hårda metadata.

Sara Kjellberg, doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid LU, har mappat en större del av den akademiska bloggosfären och kör en kombo av innehållsanalys och nätverksanalys.¹ Även i Kjellbergs nätkarta finns ett tydligt gubbslem i mitten: Berghs betraktelser, Det perfekta tomrummet, 99, our 68, Digitalrights, Loci och Mothugg, även om Kjellberg inte gör någon poäng av just genusaspekten.

Noter

1. Sara Kjellberg: ”Blogs as Interfaces between Several Worlds: A Case Study of the Swedish Academic Blogosphere”, Human IT 10:3 (2009): 1–45, [svensk översättning].

Låt mig understryka att kantinen är ett fenomen av mer generella dimensioner, som man finner på de flesta akademiska arbetsplatser. Här några jag har mött genom åren:

• Mensa på Freie Universität Berlin, 1999–2000: Komponentenessen till statligt subventionerade studentpriser.
• University of Essex utanför Colchester ligger bokstavligen på en åker där jag tillbringade en halv sommar 2004. Universitetet driver egna kaféer med odrickbart kaffe, en brickbamba och en restaurang som mest påminde om en socialiststatsparodi på McDonalds.
• Våren 2006 satt jag på WZB, en kreativ miljö i en tämligen steril zon av Berlin, strax bortom Potsdamer Platz. Lunchalternativen inskränkte sig till (a) den subventionerade forskarlunchen i kantinen eller (b) kantinen i något annat kontorskomplex i närheten.
• Besökte Örebro universitet i våras för att presentera min avhandling. Seminariet var både trevligt och givande med en bra diskussion med demokratiforskarna i Örebro. Men jag gissar att de nog är lite trötta på sin brickmatsal, på den panerade fisken med remouladsås och på att fösas samman med sina studenter under lunchrasten.

Kantinen är katedralisk inte bara i den bokstavliga bemärkelsen att den syftar till att samla alla anställda till gemensam lunch enligt klostermodell. Kantinen är också en liten antimarknad, inte helt olik flygplatsen eller den inglasade gallerian:

”All handel är licensierad. Ägaren av komplexet godkänner innehåller och fördelar ensamrätter till företag att ägna sig åt noga avgränsade verksamheter som kan ta ut monopolpriser. Flygplatsernas realkapitalism eliminerar all den uppfinningsrikedom som hänger samman med marknader.”

På sina håll har universitet och liknande större arbetsplatser arrenderat ut hela kantinverksamheten till en och samma entreprenör. Du kan välja vilken mat du vill, så länge den serveras av Sodexo.

Grundigs kantin, Nürnberg 1959.

Kantinen torde inte bara ha fötts på den moderna fabriken, utan tillämpar också dess löpandebandstruktur i sina planerade, linjära brickflöden. Bricka, mat, betala, äta, lämna. Långbord i räta led. Kantinen finns förstås inte bara i universitetsvärlden – den finns på skolor, sjukhus, industrier, regementen, fängelser och så vidare. Den hänger nära samman med foucaultsk disciplin och delandisk stratifiering.

Googles kantin, Zürich 2008. Foto: Pineapplebun.

På en annan nivå uppstår kantinen ur problemen i modernistisk stadsplanering. Varför behöver arbetsplatsen en kantin? För att den funktionsseparerade stadsplanen gör att det inte finns några platser i omgivningen där enskilda kaféer och restauranger kan tillgodose arbetarnas matbehov. It’s a feature, not a bug. Som vi noterade om universitetet i Karlstad för ett par år sedan:

”Det är inte bara avtalet med universitetet som skyddar entreprenören från konkurrens, utan också läget, för en tänkbar konkurrent hittar ingen lokal inom gångavstånd — alla lokalerna ägs ju av universitetet, som redan valt sin entreprenör.”

Men ibland tycks kantinen följa med av bara farten, även när campus inte ligger på en åker utanför stan. Kantinen befäster sig där likväl snabbt med en självbekräftande logik. Förra hösten höll jag i ett par kurser vid Högskolan Väst, som har fräscha, nybyggda lokaler mitt i centrala Trollhättan. En jacobsk kvartersstad med lokaler i gatuplan finns runt hörnet. Tyvärr har de likväl byggt en bricklunchbamba mitt i huvudbyggnaden. Kantinen gör att flera hundra studenter och anställda varje dag avstår från att söka ett lunchhak på stan, varför befintliga kaféer och restauranger – och de som kunde varit – blir utan en en viktig efterfrågeinjektion. Och se, just därför behövs en kantin, för var skulle man annars äta?¹

Den basariska kafékulturen i Wien anförs ofta som en viktig orsak till varför denna vattenskalle till centralortsstad producerade så många intellektuella storheter kring förra sekelskiftet:

”The unique dynamism of Viennese culture at the beginning of the twentieth century was manifested by the innovations of its artists, writers, composers, designers, psychoanalysts and scientists. The city’s famous cafés played a crucial part in this vibrant intellectual and artistic environment. Here pursuits of refreshment, communication, leisure, work, and intellectual exchange co-existed, challenging conventional boundaries between public and private life.”

Den disciplinära, katedraliska kantinen ger däremot sällan upphov till oväntade möten och utgör en sämre grogrund för nya tankar och kulturell smittspridning – vilket väl i någon mening också är dess poäng.

Noter

1. Likaså valde GU att vid de pågående renoveringarna på Samvetet behålla Café Sprängkullen, kanske för att det inbringar arrendeintäkter. Men denna kantin torde ha svårt att konkurrera med en av Sveriges kafé- och restaurangtätaste stadsdelar. Under de drygt 13 år jag av och till studerade och jobbade på Sprängkullsgatan fyllde jag en bricka på Café Sprängkullen cirka två gånger.

”Syftet med detta examensarbete är att undersöka ett allmänt företags förutsättningar att sätta pris på sin egen miljöpåverkan. Men eftersom implementering av ett angreppssätt genomförs på Vattenfall Drefviken Värme AB, kommer rapporten delvis spegla de speciella miljöeffekter som är förknippade med dess aktiviteter. Drefviken Värme påverkar miljön i samband med utsläpp av luftföroreningar som NO_x, SO₂, partiklar och CO₂ från själva värmeproduktionen. Dessutom uppstår viktig miljöpåverkan i samband med vägtrafik. Det är därför rimligt att främst studera hur miljökostnad för dessa utsläpp och för transporter kan kvantifieras, men ibland breddar jag perspektivet till att även omfatta annan typ av miljöpåverkan och andra typer av företag.”¹

Skojar ni? Eller är texten tänkt som en övning för läsaren? Nog är det ett exempel — på standardsunkig akademisk svenska. Precis så borde studenter få lära sig att inte skriva.²

Över lag lider Studentens skrivhandbok av samma problem som så många andra skrivhandböcker: Att de råd som ges är antingen menlösa plattityder som ”håll dig till saken” och ”skriv inte svårare än du behöver” eller grammatisk regelexercis och förbud.³

Visst behöver många studenter lära sig att skriva ihop och syfta rätt, men även en text som följer Svenska skrivregler och inte börjar mening med och kan skada din hälsa allvarligt. Alltför många studenter har redan fått sin skrivglädje dödad efter att ha tvångsmatats med just sådan regelpennalism i skolan. Och hur hjälper de förnumstiga Yoda-visdomarna den som skriver onödigt svårt att förenkla sitt språk eller den som inte kan hålla sig till saken att fokusera? Inte alls.

Min egen favorithandbok i akademiskt skrivande är Joseph Williams’ Style — Lessons in clarity and grace, som undviker både regelpennalism och meningslösa råd. Ja, egentligen ger Williams inte råd om hur man ska skriva, utan verktyg för att ställa diagnos, skriva om, revidera och förbättra. Dessutom bygger hans verktyg inte på språklig vidskepelse, utan på forskning i lingvistik och retorik om varför läsare uppfattar texter som de gör.

Men även om de flesta av Williams lektioner gäller lika väl på svenska, saknar jag en vettig handbok i hur man skriver bra och begriplig akademisk svenska, som skulle kunna göra det här jobbet mindre plågsamt. Studentens skrivhandbok fyller tyvärr inte den luckan (även om boken har en del andra poänger).

Noter

1. Kristina Schött, Lars Melin, Hans Strand & Bodil Moberg: Studentens skrivhandbok, Liber 2007, ISBN 978-91-47-08459-3.
2. Här ett förslag till hur den ”perfekta akademiska texten” kan förbättras:

   ”I detta examensarbete undersöker jag hur ett allmänt företag kan sätta pris på sin egen miljöpåverkan. Drefviken Värme påverkar miljön genom att släppa ut luftföroreningar som kväveoxider, svaveldioxid och partiklar samt koldioxid från själva värmeproduktionen. Dessutom påverkar företagets transporter miljön. Därför studerar jag främst hur företaget kan beräkna miljökostnaden för sina utsläpp och transporter, men ibland berör jag också andra slags miljöpåverkan och andra typer av företag.”

   Inte en perfekt akademisk text, men mer läsbar än det perfekta exemplet. Och därtill kortare. Nä, jag förstår inte heller vad ”implementering av ett angreppssätt genomförs” betyder. Dessutom innehåller meningen ett syftningsfel.

3. Några råd är därtill felaktiga, till exempel att man bör använda denna, denne och dessa om man syftar på något annat än subjektet i föregående sats (s. 133), vilket inte alls gör syftningen tydligare.

Jag kommer att tänka på den gamla klyschan när Memefirst skriver om en bok där Judith Butler, Gayatri Spivak och några till försvarar sin rätt att skriva ogenomtränglig akademisk prosa gentemot Dennis Duttons fem år gamla Bad writing contest (Butler vann 1999).

Som akademiker – oavsett ämne – tvingas man tränga sig igenom hyllmeter illa skrivna böcker, artiklar och konferenspapper, och det vore ju konstigt om man inte blev miljöskadad på kuppen. En del börjar till och med att tala lika illa som de skriver. Paradoxalt nog är det ofta de post-anstrukna tänkare som gör störst poäng av språkets makt över tanken och verkligheten som kommunicerar sina idéer sämst. Spivak är bara det mest katastrofala exemplet i en lång tradition.

Men om man – till skillnad från Butler och Spivak – tycker att det är viktigt att skriva så att folk begriper, så kan man lära sig det. Knepen är ganska enkla. Själv gillar jag Joseph M. Williams Style: Ten lessons in clarity and grace, inte minst för att Williams sågar den regelfascism som så många fått sig ipiskade i grundskolan och som fortfarande hindrar dem att uttrycka sig. Williams tio lektioner hjälper också den som skriver på svenska, eller vilket språk man nu föredrar – att skriva bra hänger inte på språket man använder.

Därför kan man inte ta andraspråksargumentet till försvar för att man skriver dålig akademisk engelska. Engelska infödingar skriver ju ofta minst lika illa, och den som skriver obegriplig engelska gör sig sällan bättre förstådd på svenska.

Naja. En fråga: Vem skulle bli svensk mästare i dålig akademisk svenska?