1. Political Theory — Habermas and Rawls: Thomas Gregersen rapporterar om samtida politisk teori inspirerad av John Rawls och Jürgen Habermas, vilket ju täcker av rätt mycket av fältet.
2. Public Reason: Använder bloggmediet på kreativa sätt, som att ordna läsecirklar på aktuella verk (senast Amartya Sens The idea of justice) och webbaserade workshops.
3. Salongen: Tummelplats för filosofi och idéhistoria i Norge. Matnyttiga länkar och fördjupningar.
4. Theorieblog: Ett forum för tyskspråkig politisk teori. Både substans och branschkoll.
5. Theory Talks: Peer Schouten, doktorand i freds- och utvecklingsforskning vid GU, publicerar intervjuer med ledande teoretiker om hur de ser på internationella relationer i båda dess betydelser, det vill säga: som disciplin och som studieobjekt. Utskrifts- och läsvärt!

Något mer?

Karl Palmås mappade ju vårt gubbslem i den västkustska akademikerbloggosfären, som byggde på med lite etnografi och resulterade i artikeln Follow the phlegm: Tracing the infinitesimal in male networks of power som guppar i poolen för öppen kollegiebedömning hos International Journal of Feminist Technoscience (jag tror att den som vill gärna får bidra med ett utlåtande). Länkarna mellan bloggarna gör att Kalle kan kartlägga hur ett homosocialt nätverk växer fram, men också hur just kartläggningen gör gubbslemmet självmedvetet, och samtidigt illustrera en del poänger från Gabriel Tarde, för vilka den gamle sociologen saknade dagens hårda metadata.

Sara Kjellberg, doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid LU, har mappat en större del av den akademiska bloggosfären och kör en kombo av innehållsanalys och nätverksanalys.¹ Även i Kjellbergs nätkarta finns ett tydligt gubbslem i mitten: Berghs betraktelser, Det perfekta tomrummet, 99, our 68, Digitalrights, Loci och Mothugg, även om Kjellberg inte gör någon poäng av just genusaspekten.

Noter

1. Sara Kjellberg: ”Blogs as Interfaces between Several Worlds: A Case Study of the Swedish Academic Blogosphere”, Human IT 10:3 (2009): 1–45, [svensk översättning].

Jag gjorde en enkel sökning i sju ledande dagstidningar under de senaste 90 dagarna. Och för att kunna säga något om partiernas relativa genomslag i pressen jämförde jag med partiernas valresultat i riksdagsvalet 2006 (fig. 1).¹

Fig. 1: Tio partiers genomslag i pressen.

Vad kan vi då säga om en sådan jämförelse? Tja, under perioden nämns Piratpartiet i 51 artiklar, vilket inte är särskilt mycket jämfört med socialdemokraterna, som nämns exakt 1.500 fler gånger och därmed toppar pressligan. Men om vi jämför med partiernas röstandel i valet 2006 ser saken annorlunda ut: Miljöpartiet och Vänsterpartiet är mest överrepresenterade med 120 respektive 93 procent mer pressintresse än deras storlek i valet motiverar. Kanske får de en skjuts av socialdemokraterna, tack vare alla spekulationer om det rödgröna samarbetet.²

Därefter kommer Piratpartiet, som omnämns 80 procent mer än vad deras storlek från 2006 skulle motivera. Inte illa pinkat. Jämför med Feministiskt initiativ, 2006 års största promilleparti med 0,68 procent av rösterna i riksdagsvalet, som med 13 pressträffar har ett pressgenomslag på -58 procent.

Nå, 51 artiklar av 4.499 är ju trots allt försvinnande lite (1,13 procent). Det är knappt en artikel varannan dag i någon av sju tidningar.

Men det här är en sökning just i de största drakarna — i den tjocka skallen, för att återkoppla till Chris Andersons tes. Hur ser det ut i den långa svansen — nätets mängder av nischscener?

Fig. 2: Trendgraf för PP, FI, JL och SD.

Det här är förstås toksvårt att mäta, och hur man än mäter blir det än mer svajigt att jämföra med sökningen i pressen. Men för att få ett hum om hur PP ligger till på en typ av nischscen — på bloggarna — jämförde jag partiet mot andra större partier i en serie Knuffgrafer (fig. 2-5), som visar hur stor andel av alla indexerade blogginlägg som nämner respektive parti.

Av den jämförelsen kan man dra några slutsatser. För det första: Jämfört med de övriga partier som inte kom in i riksdagen 2006 spelar PP mer i samma liga som betydligt större Sverigedemokraterna än de andra promillepartierna FI och Junilistan (fig. 2).

Fig. 3: Trendgraf för PP, FP, KD, C.

För det andra: PP mäter sig även väl med de mindre riksdagspartierna: Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna (fig. 3) samt Miljöpartiet och Vänsterpartiet (fig. 4).

Däremot är det förstås ett visst glapp gentemot de stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna, men det intressanta är att PP ens finns med på samma skala som dessa partier, som har betydligt fler medlemmar och väljare och ett enormt mycket större allmänt mediegenomslag (fig. 5).

Resultatet är förstås inte särskilt förvånande: I antal medlemmar mätt ligger PP i trakten av ett mindre riksdagsparti och deras medlemmar är förmodligen extremt benägna att blogga, jämfört med andra partiers äldre och mindre internetfähiga kadrer.

Fig. 4: Trendgraf för PP, V och MP.

Långsvanspoängen är att PP tycks finnas på en rad mindre arenor (bloggar, men också andra nätkanaler), som var för sig ännu inte kan mäta sig med de etablerade massmedierna, men som sammantaget når en stor grupp människor. Hur stor den gruppen är är förstås svårt att avgöra.

Massmedieforskarna brukar säga att bloggarna inte spelar någon roll, men jag misstänker att det bara bekräftar att massmedieforskarna fortfarande jobbar mest utifrån den tjocka skallen — massmedierna — för det är där de har data att jobba med.

Fig. 5: Trendgraf för PP, M och S.

På samma sätt jobbar ju också gammelpartierna mest i den tjocka skallen, som underleverantörer till massmedierna. Det är i massmedielogiken som utspelsstrategin fungerar. Politikbranschens motsvarighet till skivbranschens listettor är att få in ett utspel på DN Debatt som sedan valsas runt i de andra stora massmedierna i ett par dagar. Den sortens utspel kan förstås inte förankras bland de få kvarvarande medlemmarna, eftersom det skulle förta effekten av utspelet. Dessutom syftar utspelen till att sända signaler, snarare än att kommunicera partiets politik.

I den långa svansens myriad av små offentligheter (där bloggarna bara är en scen av flera) fungerar knappast utspelspolitiken, även om bloggarna gärna spinner vidare på just DN Debatt-utspel. Jag är den siste att idyllisera nätet som deliberativdemokratisk arena, men det ligger i alla fall närmare det dialogiska idealet än vad massmedierna gör.

Och det skulle inte förvåna mig om nätets alla små scener sammantaget väger nog så tungt som de gamla massmedierna. En indikator på nätets vikt är att internetreklam i dag omsätter mer än tv- och radioreklam och stadigt stjäl marknadsandelar från dagspressen. En annan indikator är alla undersökningar som visar att allt fler — särskilt yngre, särskilt män — byter bort tv-soffans passivitet och morgontidningens inaktualitet [infoga valfri referens]. (De två trenderna hänger förstås ihop.)

Därefter behöver man inte fundera länge för att inse att PP, genom att behärska nätets offentligheter, har blivit en politisk kraft att räkna med, även om det ännu inte märks särskilt mycket i dagspressen.

Noter

1. Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Metro Riks, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan. Här finns själva sammanställningen. Och ja, det finns en jämrans massa förbehåll för metoden som ni gärna får ventilera i kommentarsfältet, men det här är inte en forskningsartikel, utan ett blogginlägg.
2. Jag gissar också att Moderaterna, som ligger på -53 procent, dras ned av att leda regeringen: Pressen skriver om ”statsminister Fredrik Reinfeldt (M)” och inte om ”moderatledaren”, vilket skulle komma med i min sökning.

Tidigare på samma tema: Rothsteins nya sida, Oscarsson bloggar, Den akademiska bastuklubben börjar blogga, Bjereld bloggar, Strandad till vänster.

”Politikerna måste vara strålande glada över fotbolls-EM och andra liknande arrangemang. Medan vi tittar på sport hittar de på allsköns otyg för att stärka sin makt och göra livet lite osäkrare för alla oss som inte sitter i några integritetsskyddsråd.”

En enkel sökning i Presstext och Retriever ger visst stöd åt konspirationsteorin: Gammelmedierna orkar i alla fall inte bry sig om FRA-förslaget, nu när det är så mycket EM att bevaka. Under den senaste månaden ger frasen ”försvarets radioanstalt” sammanlagt 14 träffar i DN, Expressen, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Metro Stockholm, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan — mot 352 träffar för ”fotbolls-em” (samma tidningar, samma period).

Å andra sidan, det skrivs ju inte bara om EM. När till och med Hillary Clinton har tröttnat på Barack Obama är han i runda slängar ändå femton gånger mer intressant att bevaka än den thriller som utspelar sig i och utanför Sveriges riksdag.

Nej, det är i bloggvärlden som debatten om FRA-förslaget förs. Eller snarare kampanjen mot, för det är svårt att hitta någon som försvarar förslaget. Jag har inga jämförbara siffror, men följande trendgraf från Knuff visar hur mycket bloggarna uppmärksammat samma frågor under samma period. I stort sett jämt skägg mellan EM och FRA.

Anders Mildner frågar sig varför journalisterna struntat i frågan:

”Det märkligaste med FRA-debatten är att den varit så liten. Så liten och tyst att den knappt hörts. Några ledarsidor har skramlat då och då, men den traditionella journalistiken har stått tyst och handfallen. Något som till och med har fått de mest pappersfientliga bloggar att reagera: varför, varför, varför skriver ni inget om det här?”

Min mest välvilliga gissning är att journalisterna helt enkelt inte förstår frågan, som Martin Tunström på Smålandsposten, effektivt sågad av Opassande-Emma. Annars brukar ju Sveriges publicister inte tveka att ta fajten för de medborgerliga friheter som ligger i deras egenintresse. Här står ju exakt samma sak på spel som i buggningsfrågan: Ska staten kunna avlyssna en medieredaktions — eller för den delen vanliga medborgares — kommunikation? Jag vet inte vad man ska bli mest bedrövad av.

(Eftersom det finns alldeles för många bloggar att länka: Andra bloggar om FRA)

Men om lärosäterna tog den tredje uppgiften på allvar, borde de väl jubla över att de anställda försökte möta omvärlden i en tvåvägskommunikation? Och låta bloggandet bli en naturlig del i arbetstiden? Och snabbt se till så att man lade in bloggarna under sina egna sidor – och därmed kunde föra in den utåtriktade verksamheten under lärosätets tak?

Att den tredje uppgiften handlar om mer än att ”hantera medier”, kommer bli allt tydligare de kommande åren, i takt med att övriga samhället – inklusive medierna – mycket snabbt svänger om till en tvåvägskommunikation.

Nu tror jag inte att man ska överdriva bloggande som tredje uppgiften, inte minst som bloggar med tredje uppgifts-syfte oftast blir just gammal mossig envägskommunikation, som smulor utkastade från elfenbenstornet till den lyckligt lottade allmänheten. Fast det säger förstås mer om hur forskare förstår tredje uppgiften och sig själva.

Universiteten och högskolorna har en hel del att vinna på att hänga med i utvecklingen. Och en hel del att förlora, faktiskt, om de står kvar och stampar med sina inköpta mobiltelefoner som ingen ändå kan ringa till.

Dr Bergh utmanade bloggande statsvetare och ekonomer på deathmatch och man får nog säga att den slutade i jämnt skägg. Skägg är nämligen just vad som utmärker svenska akademikerbloggar, om man får tro tipsen hos Bergh. Om vi räknar bort dem som bloggar under skyddsskägg ser listan ut så här:

• Niclas Berggren
• Ulf Bjereld
• Jacob Christensen
• Gissur Erlingsson
• Nils Gustafsson
• Niklas Jakobsson
• Björn Johnson
• Mattias Lundbäck
• Stefan Olsson
• Peter Santesson-Wilson
• Ekonomistas: Martin Flodén, Eva Mörk, Jesper Roine, Daniel Waldenström, Jonas Vlachos och Robert Östling.

En kvinna på 18 män, Bergh och jag medräknade. För att travestera ett gammalt djungelordspråk: Det finns fler personer som heter Niklas än det finns kvinnor bland bloggande nationalekonomer.

Och det såg likadant ut när jag i höstas efterlyste svenska humsambloggar. Vi pusslade ihop en lista som förutom några av de redan nämnda statsvetarna och nationalekonomerna innehöll ytterligare nio grabbar och två tjejer:

• Rasmus Fleischer
• Gustav Holmberg
• Mathias Klang
• Christopher Kullenberg
• Åsa Larsson
• Karl Palmås
• Ulf Sandström
• Evelina Wahlqvist
• Jakob Wenzer
• Infontology: Simon Winter & Per Johansson

I oktober 2006 gjorde Sara Kjellberg¹ en lista över svenska akademikerbloggar i alla möjliga discipliner, som Mathias Klang byggde på. Förutom de redan nämnda hittar jag där drygt 15 män och elva kvinnor, som något väger upp mansdominansen.²

Med en jämrans massa förbehåll för det snöbolliga urvalet av luddigt definierade bloggande svenska akademiker³ kan vi alltså konstatera att den svenska akademiska bloggosfären är något av en herrbastu. I runda slängar går det tre manliga akademikerbloggare på varje kvinnlig. Och det väcker tre intressanta frågor:

1. Stämmer det? Vi har garanterat missat en hel del forskarbloggar. Och nystar man i ett manligt nätverk förvånar det inte att det mest dyker upp män. Kanske finns det motsvarande bloggnätverk av kvinnliga akademiker som dunkar varandras ryggar?
2. Spelar det någon roll? Folk som bloggar vill förstås gärna tro att bloggarna är viktiga på alla möjliga sätt, från ett intellektuellt samtal i andra former till shameless self-promotion. Bloggar bygger nätverk som hjälper en att hålla koll på kollegerna, ämnet, branschen. I så fall torde ju kvinnorna ha något att förlora på att inte synas i bloggvärlden. Närvarons politik, herrbastun och allt det där. Men vi kanske bedrar oss?
3. Vad beror det på? I Media Culpas senaste undersökning av svenska bloggare och bloggläsare dominerar unga kvinnor, även om kvinnor och män har förutsägbart stereotypa bloggintressen. Via Jill Walker, som med sin norska bas inte kan förstärka det svenska damlaget, ser jag att 12–17-åriga flickor tydligen ligger steget före pojkar i samma ålder på att skapa webbinnehåll. Det kanske är som alltid med jämställdheten: Det löser sig självmant med nästa generation.

Jag lämnar fri fart för allsköns spekulationer, förklaringar och fördomar. Kommentera!

Noter

1. Kjellberg forskar för övrigt just om ”how the increased access to scholarly information in electronic form will influence scholarly communication, especially regarding free access through different Open Access initiatives and the use of more open communication channels as weblogs.”
2. Jag orkade dock inte räkna namn och kön på SLU:s gruppblogg.
3. Doktorander och/eller disputerade? På svenska eller också på utrikiska? Bara på institutioner i Sverige eller även i utlandet? Forskare i akademin eller även i den riktiga världen? Som bloggar om sin egen och andras forskning eller om vad som helst? Räknas Stig-Björn Ljunggren? Und so weiter und so fort.