”Vi önskar att världen inte ska glömma honom. Att vår del av världen måste fortsätta att se honom”, säger Anne Oterholm, ordförande i Den norske Forfatterforeningen till NRK.no.

Priset ska varje år tilldelas en norsk eller utländsk författare som har utmärkt sig i arbetet för yttrandefrihet och tolerans i vidaste mening, skriver Forfatterforeningen på sin webbplats. Tidigare prisvinnare är bland andra den ryska journalisten Anna Politkovskaja, som mördades 2006, den israeliske författaren Amos Oz, Nobelpristagaren Wole Soyinka från Nigeria, den turkiske författaren Yaser Kemal och den kubanske skribenten Normando Gonzales Hernandez.

”Han har varit kritisk till regimen i Eritrea, och det har han fått betala för och sitter fängslad för. Vi vet inte hur det går med honom nu, vi vet inte hur hans hälsotillstånd är. Men vi vet att han har varit ute ur fängelset och inlagd på sjukhus. Vi räknar med att det inte står så bra till med honom”, säger Oterholm till NRK.

Priset är på 200 000 norska kronor och delas ut 14 mars.

Under sin fångenskap har Dawit Isaak tidigare mottagit ett flertal priser och utmärkelser:

• Han tilldelades 2009 års Tucholskystipendium av Svenska Pen. Priset delas ut årligen till en person som har tystats av makthavarna.
• National Association of Black Journalists i USA tilldelade 2008 Dawit Isaak och nio andra fängslade journalister i Eritrea Percy Qoboza-priset.
• I november 2007 gav norska Dramatikerförbundet sitt solidaritetspris till Dawit Isaak och hans kollega från Setit, Fessehaye Yohannes, som befaras ha dött i fängelset.
• Tidigare har Dawit Isaak tilldelats Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne 2007, Örebro läns journalistdistrikts internationella pris 2004 och svenska Reportrar utan gränsers Pressfrihetspris 2003.
• Han har också nominerats till Europaparlamentets Sacharovpris 2009, till Årets journalist 2006 av internationella Reportrar utan gränser och till den brittiska yttrandefrihetstidskriften Index on Censorships pris till Hugo Youngs minne 2005.

Som vi skrivit tidigare:

Prisutdelningarna är ett sätt att uppmärksamma Dawit Isaaks och de andra fängslade journalisternas öde och sätta fokus på förtrycket i Eritrea.

Redan innan han fängslades i september 2001 var dock Dawit Isaak prisbelönt för sitt författarskap. För versdramat Bana, som gavs ut i Sverige 1988, vann han tre år i rad priser vid den eritreanska kulturfestivalen i Bologna, Italien.

Samtalet, som arrangeras av Folkungaskolan och Corren, äger rum i Folkakungaskolans aula kl 19-21, onsdag 27 maj 2009. Kom i tid, antalet platser är begränsat!

Dawit Isaak med kolleger 1995. Foto: Karl Hoff.

I går hade jag ett trevligt möte med en journalist från en av de tidningar som just nu intensivt uppmärksammar Dawit Isaak. Att svenska tidningar skruva upp volymen ytterligare i engagemanget för Dawit Isaak är inte en dag för tidigt och jag hoppas att de kommer att ge just det bidrag som bara de kan ge: god journalistik.

För två år sedan, när de större tidningarna gick samman i en liknande kampanj, skrev jag att massmedierna ofta bara tycktes upprepa den historia som Rickard Sjöberg berättar i boken Dawit och friheten, som vi gav ut 2004. Medan journalister förstås varje gång måste ge en resumé om fallet, har medierapporteringen mer sällan tillfört ny kunskap. År 2009 kan inte frågan vara: Vem är Dawit Isaak och varför sitter han fängslad?

Som ett konstruktivt bidrag kastade jag därför ut ett antal uppslag till journalistiska jobb av ett slag som kräver de resurser bara en större medieredaktion kan uppbåda:

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regeringens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår regeringen tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i Sverige i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Det sista förslaget har förverkligats: Lars Adaktusson åkte till Eritrea våren 2008 och nu lär en ny mediedelegation planera en resa. De övriga uppslagen väntar fortfarande, så vitt jag vet, på en redaktion som är beredd att lägga tid, resurser och spaltutrymme på god journalistik.

Erik Jennische, som den 18 april 2002 skrev den första artikeln i svensk press om Dawit Isaak, byggde nyligen på med ytterligare två uppslag: Att granska EU:s bistånd till Eritrea och att granska UD:s och pressens agerande när Dawit först fängslades.

Och vi har fler journalistiska uppslag att bjuda på:

• Granska den svenska och europeiska flyktingpolitiken gentemot Eritrea! Vilken redaktion ska bli först att sätta samman ett reportage om flyktingarnas väg från Sudan till Sundsvall och beslutens gång från migrationsverket till regeringen? När får vi se en systematisk uppföljning om vad som har hänt alla dem som skickats tillbaka till undergången i fängelser och militärläger?
• Vi är också nyfikna på vem som finansierar den eritreanska staten. Eritreaner i exil skickar hem drygt 400 miljoner dollar per år och det lär utgöra Eritreas viktigaste officiella inkomstkälla. Därutöver kommer viktiga intäkter från EU och andra biståndsgivare i Europa. Men hur är det med de mer ljusskygga finansiärerna? Kina och arabstaterna lär vara viktiga partners och Ryssland förser både Eritrea och Etiopien med vapen. Men exakt hur ser penningflödena ut? Och vad ger Eritrea i utbyte?
• Vilka företag gör affärer med Eritrea? Några betydande handelsrelationer mellan Sverige och Eritrea finns inte och de utländska företagen som investerar i Eritrea kan räknas på ena handens fingrar. Men ett av dem har kopplingar till Sverige: Lundin Mining Corporation som gör affärer i guld, koppar och zink i Eritrea via Sunridge Gold Corporation och Sanu Resources Ltd. Ett jobb för en grävande ekonomijournalist?
• Svenskar av eritreanskt ursprung uppmärksammas sällan av svenska medier. Här finns ett gammalt garde av veteraner som flydde under självständighetskriget, en yngre generation som vuxit upp i Sverige och en växande grupp av nyanlända som flytt från PFDJ-regimens förtryck. Eritreas regering anstränger sig för att vårda relationen till de yngre generationerna, bland annat att bjuda unga exileritreaner till Eritrea, samtidigt som diffen mellan propagandan och verkligheten i Eritrea torde vara plågsamt uppenbar för alla.
• Den eritreanska oppositionen: Hur ser alternativen till PFDJ ut? När nu all opposition har kvästs i Eritrea, finns det förutsättningar för en demokratisering att ta sin utgångspunkt i exilen? Och vilken roll kan Sverige och EU spela för att bistå framväxten av eritreanska alternativ, förutom att avstå från att skicka tillbaka dem som lyckas fly?

Jag hoppas att tidningarna den här gången inte bara manifesterar tillsammans, utan också tävlar med varandra om att skapa ny kunskap om komplexet Dawit-Sverige-Eritrea — och att de gör vad de torde kunna bättre än att kampanja: Att gräva och att granska. Jag hoppas också att de kommer att axla det ansvar som följer av att sjösätta en bred massmediekampanj och hålla engagemanget vid liv över tid.

Och jag hoppas att vi om två år igen inte behöver instämma i Åke Wredéns suck:  ”Alla dessa journalister har inte en enda gång kommit på att de kan använda sitt enda riktiga vapen för att bidra till Dawits frihet: Journalistiken”.

Eritrea Watch for Human Rights and Democracy rapporterar att Dawit för tre veckor sedan ska ha flyttats från fängelset till ett sjukhus:

”Den 11 januari ska Dawit Isaak ha flyttats från fängelset i Dongolo (ca 7 mil utanför Asmara) till Asmara. Han befinner sig på ett sjukhus som tillhör det eritreanska flygvapnet. Under sin vistelse bevakas han mycket hårt. Dawit har endast kontakt med en läkare. Ingen annan sjukhuspersonal får träffa honom. Inga anhöriga har heller tillåtelse att besöka honom.”

Uppgifterna har bekräftats av oberoende källor i Eritrea.

Samma webbsajt rapporterar också att Dawit Isaak och 112 andra politiska fångar i 13 december 2008 ska ha flyttats till ett speciellt fängelse i staden Imbatkala på order av president Isaias Afeworki.

”Ansvarig för detta var överste Tesfaldet Habteselasie. Fängelset är känt för att vara ett av de hårdaste i hela Eritrea. Bland dem som förflyttades finns två högt uppsatta inom flygvapnet och fd gerilla soldaten  Aster Yohannes. Hon är gift med Petros Solomon som var fiskeriminister och en av 15-gruppen.

Transporten av fångarna skedde nattetid med hjälp fyra bussar, som hade gardiner, för att ingen skulle upptäcka vilka som var i bussarna. Transporten leddes även av militär eskort.”

Den svensk-eritreanske författaren och journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea sedan 23 september 2001. Dawit har tidigare rapporterats ha varit allvarligt sjuk. I april 2002 ska Dawit enligt den amerikanska pressorganisationen Committee to Protect Journalists ha vårdats på sjukhus för tortyrskador. I samband med att han släpptes ur fängelset ett par dagar i november 2005 berättade han för vänner och familj i Göteborg att han led av högt blodtryck.

Dawit Isaak, författare, dramatiker och journalist till yrket, är i dag den ende svenske medborgare som Amnesty International adopterat som samvetsfånge.

Leif Öbrink, ordförande i stödkommittén och Dawit Isaaks bror Esayas Isaak kommer, med anledning av de här uppgifterna, att medverka i Adaktusson i kväll.

- Det är idag tre år sedan Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Det är en skandal att Sverige och EU inte gör mer för att få honom fri. Det är dags att öka pressen på Eritrea genom att stoppa EU:s bistånd till landet.

Det säger Cecilia Malmström, europaparlamentariker (fp) och Cecilia Wigström, riksdagsledamot (fp) med anledning av 3-årsdagen då svensken Dawit Isaak fängslades utan rättegång i Eritrea. Båda har de senaste dagarna agerat med frågor i respektive parlament för att få utrikesminister Laila Freivalds och den holländske utrikesministern, som innehar ordförandeskapet i EU, att agera mer kraftfullt. [...]

- Utrikesminister Laila Freivalds bör åka till Eritrea för att markera den vikt Sverige lägger vid Dawit Isaaks fall. Engagemang på högsta politiska nivå bar frukt för Mehmed Ghezali som var fängslad på Guantánamo-basen och bör användas även för Dawit.

- Stoppa EU:s bistånd till Eritrea. EU har i ett biståndsavtal med landet utlovat 88 miljoner euro i stöd under åren 2002-2007. Det är absurt att pumpa in pengar i en diktaturstat som Eritrea där ingen vilja till demokratiska reformer finns och där en svensk medborgare sitter fängslad, säger Cecilia Malmström och Cecilia Wigström (fp).

Vad har hänt sedan 2004? Dawit sitter kvar i fängelset i Asmara och situationen i Eritrea har blivit stadigt värre. Fortfarande har ingen svensk minister rest till Eritrea, samtidigt som Malmströms liberale partikollega Louis Michel, EU:s biståndskommissionär, utökar biståndet till Eritrea till 115 miljoner euro fram till år 2013.

Vi kan bara upprepa det Cecilia Malmström skrev för fyra år sedan: ”Det är en skandal att Sverige och EU inte gör mer för att få Dawit fri. Det är dags att öka pressen på Eritrea genom att stoppa EU:s bistånd till landet.” Lika sant då som nu. (Tipstack till THR.)

Priset går till tio fängslade eritreanska journalister: Dawit Isaak, Yusuf Mohamed Ali, Mattewos Habteab, Dawit Habtemichael, Medhanie Haile, Temesgen Gebreyesus, Emanual Asrat, Fessehaye Yohannes, Said Abdulkader och Seyoum Tsehaye.

Samtliga fängslades 2001, när den eritreanska regeringen fängslade ledande regimkritiker och journalister och stängde all fri press.

I ett pressmeddelande motiverar NABJ priset så här:

”As the nation’s journalists of color convene this summer, we must call attention to the impunities against the press practiced by the Eritrean government,” said NABJ President Barbara Ciara. ”We join with the Society (sic) to Protect Journalists and Reporters Without Borders in calling for their release. It is our hope that the award will bring wider attention to the issue of journalistic freedom around the world.”

Så här beskriver NABJ Percy Qoboza-priset:

The Percy Qoboza Award is given to foreign journalists who have done extraordinary work while overcoming tremendous obstacles that contribute to the enrichment, understanding or advancement of people or issues in the African diaspora.

It is named for writer, columnist and editor Percy Qoboza, an outspoken critic of the early apartheid government of South Africa. He was jailed and exiled to the United States for editorials that spoke against the then separatist government.

En av de prisbelönta journalisterna, Fessehaye Yohannes, kollega till Dawit Isaak på tidningen Setit, ska ha avlidit 11 januari 2007 i ett hemligt fängelse till följd av tortyrskador. Fessehaye Yohannes ska ha hållits fängslad i det hemliga fängelset Eiraeiro, där också minst nio andra samvetsfångar ska ha dött till följd av tortyr och umbäranden i fängelset.

Bland dem som befaras ha dött i fångenskapen finns ytterligare tre av de prisbelönta journalisterna: Medhanie Haile, assistent till redaktören för tidningen Keste Debena, Yusuf Mohamed Ali, chefredaktör för tidningen Tsigenay och Said Abdulkader, chefredaktör för Admas. Uppgifterna har inte bekräftats av den eritreanska regeringen.

I vintras tilldelades dramatikerna Dawit Isaak och Fessehaye Yohannes tillsammans norska Dramatikerförbundets solidaritetspris. Tidigare har Dawit Isaak under sin fångenskap tilldelats Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne, svenska Reportrar utan gränsers Pressfrihetspris och Örebro läns journalistdistrikts internationella pris. Han har också nominerats till Årets journalist av internationella Reportrar utan gränser och till den brittiska yttrandefrihetstidskriften Index on Censorships pris till Hugo Youngs minne.

Prisutdelningarna är ett sätt att uppmärksamma Dawit Isaaks och de andra fängslade journalisternas öde och sätta fokus på förtrycket i Eritrea.

Redan innan han fängslades i september 2001 var dock Dawit Isaak prisbelönt för sitt författarskap. För versdramat Bana, som gavs ut i Sverige 1988, vann han tre år i rad priser vid den eritreanska kulturfestivalen i Bologna, Italien.

Percy Qoboza-priset delas ut vid NABJ:s kongress i Chicago, 23-27 juli 2008. NABJ beskriver sig som USA:s största organisation för färgade journalister:

”An advocacy group established in 1975 in Washington, D.C., NABJ is the largest organization of journalists of color in the nation, with nearly 4,000 members, and provides educational, career development and support to black journalists worldwide.”

För ett par år sedan slutade Sverige i praktiken att direktavvisa flyktingar till Eritrea. Policyändringen följde inte minst efter ett intensivt lobbyarbete från AEASS, en organisation för eritreanska asylsökande i Sverige, som grundades av bland andra journalisten Khaled Abdu. AEASS bedrift är i sig anmärkningsvärd: Hur ofta ser vi asylsökande, utan röst och rättigheter, inte bara organisera sig utan också lyckas förändra politiken?

Men nu avvisar Sverige alltså återigen flyktingar till Eritrea. En medlem i en flyktingkommitté mejlar och berättar att de möter många som ska avvisas till Eritrea:

”Vi träffar just nu många asylsökande från Eritrea som ska utvisas. Ensamstående mödrar med ett eller flera barn likaväl som ensamma män. Gemensamt för flera av dessa är att pappa, make, bror… sitter i fängelse i Eritrea. Eller fängslades när de flydde.”¹

Ändå har ingenting förändrats i Eritrea. I alla fall inte till det bättre. Som Annie Hellquist skriver i Yelah:

”Sverige är också relativt ensamt i Europa om att tvångsavvisa människor till Eritrea. Tyskland skickade dock tillbaka en asylsökande för två år sedan och Storbritannien skickade tillbaka en person under hösten. Amnesty rapporterade att båda hade fängslats vid återvändandet. Både Amnesty och FN:s flyktingorgan UNHCR avråder från tvångsavvisningar till Eritrea då kränkningar av mänskliga rättigheter är vanligt förekommande.”

Avvisningarna till Eritrea är alltså en skam för Sveriges regering, i synnerhet som flera av dess ledande företrädare i opposition gjorde stora insatser för att föra upp kampen för mänskliga rättigheter i Eritrea på dagordningen i både Sverige och EU. Vart har det engagemanget tagit vägen i dag?

Som Carina Hägg (s) sa i riksdagens utrikespolitiska debatt härom veckan:

”[J]ag är mycket bekymrad för det som jag har hört i dag om avvisningar till Eritrea. Jag hade hoppats att regeringen skulle fortsätta det aktiva arbete som man bedrev i opposition för att få hem Dawit Isaak till sin familj. Tvärtom verkar man nu i stället ha strategin att se till att folk gör honom sällskap i fängelset genom de uppmärksammade avvisningar som har skett.”

Flera politiker har lyft upp det orimliga i att Sverige och EU ger bistånd till Eritrea, trots att regeringen i Eritrea har skärpt förtrycket och inte lever upp till de krav på respekt för mänskliga rättigheter som biståndsavatalen ställer. Logiken är enkel: Vi måste sända tydliga signaler till regimen i Eritrea.

På samma sätt kan vi inte frikoppla de politiska kraven på Eritrea från Sveriges och EU:s flyktingpolitik. Det är två sidor av samma mynt.

Oppositionen och civilsamhället i Eritrea har i stort sett utrotats. Ledande reformister och oberoende journalister sitter i hemliga fängelser sedan oppositionen krossades 2001. Flera lär ha dödats i fängelset, bland annat Dawit Isaaks kollega från tidningen Setit, Fessehaye ”Joshua” Yohannes. Landet är det enda i Afrika som helt saknar oberoende medier och regeringen förföljer till och med journalister som jobbar för de statliga medierna. Regeringen fängslar och dödar människor som tillhör andra samfund än de statligt godkända kyrkorna.

Så alternativet till PFDJ-regimens totalitära maktmonopol finns i exilen, i diasporan (precis som den eritreanska kampen för självständighet från Etiopien en gång hade en viktig livlina till stödtrupperna i exil). Här kan kritiska röster göra sig hörda och politiska alternativ formeras.

Bara genom att lämna sitt land kan befolkningen i Eritrea uttrycka sitt desparata missnöje: De röstar bokstavligen med fötterna. Att fly är det enda sätt att protestera mot sin regering som eritreaner har kvar.

”Vi engagerar oss på bred front för att ge stöd till de demokratiska krafterna och bidra till en positiv förändring i länder som Kuba och Zimbabwe där människors fri- och rättigheter grovt och systematiskt kränks,” sa Carl Bildt i utrikesdeklarationen. Detsamma borde förstås gälla Eritrea.

Men engagemanget måste börja på hemmaplan och det måste drivas konsekvent. Sverige kan inte med ena handen kräva att Eritrea friger Dawit Isaak och med den andra skicka andra tillbaka till fängelserna. Vi kan inte i ena stunden kräva att Eritrea respekterar sin befolknings mänskliga rättigheter för att i nästa stund hjälpa diktaturen att hålla folket i schack.

Noter

1. För att stoppa strömhoppen har Eritrea i avskräckande syfte börjat fängsla de anhöriga till dem som flyr eller deserterar.

I motiveringen till prisbeslutet skriver Norske Dramatikeres Forbund (NDF) att Dawit Isaak (född 1964) och Fessehaye ”Joshua” Yohannes (född 1958) båda är ledande personligheter inom teater och journalistik i Eritrea.

De samarbetade bland annat om att utveckla barnteaterensemblen Sewit och akrobatgruppen Cirkus Eritrea. Både Dawit och Fessehaye anslöt sig i november 1997 till tidningen Setit genom att bli delägare, sedan regeringen i juni 1996 infört en presslag som gav alla landets medborgare rätten att starta oberoende tidningar. Med en upplaga som mest på 40 000 var Setit Eritreas största tidning och bevakade de sociala problemen i den unga nationen.

Både Dawit Isaak och Fessehaye Yohannes fängslades när president Isaias Afeworki slog till mot den fria pressen och reformrörelsen i september 2001. Sedan dess har de och deras fängslade kollegor varken åtalats eller dömts för några brott.

Tidigare i år kom uppgifter om att Fessehaye Yohannes skulle ha dött i fängelset den 11 januari 2007 efter att ha utsatts för tortyr. Han ska ha hållits fängslad i det hemliga fängelset Eiraeiro, där också minst nio andra samvetsfångar ska ha dött till följd av tortyr och umbäranden i fängelset. Uppgifterna har inte bekräftats av den eritreanska regeringen.

NDF:s Eritreagrupp, som leds av dramatikern och författaren Karl Hoff, har samarbetat med kolleger på Afrikas Horn sedan 1997 och följt den politiska och sociala utvecklingen i landet noga. Sedan 1994 delar NDF ut ett årligt Solidaritetsstipendium i stöd till projekt eller till individer som av politiska skäl inte kan vistas eller arbeta i sitt hemland. Stipendiet à 50 000 norska kronor kommer att utbetalas till Dawit Isaaks och Fessehaye Yohannes familjer.

• I väntan på Lenins begravning

  Lördag 29 september kl 12:00–12:30, Lilla scenen

  Unga demokratiaktivister kämpar för pluralism, frihet och ett demokratiskt Ryssland. Med Amanda Lövkvist och Johan Karlsson.

• Free Dawit Isaak

  Söndag 30 september 11:00–11:20, Stora scenen

  Sedan september 2001 sitter den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fängslad. Vad kan man som enskild människa göra för någon annan? Med Karolina Pontén, aktivistsamordnare på Amnesty, Erik Mellström, som byggt kampanjsajten Freedawit.com, och Johan Karlsson, medförfattare till boken Dawit och friheten.

Om någon vill bjuda på en kaffe eller kulturknuttemingel hänger jag nog annars mest i monter 44, som alltid Internationella torgets bästa.