Vem ska man rösta på egentligen? Somliga har redan endorsat; jag går fortfarande i valet och kvalet.

Massmediernas bevakning ger inte den vägledning man skulle kunna önska. Som Henrik konstaterar:

”Medierna har heller inte lyckats lära sig bevaka och granska enskilda partikandidater trots att vi haft personval i fjorton år.

DN:s genomgång av toppkandidater, till exempel, handlar mer om mysiga personporträtt än om att nagelfara en kandidat som ber om folkets förtroende att bli dess representant i fem år framöver. DN tycker att kandidaternas fritidsintressen är intressantare än deras professionella kompetens.

Inte heller partierna ger en tillfredsställande varudeklaration av sina toppkandidater, åtminstone inte av deras officiella kampanjsidor att döma.¹

Samtliga toppkandidater redovisar vad de vill göra i Europaparlamentet och i förekommande fall redovisar de sin politiska bana, även om vissa varken varit långa eller trogna i partiets tjänst.

Men så mycket mer berättar de inte om sig själva.

Vad som gör en bra EP-ledamot är förstås svårt att säga, och än svårare att koka ned till ett jämförbart mått. Men man torde i alla fall kunna jämföra huruvida partiernas toppkandidater ger sina väljare en chans att bedöma deras kvalifikationer genom att redovisa sina formella meriter, som utbildning, yrkeslivserfarenhet och språkkunskaper. Språkkunskaper är alltid viktiga, och särskilt för någon som kandiderar till Europaparlamentet, där förhandlingsskicklighet väger tyngre än partilojalitet.

Min enkla jämförelse av tio partiers toppkandidater kan alltså ge en kandidat maximalt tre poäng. Resultatet är beklämmande: Inga toppkandidater redovisar vilka språk de talar, och bara tre av tio redogör för både yrkes- och utbildningsbakgrund.

2 poäng

• Lena Ek, Centern, ”är jur kand och har arbetat som folkrättsjurist.” Detaljerad CV, men inget om språkkunskaper.
  
• Christian Engström, Piratpartiet, redovisar en detaljerad CV. Han har en examen i matematik och datalogi från Stockholms universitet och redogör för sin yrkesbana som programmerare och egenföretagare. Jag hittar inget om språkkunskaper.
  
• Gunnar Hökmark, Moderaterna, skriver en hel politisk självbiografi på sin sajt. Den som tar sig tid att läsa berättelsen om en Skånepågs uppväxt i skuggan av Kalla kriget får reda på att han har både civilekonom- och reservofficersexamen och att han har haft ett hederligt arbete innan politiken blev en heltidssyssla. Inget om språkkunskaper.

1 poäng

• Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiet. ”Yrke: Kanslisekreterare”. Utbildning? Språkfärdigheter? Ingen information.
• Sven-Olof Sällström, Sverigedemokraterna, presenterar sig på partiets kampanjsajt som ”före detta officer och ICA-handlare, arbetar numera som butikschef på en rikstäckande detaljhandelskedja”. Ingen information om utbildning eller språkkunskaper.
  
• Sören Wibe, Junilistan: Presenterar sig som professor (av vilket man förstås kan sluta sig till både utbildningsnivå och yrkeslivserfarenhet). Inget om språkkunskaper.

0 poäng

• Ella Bohlin, Kristdemokraterna, ger ingen information om utbildning, yrkeslivserfarenheter eller språkkunskaper, men väl att hon alltid har läppglans i handväskan.
  
• Marit Paulsen, Folkpartiet: Ingen information på folkpartiets officiella kampanjsajt, som över huvud taget inte säger mycket om toppkandidaten. (Däremot redovisar partiet att hon ”har varit svetsare, jordbrukare, författare (till 23 böcker) och samhällsdebattör”, på en sida som inte tycks ha uppdaterats sedan Paulsens förra repa i Strasbourg.)
• Carl Schlyter, Miljöpartiet: Ingen information om utbildning, yrkeslivserfarenheter eller språkkunskaper, bortsett från att Schlyter berättar att han ”arbetat med människor på en soptipp i Brasilien”. (Går man in på hans officiella MEP-sida får man dock veta att han läst till kemiingenjör vid KTH.)
• Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, berättar ingenting om sina formella meriter: ”Om du vill veta mer om min person så rekommenderar jag läsning av två böcker. Eller tre.” (Fast på FI:s egen sida kan man läsa om Schymans långa politiska bana och att hon arbetat som socialarbetare i 20 år innan hon blev heltidspolitiker.)
• Marita Ulvskog, Socialdemokraterna: Ingen information. Ulvskog berättar dock att hon gillar rårakor med fläsk.

Ska man gå på vilken varudeklaration dessa kandidater lämnar till sina väljare — på sina egna officiella hemsidor — torde alltså alla utom Lena Ek, Gunnar Hökmark och Christian Engström diskvalificeras på förhand, eftersom de inte ger ens ett minimalt beslutsunderlag.

Nå, bygg gärna på med fler valbara kandidater i kommentarstråden. Skulle någon ta tre poäng?

Noter

1. Naturligtvis kan man också använda andra källor — officiella MEP-sidor för de redan valda, Wikipedia, Makthavare.se — för att ta reda på information om kandidaterna, men poängen här är att se hur kandidaterna presenterar sig själva.

- Det är idag tre år sedan Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Det är en skandal att Sverige och EU inte gör mer för att få honom fri. Det är dags att öka pressen på Eritrea genom att stoppa EU:s bistånd till landet.

Det säger Cecilia Malmström, europaparlamentariker (fp) och Cecilia Wigström, riksdagsledamot (fp) med anledning av 3-årsdagen då svensken Dawit Isaak fängslades utan rättegång i Eritrea. Båda har de senaste dagarna agerat med frågor i respektive parlament för att få utrikesminister Laila Freivalds och den holländske utrikesministern, som innehar ordförandeskapet i EU, att agera mer kraftfullt. [...]

- Utrikesminister Laila Freivalds bör åka till Eritrea för att markera den vikt Sverige lägger vid Dawit Isaaks fall. Engagemang på högsta politiska nivå bar frukt för Mehmed Ghezali som var fängslad på Guantánamo-basen och bör användas även för Dawit.

- Stoppa EU:s bistånd till Eritrea. EU har i ett biståndsavtal med landet utlovat 88 miljoner euro i stöd under åren 2002-2007. Det är absurt att pumpa in pengar i en diktaturstat som Eritrea där ingen vilja till demokratiska reformer finns och där en svensk medborgare sitter fängslad, säger Cecilia Malmström och Cecilia Wigström (fp).

Vad har hänt sedan 2004? Dawit sitter kvar i fängelset i Asmara och situationen i Eritrea har blivit stadigt värre. Fortfarande har ingen svensk minister rest till Eritrea, samtidigt som Malmströms liberale partikollega Louis Michel, EU:s biståndskommissionär, utökar biståndet till Eritrea till 115 miljoner euro fram till år 2013.

Vi kan bara upprepa det Cecilia Malmström skrev för fyra år sedan: ”Det är en skandal att Sverige och EU inte gör mer för att få Dawit fri. Det är dags att öka pressen på Eritrea genom att stoppa EU:s bistånd till landet.” Lika sant då som nu. (Tipstack till THR.)

I förra månaden var Louis Michel, EU:s biståndskommissionär, i Asmara och förde hemliga samtal med president Isaias Afeworki. Resultatet ser vi nu. Europeiska Unionen utökar biståndet till Eritrea, trots att situationen för mänskliga rättigheter blivit stadigt värre i landet sedan 2001, trots att EU inte uppnått något av sina mål för biståndet till Eritrea och trots att regeringen flagrant brutit mot tidigare ingånga biståndsavtal.

Biståndssatsningen kritiseras av bland andra Eritrean Movement for Democracy and Human Rights baserad i Sydafrika, skriver David Cronin:

With non-governmental organisations (NGOs) prohibited from working in Eritrea, human rights campaigners say there is a lack of transparency about how aid given to the country is used. Some fear that Afewerki’s henchmen may be using the assistance to keep Eritrea on a permanent war footing.

Locked in a protracted border dispute with Ethiopia, Eritrea is third only to North Korea and Angola as the world’s biggest military spender — relative to population size. Data released from its capital Asmara in 2000 stated that its army had 300,000 soldiers, with some estimates indicating it has doubled since then, largely as a result of conscription.

”In the Eritrean community, the EU is viewed as supporting the present regime,” said Kassahun Checole, an Eritrean expatriate based in the U.S. ”This has become a cause for hopelessness and despair.”

Mer om EU:s bistånd till Eritrea:

• Sverige hjälper Eritrea att fylla fängelserna
• Louis Michels olämpliga sällskap
• Arbetslinjen segrar i Eritrea
• EU ger bistånd till Eritrea
• En halvmesyr från EU

På Forskning.se läser vi att Kristof Tamas och Rainer Münz jämför Sverige och Storbritannien, med inga respektive begränsade övergångsregler, mot Tyskland och Österrike, som valde att ha särskilda övergångsregler för östeuropéer:

”Det blev ingen anstormning av vare sig arbetskraft eller sociala turister. Detta trots att Sverige som enda av de 15 gamla EU-länderna inte införde några som helst övergångsregler för EU-medborgarna i de nya medlemsländerna.

Tyskland och Österrike, som begränsat den fria rörligheten, brottas nu med hög arbetslöshet och olagligt arbete. Det är efterfrågan på arbetskraft och inte reglerna som har styrt migrationen inom EU.”

Nå, det har ju till och med Hans Karlsson fattat. Nu väntar vi bara på att EU och Sverige ska ta till sig den lärdomen och riva hindren för utomeuropeiska invandrare också: Om vi inför hårdare regler och försvårar den lagliga invandringen, så ökar vi den illegala och svartjobben.

Uppdatering: Joakim Palme och Kristof Tamas skriver också på Brännpunkt:

”Den avgörande framtidsfrågan är därmed inte om det kommer för många, utan om det kommer tillräckligt många arbetstagare.”