Tidigare: Klosterdöd, sedan kulturskymning. Hantverkarna måste få betalt för sitt arbete. Kristdemokratisk knarknoja.

Debatten om skråväsendet och näringsfriheten fortsätter. Ständigt i nya och oväntade riktningar. Det är i och för sig kul och bra. Men den ursprungliga frågan – den om hantverkarnas rätt till ersättning för sitt jobb – har kommit i skymundan.

Svensk klädetillverkning är en bransch utan marginaler, som utöver de eventuella kommersiella intäkterna är i stort behov av statligt stöd. Även de svenska vagnmakarna arbetar med extremt små marginaler. Dessa branscher måste få betalt för sitt arbete för att kunna överleva.

Det viktigaste är dock att uppmärksamma de ekonomiska och konstnärliga förlusterna för människorna bakom hantverksföremålen. Bakom varje produkt finns en rad personer som har lagt ned hjärta och kraft på att skapa något som många vill använda eller köpa. Självklart ska dessa grupper få betalt för sitt arbete.

Skråväsendet skyddar dock många fler än hantverkarna. Varenda riksdaler i intäkt är mycket värd för landets knallar, gårdfarihandlare och köpmän. Få av dem som har köpt en masstillverkad knapp kommer vid ett senare tillfälle att betala för att köpa en knapp tillverkad för hand av en knappmakare.

Liberalernas förslag handlar inte bara om att få öppna manufakturer, det handlar om att avskaffa skråväsendet som princip. Denna extrema linje drivs utan hänsyn till de konsekvenser för hantverkare och skråbröder som deras utspel skulle få.

De talar om rätten att etablera manufakturer. Vi som på olika sätt verkar inom kreativa områden hade gärna sett att en annan rättighet tagits upp: rätten att förfoga över och få ersättning för vårt arbete. Att ”bara” avskaffa skråväsendet i städerna är ett försök att skyla förslagets verkliga konsekvenser.

Den största gruppen är allmogen som oreflekterat använder sig av teknikens möjligheter. De uppfattar sig inte som lagbrytare mer än en person som spottar på allmän plats, och de har förmodligen inte funderat över vad skråväsendet är eller varför det finns.

Den andra gruppen är den politiska. Här finns gapiga debattörer som Lars Johan Hierta och mer eftertänksamma som handelsbokhållaren Martin Olsson. Här finns okunniga riksdagsmän (en grupp ur bondeståndet som har debatterat i Aftonbladet) och mer historiskt orienterade, som statsrådet Jonas Waern. Det är framför allt sådana personers nya och gamla argument som ska synas.

Alla som inte delar deras åsikt kallar de ”bakåtsträvande teknikfientliga krafter”. Själva står de för ”näringsfrihet och reformism.” Samtliga ”industrialister” har någon koppling till liberala grupperingar.

Genom att skapa skuggmotståndaren ”skråväldet” försöker förespråkarna för näringsfrihet att slippa se de tusentals yrkesmänniskor de i själva verket angriper. Varför vågar reformivrarna inte vara tydliga med att det är skräddarens, knappmakarens, tunnbindarens, bagarens och kittelflickarens rätt att förfoga över sitt arbete som attackeras?

Hårt arbetande hantverkare försöker bidra till Sveriges tätposition genom att förfina hantverksskickligheten. I land efter land tar politiker nu sitt ansvar och skapar blocköverskridande lösningar för ett modernt skråsystem. Sverige får inte bli en fristad för industriell tillverkning.

Se också: Oscar Swartz, Christopher Kullenberg.

Så här skriver han: ”Konsekvensen är, tills vidare, att vi får ett kulturliv befolkat av glada amatörer.” Och för att ingen ska missa ironin kastar han invektiv — tjuvar, gapiga, okunniga, hatisk lobby, mobb — mot sin halmdocka, för att därefter presentera de sämsta motargument han kan formulera mot argument (skivförsäljningen?!) som ingen egentligen har fört fram i fildelningsdebatten. Dålig, ohederlig argumentation by the book i ett inlägg som till synes — bokstavligen — handlar om heder och god argumentation i fildelningsdebatten. Fattas bara att spela ut Hitler-kortet (även Hitler stal från kreatörer, som bekant).

Och så går budskapet dem helt förbi. Vi som minns det ironiska 90-talet får väl förklara för ungdomen. Ekström illustrerar ju bara poängen att de som befolkar kulturlivets finrum är just amatörer, som står där utan kläder nu när vem som helst kan publicera välargumenterade kulturessäer (inklusive Habermas-referenser) utan en papperstidning att sitta på. Och så agnar han ironifällan genom att bekänna sin bävan för de våldsamma attacker han nu väntar sig. Ett mästerverk, helt enkelt.

Den pensionsfärdiga generation som minns Bob Dylan (kille med gitarr med sin storhetstid för 40 år sedan), den generation vars fickpengar byggde upp skivindustrin, rekommenderar vi Seth Godins 14 musiklektioner. Som den här, om just Dylan:

7. Remember the Bob Dylan rule: it’s not just a record, it’s a movement.
Bob and his handlers have a long track record of finding movements. Anti-war movements, sure, but also rock movies, the Grateful Dead, SACDs, Christian rock and Apple fanboys. What Bob has done (and I think he’s done it sincerely, not as a calculated maneuver) is seek out groups that want to be connected and he works to become the connecting the point.

By being open to choices of format, to points of view, to moments in time, Bob Dylan never said, “I make vinyl records that cost money to listen to.” He understands at some level that music is often the soundtrack for something else.

Strategin går ut på att göra de företag som erbjuder infrastrukturen ansvariga för vad användarna gör. Om YouTube, Blogger, WordPress.com etc (eller för den delen bredbandsleverantörer, som i Renforsutredningen) skulle tvingas att proaktivt kontrollera upphovsrätten för allt material som vi gör tillgängligt skulle de vara tvungna att investera i jurister, tekniska filter och i slutändan alltid mänskliga moderatorer för försöka stoppa upphovsrättsintrång innan de äger rum — på vår bekostnad.

Om man leker med tanken att det skulle kunna fungera, skulle kostnaden för att uttrycka sig skjuta i taket. ”That’s not good for art, period.”

Dessutom skulle det lägga i backen på den långa svansen:

”But even worse for artists: when the cost of distributing art goes up, the number of companies involved in it goes down. We all know what that looks like: the record industry, cable TV, the studio system. All systems where there’s a buyer’s market for art, where the big companies have artists over a barrel.

Och det är väl just den situationen – och den auktoriteten – som Horace vill bevara. För att upphovsrättsindustrin ska kunna bevara sina gamla affärsmodeller skulle vi inte bara behöva montera ned demokratiska fundamenta, som Rick Falkvinge (pp) skriver i ett svar till Horace och hans kidnappare. Vi skulle behöva montera ned internet:

”Frankly, the only way to police the net for infringement is to throttle it. And that’s exactly what the proactive policing that many artists are calling for would do. […]

Not only is this the height of arrogance — ”Shut up about your life and everything important to you so that I can Make Art!” — it’s also major bad news for artists. […]

So yes, let’s stand up for artist’s rights — starting with the right to speak freely, without being filtered by a lawyer, and with the right to walk out of the traditional publishing channels and into a better deal in the new world.”

Då snackar vi upphovsrätt på riktigt.

Känner du att det är svårt att få tag på smala filmer som passar din smak i dag? Be i så fall någon under 40 lära dig hur man använder Amazon, Youtube eller The Pirate Bay och du har redan där mer utbud än du kan önska. Visst är det trevligt att gå på bio — de säljer ju popcorn, till exempel, och visar rolig reklam — men smal film är bättre på hemmabion än inte alls (och man kan faktiskt poppa hemma också).

Medan filmbranschen revolutioneras av den långa svansen sitter filmpolitrukerna och sörjer att inte fler går på bio, tycks det. Eller att smalfilmen inte får plats på biograferna, den enda form som rörliga bilder kunde distribueras i innan varje hushåll fick tv, videobandspelare, bredbandsuppkoppling, widescreen och hemmabiofåtöljer. Eller vad det nu är som faktiskt är problemet.

I DN föreslog konkade Astorias VD Mathias Nohrborg en filmpolitik som stärker biograferna, nu när staten inte ville hålla hans bolag under armarna. I Svenskan går filmvetardoktoranden Hynek Pallas hela vägen och kräver mer statlig filmimport, statliga biografer, en statlig filmtidning och att den statliga tv-kanalens Filmkrönikan gör reklam för statligt sanktionerad smalfilm istället för sådant som trots allt får folk att pallra sig till biograferna.

”För i slutändan är jag övertygad om att alla skulle tjäna på detta, då en mer intresserad publik som hittar fram till det smala i andra format en dag också vill se det på bio.”

Nästa steg tycks handla om att också stoppa konkurrensen från den långa svansen genom att helt enkelt stänga internet, som Copyriot skrivit om:

“Filmfolket” pekar ur bredbandsleverantörerna, och beordrar dem att “agera brottsförebyggande genom att exempelvis stänga ned tillgången till vissa sidor med mycket illegalt material“. Klart som korvspad att de syftar på The Pirate Bay, även om internetcensuren förstås inte slutar där. Vad “Filmfolket” säger är, i klartext, att företag som tillhandahåller kommunikationstjänster ska börja ta ansvar för vad deras kunder kommunicerar; en negering av internets grundläggande princip.

Vilken tid lever svenska filmpolitruker i?

Nä, låt oss istället fundera på en verklig public service-tanke för filmbranschen: Om vi nu verkligen ska ha statliga, regionala, kommunala och EU-iska filmstöd borde vi se till att det skattebetalarna har betalat finns fritt tillgängligt. Precis som det är rimligt att kräva att offentligt finansierad forskning görs offentligt tillgänglig under open access-villkor, borde offentligt finansierad finansierad film också vara fri att ta del av.

Hur? Tja, kräv i sponsringsavtalen att statligt understödd film släpps fri på nätet under en CC-licens, eller något liknande. Surfa på den långa svansen istället för att bekämpa den. Så kan också staten slippa döma folk till böter för att de har vänligheten att helt på egen bekostnad hjälpa Filminstitutet att sprida skattefinansierad svensk smal- och skräpfilm.

Men statligt finansierade filmer i statliga biografer, recenserade i den statliga filmtidningen och presenterade i den statliga tv-kanalen — det låter mer 30-tal än vad som är bra för magen.

”Vad ska du spela?
– Det blir det och några låtar från mina soloskivor. Men inga nya, för jag har inte skrivit några. Jag ska väl göra det någon gång när jag känner mig motiverad, men det blir inte det förrän de hittat en lösning på downloadproblemet.
Så du gillar inte fri fildelning?
– Jag är för fri fildelning — och jag är för att alla som vill ha mat ska få det gratis på Ica. Vi får se hur länge de överlever då.” (GP 27/7)

Som Copyriot skriver är fildelningen säkert ett allvarligt hot mot bensinmacksartister som Christer Sandelin:

”Antagligen hotas dessa artister verkligen av internet. Men inte för att folk laddar hem deras musik istället för att köpa den, utan för att vi upptäcker bättre musik än deras att lyssna på.”

Association of American Publishers har anlitat Eric Dezenhall, ”the pit bull of public relations”, för att kasta skit på open access-publicering. Tidigare har Dezenhall jobbat åt Exxon med att skjuta Greenpeace i sank. Han tycker att förlagen ska satsa på enkla budskap som ”Public access equals government censorship”. Hm, har vi inte hört den förut?

Och man ser ett scenario blixtra förbi framför ögonen där Lars Leijonborgs utbildningsdepartement på order från USA låter polisen gör en razzia på Lunds UB för att stoppa piraterna och i förbifarten beslagtar halva deras bibliotekskatalog.

Nej, det låter kusligt. Så istället skriver vi på uppropet för fri och öppen tillgång till offentligt finansierad forskning i Europa (också det via Stattin). Cudos!

SvD har undersökt hur mycket svenska filmer subventioneras via förhandsstöd (via Dennis):

När den svenska filmen Doxa hade biopremiär förra året fick besökarna betala 85 kronor per biljett. Men i själva verket hade filmen Sveriges dyraste biljettpris. Räknar man in de pengar Doxa fick i förhandsstöd från staten kostade varje biljett hela 3 451 kronor.

Och då har Svenskan ändå bara räknat förhandsstödet från staten. Lägg till pengar från EU, kommuner, landsting, Ams och så vidare och biljettpriset blir betydligt högre, som vi skrivit om tidigare.

Kom ihåg det nästa gång någon säger att fildelning hotar svensk film och gör att filmfolket inte kan leva på sitt skapande. De lever inte på sitt skapande, utan på oss hederliga jobbare, på frukterna av vårt arbete (sa den statsanställde forskarstudenten med glimt i ögat).

Och om jag vore till exempel Daniel Fridell, regissör till megafloppen Blodsbröder, som 337 stackare betalade för att se innan filmen plockades ned, skulle jag nog vara glad om någon brydde sig om att fildela den. Eller kanske inte, förresten.