”Departementet ønsker att mest mulig av den forskningen som gjøres skal gi avkastning og kunne anvendes i det praktiske liv så raskt som mulig. Derfor satses det mye på konkrete prosjekter, for eksempel innen olje og energi eller miljø. Universitetene føler på sin side att prosjektsatsningen gjør at den frie grunnforskningen blir skadelidende.”

Projektiseringen leder till vad någon kallar slalomforskning: bristande långsiktighet eftersom de tematiska satsningarna skiftar vart fjärde år. Dessutom riskerar man att missa intressanta problem, när departementet, istället för forskarna själva, bestämmer vad forskarna ska forska om. Därtill är det förstås ett vansinnigt slöseri med forskarnas kompetens.

I Sverige ser det i stort sett likadant ut. I fjolårets utlysning gav VR exempelvis avslag till 85 procent av ansökningarna inom humaniora och samhällsvetenskap. Så varför lägger forskare ned så mycket tid och möda på något som ger så dålig utdelning? De har inte så mycket alternativ, eftersom många sitter på tillfälliga anställningar och måste finansiera sin egen forskning, liksom byråkratin över deras huvuden. Och en fast tjänst är inte fastare än att den som inte lyckas dra in medel kan få tacka för sig. För att citera Akademisk frihet:

”En utländsk toppforskare som rekryteras som professor till ett svenskt universitet måste redan nästa dag söka forskningsmedel. Forskningsmedel till apparatur, materiel, till medarbetarnas löner och, värst av allt, till sin egen lön. Regerings forskningspolitik har dessutom ökat ansökningshetsen. [Det verkliga problemet är att svenska universitet] inte kommer att kunna rekrytera eller behålla duktiga forskare så länge vi inte ens kan erbjuda fullfinansierade tjänster.”

Vad har projektiseringen gett oss? Bättre forskning? Nej, i synnerhet inte om man räknar med hur ofantligt mycket arbete som hamnar i pappersåtervinningen när åtta-nio av tio ansökningar får avslag. Däremot har forskarna blivit fantastiskt duktiga på att skriva fina projektansökningar. En del är rena poesin. Men en bra ansökan översätts inte per automatik till bra forskning. Projektiseringen ger yngre forskare en tydlig signal: På kort sikt lönar det sig bättre att bli en jäkel på att skriva ansökningar än på att bli en skicklig forskare.

Vi ville bli forskare, men ägnar vår arbetstid åt att skriva projektansökningar och att i efterhand fylla i blanketter där vi avrapporterar till byråkraterna den forskning vi inte har haft tid att utföra. Projektiseringen bidrar därmed till att göra forskarbanan mindre attraktiv. Som Jarle Aarbakke, rektor vid Universitetet i Tromsø, konstaterar i Aftenposten:

”Og hvem tiltrekkes av dette? Folk med nysgjerrighet koblet med ekstrem tålmodighet og selvdisiplin på grensen til det masochistiske? Jeg snakker stadig med drivende dyktige folk i tyve- og tredveårene og de sier det svært enkelt: –Det finnes andre ting å bruke livet på enn å stå og stampe i dette systemet.”

På relaterat tema skriver Ronny Kjelsberg, lektor vid Høgskolen i Sør-Trøndelag, i dagens Klassekampen (ej på nät) om hur den resultatbaserade finansieringsmodellen ger universiteten mindre handlingsutrymme. Ett problem är att högskolor och universitet får medel baserat på antalet publicerade artiklar i kollegiebedömda tidskrifter. Men medlen fördelas ur en fast pott, så att om alla publicerar mer är det ingen som faktiskt får mer resurser. Ett nollsummespel.

Det kan tyckas vara en enkel lösning att öka potten när publiceringarna ökar, men Kjelsberg menar att det ytterligare förstärker tendensen till löpandebandproduktion av billigast möjliga forskningsartiklar:

”eller LPU-artikler, Least Publishable Units, en spøkefull benevning på den minste informasjonsmengde som kan generere en poenggivende artikkel. Dette går selvsagt utover kvaliteten, og det stjeler de ressursene som kunne gitt ’handlingsrom’ når man stadig vekk må produsere mer for bare å opprettholde økonomien i konkurranse med andre institusjoner.”

Så vad göra istället?

”Dersom man virkelig er interessert i å øke sektorens handlingsrom og å minske avhengigheten av skiftende politiske vinder og av moter i næringslivet, er det åpenbart at løsningen er å styrke grunnbevilgningen. Dersom man vil gøre det uten å øke de totale rammene til sektoren tilsvarende, vil dette være en god mulighet til å redusere den produksjonsavhengige komponenten, og dermed begrense skadevirkningene målstyringssystemet bærer med seg. […] Kontinuerlig måling av og kontroll med en lang rekke indikatorer er nemlig dyrt og krever et stort byråkrati.”

Om den första trenden skriver Pål Veiden, försteamanuensis vid Högskolen i Oslo, ett inlägg i Aftenposten med tragikomiska exempel på hur den byråkratiska vattenskallen tillåtits växa till bristningsgränsen:

”Som mange sikkert har fått med seg, har andelen av dem som ikke sysler med undervisning og forskning ved våre høyskoler steget betraktelig. Forstå meg rett: jeg ser nødvendigheten av både sentralbord, renhold, kantine, administrative rutiner og økonomisk påpasselighet. Men byråkratiet har est utover sin kjernekompetanse. Både tallmessig og innholdsmessig overvelder det oss, med obligatoriske seminarer og meningsløse møter. […]

Det hjelper i alle fall ikke å la høyere utdanning bli ytterligere byråkratisert. Jeg tror følgende diagnose gjelder for alle høyskoler og universitet i Norge: Det hjelper ikke med flere møter, seminarer og utredninger. Noen må minne byråkratene om hva som er kjerneområdene innen høyere utdanning: Undervisning og forskning.

Alt annet bør bygges ned.”

Paradoxalt nog växer byråkratin bortom kontroll just som universitetsvärlden står inför en strukturomvandling som vi har sett på en rad andra områden. Det tektoniska skifte vi kallar internet kommer att drabba universitet liksom det har drabbat skivbolag, filmbolag, gammelmedier och gammelpartier. Och kanske med än större kraft, eftersom universiteten är än mer hierarkiska, monolitiska och monopolistiska.

Ironiskt nog torde den allt större organisatoriska apparat byråkraterna kontrollerar bli allt mindre relevant för universitetens kärnverksamheter — på samma sätt som en partiexpedition, och dess stencileringsapparat, ordförandeklubba, frankeringsapparat och medlemsmatrikel, inte längre är en teknisk förutsättning för att organisera ett politiskt parti.

Men samtidigt pågår en debatt om anställningsvillkoren i universitets- och högskolevärlden, där allt fler är tillfälligt anställda, vilket DN skriver om:

”Av 30.000 ansatte ved norske universiteter og høyskoler er 10.000 på midlertidige kontrakter. Vel halvparten av disse er såkalte rekrutteringsstillinger, det vil si stipendiater eller post-doc stillinger. Disse kategoriene er i sin natur midlertidige. Likevel står sektoren igjen med et snitt på mer enn 16 prosent midlertidig ansatte. Noen steder er tallene mye høyere, som for eksempel ved medisinsk fakultet ved NTNU der mer enn 40 prosent av de vitenskapelig ansatte utenom rekrutteringsstillingene er på midlertidige kontrakter.”

…vilket väl sammantaget talar för att forskare och lärare torde ha dåliga förutsättningar att gå till motoffensiv mot byråkraterna. Ska man hoppas på att de byråkratiska kolosserna kollapsar under sin egen vikt? Nå, det ser väl lika dystert ut, om inte värre, på andra sidan kölen.

Karl Palmås mappade ju vårt gubbslem i den västkustska akademikerbloggosfären, som byggde på med lite etnografi och resulterade i artikeln Follow the phlegm: Tracing the infinitesimal in male networks of power som guppar i poolen för öppen kollegiebedömning hos International Journal of Feminist Technoscience (jag tror att den som vill gärna får bidra med ett utlåtande). Länkarna mellan bloggarna gör att Kalle kan kartlägga hur ett homosocialt nätverk växer fram, men också hur just kartläggningen gör gubbslemmet självmedvetet, och samtidigt illustrera en del poänger från Gabriel Tarde, för vilka den gamle sociologen saknade dagens hårda metadata.

Sara Kjellberg, doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid LU, har mappat en större del av den akademiska bloggosfären och kör en kombo av innehållsanalys och nätverksanalys.¹ Även i Kjellbergs nätkarta finns ett tydligt gubbslem i mitten: Berghs betraktelser, Det perfekta tomrummet, 99, our 68, Digitalrights, Loci och Mothugg, även om Kjellberg inte gör någon poäng av just genusaspekten.

Noter

1. Sara Kjellberg: ”Blogs as Interfaces between Several Worlds: A Case Study of the Swedish Academic Blogosphere”, Human IT 10:3 (2009): 1–45, [svensk översättning].

Zotero? Ett fantastiskt trevligt referenshanteringssystem, gratis som i open source, som pluggar rätt in i din favoritwebbläsare.

Nej, men däremot känner även många icke-biologer till den artikel James D Watson & Francis Crick publicerade i Nature 1953. År 1962 fick de Nobelpriset i biologi för sin upptäckt. Randy Moore hävdar att Watson & Cricks berömmelse inte bara beror på artikelns innehåll, utan också på dess stil:

”Unlike virtually all other research reports of its time, the paper by Watson and Crick was an accessible and entertaining paper that — in the tradition of Galileo Galilee and Charles Darwin — could be read and understood by educated laypeople. It was a model of scientific rhetoric and its writing style was revolutionary; the paper reads like no other research report in modern science.”

Oswald Avery et al publicerade redan nio år tidigare en artikel som tydligen biologer anser lika viktig för den moderna genetikens framväxt, men som inte alls har fått samma genomslag vare sig inom eller utom biologiämnet. Inte fick Avery Nobelpriset heller.

Moores jämförelse ger därför några tumregler för hur forskare bör skriva för att kommunicera sin forskning väl:

• Fatta dig kort: Watson & Crick levererar sin poäng på knappa 900 ord, mot Averys et al 7.500 ord.
• Våga vara kaxig: Watson & Crick visar att de tror att de har en banbrytande idé (de fick till och med kritik för att vara för styva i korken), medan man får läsa halva pappret innan Avery et al ens nämner DNA.
• Det viktiga först: Redan i första meningen slår Watson & Crick fast vari deras bidrag består.
• Skriv i första person: Watson & Crick skriver i aktiv form och första person (”We wish to put forward…”), medan Avery et al ”used dull, agentless writing and passive voice to imply that their conclusions were produced without human intervention.”
• Undvik detaljer och hedging: Watson & Crick skisserar bara sin modell och sparar in på detaljer och försiktighetsfraser, till skillnad från Avery et al.

Via Academic Productivity.

MediaWiki är förstås inte i första hand avsett för att hjälpa små forskargrupper att samarbeta eller att samla in kvalitativa data, men det funkar bättre för våra syften än vi först anade. Några av de mer uppenbara fördelarna:

• Öppen källkod, vilket borgar för att det är gratis för all framtid och har en livlig community kring sig för support och utveckling.
• Webbaserat. Vi kan nå det var som helst.
• Låg inlärningströskel. Gränssnittet är etablerat.

Billigt i drift är det också: Knappt 1 000 kronor inklusive moms för tre års webbhotell och domän.¹

Så är wikin användbar för att kollaborativt samla in och analysera empiri? Jodå. Redan vår basinstallation av MediaWiki gör det till en fröjd att samla in empiri, även för en förhärdad teoretiker som jag. Wikin vill bli använd, vill bli matad med innehåll.

Vi kör in allt: Empiri, läsanteckningar, utkast till artiklar och så vidare. Wikin minimerar också risken att vi gör dubbelarbete, eftersom vi har realtidskoll på varandras arbete. Den ger oss till och med dagliga arbetsuppgifter: Wanted pages säger till exempel vilka luckor som är viktigast att fylla.

Och redan ett par veckor in i projektet ser vi mönster träda fram som vi kanske inte hade sett annars — åtminstone inte så tydligt, så snabbt. Centrala aktörer utkristalliserar sig: regeringstjänstemän med internationella nätverk, forskare som också är aktivister och tvärtom, politiker som ingår i nätverk över partigränser. Portaldokument — offentliga som informella — tronar upp sig i takt med att de interna länkarna förökar sig. Viktiga händelser ordnar in sig längs våra tidslinjer. Och så vidare.

Det är nu inte så avancerat i sig, men om man ändå kör in all data i en wiki kan man förstås också bearbeta den. Till exempel skulle man kunna göra nätverksanalyser. En enkel variant är att fiska efter vanliga hyperlänkar i materialet.

Men jag tänker mig att man också skulle kunna göra analysen både enklare och mer avancerad genom att bygga en semantisk wiki. Eller? Jag har inte riktigt läst in mig på ämnet än, men tänker att Semantic Wiki-tilläggen skulle kunna förvandla en wiki från en ren textbaserad databas till ett verktyg för att koda och analysera relationella egenskaper mellan data i textsjoken. Och det är klart tuffare, i alla fall på pappret.

Å andra sidan: Sedan jag läste Clay Shirkys diss av den semantiska webben för några år sedan har jag varit tveksam till idén. Det luktar ju logisk-positivistiskt arkivskåp lång väg och för att det ska funka förutsätter det ”a world where language is merely math done with words”, som Shirky skriver. Men jag är inte säker på att hans invändningar gäller ett slutet system som en liten projektwiki av det här slaget.

Semantiska webben-tänket har väl också dragit kortare strået. Ta Google Translate, till exempel, den första automatiska översättningstjänst som är riktigt användbar. Den bygger inte på semantik, ordböcker eller teorier om språk och betydelser, utan på att Google helt enkelt hittar stora tvåspråkiga humanöversatta textkorpusar och låter datorerna göra sitt. I teorin kanske det är sämre, men i praktiken funkar det prima, inte minst jämfört med tidigare automatiska översättningstjänster. Nu kommer vi att ha relativt blygsamma textmängder, men man kan ändå tänka sig mer avancerade program som hjälper oss att leta efter mönster i de textbaserade data vi matar wikin med, och som inte bygger på att man själv först semantikkodar allt som är intressant.

Några funderingar kring tillägg:

• Wikiformateringen ger mig redan Alt Gr-tumme, och att lägga till semantiska metadata verkar inte direkt dra ned på hakparenteserna. Här skulle wysiwym-redigering underlätta, men det tycks fortfarande ligga på experimentstadiet.
  
• Cite Vi har inte riktigt fått fason på referenshanteringen i MediaWiki. Men Cite-tillägget låter en inte bara skapa fotnoter, utan också klippa och klistra referenser direkt från Zotero, vilket underlättar arbetet rejält. Där finns också ett bibliografitillägg vi ännu inte har testat. Helst skulle man förstås vilja ha en samlad databas för alla referenser, som kan läsas och skrivas både av Mediawiki och av Zotero, för att minimera dubbeljobb. Men det kommer väl.
• Easy Timeline — ett tillägg för att visualisera tidslinjer — verkar tufft, men tyvärr kan vi inte installera det på vårt webbhotell.
• Calendar. För att hålla koll på deadlines, konferenser och andra viktiga datum. Fast även här skulle jag vilja kunna synka wiki-kalendern med till exempel Google Calendar.

En av de stora fördelarna med en wiki är förstås kollaborationen, inte bara med inom en liten forskargrupp utan med den vilda webben. Vår wiki befinner sig ännu i embryostadiet, men på sikt måste vi hitta ett sätt att öppna valda delar. En wiki bakom lås och bom är långt ifrån att förverkliga sin potential, samtidigt som man inte vill lätta på hela förlåten i början av ett projekt. Eller vill man det?

Noter

1. I teorin skulle vi förstås kunna köra det gratis på en server tillhörig universitetet — gratis i betydelsen ”vi betalar ju hur som helst redan lokalavgifter på våra projektmedel där grundläggande IT-service borde ingå”.

   Men en IT-avdelning vägrade blankt installera något på sina webbservrar som inte följde den grafiska profilen. Den andra IT-avdelningen väntar vi fortfarande på svar ifrån. Någon med insyn menade dock att det lär finnas en grupp som utreder behov och möjligheter av att eventuellt ge forskargrupper den här sortens stöd. Ah, management by tillsätta utredning, denna underbara ledningsfilosofi. Jag gissar att den utredningen inte kommer att ha fikat färdigt förrän vårt projekt är över.

   Så vi köpte webbresurserna utanför organisationen och har nu en server där vi installerar vad vi vill, utan att behöva be småpåvarna i Staben om lov. Nu väntar vi bara på att någon fakturahanteringsbyråkrat ska stoppa oss för att vi har köpt tjänsten där den var billigast istället för av en ramavtalsleverantör. Snälla, skvallra inte!

Ann Lewins och Christina Silver, som driver Caqdas Networking Project, gick för ett par år sedan igenom olika program för att hantera och analysera kvalitativa data — eller vad man nu ska kalla den gemensamma nämnaren, för programmen har ofta fler funktioner än så. Naturligtvis väljer man sitt program efter syftet med analysen, och de olika programmen har sinsemellan lite olika fördelar, som sig bör.

Men samtliga program Lewins & Silver jämför — Atlas.ti, Hyper Research, MaxQDA, N6, NVivo, QDAMiner, Qualrus, Transana — saknar minst två av de tre egenskaper jag önskar mig:

1. Internetbaserat. Eftersom jag växlar mellan datorer och operativsystem vill jag helst ha ett program som ligger på en webbserver. Att lagra och systematisera text på nätet är ju inte direkt raketforskning i dag. Nätbasering skulle dessutom underlätta…
2. …samarbete, på riktigt. Många Caqdas-program tycks ha något slags merge-funktion, där olika användare kan slå samman sina analyser. Men varför göra det i separata steg, istället för kollaboration i realtid?
3. Open source. Naturligtvis. Transana (för att analysera ljud- och video) är var öppen källkod, liksom Tams och Weft, som inte ingår i Lewins & Silvers översikt, men de snubblar alla på 1 och/eller 2.

The impoverished social scientists guide to free statistical software and resources listar ytterligare några Caqdas-program, liksom Textanalysis.info men samma sak där.

En wiki då? Den skulle kunna uppfylla alla kraven 1-3, men saknar just de verktyg för att hantera och analysera textmängder som är själva poängen med ett Caqdas-program. Likaså Zotero (version 2 lär göra Zotero både samarbets- och ännu mer nätfähigt): bra på just hanteringsbiten, men saknar analysverktygen.

Någon som har andra förslag eller erfarenheter att dela med sig av?

Uppdatering: Diskussionen och slembildningen fortsätter:

• Nils Gustafsson: Akademisk bastuklubb, gubbslem mm
• Karin Hejås Strandås: Gubbslem
• Evelina Wahlqvist: Bloggosfär[erna] — om gubbslem, tjejstim och makt
• Christopher Kullenberg: Follow the phlegm – den nya samhällsvetenskapen

Det var väl bara en tidsfråga. Jag har tipsat empirin. Seminariet kan säkert bli extra skönt om Som-forskarna låter sig — låt se — enrolleras inte bara som subjekt utan som objekt för att medproducera lite kunskap om sig själva, eller hur det nu var. Fast å andra sidan medproducerar de väl lika mycket genom att inte delta.¹

Noter

1. Ja, det här var ett försök att vara lustig, men jag misstänker att jag är för miljöskadad för att kunna svänga mig med begreppsapparaten på rätt sätt. I vilket fall: Humanistiska fakulteten, sal C200, fredag 23 november kl 14–16.