Tänker jag fel i följande teser?

1. Bostadsrättsinnehavare är mer nimbyistiska än hyresrättsinnehavare. Till skillnad från hyresrättsinnehavare oroar sig bostadsrättsinnehavare inte bara för sin utsikt och P-plats, utan också om värdet på sin investering. Visst, Yimbykorrekt förtätning torde ju höja värdet på deras investeringar. Men givet hur sunkigt vi har byggt i Sverige sedan 1940-talet har de ju inte helt fel i sin förmodan att förtätning är ett hot — inte ett punkthus till på min gräsmatta!
2. Bostadsrätter är svårare att modulera om I. Hyresvärdar har byggt om gamla hus så att vissa mindre lägenheter slås ihop till en. I takt med att kraven förändras — en genomsnittlig tvåa är inte som på femtiotalet en rymlig barnfamiljslägenhet — har det också möjliggjort att behålla social bredd (tänk valfritt landshövdingehusområde i Göteborg). Visst händer det att folk köper två bostadsrätter intill varandra och slår ut en vägg. Men dels är det svårare, dels inte permanent, eftersom innehavaren, den dag hän vill sälja, tjänar bättre på att återställa de två mindre lägenheterna än på att sälja en stor. Rent juridiskt kanske det också är krångligare.
3. Bostadsrättsföreningar är svårare att modulera om II. Säg att man kunde förtäta genom att riva en kåk i ett område för att kunna bygga något nytt, mer stadsmässigt, kanske för att knyta ihop två säckgator (som vi föreslagit för Högsbo). För en hyresvärd vore det relativt enkelt: Säg upp hyresgästerna, riv, bygg. Men för en bostadsrättsförening vore det en betydligt mer komplicerad process, både finansiellt, juridiskt och internpolitiskt. Här finns helt enkelt för många vetospelare, och att köpa ut befintliga medlemmar torde vara krångligt.¹
4. Bostadsrättsföreningar har svårt att bygga nytt. Dels på grund av punkterna (1–3), men också för att det kooperativa ägandet och ideell amatördrift (vilket jag inte menar pejorativt) inte lämpar sig för att driva storskaliga, långsiktiga projekt, som att bygga hus. En BRF, från vilken jag själv har erfarenhet, har förtätat genom att bygga om vindar och lokaler till lägenheter, men det har varit ett tungt jobb för de styrelsemedlemmar som råddat projekten, trots totalentreprenad och uppbackning från central BRF-organisation. Och då snackar vi ändå bara en handfull nya lägenheter i befintliga fastigheter — inte nya hus. Den kooperativa formen baserad på ideell amatörism passar nog bättre för småskalig förvaltning, än för storskalig entreprenörsanda.

Och problemen växer i takt med storlek och dominans. I många storstäder finns en rad jättelika bostadsrättsföreningar med hundratals lägenheter — Brf Masthugget med ca 1 500 lär vara störst i landet — som ofta dominerar hela stadsdelar, och därmed försvårar förtätning i stora områden. Sant, en del av problemet är monokulturen snarare än bostadsrättsföreningen — att kommunala bostadsbolag tillåts dominera hela stadsdelar är också dumt. Men givet punkterna (1–4) torde det vara svårare att öka mångfalden av ägare och ägarformer där en bostadsrättsförening dominerar än där en hyresvärd dominerar.

Och det betyder att vi får dras med den antiyimbyistiska otympligheten i de BRF-mattor vi har under lång tid framöver.

Noter

1. Naturligtvis gillar vi att bostadsrätten den enskilde mer medbestämmande och starkare besittningsskydd än hyresrätten gör, men det har en baksida.

• Vi vill ha mer tät blandstad – inte gles bilstad.
• Vi vill ha fler dynamiska, levande stadsmiljöer – inte isolerade bostadsområden.
• Vi vill bygga tätt, varierat och integrerat – inte glest, likriktat och segregerat.

Den ansiktslösa Yimbybloggen skriver inte bara initierat om stadsbyggnad i Göteborg ur ett trottoarperspektiv, utan lämnar även yttranden i planprocesser. Men ”helt och hållet opolitiskt” hoppas jag att det inte blir, för stadsbyggnadsfrågorna hänger nära ihop med hur Göteborg styrs.

Några gamla mothugg på temat:

• Rör inte min utsikt
• Heligt gräs?
• Bygg gärna mer på min bakgård
• Ett nytt industriområde mitt i stan, det låter väl fräscht?

Vid BRF Gråbergets årsmöte i våras föreslog två motionärer att föreningen ska ta strid mot byggplanerna och både styrelsen och stämman ställde sig bakom förslagen. Och till det kan vi bara fråga: Varför i all världen då?

Vi har skrivit om det förr: Göteborg dras med glesbygdsproblem mitt i centrum. I fyrtio- och femtiotalets funkisområden krymper och åldras befolkningen och servicen lägger ner. Post, bank och närbutik slår igen. Inte ens tobaksaffären där farbröderna lämnat sina tipskuponger bär sig längre, och knappt ens frisersalongerna som lägger tanternas hår.

Göteborg behöver förtätas. Om Göteborg var lika tätbebott som Stockholm skulle staden ha 145 000 fler invånare än i dag. På varje kvadratkilometer i Göteborg bor i genomsnitt 2 500 människor. I Stockholm bor 3 230 invånare på motsvarande yta och i Malmö hela 3 600. Glesbygden här i stan leder exempelvis till att vi göteborgare tvingas åka bil mer än Stockholmare, med allt vad det för med sig av inversion, buller, trafikinfarkter och parkeringsöknar.

Men var ska husen byggas för att kitta samman Göteborg, för att fixa modernismens buggar? Inte på min bakgård, kräver de lokala protestgrupperna. De lyckas sällan med sina mål i det långa loppet, men de kan sinka planprocesserna. För ett år sedan hade proteströrelserna lyckats stoppa ett helt års bostadsbyggande, 1 860 lägenheter, genom att överklaga hej vilt. De vet hur man utnyttjar PBL:s alla kryphål och lägger krokben för demokratiska beslut. Men i slutändan byggs det nästan alltid ändå.

Och nog kan man förstå att den drabbade minoriteten hojtar när de får knö sig in för kollektivets bästa. Någon får sin utsikt kapad, någon annan får konkurrens om sin p-plats.

Men jag tror de har fel: Inte bara för att deras taktik funkar så dåligt i längden, utan framför allt för att de som redan har privilegiet att bo i området har lika mycket att tjäna på förtätning som deras blivande grannar. Låt mig förklara varför.

Merparten av lägenheterna här på Gråberget är små — många ettor och tvåor, några treor och en handfull fyror. Och det ser likadant ut i andra områden från samma tid: På femtiotalet var en tvåa på 56 kvadrat en rymlig familjelägenhet.

Att bygga nya, större lägenheter skulle betyda att fler av oss kan bo kvar i området när familjen eller behoven växer. Fler livsstilar skulle kunna få fäste i en blandad gemenskap. I dag har Gråberget mest rykte om sig som Trygga rundans ändhållplats, även om PRO Gråberget lär ha plockat ned skylten.

Här finns ju dessutom stora ytor av skräpgrönt, bergknallar och parkeringsplatser att bygga på. (Man bor per definition inte i stad om höststädning betyder att smita undan slyröjning och om man möter färre människor än rådjur på väg ut på kvällen.)

Men det gäller förstås att bygga rätt: Gråberget skulle få mer stadskaraktär om punkthusen balanserades av kvarterslängor. Får vi välja fritt slänger vi förstås helst in något annat än bostäder också, som gör området mindre sovstadslikt och ge mer liv i området även dagtid. Lägg till en drös rejäla varmgarage i källarplan, så lär byggmotståndet snart smälta.

Framför allt skulle förtätningen kunna ge bättre service. 500 lägenheter betyder gissningsvis minst tusen nya invånare. När kundunderlaget växer skulle snabbköpet förhoppningsvis kunna sälja mjölken innan den passerat bäst före-datum. Kanske skulle pizzerian rycka upp sig ett snäpp och skaffa utskänkningstillstånd. Och skulle någon vilja öppna ett lattehäng eller en hämtthai finns ju tomma lokaler som inte hyrts ut det här århundradet.

Sådant efterfrågar redan vi som flyttar in i de befintliga lägeheterna på Gråberget. Vi söker en annan typ av boenden och konsumerar andra livsstilar än dem som bott kvar här sedan femtiotalet. Vi värderar en sushibar högre än en fotvårdssalong, och ett kafé runt hörnet mer än tio rastplatser för hundar.

Ytligt, jovisst. Men mer stad ger mer liv ger mer trygghet. Kanske kunde vi få en kvällsöppen butik eller ordentligt upplysta gångvägar.

Så förtätningen ökar inte bara stadskänslan. Rent krasst ökar den också lägenheternas värde. Se var bostadspriserna är som högst: Där staden är som tätast och stadslivet som livligast.

Och om inte ens det argumentet biter: Den som hellre ser björkar och rådjur från balkongen kan ju alltid sälja sin lägenhet och flytta ut på landet.

Men den som fikat i Guldhedstornet vet att Göteborg från ovan ser ut som en skog med spridd bebyggelse, så nog behöver staden förtätas. Inte minst för att bättre kunna dra nytta av infrastruktur och kommunikationer. Och i denna tid av bostadsbrist borde varje ledig plätt bebyggas.

För Göteborg är förtätningen alltså bra. Men också de redan boende lokalpatrioterna har något att vinna. Eftersom folkmängden har minskat på norra Guldheden går affärerna på Guldhedstorget knackigt. Banken bommade igen helt för ett par år sedan.

350 nya bostäder betyder uppåt 1 000 nya invånare i området. Kanske innebär det att livsmedelsbutiken kan ha öppet en timme till, att greken får konkurrens av en pizzeria, att det blir tillräckligt med ungar i detta pensionärstäta område för att öppna ett dagis till eller att gångvägarna på berget får ordentlig belysning.

Dessutom: Den som inte vill ha grannar ska inte bosätta sig i en storstad över huvud taget.

Därför är det så trist att lokalpatrioterna reflexmässigt går man ur huse för att stoppa varje bygge i centrum. Om inte annat är det ett argument mot att låta lokala opinioner ha allt för mycket att säga till om i planprocesserna. Redan i dag sinkar protesterna många byggen.

Men demokratin då? Visst ska folk få yttra sin mening. Men demokrati har aldrig handlat om att den som skriker högst ska få sin vilja igenom.