Inte bara då för att demonstrationer alltid lockar fram knäppgökar och den professionella protestvänstern som kidnappar oss andra som nyttiga idioter.

Roligast den här gången: Elfteseptemberkonspiracisterna som fick plocka ned sin banderoll med texten ”9/11 was an inside job”. Vi tackar också Communist Workers’ Party of Iran för solidariteten. Och för den delen, den norrländske macholassen från Rättvisepartiet socialisterna som fick låna mikrofonen och förklarade att FRA-protesterna är gnistan till revolutionen. (Bäst: Lage Rahm (mp), som inte deltog i brandtalstävlingen utan istället talade om det vi kommit dit för: FRA-lagen.)

Men demonstrationen som aktionsform, som medium, känns så himlans gammeldags, vilket är extra märkligt som medelåldern förmodligen var två tredjedelar av min, men ungdomsförbunden har väl sina kanslier fulla av nedärvda banderoller, megafoner och brandtal som behöver vädras ibland.

Framför allt är det ett ironiskt antiklimax i just den här frågan: När den största internetska politiska mobilisering vi har sett hittills i Sverige ska ta fysisk form är det i form av… ett demonstrationståg.

Massmötet är ju sinnebilden för en-till-många-kommunikation. Bakom mikrofonen talarna. På torget åhörarna. Samma sak fast i större skala när tåget rör sig upp längs Avenyn och skanderar slagord inför de lördagsshoppande åskådarna. Att ömsom lyssna och ropa istället för att samtala. Halv duplex. Mer passivism än aktivism, mer 68-tänk än 99-tänk.¹ Om mediet är budskapet vet jag inte riktigt vad vi ville säga i dag.

Jag trodde att vi inte jobbade så längre.²

Noter

1. Kanske också mer Sparta än Aten, för att tala med Nadia Urbinati: ”In any event, directness does not mean that all speak. A ’direct’ presence does not entail a vocal presence. This was even more so in Sparta (which until the end of the eighteenth century was taken as the model of direct government and the good republic), where the physical presence of the citizens in the assembly meant essentially a passive standing and listening, and a final resolving (by shouting) without any direct articulation of either consent or dissent.”
2. Men för att vara konstruktiv: Skissade på roliga alternativ över en kaffe med Chris, Per och Art. Mer om det en annan gång hos Intensifier.

Nej, jag tänker mig mer att FRA-debaclet säger något om den liberala debatten i Sverige, en gammal käpphäst för oss oberoende göteborgsliberaler. Dr Palmås diss av panglossliberalerna förra sommaren framstår så här i efterhand som profetisk:

”Vilka olika former av övervakning (offentlig såväl som privata) håller på att överlagras och flikas i varandra? Vilka nya risker ger detta upphov till? Det enda man kan önska sig är att de personer som är ansvariga för dessa frågor är goda liberaler som kan se de övergripande trenderna. Ibland undrar man dock om den svenska ’liberala scenen’ har kapacitet att se på samhället med tillräckligt kritiska ögon.”

TIllåt mig plocka fram den gamla halmdockan panglossliberalismen.¹ Den utgår från Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet. Det är en liberalism som är förvissad om att den har rätt, snarare än ödmjukt öppen för att den kan ha fel. Den sköna nya världens liberaler älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino och ser ”idéer om självspäkning” som enda hotet. Det blir bättre och bättre dag för dag, vi gå över daggstänkta berg, fallera, munnen den ska sjunga trallala.

Det vill säga, vi lever i den bästa av världar.

Men panglossliberalismen är fullständigt oanvändbar när det går åt andra hållet, när det inte blir bättre dag för dag, när våra friheter inskränks, och när fienden inte är självspäkarprofeter utan en förment liberal regering. Den utopi som panglossliberalismen målar upp ger oss inga redskap för att förstå vad som händer när regeringen inför massavlyssning av sina egna medborgare — med en rad andra åtgärder i pipen. Antingen tvingas man blunda för verkligheten eller byta bort snuttefilten mot en annan liberalism.

Så vad är det för en liberalism vi behöver? Jag tänker här förstås på den andra liberala traditionen, som i det här sammanhanget representeras väl av Judith Shklars ”liberalism of fear” — en liberalism som bygger på skräck eller fruktan för staten, snarare än på hopp om en ständigt ljusnande framtid:

”For this liberalism, the basic units of political life are not discursive and reflective persons, nor friends and enemies, nor patriotic soldier-citizens, nor energetic litigants, but the weak and the powerful. And the freedom it wishes to secure is freedom from the abuse of power and the intimidation of the defenceless that this difference invites. [...] The liberalism of fear [...] regards abuses of public powers in all regimes with equal trepidation. It worries about the excesses of official agents at every level of government, and it assumes that these are apt to burden the poor and the weak most heavily. The history of the poor compared to that of various elites makes that obvious enough. The assumption, amply justified on every page of political history, is that some agents of government will behave lawlessly and brutally in small or big ways most of the time unless they are prevented from doing so.”²

Här delas alltså ut var sin känga till bland annat Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism, två viktiga trådar i panglossliberalism. Shklars liberala tradition faller istället tillbaka på Montaigne och Montesquieu. Precis som John Grays modus vivendi-liberalism utgår från att tolerans inte är en strävan efter en ideal livsform utan ett sätt att nå fred mellan olika sätt att leva, ser Shklars fruktanliberalism den liberala demokratin som ”more a recipe for survival than a project for the perfectibility of mankind.” Samtidigt är staten, regeringen, den första fienden: ”No liberal ever forgets that governments are coercive.”

Fruktans liberalism är Machiavellisk, och gör sig inte några illusioner om makten och de mäktiga, utan delar den politiska realismens idé om staten — men blir skraj. Den lånar från Isaiah Berlin, förstås, men gör färre problematiska antaganden om värdepluralism och har desto fler politiska följder i en pluralism av mäktiga institutioner, som Bernard Williams skriver i en kommentar till Shklar.³

Men även den liberala staten måste vi frukta, som den tyske sociologen Wolfgang Sofsky påminner:

”Demokratiska stater är ju inte några sociala gemenskaper, utan system för att härska. Demokrati betyder: En politisk elits herravälde i folkets namn, ibland för, ibland emot, men alltid över folket. Och varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av undersåtarna. Det tyglas periodvis genom rättsstaten, men rätten är i sig bara ett maktmedel.”⁴

Och som Shklar-citatet ovan visar: Det är också en liberalism som utgår från de fattiga och svaga snarare än från de starka och framgångsrika självskaparna. Från Shklar lånar Rorty tanken att liberal är den som anser att grymhet är det värsta vi kan göra.

En del kritiserar Shklar för att hennes liberalism fokuserar för mycket på staten. Globaliseringen har underminerat staten och gett andra, icke-statliga aktörer förmågor att tvinga och ingjuta fruktan, hävdar Robert Keohane. Bernard Williams tycker att the liberalism of fear i själva verket mycket väl funkar bra med idén att politiken nu är internationaliserad. Globalisering, schmobalisering: FRA-lagen visar att vi bör frukta den gamla suveräna staten lika mycket som någonsin förr. Och fler skäl att frukta är på gång. På så sätt tar de friheten ifrån oss i små portioner.

Fruktans liberalism är också bestämt icke-utopisk. Williams igen: ”it is conscious that nothing is safe, that the task is never-ending.” Och Sofsky: Friheten är inte en idyll, utan en ständig uppgift:

”För det första bestrider jag att säkerhet överhuvudtaget är möjligt. För det andra anser jag att föreställningen att det bör finnas en balans mellan säkerhet och frihet är i grunden falsk. De ärkekonservativa går ju till och med så långt som att hävda att vi bara skulle kunna leva i frihet om vi hade säkrade förhållanden; att vi bara skulle kunna gå på opera och njuta av ett konstverk om vi kände oss säkra. Hos dem är frihet en statligt fredad idyll. I själva verket är frihet en kontinuerlig uppgift. Man måste stålsätta sig för friheten, måste riskera konflikter, utkämpa och försvara den. Det är en varaktig sysselsättning som är ansträngande. Den förvillade tron på säkerheten borde vi snabbt göra oss av med. Det finns begränsade säkerheter, men i slutändan skyddar oss ingen mot nästa terrorattack.”⁵

I det perspektivet hoppas vi inte på ålderns höst kunna nostalgiskt berätta för våra barnbarn om lanseringen av Iphone, utan fruktar att vi kommer att få viska till dem om en tid när vi fortfarande kunde tala fritt.

Det är mer av sådan liberal skräck vi behöver nu, en misstänksamhetens liberalism, som fruktar makthavare allra mest när de säger sig försvara liberala värden. Kanske skulle man kunna sammanfatta det som en liberalism som utgår ifrån att om vi inte står på oss kommer staten att göra det.

Noter

1. Begreppet använder John Gray när han beskriver hur Isaiah Berlins agonistiska, tragiska liberalism med ett ben i den tyska romantiken skiljer sig från den dominerande anglosaxiska liberala traditionen — den panglossiska. Och det är en halmdocka inte minst som många liberala tänkare — som Mill, Rawls och Hayek, men även Berlin — balanserar mellan de båda liberalismerna, med just den kluvenhet som är liberalismens kännetecken. Och ingen kallar sig förstås panglossliberal — det är menat som ett glåpord.
2. Judith Shklar, ”The liberalism of fear”, i Liberalism and the moral life, ed. Nancy Rosenblum, Cambridge: Harvard University Press, 27f.
3. Bernard Williams, 2005: ”The liberalism of fear”, i In the beginning was the deed, Princeton: Princeton University Press.
4. ”Demokratische Staaten sind ja keine sozialen Gemeinschaften, sondern Herrschaftssysteme. Demokratie heißt: Herrschaft einer politischen Elite im Namen des Volkes, manchmal für, manchmal gegen, aber immer über das Volk. Und jede Herrschaft hat die natürliche Neigung, die Observation der Untertanen auszudehnen. Das wird zeitweise durch den Rechtsstaat gezügelt, aber das Recht ist selbst nur ein Mittel der Macht.”
5. ”Zum einen bestreite ich, dass Sicherheit überhaupt möglich ist. Zum anderen halte ich die Vorstellung, dass es eine Balance zwischen Sicherheit und Freiheit geben sollte, für grundlegend falsch. Die Erzkonservativen gehen ja sogar so weit, zu behaupten, dass wir nur in Freiheit leben könnten, wenn wir gesicherte Verhältnisse hätten; dass wir nur in die Oper gehen und ein Kunstwerk genießen könnten, wenn wir uns sicher fühlten. Bei ihnen ist Freiheit eine staatlich befriedete Idylle. In Wahrheit ist die Freiheit eine fortdauernde Aufgabe. Man muss sich für die Freiheit starkmachen, muss Konflikte riskieren, sie erkämpfen und verteidigen. Das ist eine Dauerbeschäftigung, die anstrengend ist. Den Irrglauben an die Sicherheit sollten wir schnell verabschieden. Es gibt begrenzte Sicherheiten, aber letztlich schützt uns niemand vor dem nächsten Terroranschlag.”

Där tillbakavisade FRA ”missuppfattningar” och ”tokiga fel” i den allmänna debatten, som påståendet att ”förslaget till ny signalspaningslag inte hör hemma i en västerländsk demokrati.” Ett sakfel, helt enkelt. Google har förstås cachen.

Mission accomplished, beslutet fattat. Opinionsbildningsavdelningen kan läggas på is — tills nästa gång FRA behöver utöka sina befogenheter.

Andra bloggar om FRA.

Die Lösung

Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?¹

– Bertolt Brecht 1953

Andra bloggar om fra.

Noter

1. Översättning: Efter upproret 17 juni
   lät författarförbundets sekreterare
   sprida flygblad i Stalinallee
   där man kunde läsa att folket
   hade mist sin regerings förtroende
   och endast kunde vinna tillbaka det
   genom dubbel arbetsinsats. Vore det då
   inte enklare att regeringen
   löste upp folket och
   valde ett annat?

Inslag skriver:

”Ingen regering kommer att lägga förslag som minskar sin egen makt. De instrument riksdagen ger regeringen, kommer regeringen att behålla permanent.”

Men hur förklara att regeringar ibland faktiskt inskränker sin egen kontrollmakt? Jag kommer spontant att tänka på tre fall i Sveriges efterkrigshistoria där regeringen har lagt förslag som har minskat dess makt att kontrollera och övervaka medborgarna:

1. 1948 års tryckfrihetsförordning.
2. Ratificeringen av Europakonventionen 1952.
3. Förbudet mot åsiktsregistrering från 1969.

1948 års tryckfrihetsförordning kom till för att hindra den sorts övergrepp som begåtts under andra världskriget, där regeringen skakat liv i en gammal paragraf från 1812 för att kunna konfiskera tidningar utan rättegång ”därför att utländsk makt kunde ta anstöt av vad som stod i tidningen även om tidningen inte var brottslig eller smädlig”:

”1948 års tryckfrihetsförordning som trädde i kraft 1949 innebar att man anlade eld mot det som förekommit under krigsåren med transportförbud och censurlagen vid krigsfara och krig. Det är intressant att läsa om det där i riksdagsprotokoll. Jag har fäst mig vid att Östen Undén var en av dem som trädde upp och försvarade tryckfriheten. Det är också intressant att se att transportförbudet egentligen var grundlagsstridigt när det gällde transport på enskild järnväg. Man kunde reglera vad som gällde på SJ och Posten genom administrativa stadgar. Men inte enskilda järnvägar.”

Ratificeringen av Europakonventionen kvalificerar sig inte riktigt för vår lista, eftersom avsikten aldrig var att verkligen begränsa regeringens makt. Jag snubblade över en rolig anekdot om hur det gick till när Sveriges riksdag 1952 ratificerade Europakonventionen:

”Konventionens ratifikation i Sverige föregicks av en grundlig genomgång av regeringen och i riksdagen av dess olika artiklar. Riksdagens utrikesutskott ägnade flera dagar 1951 åt att gå igenom de olika artiklarna. Resultatet blev att riksdagen fann att svensk rätt på alla punkter motsvarade Konventionens krav. Det var här enligt Gustaf Petrén en fråga om nationell stolthet. Eftersom Sverige ansågs vara det mest välutvecklade landet, kunde dess rättsordning inte gärna underskrida den minimistandard som Konventionen hade satt. Utgångspunkten för hela genomgången var att söka här.

Konventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952, inklusive den individuella klagorätten utan tidsbegränsning, med förklaring att allt var utmärkt väl beställt i Sverige. Lagstiftning behövdes ej och SFS belastades aldrig med konventionen.”¹”

I dag utgör ECHR ett starkare skydd för individens rättigheter i Sverige än de medborgerliga fri- och rättigheterna i regeringsformens andra kapitel (som ju inte kvalar in på listan ovan just för att de inte är några riktiga rättigheter alls). Men 1952 kunde Sverige alltså ratificera ECHR — eftersom konventionen hur som helst inte skulle få någon betydelse för världens bästa land.

Skälen för att skriva under konventionen är dock en sak, dess verkan en annan, vilket Sundberg visar i sin artikel. Även om ECHR var i stort sett verkningslös under de första 30 åren har den i dag fundamentalt omstöpt den svenska rättsordningen. Och det var ju inte riktigt tanken för dem som beslutade om den.²

Den insatte läsaren får gärna fylla på med anekdoter om turerna kring förbudet mot åsiktsregistrering 1969. Å andra sidan kanske det inte kvalificerar som inskränkning av statens kontrollbefogenheter, eftersom förbudet inte efterlevdes i praktiken.

Poängen? Det ska till rätt extraordinära omständigheter för att en regering avsiktligt ska begränsa sin egen kontrollmakt. Och det är ju ett gott skäl att inte utöka den in the first place. För att åter citera Inslag:

”Klok lagstiftning ska utformas med utgångspunkten att de vapen som smids mycket väl kan falla i motståndarens händer i framtiden. Trivs man inte med tanken på att varje regering – röd, blå eller brun – ska ha rätt att enkelt beställa elektronisk brevsprättning på all post i landet, ska vi inte ge innevarande regering den rätten heller.”

Andra bloggar om FRA.

Noter

1. Jacob W F Sundberg, 2003: ”Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?”, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, JFT 4-5/2003, 532-555.
2. Jag antar att man inte ska vara förvånad över det utifrån Andrew Moravcsiks liberala teori om varför stater låter binda sina händer av internationella människorättsregimer. Tvärs emot både realismens och konstruktivismens förväntningar fick inte ECHR sina speciella befogenheter för dominerande liberala demokratier pådyvlade mindre stater sina egna normer.

   Moravcsik hävdar att medan de nyetablerade demokratierna i Västeuropa såg ECHR som ett sätt att skydda sin nyvunna demokrati mot interna, odemokratiska hot som l’ancien regime, uppfattade stabila, etablerade demokratier människorättsregimen, med dess individuella klagorätt och oberoende jurisdiktion, som ett hot mot inhemska demokratiska traditioner, och hamnade därför i en ohelig allians med icke-demokratier:

   ”At the height of the Cold War, in the early 1950s, the most stable among modern democracies, including the United States and the United Kingdom, allied with authoritarian and totalitarian states like the Soviet Union, China, South Africa, and Iran, in opposition to the inclusion of compulsory, enforceable commitments. The alliance in favor of such commitments, as republican liberal theory predicts, included recently established democracies in continental Europe, Latin America, and Asia.”

   Andrew Moravcsik, 2000: ”The Origins of Human Rights Regimes: Democratic Delegation in Postwar Europe”, International Organization 54:2.

”Politikerna måste vara strålande glada över fotbolls-EM och andra liknande arrangemang. Medan vi tittar på sport hittar de på allsköns otyg för att stärka sin makt och göra livet lite osäkrare för alla oss som inte sitter i några integritetsskyddsråd.”

En enkel sökning i Presstext och Retriever ger visst stöd åt konspirationsteorin: Gammelmedierna orkar i alla fall inte bry sig om FRA-förslaget, nu när det är så mycket EM att bevaka. Under den senaste månaden ger frasen ”försvarets radioanstalt” sammanlagt 14 träffar i DN, Expressen, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Metro Stockholm, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan — mot 352 träffar för ”fotbolls-em” (samma tidningar, samma period).

Å andra sidan, det skrivs ju inte bara om EM. När till och med Hillary Clinton har tröttnat på Barack Obama är han i runda slängar ändå femton gånger mer intressant att bevaka än den thriller som utspelar sig i och utanför Sveriges riksdag.

Nej, det är i bloggvärlden som debatten om FRA-förslaget förs. Eller snarare kampanjen mot, för det är svårt att hitta någon som försvarar förslaget. Jag har inga jämförbara siffror, men följande trendgraf från Knuff visar hur mycket bloggarna uppmärksammat samma frågor under samma period. I stort sett jämt skägg mellan EM och FRA.

Anders Mildner frågar sig varför journalisterna struntat i frågan:

”Det märkligaste med FRA-debatten är att den varit så liten. Så liten och tyst att den knappt hörts. Några ledarsidor har skramlat då och då, men den traditionella journalistiken har stått tyst och handfallen. Något som till och med har fått de mest pappersfientliga bloggar att reagera: varför, varför, varför skriver ni inget om det här?”

Min mest välvilliga gissning är att journalisterna helt enkelt inte förstår frågan, som Martin Tunström på Smålandsposten, effektivt sågad av Opassande-Emma. Annars brukar ju Sveriges publicister inte tveka att ta fajten för de medborgerliga friheter som ligger i deras egenintresse. Här står ju exakt samma sak på spel som i buggningsfrågan: Ska staten kunna avlyssna en medieredaktions — eller för den delen vanliga medborgares — kommunikation? Jag vet inte vad man ska bli mest bedrövad av.

(Eftersom det finns alldeles för många bloggar att länka: Andra bloggar om FRA)