I den nyskrivna pamfletten De Laude Scriptorum förmedlar abboten i Sponheim Johannes Trithemius förfärande insikter om hur hårt reformationen slår mot europeiska klosters bokproduktion. I gamla etablerade kloster som Monte Cassino, Erfurt och Abbayé-aux-Dames skärs antalet skrivarmunkar ned med mellan 25 och 50 procent. I flera storstäder kan det enda kvarvarande klostret komma att slås ut. Läsarna sviker, liksom donationerna från rikemännen.

Bokkopierarnas ekonomiska bekymmer tycks närmast vara till glädje för många som tror på den nya tryckteknikens välsignelser och möjligheter. Men har de verkligen konsekvenserna klart för sig? Problemet är, menar Johannes Trithemius, att klosterdöd också innebär klosterkunskapsproduktionens död. Noggrann med att inte romantisera vad klostren uträttat historiskt som kulturförmedlare och traditionsbevarare argumenterar han för att vi just nu bevittnar slutet på en epok av professionell bokproduktion. Skriptorierna på de stora klostren har varit bärare av publicistiska normer och värderingar som givit dem stor makt och stort oberoende: ”…monasteries are shrinking not just physically or in labor power, but in the most important dimension of all – their editorial mission”.

Tryckta böcker kan inte kompensera

Boktryckarkonsten är ännu inte i närheten av att kunna fylla det tomrum som halvtomma kloster lämnar efter sig, menar Trithemius. För det första kan trycksakerna inte generera tillräckligt med resurser i form av rikemansdonationer och kyrklig uppbackning för att bedriva professionell bokkopiering. En tryckt bok ger långt ifrån de intäkter som den handkopierade boken gjort, delvis eftersom konsumenterna vant sig vid att information är utan kostnad. Resurser för bokkopiering försvinner snabbare från klostren än vad de nya bokförlagen kan utveckla: ”If monasteries are no longer able to cross subsidize public-service book copying and if the centralized, market forms of book production cannot provide an adequate substitute, how is that work going to be paid for?” frågar Trithemius.

Den genomsnittlige förläggaren må vara väl bestyckad med rörliga typer, åsikter, idealism och intelligens, men saknar ofta träning och framför allt tid att bedriva kvalificerad bokframställning. Men skrivkunnighet gör ingen bokkopierare. Hur många förläggare har möjlighet att sätta sig på ett klosterbibliotek ett par veckor eller ägna några år åt att resa runt och samla in manuskript? Om informationen inte redan finns i en bok är det svårt att kopiera den hemifrån, eller hur? Vem skall göra skrivarhantverket i boktryckarsamhället?

Boktryckarkonsten genererar lite ny kunskap

För det andra står klostren alltjämt för lejonparten av allt bokförfattande. Så kallad boktryckarkonst genererar mycket litet av nya verk. I Italien sätter klostren fortfarande agendan för nyhetsförmedlingen i kyrkor och på torg. Där återkommer de men i uttunnad och grundare tappning. I tryckta pamfletter är det mycket åsikter men litet rapporterande, och än mindre av dekorativ illuminationskonst.

Det finns enstaka exempel på framgångsrika tryckta koncept såsom Gutenbergs tryckeri eller de holländska bokförlagen. Men dessa organisationer är vinstdrivande och existerar inte på filantropiskt stöd enbart. Eftersom donationsintäkter inte kan genereras återstår endast försäljning och kommersialism. Och organisationerna har heltidsanställda bokkopierare. Problemet är att de oftast agerar på nationell nivå. De klarar sämre av att göra den hederliga bokkopierarens jobb: att förmedla ett alleuropeiskt kulturarv med rötter i antiken.

Hat tip: Henrik Oscarsson, Clay Shirky. Tidigare: Hantverkarna måste få betalt för sitt arbete.

”Politikerna måste vara strålande glada över fotbolls-EM och andra liknande arrangemang. Medan vi tittar på sport hittar de på allsköns otyg för att stärka sin makt och göra livet lite osäkrare för alla oss som inte sitter i några integritetsskyddsråd.”

En enkel sökning i Presstext och Retriever ger visst stöd åt konspirationsteorin: Gammelmedierna orkar i alla fall inte bry sig om FRA-förslaget, nu när det är så mycket EM att bevaka. Under den senaste månaden ger frasen ”försvarets radioanstalt” sammanlagt 14 träffar i DN, Expressen, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Metro Stockholm, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan — mot 352 träffar för ”fotbolls-em” (samma tidningar, samma period).

Å andra sidan, det skrivs ju inte bara om EM. När till och med Hillary Clinton har tröttnat på Barack Obama är han i runda slängar ändå femton gånger mer intressant att bevaka än den thriller som utspelar sig i och utanför Sveriges riksdag.

Nej, det är i bloggvärlden som debatten om FRA-förslaget förs. Eller snarare kampanjen mot, för det är svårt att hitta någon som försvarar förslaget. Jag har inga jämförbara siffror, men följande trendgraf från Knuff visar hur mycket bloggarna uppmärksammat samma frågor under samma period. I stort sett jämt skägg mellan EM och FRA.

Anders Mildner frågar sig varför journalisterna struntat i frågan:

”Det märkligaste med FRA-debatten är att den varit så liten. Så liten och tyst att den knappt hörts. Några ledarsidor har skramlat då och då, men den traditionella journalistiken har stått tyst och handfallen. Något som till och med har fått de mest pappersfientliga bloggar att reagera: varför, varför, varför skriver ni inget om det här?”

Min mest välvilliga gissning är att journalisterna helt enkelt inte förstår frågan, som Martin Tunström på Smålandsposten, effektivt sågad av Opassande-Emma. Annars brukar ju Sveriges publicister inte tveka att ta fajten för de medborgerliga friheter som ligger i deras egenintresse. Här står ju exakt samma sak på spel som i buggningsfrågan: Ska staten kunna avlyssna en medieredaktions — eller för den delen vanliga medborgares — kommunikation? Jag vet inte vad man ska bli mest bedrövad av.

(Eftersom det finns alldeles för många bloggar att länka: Andra bloggar om FRA)