Annat ljud var det i skällan när Göteborgs-Posten på sämsta sätt blandade jipposponsring med journalistik och fyllde spalterna dagligen med textreklam för ostindiefararen. På den andra tidningen höll vi en rätare linje. Nå, det tar tid att vända en stor skuta — vi applåderar alltid när dåliga ståndpunkter byts mot bättre.

Här ett urval av vad jag skrivit om GP, Göteborg och Kina genom åren:

• Sluta mingla med diktaturen (2003-04-22)
• Götheborgsandan (2003-05-26)
• Slutsmörat (2003-10-20)
• Shanghai dansar och ler (2004-03-08)
• UD attackerar yttrandefriheten (2005-01-27)
• Federley smörjer sitt krås i Beijing (2005-11-23)
• Ännu mer kommunala kulor i ostindiefararen (2006-02-08)
• Kinesiska metoder på ostindiefararen (2006-05-04)
• Därför skrev inte GP om censuren på ostindiefararen (2006-05-11)
• Kommunala kulor, Bofors kanoner (2007-01-12)
• Och GP skrev inte (2007-02-01)
• Sjösjuka sjömän stjäl från sköna sjuksköterskor (2007-02-12)
• Hu Jintao i Göteborg på kungens inbjudan (2007-05-08)
• Demo mot Hu, för MR (2007-06-07)
• Kinas brandvägg läcker som ett såll (2007-11-19)

Låt mig understryka att kantinen är ett fenomen av mer generella dimensioner, som man finner på de flesta akademiska arbetsplatser. Här några jag har mött genom åren:

• Mensa på Freie Universität Berlin, 1999–2000: Komponentenessen till statligt subventionerade studentpriser.
• University of Essex utanför Colchester ligger bokstavligen på en åker där jag tillbringade en halv sommar 2004. Universitetet driver egna kaféer med odrickbart kaffe, en brickbamba och en restaurang som mest påminde om en socialiststatsparodi på McDonalds.
• Våren 2006 satt jag på WZB, en kreativ miljö i en tämligen steril zon av Berlin, strax bortom Potsdamer Platz. Lunchalternativen inskränkte sig till (a) den subventionerade forskarlunchen i kantinen eller (b) kantinen i något annat kontorskomplex i närheten.
• Besökte Örebro universitet i våras för att presentera min avhandling. Seminariet var både trevligt och givande med en bra diskussion med demokratiforskarna i Örebro. Men jag gissar att de nog är lite trötta på sin brickmatsal, på den panerade fisken med remouladsås och på att fösas samman med sina studenter under lunchrasten.

Kantinen är katedralisk inte bara i den bokstavliga bemärkelsen att den syftar till att samla alla anställda till gemensam lunch enligt klostermodell. Kantinen är också en liten antimarknad, inte helt olik flygplatsen eller den inglasade gallerian:

”All handel är licensierad. Ägaren av komplexet godkänner innehåller och fördelar ensamrätter till företag att ägna sig åt noga avgränsade verksamheter som kan ta ut monopolpriser. Flygplatsernas realkapitalism eliminerar all den uppfinningsrikedom som hänger samman med marknader.”

På sina håll har universitet och liknande större arbetsplatser arrenderat ut hela kantinverksamheten till en och samma entreprenör. Du kan välja vilken mat du vill, så länge den serveras av Sodexo.

Grundigs kantin, Nürnberg 1959.

Kantinen torde inte bara ha fötts på den moderna fabriken, utan tillämpar också dess löpandebandstruktur i sina planerade, linjära brickflöden. Bricka, mat, betala, äta, lämna. Långbord i räta led. Kantinen finns förstås inte bara i universitetsvärlden – den finns på skolor, sjukhus, industrier, regementen, fängelser och så vidare. Den hänger nära samman med foucaultsk disciplin och delandisk stratifiering.

Googles kantin, Zürich 2008. Foto: Pineapplebun.

På en annan nivå uppstår kantinen ur problemen i modernistisk stadsplanering. Varför behöver arbetsplatsen en kantin? För att den funktionsseparerade stadsplanen gör att det inte finns några platser i omgivningen där enskilda kaféer och restauranger kan tillgodose arbetarnas matbehov. It’s a feature, not a bug. Som vi noterade om universitetet i Karlstad för ett par år sedan:

”Det är inte bara avtalet med universitetet som skyddar entreprenören från konkurrens, utan också läget, för en tänkbar konkurrent hittar ingen lokal inom gångavstånd — alla lokalerna ägs ju av universitetet, som redan valt sin entreprenör.”

Men ibland tycks kantinen följa med av bara farten, även när campus inte ligger på en åker utanför stan. Kantinen befäster sig där likväl snabbt med en självbekräftande logik. Förra hösten höll jag i ett par kurser vid Högskolan Väst, som har fräscha, nybyggda lokaler mitt i centrala Trollhättan. En jacobsk kvartersstad med lokaler i gatuplan finns runt hörnet. Tyvärr har de likväl byggt en bricklunchbamba mitt i huvudbyggnaden. Kantinen gör att flera hundra studenter och anställda varje dag avstår från att söka ett lunchhak på stan, varför befintliga kaféer och restauranger – och de som kunde varit – blir utan en en viktig efterfrågeinjektion. Och se, just därför behövs en kantin, för var skulle man annars äta?¹

Den basariska kafékulturen i Wien anförs ofta som en viktig orsak till varför denna vattenskalle till centralortsstad producerade så många intellektuella storheter kring förra sekelskiftet:

”The unique dynamism of Viennese culture at the beginning of the twentieth century was manifested by the innovations of its artists, writers, composers, designers, psychoanalysts and scientists. The city’s famous cafés played a crucial part in this vibrant intellectual and artistic environment. Here pursuits of refreshment, communication, leisure, work, and intellectual exchange co-existed, challenging conventional boundaries between public and private life.”

Den disciplinära, katedraliska kantinen ger däremot sällan upphov till oväntade möten och utgör en sämre grogrund för nya tankar och kulturell smittspridning – vilket väl i någon mening också är dess poäng.

Noter

1. Likaså valde GU att vid de pågående renoveringarna på Samvetet behålla Café Sprängkullen, kanske för att det inbringar arrendeintäkter. Men denna kantin torde ha svårt att konkurrera med en av Sveriges kafé- och restaurangtätaste stadsdelar. Under de drygt 13 år jag av och till studerade och jobbade på Sprängkullsgatan fyllde jag en bricka på Café Sprängkullen cirka två gånger.

”Enligt våra ledamöter i Byggnadsnämnden har de fått beskedet av tjänstemännen att planerna som Yimby presenterat är genomförbara, rent praktiskt. Vår bedömning är att planerna är förenliga med de utgångspunkter som vi har med frågetecken för ekonomin. Efter detta besked från SBK vi är beredda att gå vidare med Yimbys förslag och se om vi kan få ekonomi i det som inkluderar upprustning av de icke exponerade husen till en god livsmiljö.”

Förutom att Andreassons besked är glädjande i sig — hela södra Gårda kan räddas på riktigt — så är det kul att se ett nätpolitiskt fenomen som Yimby röra om i politiken. Vi tar det till intäkt för en mer generaliserbar visdom i vår tes om hur Piratpartiet skiljer sig från gammelpartierna.

Liksom PP är Yimby en organisation som är svår att tänka sig utan de verktyg som dator- och internetrevolutionen sätter i händerna på oss. Med hjälp av Google Maps, Sketchup och liknande verktyg kan vem som helst leka planarkitekt i dag. Och vi som i åratal har tröttat ut våra närmast sörjande genom att tjöta om vikten av lokaler i gatuplan kan nu utbyta åsikter och kunskap med likasinnade, via Yimbys blogg och forum. Samtidigt bygger Yimby gemenskaper postdigitalt, genom stadsvandringar och pubkvällar.

Yimby skapar på så vis en kompetens i stadsplaneringsfrågor som utmanar den traditionella expertisen på arkitekt- och stadsbyggnadskontor, vilket resulterat i en rad genomtänkta och konstruktiva yttranden över olika detaljplaner. Missta mig nu inte för värsta sortens rörelseromantiserande sociolog — genom deltagande infiltration vet jag att den typiske Yimbyiten är en snubbe i 30-årsåldern med för många högskolepoäng, centralt belägen bostadsrätt och dyra sneakers. Sådant är nu det politiska livet.

Nå, inte bara Yimby är att gratulera åt att ha fått med sig Miljöpartiet på tåget, utan hela Göteborg, eftersom Socialdemokraterna därmed torde stå utan stöd för den vanvettiga idén att riva landshövdingehus för att bygga ännu fler parkeringsplatser.

Industrimuseer förstår dock sällan vilken spännande historia de sitter på (Tändsticksmuseet undantaget). Man får till exempel vara bra intresserad av gevär, motorcyklar eller spisar för att få ut något av raderna av dem på Husqvarna fabriksmuseum. För oss andra försvinner skogen bland alla träd – mellan raderna är det tomt. Men med den delandiska smittan färsk i huvudet slog det mig att museet borde sätta in Huskvarna i stora och små sammanhang, från krutets molekyler till stormaktskrigen, växelverkan mellan militär vapentillverkning och civil produktion av konsumentvaror, och inte minst de naturliga förutsättningarna för Huskvarnas storhet.

Där 116 meter fallhöjd omvandlats till gevär, motorcyklar och spisar.

Samtidigt har dagens Jönköping blivit en logistisk hubb. På Torsvik har Ikea, Posten, DHL och andra företag byggt jättelika lagerlador där långtradarburet gods från hela världen lossas för att lastas om. Jag räknade till 70-talet lastbryggor bara på Elgigantens lager, vilket ger en hint om vilka enorma volymer som passerar. Jönköping har gjort motsatt resa mot Göteborg i katedral-basar-termer (no frikyrko-pun intended): från administrativ centralort och industristad till landbaserad hamnstad, fast månne utan de kulturella smittor som spreds och frodades via den gamla tidens hamnstäder. Idéer transporteras ju inte per långtradare som de en gång gjorde per båt. Jag tvivlar dock på att kommunens turistbyrå förstår att kapitalisera på denna mer sentida industrisevärdhet.

Men i helgen åtog sig Kalle P, Chris K och ett gäng andra att uppdatera södra Vätterbygdens historia i en civilsociologisk utflykt under vinjetten Non-Linear History Tours och en lokal deleuzians ledning. De dokumenterar nu exkursionen – från Torsvik och Tabergsådalen till Röttle by och Huskvarna – vilket torde funka prima som turguide för den som vill lägga ett lager av flödesontologi, panspektrocism, smittspårning, tekno-fylogenetik och allmän deleuzoguattarism över staden och dess historia.

Jönköping: The missing manual, liksom. Nästa gång tar jag med mig inläggen om Platå 3 och drar till Röttle by.

Efter Abraham Staifos krönika i GP lyfte Johannes Åsberg den gåta vi alla grunnar på i Gårdagate: What’s in it for MP? Det torde vara en PR-mässig katastrof för MP att ett år före valet ge grönt ljus för att riva landshövdingekvarter för att lämna plats åt ytterligare ett parkeringshus.. Men ingen har kunnat visa upp någon kohandelstrofé.

Den frågan besvarar Niklas Svensson med en plausibel konspirationsteori: MP har kommit överens med Socialdemokraterna om att svälja rivningen i Gårda i utbyte mot en gång- och cykelbro över älven. Miljödomstolens nej till bron sinkade dock dealen:

”Kommer dealen i dager finns fortfarande risken för röster att bryta den för att istället bevara Gårda. Något konkret resultat ifråga om bron finns inte heller att dunka upp som svar på kritiska frågor, bara att man gamblade med Gårda som insats och nu är vinstutfallet i form av bron osäkert. Att en stor fråga mörkats på högsta nivå i flera år ser inte heller snyggt ut, rent ’o-MP-iskt’ i ögonen på medlemmar & potentiella väljare på gräsrotsnivå.

Kia har ett kort kvar i leken; om hon fortsätter att gå på S-linjen i Gårdafrågan bryter hon inte dealen och behåller S-stödet i brofrågan. Hon inser att Gårda verkar kunna räddas ändå tack vare V och de borgliga, så hon räknar med att den politiska dynamiten i den frågan nog snart kommer ebba ut av sig själv ändå – inte mycket att oroas för på lite sikt.”

Som Kalle rapporterade i går hävdar Kia Andreasson att Socialdemokraterna vill riva hela Gårda, och att MP lyckats avstyra planerna och därmed räddat Gårda — i alla till hälften. Johannes, själv socialdemokrat, visar dock att påståendet om Socialdemokraterna inte är sant: Sossarna har aldrig sagt att de vill riva hela Gårda, och även om de ville riva hela Gårda skulle de fortfarande behöva MP:s och V:s stöd — och inte ens då skulle det gå:

”För det tredje, även om S ville riva hela Gårda och hade egen majoritet så skulle det ändå inte gå. Kvarteren längs Mölndalsån är nämligen klassade som riksintresse, vilket betyder att de inte får utsättas för ”påtaglig skada”. Det är Länsstyrelsen, inte Göteborgs kommun, som bestämmer i den frågan.”

Nå, om MP verkligen kommer att hålla fast vid att husen i Gårda ska rivas för att lämna plats åt fler bilar, så krävs ändå även Vänsterpartiets stöd. Hur går snacket i Vänsterpartiet i Göteborg? Kanske bloggande vänsterpartister, som Erik Berg, kan hjälpa till att skingra dimmorna.

Nå, det tycks i alla fall röra på sig i de gröna leden. Eva Obenius, tidigare KF-ledamot, vill utreda Gårda mer:

”Jag vill som miljöpartist ha en blandad bebyggelse i Göteborg. Det är ont om centrala billiga lokaler/bostäder. Vi ska givetvis vara oerhört aktsamma med att ytterligare riva gamla kulturvärda byggnader. I Gårda finns en kreativ potential som jag innerligt hoppas att vi lokalpolitiker förstår att beakta.”

Även Emmali Jansson (MP), ersättare i byggnadsnämnden, förordar att ”kommunen borde utreda hur och om det går att bevara samtliga hus i Gårda och i så fall vilket innehåll de skulle kunna ha”. Emmali har ju tidigare skrivit klokt om vikten av att utveckla istället för att riva:

”Jag tänkte osökt på ett annat gammalt textilfabriksområde som med hjälp av lite renovering och ombyggnation blivit ett kreativt center, nämligen M50 i Shanghai som numera rymmer akritektkontor, galleri, ateljéer mm.

Förhoppningsvis kan dessa goda exempel leda till att vi mer och mer inser att rivning inte är en lösning, utan att det funkar bra med lite omarbetning.”

Om Emmali nu definitivt tagit ställning mot rivningen i Gårda förtjänar hon en applåd. Boråsmiljöpartisten Heiti Ernits bidrar med ett urbanekologiskt perspektiv på Gårdafrågan:

”Det är oerhört viktigt att vi bevarar och vårdar, våra gamla hus – de är viktiga rariteter i det urbana ekosystemet där de bidrar till den urbana mångfalden. De bidrar till oss själva och våra samhällen; de är en del av oss, vår utvecklingshistoria och förhoppningsvis, vår framtid.”

Nå, den som mer än någon annan kan bringa klarhet i hur Miljöpartiet resonerar och agerar i Gårdafrågan är förstås kommunalrådet Kia Andreasson själv. Hennes blogg har tyvärr inte uppdaterats sedan 10 mars. Vi är många göteborgare, gröna som röda som blå, som skulle vilja höra Kia förklara hur hon resonerar i frågan om Gårdas framtid.

För MP-ledningen tycks det inte handla mycket om sakfrågan, utan mer om att visa regeringsduglighet i samarbetet med sossarna. Kalle P rapporterar på Yimby från gårdagens MP-möte:

”Det var även en del tal om ”realpolitik”. [Kia] Andreasson rapporterade om hur socialdemokraterna vill riva hela Gårda, och att miljöpartiet har lyckats stoppa dessa planer genom sin uppgörelse. Andreasson, som ursprungligen inlett Gårda-diskussionen med Göran Johansson, hävdar således att mp i själva verket har ”räddat Gårda”.

När rivningshållningen väl försvarats avslutades mötet med en diskussion om hur miljöpartiet skall förklara denna position gentemot väljarna. Stadsbyggnadsansvariga hävdade att det är viktigt att det kommuniceras att mp gjort denna deal med en socialdemokrati som vill riva allt.”

Så slår man in en kil:

1. Lägg ett galet förslag.
2. Moderera det en aning.
3. Ta kredd för att det trots allt inte blev så helgalet som det först tycktes.

Well, den retoriska finten bör vi förstås motverka och se till att frågan ges en korrekt vinkling: När grävskoporna rullar in i Gårda är det tack vare Miljöpartiet. Bevara Gårda skriver mer om det spelet bakom rivningen av Gårda:

”Mp respektive V har fått politiska löften om helt andra saker (exakt vad vet jag inte, kanske rent utav pariserhjulet…) i utbyte emot att västerpartiet och miljöpartiet röstar för att Gårda ska rivas. Det här betydde att det yrkande som lades fram av Kjell Björkqvist (fp) och som fick stöd av folkpartiet, kristdemokraterna och moderaterna då röstades ner i byggnadsnämnden.

Nu till det intressanta. Det går att ta frågan vidare till nästa politiska instans om den röstas ner i byggnadsnämnden, eller, det går att omarbeta och ompröva beslut. Och, har jag förstått saken rätt så kommer frågan om Program för del av Södra Gårda Göteborg att tas upp även i kommunalfullmäktige av folkpartiet. Men även här så behövs stöd från miljöpartiet och vänsterpartiet för att socialdemokraterna ska kunna rösta ner den.

Ska man se det lite krasst så är det vänsterpartiet och miljöpartiet som då antingen räddar Gårda eller lägger Gårda på slaktbänken. Om de som är gräsrötter kan påverka de som är folkvalda så kan de ändra ställning.”

Kom ihåg det 2010.

Uppdatering: Abraham kommenterar i GP, vilket Johannes kommenterar på Yimby:

”Om det är så att Kia Andreasson har gett upp halva Gårda i utbyte den andra halvan så är det en obeskrivligt usel deal. Miljöpartiet kan ju utan minsta problem rädda hela Gårda om de vill. Det är bara att rösta emot rivningsbeslutet när det kommer till kommunfullmäktige.

Det enda rimliga är att Andreasson fått något annat i utbyte. Frågan är vad det är och varför hon valde att inte berätta om det för sina medlemmar. Det finns det nog en och annan miljöpartist som är nyfiken på.”

Ledamöter och ersättare i Malmös kommunala bolag

Grafen visar ledamöter och ersättare i bolag som Malmö stad är huvudman för (den största molnpuffen är avfalls- och återvinningsbolaget Sysav som ägs av ett flertal kommuner i södra Skåne).¹

Vad ska man då säga om det här? Malmös kommunala bolagsstyrelser utgör ett decentraliserat nätverk. Kopplingarna mellan bolagsstyrelserna är få, men några personer sitter i mer än en styrelse, som Emmanuel Morfiadakis (s, nod 26) och Håkan Fäldt (m, nod 3). De tyngsta politikerna lyser däremot med sin frånvaro. Ilmar Reepalu (s) sitter inte med i styrelsen för ett enda kommunalt bolag. Inte heller kommunstyrelsens förste vice ordförande Anja Sonesson (m).

Jämför vi med Göteborg sitter två spindlar i maktnätets mitt. Göran Johansson (s) och Jan Hallberg (m) har 21 respektive 18 kommunala förtroendeuppdrag. Förutom kommunfullmäktige och kommunstyrelsen sitter de i åtta styrelser tillsammans, däribland fyra kommunala bolagsstyrelser. I Kalles graf över styrelserna i Göteborgs kommunala bolag routas det mesta av makten genom dem.

Bra eller anus? Den demokratiska centralismen har sina fördelar. Politikernas ansvar för de kommunala bolagen tydliggörs, vilket förstås har sina poänger med tanke på att de kommunala bolagen har kommit att utgöra en allt viktigare del av den kommunala politiken. I egenskap av ledande politiker står makthavarna i bolagen också till svars inför väljarna i valen till kommunfullmäktige.

Likaså effektivitet, förstås: Det sägs att politiker i andra kommuner ser med avund på Göteborg, där beslutsvägarna är korta och där alla — röda som blå, politik som näringsliv — drar åt samma håll. För att travestera Kissinger: Om du vill ringa Göteborg behöver du inte leta efter telefonnumret.

Å andra sidan är det just det som är problemet: Rollerna blandas samman. Konsensuskulturen i Göteborg gör det dessutom svårt att utkräva ansvar, just eftersom Göran och Jan har fingrar i samma syltburkar. Du får rösta på vilket parti du vill, bara du väljer en kommunalbolagspamp. Ett centraliserat nätverk är mer sårbart och ökar riskerna för maktmissbruk och korruption.

I Malmö tycks däremot politikerna sprida stolarna under betydligt fler bakar. Får det också konsekvenser för den politik som förs? Tja, minns Bo01 — ett skolboksexempel i hur kommunal maktkoncentration korrumperar (Martins & Andreas rapport ”Den kompakta majoritetens bomässa” är fortfarande läsvärd). Och varför har de valt så olika styrmodeller? Här finns en hel del kul att gräva vidare i — tips om forskning på temat mottages tacksamt!

Noter

1. Data har jag hämtat från Affärsdatas databas Företagsfakta för drygt ett år sedan. Här finns själva net-filen, här i csv-format.

• Vi vill ha mer tät blandstad – inte gles bilstad.
• Vi vill ha fler dynamiska, levande stadsmiljöer – inte isolerade bostadsområden.
• Vi vill bygga tätt, varierat och integrerat – inte glest, likriktat och segregerat.

Den ansiktslösa Yimbybloggen skriver inte bara initierat om stadsbyggnad i Göteborg ur ett trottoarperspektiv, utan lämnar även yttranden i planprocesser. Men ”helt och hållet opolitiskt” hoppas jag att det inte blir, för stadsbyggnadsfrågorna hänger nära ihop med hur Göteborg styrs.

Några gamla mothugg på temat:

• Rör inte min utsikt
• Heligt gräs?
• Bygg gärna mer på min bakgård
• Ett nytt industriområde mitt i stan, det låter väl fräscht?

Inte bara då för att demonstrationer alltid lockar fram knäppgökar och den professionella protestvänstern som kidnappar oss andra som nyttiga idioter.

Roligast den här gången: Elfteseptemberkonspiracisterna som fick plocka ned sin banderoll med texten ”9/11 was an inside job”. Vi tackar också Communist Workers’ Party of Iran för solidariteten. Och för den delen, den norrländske macholassen från Rättvisepartiet socialisterna som fick låna mikrofonen och förklarade att FRA-protesterna är gnistan till revolutionen. (Bäst: Lage Rahm (mp), som inte deltog i brandtalstävlingen utan istället talade om det vi kommit dit för: FRA-lagen.)

Men demonstrationen som aktionsform, som medium, känns så himlans gammeldags, vilket är extra märkligt som medelåldern förmodligen var två tredjedelar av min, men ungdomsförbunden har väl sina kanslier fulla av nedärvda banderoller, megafoner och brandtal som behöver vädras ibland.

Framför allt är det ett ironiskt antiklimax i just den här frågan: När den största internetska politiska mobilisering vi har sett hittills i Sverige ska ta fysisk form är det i form av… ett demonstrationståg.

Massmötet är ju sinnebilden för en-till-många-kommunikation. Bakom mikrofonen talarna. På torget åhörarna. Samma sak fast i större skala när tåget rör sig upp längs Avenyn och skanderar slagord inför de lördagsshoppande åskådarna. Att ömsom lyssna och ropa istället för att samtala. Halv duplex. Mer passivism än aktivism, mer 68-tänk än 99-tänk.¹ Om mediet är budskapet vet jag inte riktigt vad vi ville säga i dag.

Jag trodde att vi inte jobbade så längre.²

Noter

1. Kanske också mer Sparta än Aten, för att tala med Nadia Urbinati: ”In any event, directness does not mean that all speak. A ’direct’ presence does not entail a vocal presence. This was even more so in Sparta (which until the end of the eighteenth century was taken as the model of direct government and the good republic), where the physical presence of the citizens in the assembly meant essentially a passive standing and listening, and a final resolving (by shouting) without any direct articulation of either consent or dissent.”
2. Men för att vara konstruktiv: Skissade på roliga alternativ över en kaffe med Chris, Per och Art. Mer om det en annan gång hos Intensifier.