På 1990-talet valde Danmark, Island, Norge och Sverige att inkorporera Europakonventionen om mänskliga rättigheter i nationell lagstiftning – drygt 40 år efter att de ratificerat konventionen. Varför tog det dem så lång tid att göra konventionen fullt tillämpbar på hemmaplan? Och varför just då?
I ett tidigare inlägg beskrev vi de nordiska ländernas MR-ambivalens som motsägelsefulla beteenden på MR-politikens olika domäner. Å ena sidan: de nordiska länderna (a) lyckas de facto förverkliga mänskliga rättigheter bättre än många andra länder i världen och (b) för en offensiv utrikespolitik för att främja mänskliga rättigheter (exempelvis i multilaterala organisationer och i bilateralt utvecklingsbistånd). Å andra sidan (c) uppvisar de en motvilja mot att låta internationella MR-normer påverka deras inrikespolitik, som vi exemplifierade med vissa kontroversiella konventioner och tilläggsprotokoll.