Deras tes är att staternas rättstradition — civil law, common law och islamic law — påverkar hur de förhåller sig till ICJ, utifrån en teori om att internationell rättskipning underlättar samarbete bland annat genom att konstruera fokuspunkter och signalera information. Deras empiriska analys visar bland annat att civil law-stater är mer benägna än de andra att acceptera ICJ’s jurisdiktion.

Artikeln visar på fruktbarheten i att kombinera rättsvetenskaplig kunskap med samhällsvetenskapliga teorier och metoder. Några funderingar, dock, rör deras teori, som, för det första, tycks bygga på en bedräglig domestic analogy: Att en stats inhemska rättsprinciper också är dess internationella. Måste det vara så?

P&M nickar till liberal preferensteori, som  i sina olika varianter utgår ifrån att staters inhemska egenskaper påverkar deras internationella beteende: att staters politiska institutioner (republikansk liberalism), deras ekonomiska strukturer (handelsliberalism) och deras kulturella värdesystem (ideationell liberalism) påverkar hur de beter sig på den internationella arenan. Man kan läsa P&M som en fjärde liberal hypotes om rättslig liberalism: Statens inhemska juridiska traditioner och institutioner påverkar dess beteende i internationella rättsinstitutioner. Inte så dumt.

Artikeln tycks emellertid bygga på att översättningen från inrikes till utrikes — från inhemsk rättstradition till utrikespolitisk rättspreferens — sker per analogi: Så som i staten, så ock i det internationella. Men till skillnad från dess mindre sofistikerade föregångare utgår liberal preferensteori inte från att inhemska ekonomiska, politiska och kulturella strukturer per automatik översätts i en analog internationell preferens.

Stabila demokratier kan t ex antas vara mer skeptiska mot oberoende internationella människorättsdomstolar än vad nyblivna demokratier är, som vill gardera sig mot inhemsk reaktionism. Eller, som ett annat exempel, ta det socialdemokratiska Sverige: koordinerad marknadsekonomi på hemmaplan, frihandelsvurm på bortaplan — där det ena mycket väl kan tänkas följa av det andra. På samma sätt kan man förstås inte ta för givet att en stats inhemska rättsnormer (stare decisis, bona fides, pacta sunt servanda) direktöversätts till en motsvarande folkrättslig preferens i utrikespolitiken.

P&M anför t ex skillnaden i kontraktsrätt mellan de tre systemen, och hävdar sedan att ”The same contractual design should carry over from the domestic to the international realm” och ”there are significant institutional differences between civil, common, and Islamic law systems that influence both the frequency and design of interstate contracts.”

Men hur sker den påverkan? Varför, exempelvis, skulle en stats idéer om hur folkrättsliga avtal bör se ut följa direkt från dess inhemska tradition för civilrättsliga avtal? Det närmsta M&P kommer en mekanism som kan förklara hur översättningen från inhemskt rättssystem till folkrättslig preferens är påståendet att ”most interstate contracts are governed by a variety of legal principles and are often negotiated by lawyers.” Även om P&M påvisar starkt stöd för sina hypoteser återstår det förstås att visa mekanismer för hur översättningen från inrikes till utrikes går till. Att bara peka till att folkrättsjurister fått landets inhemska rättstradition med skolningen tycks bara vara ett embryo till förklaring.

För det andra borde man också väga in kontextuella faktorer och systemiska effekter. P&M noterar t ex att världsdomstolen till stor del präglats av att civil law-systemen dominerade när den kom till. Men sedan 1920 har civil law-systemens andel av staterna minskat från 78 procent till drygt 50 procent, medan de övriga rättstraditionerna har ökat i motsvarande grad. Den kontextuella förändringen skulle ju kunna tänkas påverka både interaktionen mellan staterna och med domstolen, på samma sätt som varianter av demokratisk fred-teori förutsäger att den parallella ökningen i antalet och andelen demokratiska stater också borde ge systemiska effekter. P&M indikerar att ICJ har närmat sig common law-systemen, samtidigt som common law-systemen blivit mer lika ICJ:s praktik, men jag tror här finns en större poäng att undersöka. För att citera Moravcsik:

”according to liberal theory the expected behavior of any single state — the strategies it selects and the systemic constraints to which it adjusts — reflect not simply its own preferences, but the configuration of preferences of all states linked by patterns of significant policy interdependence.”²

En annan kontextuell förändring som skulle kunna tänkas spela betydande roll är att antalet internationella domstolar har exploderat under de 90 år de undersöker. I dag finns mer än 20 permanenta internationella domstolar och tribunaler och ytterligare ett 70-tal internationella institutioner som utövar domstolsliknande funktioner. Torde inte den pågående domstolifieringen av internationell rätt också påverka staters benägenhet att acceptera ICJ’s jurisdiktion?

Noter

1. Powell, Emilia Justyna, and Sara McLaughlin Mitchell. “The International Court of Justice and the World’s Three Legal Systems.” The Journal of Politics 69, no. 02 (7, 2008).
2. Moravcsik, Andrew. “Taking Preferences Seriously: A Liberal Theory of International Politics.” International Organization 51, no. 4 (1997): 513-553.

Det kan ju tyckas lite trivialt och off topic att skjuta in sig på underskottsmetaforen: Många menar nog att den bara är en catchy phrase som inte bör tolkas bokstavligen och som vi inte bör tillmäta någon normativ eller begreppslig betydelse i sig.

Men politiska problem är ju också konstruerade och ett sätt på vilket vi konstruerar problem är att använda metaforer.

Metaforer spelar en speciell roll när vi tänker och talar. Per definition beskriver en metafor ”något i termer av något annat som det inte är, den överför betydelse från ett område till ett annat.” ¹ Olika metaforer kan svara mot olika intressen och olika perspektiv, och kan ha olika ideologiska laddningar.²

Metaforer är således inte bara utsmyckningar i språket, utan verktyg som vi använder för att förstå vår omvärld. Har man accepterat en bestämd metafor har man också accepterat ett visst sätt att förstå till exempel ett samhällsproblem. ”Begreppsliga metaforer belyser vissa aspekter av fenomen men döljer andra. De leder också tanken i bestämda riktningar.”³ Ibland stelnar bildspråket till inaktiva metaforer, fasta språkliga uttryck som ofta framstår som metaforiska först när vi tänker efter. Sådana metaforer kan också ”antas säga något om diskursiva mönster som inte måste vara fullt medvetna hos [vare sig] avsändare eller mottagare av ett textbudskap.”⁴

Underskottsmetaforen i transnationell demokratiteori har precis sådana effekter: Den har hjälpt oss att uppmärksamma ett problem och öppna upp det för debatt, men den har också oundvikligen överskuggat och uteslutit andra sätt att förstå vad problemet med demokrati i den transnationella kontexten är. Jag antar att underskottsmetaforen slog igenom i politiska och akademiska debatter om EU, men har därefter smittat av sig som en diagnos för motsvarande problem i internationella organisationer, storföretag, folkrättsdomstolar, icke-statliga organisationer, etc.

Och metaforen tycks så etablerad att många inte ens reflekterar över att den är en metafor, som överför betydelse från en helt annan kontext.

Vilken kontext är det? Osökt tänker man på ekonomiska, finansiella termer: En institution som har ett underskott på demokrati eller legitimitet har levt över sina tillgångar, den har förbrukat mer medborgerligt förtroende än den har inkasserat. Men vad ska institutionen i så fall göra åt problemet? Hushålla med knappa resurser, reducera sina utgifter eller öka sina intäkter? Eller spendera sig ur krisen? Skulle institutioner kunna ha ett demokratiöverskott, som de kan spara för framtiden eller investera? Här börjar metaforen te sig långsökt. Men det finansiella språkbruket avslöjar också en managerialistisk eller ekonomistisk syn på politik och maktutövning, vilket man ju kan tycka si och så om.

Vilka andra metaforer skulle vi kunna använda för att tala om demokratin och dess problem? Hur skulle sådana alternativa metaforer förändra förståelsen av problemet — och dess lösningar? Här några exempel, men det är långtifrån en uttömmande lista:

• Organismen: Problem kan här komma i form av sjukdom, en kräftsvulst, en smitta — en urgammal metafor i politisk teori. Här kanske man också kan tala om bristsjukdomar, vilket ligger nära underskottsmetaforen. Medicin, kirurgi, vaccin, osv.
• Urverket: Kuggar som inte griper i varandra, bokstavliga mekanismer som inte fungerar, som inte går i lås, en klocka som drar sig, en revolver som klickar. Kalibrering, smörjning.
• Motorn: Övertryck som hotar att spränga ångmaskinen? Överhettning? Let off some steam. Men även undertryck kan förstås få motorn att hacka.
• Datorn: Buggar i koden eller virus (vilket i sig förstås ursprungligen är en organistisk metafor). Hack, uppdatering, patch, moddning, osv.

Här kanske man rentav skulle kunna tänka i termer av de abstrakta maskiner Donald P lånar in från Delanda och Serres, fast då brukar ju poängen vara just att de begreppsliga modellerna inte, eller inte bara, är metaforiska, utan att samma logiker och processer opererar i de olika domänerna.

Jag är ute efter en mer avgränsad poäng: Att en ny uppsättning metaforer skulle nog kunna hjälpa oss att förstå (transnationella) demokrati- och legitimitetsproblem på nya, användbara, intressanta sätt, för underskottsmetaforen har vi — tjoho — ett överskott av.

Noter

1. Bergström, Göran, & Kristina Boréus, 2000: Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys, Lund: Studentlitteratur.
2. Norman Fairclough, 1995: Media Discourse, London: Edward Arnold. 94.
3. B&B 183
4. B&B 186

Så skriver de till exempel att ”there is agreement” om vilka de grundläggande mänskliga rättigheterna är. Ehum? Vem är det som håller med om det? Läser vi noga ser vi att de förmodligen syftar på ”basic interest theorists of human rights”, men man behöver inte vara särskilt bevandrad i MR-filosofi för att veta att ganska många inte håller med den lilla klicken teoretiker om deras lista över mänskliga rättigheter.² Genom att dölja sig bakom en substantivering utan subjekt ger de intryck av att frågan om vilka som är de grundläggande mänskliga rättigheterna är okontroversiell, avklarad — vilket den förstås inte är.³

De skriver vidare att internationella institutioner ”provide benefits that cannot otherwise be obtained.” Obtained by whom? Benefits for whom? För regeringar, individer, grupper? För vilka regeringar, individer, grupper? Och på vems bekostnad?

Tänk, exempelvis, på de internationella överenskommelser som syftar till att hindra irreguljär migration. De skapar säkert fördelar för regeringar i destinationsländer som inte vill utmana främlingsfientliga hemmaopinioner, liksom de kan skapa fördelar för regeringar i emigrationsländer som vill hålla sina medborgare i schack. Men för de potentiella migranterna skapar de tydliga, kännbara, ibland dödliga nackdelar, liksom för dem de lämnar kvar därhemma. En annan migrationsregim skulle kunna vända fördel till nackdel och tvärtom.⁴ Killar som Buchanan och Keohane torde ju vara välbekanta med den sortens invändningar.

Här ett till exempel: B&K reser en rad argument mot idén att global demokrati skulle kunna göra internationella institutioner mer legitima, och avslutar med att konstatera att ”once it is understood that it is liberal democracy, [...] that is desirable, the Global Democracy View seems even more unfeasible.” Med en alltmer ettrig rödpenna skriver jag i marginalen: Understood by whom? Desirable to whom? Unfeasible to whom? Ni hajar grejen.

Som vi ser är frånvaron av subjekt inte bara ett stilistiskt problem, även om det gör läsningen mer frustrerande än nödvändigt, utan också ett innehållsligt problem, som blir extra tydligt för bekännande kosmopoliter som Buchanan & Keohane. Kosmopolitiska tänkare skriver gärna i passiv form, utan att peka ut några subjekt, noterar Saladin Meckled Garcia, och hävdar att en rättviseteori är ofullständig om den inte visar vem som är föremål för dess principer och plikter:

”cosmopolitans [tend] to express their views in terms of principles without explicitly specifying a subject—an agent and sphere for the principles […]. This is quite evident in the insistence by many cosmopolitans on discussing aims and principles in the passive voice. […] there is no default position on this matter, and any theory of justice must specify, and justify, which subject has the relevant responsibilities. Without a plausible subject any putative principles are in fact incomplete.⁵

Under den obesvarade frågan ”vem?” tycks B&K glida mot vad David Long kallar ”liberalism per analogi”, som ställer stater i samma relation till internationella institutioner som individer till staten. I en sådan stats-centrisk internationell teori blir människors frihet på sin höjd ett sekundärt motiv. Därför tycks den också svår att förena med kosmopolitismens radikala normativa och metodologiska individualism.⁶

I Philosophy and real politics lyfter Raymond Geuss fram Lenins fråga ”Who whom?” som en av de tre centrala frågor vars svar utgör det politiska.⁷ Geuss kallar sin politiska realism för neo-leninism, i vilket han dock inte lägger mer Lenin än han lägger Kant i den neo-kantianism han kritiserar. Hur som helst:

”Lenin defines politics with characteristic clarity and pithiness when he says that it is concerned with the question that keeps recurring in our political life: ”Who whom?” What this means in the first instance is that the impersonalised statements one might be inclined to make about human societies generally require, if they are to be politically informative, elaboration into statements about particular concrete people doing things to other people. The sign in the Underground that reads, ”Non-payment of fare will be punished” means that a policeman may arrest and fine you if you fail to buy a ticket; ”Unemployment has risen by x percent” means that certain people who have control of particular economic organisations have done something concrete, terminated the employment, of certain other people.”⁸

Geuss spinner också loss på Lenins ’partiskhetens princip’ (eller vad den nu kan tänkas heta på svenska): Varje teori är partisk och att utveckla och försvara en politiska teori är i sig en handling. För att tala med Carr: ”Political thought is itself a form of political action.” Därför bör vi också ställa Lenins fråga till vårt eget teoretiserande, om inte annat så för att gardera oss mot invändningen att vår teori är blott ideologi, istället för att bjuda in den, som B&K.⁹

Så mitt skrivråd för dagen blir: Skriv som, eller i alla fall med, Lenin!

Noter

1. Allen Buchanan & Robert O. Keohane, 2006: The legitimacy of global governance institutions”, Ethics & International Affairs, 20:4, 405-437.
2. Se t ex Gourevitchs liberala kritik av denna Razianska rättighetsuppfattning: Alex Gourevitch, 2009: ”Are Human Rights Liberal?” Journal of Human Rights, 8:4, 301-322.
3. Konstigt nog, eftersom de också tycks se den ofrånkomliga oenigheten om grundläggande moraliska frågor som själva roten till legitimitetsproblemet.
4. Andrew Kuper lyfter fram detta exempel i en kritik av Rawls’ tvåstegsmodell i Law of Peoples, för att visa det uppenbara: att vi får olika utfall beroende på om vi sätter individer eller folk (stater) i den globala ursprungspositionen. Andrew Kuper, 2000: ”Rawlsian Global Justice: Beyond the Law of Peoples to a Cosmopolitan Law of Persons”, Political Theory, 28:5, 640-74.
5. Saladin Meckled-Garcia, 2008: ”On the Very Idea of Cosmopolitan Justice: Constructivism and International Agency”, Journal of Political Philosophy, 16:3, 245–271.
6. David Long, 1995: ”The Harvard school of liberal international theory: a case for closure”, Millenium: Journal of International Studies 24:3, 489-505.
7. De andra två är Nietzsches om prioriteter, preferenser och timing samt Webers om legitimitet.
8. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics. Princeton: Princeton University Press, p. 23f
9. J. L. Richardson, “The ethics of neoliberal institutionalism” pp. 222-33 in The Oxford Handbook of International Relations edited by C. Reus-Smit & D. Snidal (Oxford: Oxford University Press, 2008).

1. Political Theory — Habermas and Rawls: Thomas Gregersen rapporterar om samtida politisk teori inspirerad av John Rawls och Jürgen Habermas, vilket ju täcker av rätt mycket av fältet.
2. Public Reason: Använder bloggmediet på kreativa sätt, som att ordna läsecirklar på aktuella verk (senast Amartya Sens The idea of justice) och webbaserade workshops.
3. Salongen: Tummelplats för filosofi och idéhistoria i Norge. Matnyttiga länkar och fördjupningar.
4. Theorieblog: Ett forum för tyskspråkig politisk teori. Både substans och branschkoll.
5. Theory Talks: Peer Schouten, doktorand i freds- och utvecklingsforskning vid GU, publicerar intervjuer med ledande teoretiker om hur de ser på internationella relationer i båda dess betydelser, det vill säga: som disciplin och som studieobjekt. Utskrifts- och läsvärt!

Något mer?

Reinhold Niebuhr, Hans Morgenthau, E.H. Carr, John Herz och Frederick Schuman – allihop trodde de att en annan värld är möjlig. Realismen förknippar vi i dag med en konservativ hållning, men dessa klassiska realister stod alla till vänster i politiken, även om de inte nödvändigtvis var marxister eller socialister. Och den tyska tradition dessa första- eller andragenerations tysk-amerikaner förde över Atlanten sprang ingalunda ur Bismarck eller Realpolitik, utan från Weimar-vänstern, medan Carr i Storbritannien inspirerades av den tyske kunskapssociologen Karl Mannheim.²

Frederick Schuman och Reinhold Niebuhr var båda överens om att andra världskriget visade på behovet av globala politiska reformer – frågan var bara hur.

Schuman hävdade att det moderna krigets hemskheter visade behovet av en ny global ordning som kunde slutgiltigt befria mänskligheten från den internationella anarkins plåga. Kapitalismen och dess teknologiska utveckling hade bundit samman världen i ömsesidiga beroenden, medan det existerande internationella systemet av konkurrerande stater hotade förinta det moderna livets sociala landvinningar. Därför, föreslog han, behövdes en transatlantisk, överstatlig federation – tullunion, gemensam valuta, medborgarskap – mellan USA och det brittiska samväldet.

Reinhold Niebuhr

Reinhold Niebuhr delade i stort Schuman’s problembild, men menade att Schuman försummade frågan om hur man skulle förhindra att en sådan överstatlig federation degenererar till tyranni. Inte heller förklarade han hur en sådan global federation skulle kunna uppstå ur den brutala internationella anarkins Realpolitik. Niebuhr delade den långsiktiga visionen om en världsfederation, men betonade att gemenskap måste föregå stat. Ändå lyckades han inte, menar Scheuerman, visa hur en sådan global gemenskap skulle kunna uppstå:

”As the Cold War unfolded, Niebuhr instead tended to defend the newly created United Nations against both excessively ’idealistic’ and ’cynical realist’ detractors as a sensible institutional compromise: while rightly challenging international anarchy, it also openly acknowledged the harsh realities of global power inequality and sensibly outfitted the great powers with special institutional privileges [but also] gave weaker states some rudimentary institutional devices in the General Assembly to check the great powers.” (257)

Även E.H. Carr var övertygad om att militära innovationer hade gjort den rådande världsordningen av suveräna nationalstater obsolet – frågan var bara vilket slags postnationell ordning som skulle ersätta den. Carr såg multinationella regionala eller kontinentala block som socialt, ekonomiskt och militärt hållbara enheter.

”As a long-term goal, world government might be desirable; in the short term it was misleading and potentially irresponsible.” (259)

Edward Hallett Carr

Carr svarade också på den fråga Niebuhr lämnade hängande i luften: Funktionalistisk integration à la David Mitrany, snarare än rigida federala, konstitutionella strukturer, skulle sakta men säkert kunna skapa sociala och kulturella förutsättningar för postnationell global organisering, och kunde samtidigt förhindra global despoti och biverkningarna av konkurrensen mellan de regionala maktblocken:

”Yet the resulting ’multiplicity of authorities and diversity of loyalties’ might perform a favorable role in counteracting ominous trends toward excessive political centralization and perhaps even ’unmitigated totalitarianism’.” (261)

Hans Morgenthau menade att Carrs moraliska relativism hade gjort honom till en sorglig ”maktens utopist”.³ Men i Politics among nations formulerar Morgenthau en vision av global reform snarlik Carrs (även om han inte delade Carrs övertro på rationalistisk, kollektiv samhällsplanering).

Hiroshima och Nagasaki visade det moderna krigets förödande potential, men en världsfederation var inte möjlig under den förestående framtiden, menade Morgenthau. Istället satte han sitt hopp till Mitrany: Staters samarbete i konkreta tekniska och ekonomiska frågor – ’low politics’ – skulle kunna skapa internationella organisationer som går på tvärs av territoriella gränser, och därmed också skapa multipla, överkorsande lojaliteter och rivaliteter:⁴

”For Morgenthau, as for Carr, the central task facing global reformers was not the transfer of national sovereignty by means of constitutional formulas, but instead piecemeal reform, which gradually transferred the true seat of sovereign power.” (63)

John Herz, slutligen, kombinerar också realism och funktionalism, men han betonar problemen i internationella organisationer: De hade skapat en klass av byråkrater som visade tecken på särintressen och trångsynthet.⁵

I en andra vända kommer Schuman tillbaka och möter Niebuhrs kritik: (Global) gemenskap behöver inte föregå (global) stat; i själva verket förutsätter och stärker de varandra. Han noterar också att blockpolitiken hade blockerat funktionalistiska reformer: En världsfederation krävde en politisk viljehandling, ett högtidligt förbund.

Morgenthau lade också med tiden band på sin funktionalistiska entusiasm, med en skeptisk blick på Europa, och menade även han att här krävdes politisk vilja:

”If Europeans were in fact to exploit the fruits of supranational functional organization, the ’jump from national to European sovereignty must be made by an act of will’, an express political decision that alone would make it possible to coordinate the divergent political interests generated by functionalism and keep ’recalcitrant members in check’.” (268)

Så varför försvann världsreformismen från realismens agenda? Bovarna i dramat heter Henry Kissinger och, framför allt, Kenneth Waltz – två realister, likaledes av tysk-amerikanskt ursprung, som kom att sätta prägel på internationella relationer i båda dess betydelser. Waltz’ positivism och universalism kom att bli skolbildande med neorealismen, som gjorde maktbalansen till en empirisk lag i världspolitiken:

”In contrast to his predecessors, he [Waltz] presupposed as an unalterable fact of political life that international society must always remain deeply divided and thus politically violent.” (272)

De klassiska realisterna, däremot, såg den internationella anarkin som historiskt situerad, och kunde därmed ge en rikare förståelse av statssystemets sociala och sociologiska grundvalar, i kontrast med den lätt autistiska neorealismen men i likhet med till exempel dagens så kallade English School.⁶ Dessutom visar deras reformagenda, uppenbarligen, att de inte ryggade för normativa spörsmål.

Scheuermans läsning av klassikerna är ett uppfriskande bidrag till samtida debatter som omvärderar IR-teorins kanoniska sanningar. I dag förknippar vi global reformism och världsfederalism med liberala kosmopoliter, som ofta positionerar sig just i opposition mot realismen och mot ett mytiskt Westfaliskt statssystem, som de hävdar att vi har lämnat bakom oss. Samtidigt brottas de med samma problem som de klassiska realisterna: Hur ska en värld av stater kunna upphäva sig själv? Svaren de ger är ofta långt ifrån så raffinerade som de klassiska realisterna: Ofta hävdar kosmopolitiska reformister på en och samman gång både (a) att globaliseringen har urholkat suveräniteten till den grad där staten allt mer är obsolet och (b) att stater och deras egoistiska, trångsynta, okunniga ledare sätter sig på tvären mot nödvändiga kosmopolitiska reformer. Och det är ju något av en paradoxal slutsats, som tycks bekräfta att världen trots allt inte är så där våldsamt globaliserad som folk trodde på det glada 1990-talet, för i slutändan kokar upphävandet ned till just en politisk viljehandling.⁷

Noter

1. William Scheuerman (2010): ”The (classical) Realist vision of global reform”, International Theory, 2:2, 246-282.
2. Både Schuman och Carr hade ödesdigra flörtar med Sovjetkommunismen.
3. Förutom att Carr omfamnade appeasement och stormakternas expansionism, så besökte han också Sovjetunionen för andra gången 1937 – mitt under Stalins terror – och gillade vad han såg. Genom sin blåögdhet på Leningrads gator lär han ha kostat en rysk prins livet.
4. ”Social cleavages and loyalties would have to be cross-cutting, impressing on political agents the basic ’relativity of their interests and loyalties’. This ’plural role of friend and opponent’ reduced the explosiveness of group conflict: a rival in one area might be an ally or friend in another.” (262)
5. Och medan Carr och Morgenthau tycks ha menat att funktionellt samarbete skulle skapa den sociala sammanhållningen som krävdes för en global politisk ordning, tycks Herz istället ha hävdat att den sociala sammanhållningen måste föregå funktionellt samarbete:

   ”Functionalism could only aid in the construction of global political order when ’based on a broader foundation of public support and public attitude.’ Yet this would necessarily ’depend on the emergence of a universalist ’groundswell’, form which the feeling for the necessity to act in a common world interest would impose itself with compelling force upon people and people’s minds.’”

6. Om Morgenthaus Standortgebundenheit, se Hartmut Behr & Amelia Heath, 2009: ”Misreading in IR theory and ideology critique: Morgenthau, Waltz and neo-realism.” Review of International Studies, 35, 327-349.
7. Jag skriver en del om den paradoxen i min doktorsavhandling. Vill du ha ett fysiskt ex, med hårda, svarta pärmar, skicka namn och adress via kontaktformuläret.

Tesen är att ett försvar för demokratiskt utrikespolitiskt beslutsfattande löper som en röd tråd genom Waltz’ tre stora verk — Man, the state and war (1959), Foreign policy and democratic politics (1967) och Theory of international politics (1979).

Williams läser Waltz utifrån hans kontext i efterkrigstidens USA, där en rad dystergökar – som Hans Morgenthau, Reinhold Niebuhr och Walter Lippmann – fruktade att moderniteten och demokratin skulle bringa USA och Västerlandet i fördärvet, eftersom demokratiska massor, och de ledare de väljer, inte kan föra en ansvarsfull utrikespolitik.

”Almost all of these realists … displayed a certain nostalgia for an era of aristocratic or elite control over foreign policy, and the more stable and limited balance of power politics with which they associated it.” (331)

Waltz distanserar sig från denna klassisk-realistiska skepsis mot demokratin:

”an unrecognized objective and effect of Waltz’s theory of international relations is to exclude from consideration precisely the questions of political modernity that classical realists (and many others) insisted were crucial in understanding contemporary politics at both the domestic and the international level.” (329)

De klassiska realisterna drog en linje från människans natur via statens institutioner till utrikespolitiska utfall. Waltz förnekar inte första och andra analysnivåns betydelse, men hävdar att de inte är de enda faktorer som bestämmer den internationella politiken. Detta är bidraget i Man, the state and war (1959):

”The contribution of the third image – the causal role of international anarchy in the production of state action – is that it provides an opening for an account of foreign policy-making beyond individual and domestic levels of analysis.” (334)

I sin samtidskontext har Man, the state and war därför direkta politiska implikationer, menar Williams, däribland ”to defend democratic decision-making by disarming some of its most trenchant critics.” (334).

För att göra oss av med missuppfattningen att Waltz struntar i inrikespolitiska faktorer, hävdar Williams, borde vi läsa Waltz’ ofta försummade verk Foreign policy and democratic politics (1967), där han jämför USA:s och Storbritanniens utrikespolitik för att demonstrera att liberala demokratier faktiskt inte har visat sig vara mindre effektiva aktörer i internationell politik än andra regimtyper. Ja, demokratier – i synnerhet USA:s presidentiella demokrati, om man får tro Waltz – agerar både mer effektivt och ansvarsfullt i utrikespolitiken än totalitära regimer.

Så hur kommer det sig att demokratier faktiskt klarar sig bra i den internationella konkurrensen? Williams finner svaret i Theory of international politics (1979) och en systemisk förklaring, där den internationella anarkin tvingar aktörerna att lära sig självhjälp eller gå under:

”competition spurs the actors to accomodate their ways to the socially most acceptable and successful practices. Socialization and competition are two aspects of a process by which the variety of the actors are reduced.” (Waltz, 336)

Williams poäng är att Waltz, till skillnad från de klassiska realisterna, öppnar för att demokratier kan klara sig lika bra som andra typer av stater i den internationella konkurrensen:

”Since state action is not determined solely by type, all state forms can in principle be effective if they successfully adapt to and adopt the self-help logic of the system.” (336)²

På så sätt kan man läsa Waltz’ gärning genom hans tre stora verk som att han försvarar demokratin mot realisterna, samtidigt som han uppgraderar realismen till att bli gångbar i en modern, liberal demokrati. (Kanske är det också i detta ljus vi bör se Waltz’ oblyga lån av maktbalansmekanismen från liberal teori.) Därmed är det också en subtil intervention i politiken, kanske mer ironisk än paradoxal.

Neo-realismens kritiker missar gärna att Waltz teori – också i sitt anspråk på positivistisk vetenskaplighet – är ett välment hack av den klassiska realismen just för att den deprekerar dess mindre rumsrena element – ”the dark metaphysics of man or grandiose theories of the state” (336) – och tendensen att förkasta demokrati, liberalism och moderniteten.

Noter

1. Michael C. Williams, 2009: ”Waltz, realism and democracy”, International Relations 23:3, 328-40.
2. Här ser vi återigen hur det strukturrealistiska argumentets slår knut på sig självt: Å ena sidan hävdar vi att den internationella anarkin tvingar sig på staterna. Samtidigt förutsätter teorin att enheterna faktiskt beter sig som teorin förutsätter. Williams:

   ”If states will simply seek their own self-preservation, the system will ensure relative stability. The only difficulty [sic!] is if they refuse to do so – if they place some value above survival, which is precisely what metaphysical theories of man and the state tempt them to do. In such a condition, the system will not work.” (336)

   I så fall tycks första- och andranivåfaktorer avgörande för att få systemet att fungera. Och kanske hamnar därför neo-realisten i den paradoxala sits där budskapet till utrikespolitiska beslutsfattare blir: Agera som teorin förutsäger att ni ska agera!

Paradigm och forskningsprogram har varit populära redskap för att analysera forskningen i internationella relationer, kanske för att hitta externa, objektiva måttstockar för att slita de teoretiska tvister som tycks vara internationella relationer-ämnets minsta gemensamma nämnare.

Men Jackson & Nexon hävdar att vare sig specifika forskningsområden eller bredare ismer lever upp till kriterierna för Thomas Kuhns paradigm eller Imre Lakatos forskningsprogram. Forskningen kring makttransitioner, demokratisk fred eller maktbalanspolitik, till exempel, utgår ifrån empiriska påståenden och involverar ingenting av de djupgående begreppsliga översättningsproblem och riktlinjer för hur man bör bedriva forskning som Kuhn och Lakatos studerade. Och visst finns det oenighet mellan ismerna — realism, liberalism, konstruktivism och så vidare — men de är likväl kommensurabla och jämförbara på ett sätt som till exempel Newtons fysik inte kan översättas till Aristoteles dito.

Faran i att tala om dessa teorimängder som paradigm eller forskningsprogram ligger i att ämnet fastnar i identitetspolitiska gränsstrider. Realism-debatten ger syn för sägen:

”The proliferation of countless lists of the ’core commitments’ of a realist ’paradigm’ … shifts the focus of scholarship away from any actual investigation of whether these commitments give us meaningful leverage on the phenomenal world, and instead promotes endless border skirmishes about who is and is not a realist.” (920)

Men vi ska förstås inte kasta ut de teoretiska tankeskolorna med badvattnet. Istället presenterar Jackson & Nexon två weberska idealtyper om den internationella anarkins natur och maktens tämjbarhet, som skapar ett koordinatsystem med fyra uddar.

En idealtypisk realist skulle hävda att anarkin är en parametrisk begränsning och se skeptiskt på möjligheterna att tämja makten, medan en idealtypisk liberal konstruktivist skulle svara tvärtom. Den idealtypiske liberalen hävdar att anarkin är ofrånkomlig men att makten kan begränsas (genom interdependens, samarbete, institutioner, till exempel — eller maktbalans) och står därmed i motsatt ringhörna som den idealtypiska realistiska konstruktivisten. Och mellan dessa fyra abstrakta, renodlade extremer placerar sig faktisk IR-forskning, som kan likna idealtypen mer eller mindre, men aldrig helt. Åtminstone den forskning som sker i huvudfåran: Marxistiska, feministiska eller poststrukturalistiska perspektiv (etc.) tycks inte placera sig på deras karta, men så är ju också utanför-mainstream-skapet en konstitutiv egenskap för sådana perspektiv.²

En fördel med deras idealtyper är att den låter oss kartlägga disciplinen, samtidigt som den undviker att fastna i paradigmatiska revirstrider:

”Our approach implies a focus on how the implications of the theory, not its ineherent architecture, shape our assessment of value-commitments associated with realism, liberalism, and so forth. All of this allows for genuine ’analytic eclecticism’”. (926)

Att varken Kuhn eller Lakatos är tillämpbara på IR-teori, allra minst som riktlinjer för hur forskning bör bedrivas, mer än som rationella rekonstruktioner after the fact, beror på avgörande skillnader mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap (vilket Kuhn och Lakatos förmodligen skulle hålla med om):³

”Whatever the merits of international relations scholarship, it has not allowed us to manipulate our environment in ways equivalent to the natural sciences; it is not unquestionably ’progressive’ in the same way as physics or chemistry. There we confront no ’puzzle’ of scientific progress of the kind Kuhn and Lakatos assume.” (908)

”…both [Kuhn and Lakatos] could implicitly rely on the notion that all of the natural scientists whose work they discussed were united in an overarching goal: to increase knowledge of a world presumably independent of their awareness of it. But the debates within international relations that come closest to being paradigmatic in character often revolve around precisely this assumption” (919)

Om det skulle nog likaså Weber kunna hålla med.

Noter

1. Patrick Thaddeus Jackson & Daniel H. Nexon, 2009: ”Paradigmatic faults in international relations theory”, International Studies Quarterly 53, 907–30.
2. Vilket Jackson & Nexon medger:

   ”Other scholars may have, or implictly operate with, different ideal-typical maps. … The existence of multiple, competing ideal-typical maps may actually be desirable … Alternative ideal-typifications help to make clear precisely what the strenght and weaknesses of each ’cut’ into reality are, and would help with what must ultimately be the pragmatic evaluation of diverse perspectives.” (926)

3. Min rubrik är förstås missvisande: Jackson & Nexon vänder sig inte mot Lakatos och Kuhn per se, utan mot hur de tillgripits av IR-forskare i paradigmatiska revirstrider. Men hur ofta får man chansen att dra en så dålig ordvits?

Här finns ett antal godbitar, som Daniel Deudneys republikansk-materialistiska kritik av neorealismen, en personlig betraktelse från Waltz himself om hur han kom att skriva sina verk och Michael Williams, som argumenterar för att Waltz’ teoribygge kan läsas som ett subtilt försvar för demokratiskt utrikespolitiskt beslutsfattande (vilket tycks placera Waltz i samma paradoxala sits som Mearsheimer, Morgenthau och Carr). Jean Bethke Elshtain levererar den feministiska kritiken av Waltz’ analysnivåer under den självklara, klockrena rubriken Woman, the state and war.

Den liberala traditionen i internationell teori brukar skrivas tillbaka till Immanuel Kant och Woodrow Wilson. Men liberalismen, hävdar Deudney, har ett äldre och rikare intellektuellt arv i republikansk säkerhetsteori, som går tillbaka till Aristoteles, Cicero och andra klassiska tänkare över Machiavelli och når sin höjdpunkt under 1700-talet i Montesquieu och de amerikanska författningsfäderna.¹

Den republikanska säkerhetsteorins normativa utgångspunkt är att värna offentlig frihet och säkerhet, i synnerhet säkerhet från ”the application of violent forces upon bodies”. Därmed lägger den också tyngdpunkten vid negativ frihet (snarare än vid positiv frihet och politiskt deltagande, som i republikanism som demokratiteori). I den klassiska republikanismen grundas detta i en filosofisk antropologi som antar att frihet från våld är den mest grundläggande friheten, som låter människor sträva efter vilka andra mål de nu må ha.

Med realismen delar således republikansk teori ett fokus på säkerhet, men ser säkerhetshot inte bara i anarki utan också i hierarki, både inom och utom staten. De extrema formerna av hot mot säkerheten utgörs inom staten av inbördeskrig och despotism, liksom av totalt krig respektive imperialistisk dominans i den internationella politiken. Men sådana säkerhetshot kan undvikas om våldsmakten kontrolleras genom politiska strukturer och institutioner, som balans, separation, blandning och konstitutionalism. Den politiska realismen, däremot, ser maktkoncentration som det enda sättet att kontrollera våldet.²

Den klassiska republikanismen bygger också på en geopolitisk analys av hur olika materiella kontexter möjliggör och begränsar olika sätt att kontrollera makt. Fram till 1700-talet, typ, ansåg de flesta att republikanskt självstyre var möjligt endast i små stadsstater, där medborgarna kan mötas ansikte mot ansikte. Och eftersom republiker av nödvändighet var små, kunde de bara överleva under exceptionella geografiska omständigheter, som den bergiga topografin i Grekland och Schweiz. För att freda sig mot yttre hot måste republikerna odla en militant medborgaranda, avgörande i en tid innan krutet och industrialismen hade satt sprutt på den militära effektiviteten.

Att växa blev därför ett hot mot den republikanska författningen, vilket den romerska republikens fall demonstrerade. Fortfarande hos Montesquieu kvarlever denna idé om en järnlag mellan storlek och författning:

”IF it be therefore the natural property of small states to be governed as a republic; of middling ones, to be subject to a monarch; and of large empires, to be swayed by a despotic prince; the consequence is, that, in order to preserve the principles of the established government, the state must be supported in the extent it has acquired, and that the spirit of this state will alter in proportion as it contracts or extends its limits.”

Ju större avstånd, desto mer koncentrerad måste makten vara för att vara effektiv. Men två moderna innovationer låter republiken lösa detta skalproblem: Representation och federation. Republiken kan därefter växa i takt med förändringar i den materiella kontexten, som gjorde allt större politiska enheter både möjliga och nödvändiga. Genom representation begränsas inte republikens storlek längre av hur många medborgare som kan samlas på ett torg för att delta i statens styrning.³ Och hos USA:s författningsfäder blir federationen en lösning på republikens utrikespolitiska skalproblem: Genom federation kan republiker sinsemellan undvika anarkin och bli stora och starka nog för att bryta Montesquieus järnlag.

Representation och federation löste alltså republikens skalproblem.⁴ Ungefär samtidigt försvinner emellertid en central frågeställning från den republikanska teorins agenda: Hur naturliga villkor ger möjligheter och begränsningar för politiken. Från Aristoteles till Montesquieu, återigen, finns en lång statsvetenskaplig tradition som hävdar att grundläggande skillnader mellan mänskliga samhällen och deras styresformer beror på deras olikartade naturliga förutsättningar. Med den moderna tidens revolutioner – särskilt den industriella och den darwinska, menar Deudney – föll emellertid denna naturalistiska materialism i onåd, eftersom den hade svårt att förklara förändring och de mekanismer genom vilka materiella faktorer formar politiska utfall.⁵

Deudney vill återuppliva denna tradition genom att koppla ihop just liberal, republikansk internationell teori med en geopolitisk materialism. Common wisdom skulle nog säga att det är två sängkamrater så omaka som de kan bli. I gängse politisk-teoretisk kanon är liberalism synonymt med idealism, inte bara i betydelsen moralism och utopism, utan också i att den betonar ideationella, normativa faktorer snarare än materiella. Och geopolitik associerar de flesta till hårdkokt realism — eller värre.⁶ Istället föreslår Deudney en modifierad historiematerialism, där Marx’ produktivkrafter ersätts med förstörelsekrafter och produktionsförhållanden blir skyddsförhållanden. Den materiella basen handlar därför lika mycket om teknologi som om geografi:

”combinations of particular geographies and technologies together constitute the material context. Furthermore, communication and transportation are as integral to the forces of destruction as are specifically destructive technologies in shaping both the velocity and volume of violence in particular material contexts.”

Därifrån skisserar han fyra distinkta faser i förstörelsekrafternas historiska utveckling, som har ökat våldets volym och hastighet:

1. Pre-modern (to 1500) composed of horses and camels, sails and oars, and bows and catapults;
2. Early modern (1500–1850) composed of horses and camels, ocean sailing and navigation, and gunpowder;
3. Global industrial (1850–1945) composed of steel ships powered by coal and oil, airplanes, telegraphs and radio, and high explosives;
4. Late Global or Planetary-Nuclear (after 1945) composed of jet airplanes, rockets and missiles, satellites and nuclear explosives.⁷

Den här förändrade materiella kontexten har i sin tur förändrat livsbetingelserna för olika skyddsformer.⁸ Deudney föreslår två idealtypiska sätt att politiskt organisera skyddet mot kroppsligt våld: realstaten och federal-republiken. Den avgörande skillnaden ligger i hur våldet kontrolleras inom enheterna: I realstaten genom maktkoncentration (ett weberskt våldsmonopol); i federal-republiken genom maktbalans (Gewaltenteilung, som tysken säger). Därav följer också olika praktiker och strukturer för att kontrollera våldet mellan enheterna: Ett system av real-stater bygger på maktbalans och anarkiska strukturer, medan federal-republiker oskadliggör våldet genom co-binding och en union av stater.⁹

Under den moderna eran har våldets intensifierade hastighet och volym gynnat federal-republiken och missgynnat realstaten. Från pil och båge till ballistiska kärnvapenmissiler har våldskapaciteterna utvecklats dramatiskt. Real-staten fungerar väl i miljöer där våldsmedlen är knappa, just för att de kompenserar för denna knapphet genom centralisering för att snabbt och effektivt kunna möta yttre hot. Däremot:

”In situations when violence capability is available in superabundance for rapid employment, the provision of security entails an entirely different set of tasks, ones for which real-state practices are misfitted.”

I sådan ekologisk kontext är säkerhetsproblemet inte att mobilisera tillräcklig makt, utan att demobilisera makt. Real-staten är därför både överflödig och otillräcklig i en våldsrik miljö, medan federal-republiken blir mer livskraftig.

Just frågan om hur republiken skulle kunna bli ”security viable” upptog Federalisterna. Och det, menar Deudney, borde ge dem prioritet framför Immanuel Kant i liberal internationell teori, eftersom Kant startar med en värld som redan har löst de problem som bekymrar Publius:

”Having posited a state-system populated by democratic republics, Kant is silent on how such polities arise and survive, while Publius begins with the historical reality of acute republican vulnerability, and advances federal union as a means for republics to achieve the size, and thus security, previously only available to monarchic states and despotic empires.”¹⁰

Därför borde republikansk säkerhetsteori utgöra ett fundament för den bredare liberala traditionen i internationell teori. Likt Boucoyannis hävdar Deudney att liberalismen därmed kan utmana realismen i dess fokus på säkerhetsproblem, utan att för den skull behöva kapitulera inför realismens tragiska världsbild: Säkerhetsproblem är viktiga och verkliga, men kan lösas genom välavvägda politiska strukturer.

Samtidigt kan man fundera över hur ”security viable” den federala republiken verkligen har varit. En majoritet av alla federala regimer som skapats sedan 1579 har varat 30 år eller mindre, liksom en majoritet av de federala regimer som skapats efter 1945 har varat tio år eller mindre.¹¹ De upphör precis genom de säkerhetshot federalisterna fruktade: centralisering eller sönderfall och secession. Just eftersom makt delas mellan subjekten är federationers fall, liksom deras fortbestånd, ofta våldsamma.

Så vad händer nu? Utifrån idén att 11 september 2001 introducerar en ny fas i förstörelsekrafternas utveckling skisserar Deudney två scenarier: Antingen kräver kontrollen av massförstörelsevapen en utökning av statlig övervakning till totalitära nivåer eller så satsar vi på en

”fourth, and (for this planet) final, expansion of the scope of securing federal-republican governance. Either the republican project will be terminated or completed.”

Här framstår Deudney som nog så utopisk och millenaristisk som de nykantianer och historiens-slut-liberaler han kritiserar, och varken den republikanska säkerhetsteorin eller hans historiematerialism tycks grunda för en sådan slutsats.

Skulle inte Publius hålla med? Poängen med federationen var inte att en gång för alla upphäva det internationella systemet, utan att skapa enheter stora nog att överleva i det just som det gick från att vara en regional europeisk angelägenhet till att bli en världsordning. Inget i det argumentet säger att ”nästa steg” måste vara antingen en global despotism eller en världsfederation. Tvärtom kan man anföra goda, republikanska argument för att en sådan lösning inte vore önskvärd – minns självaste Kant’s varningar för avskaffa det internationella systemet.

Noter

1. Daniel Deudney, 2004: ”Publius before Kant: Federal-republican security and democratic peace”, European Journal of International Relations, 10:3, 315–56. Han utvecklar argumentet i boklängd i Bounding Power: Republican Security Theory from the Polis to the Global Village (Princeton UP, 2006).
2. Katya Long kallar Montesquieu en anti-Hobbes: Lagarnas anda är ett mothugg mot Hobbes Leviathan. (Katya Long, 2008: ”The ’anti Hobbes’? Montesquieu’s contribution to International Relations Theory”, In-Spire Journal of Law, Politics and Societies 3:2).
3. Deudney fattar sig kort om representationen; en fullödigare idéhistoria berättar Bernard Manin i The principles of representative government, en av mina favoriter bland pliktläsningen på forskarutbildningen.
4. Deudney menar att på olika skalnivåer är olika republikanska former säkerhetslivsdugliga: I ett subkontinentalt system av stadsstater deltagardemokratin; i ett kontinentalt system den representativa republiken i subkontinental skala och i det globala statssystemet federala unioner i kontinental skala.
5. Daniel Deudney, 2000: ”Geopolitics as theory: Historical security materialism”, European Journal of International Relations 6:1, 77–107.
6. Som internationell teori kom geopolitiken under 1900-talets andra hälft att misskrediteras by association med nationalsocialismen – båda termerna för övrigt myntade av statsvetaren Rudolf Kjellén. Den marxistiska materialismen misstänkliggjordes på liknande sätt, åtminstone i den anglo-amerikanska kontexten, genom sin sammankoppling med Sovjetkommunismen.

   Deudneys geopolitik skiljer sig också från den ”kritiska geopolitik” som i slutet av 1980-talet försökte postifiera geopolitiken genom att omvandla materiella faktorer till text: I fokus stod representationer av geografin, snarare än geografin i sig. (Klaus Dodds, 2001: ”Political geography III: critical geopolitics after ten years”, Progress in Human Geography, 25:3, 469–84.)

7. Deudney 2000:90.
8. Vilket också visar varför Montesquieus järnlag inte är någon naturlag: Våldets hastighet och intensitet är inte en konstant, utan en variabel.
9. Här finns en möjlighet att kritisera Boucoyannis problematiska domestic analogy.
10. Deudney 2004:337
11. Filippov, Ordeshook & Shvetsova, 2004: Designing federalism: A theory of self-sustainable federal institutions, Cambridge University Press, s. 84.