Dawit Isaak med kolleger 1995. Foto: Karl Hoff.

I går hade jag ett trevligt möte med en journalist från en av de tidningar som just nu intensivt uppmärksammar Dawit Isaak. Att svenska tidningar skruva upp volymen ytterligare i engagemanget för Dawit Isaak är inte en dag för tidigt och jag hoppas att de kommer att ge just det bidrag som bara de kan ge: god journalistik.

För två år sedan, när de större tidningarna gick samman i en liknande kampanj, skrev jag att massmedierna ofta bara tycktes upprepa den historia som Rickard Sjöberg berättar i boken Dawit och friheten, som vi gav ut 2004. Medan journalister förstås varje gång måste ge en resumé om fallet, har medierapporteringen mer sällan tillfört ny kunskap. År 2009 kan inte frågan vara: Vem är Dawit Isaak och varför sitter han fängslad?

Som ett konstruktivt bidrag kastade jag därför ut ett antal uppslag till journalistiska jobb av ett slag som kräver de resurser bara en större medieredaktion kan uppbåda:

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regeringens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår regeringen tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i Sverige i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Det sista förslaget har förverkligats: Lars Adaktusson åkte till Eritrea våren 2008 och nu lär en ny mediedelegation planera en resa. De övriga uppslagen väntar fortfarande, så vitt jag vet, på en redaktion som är beredd att lägga tid, resurser och spaltutrymme på god journalistik.

Erik Jennische, som den 18 april 2002 skrev den första artikeln i svensk press om Dawit Isaak, byggde nyligen på med ytterligare två uppslag: Att granska EU:s bistånd till Eritrea och att granska UD:s och pressens agerande när Dawit först fängslades.

Och vi har fler journalistiska uppslag att bjuda på:

• Granska den svenska och europeiska flyktingpolitiken gentemot Eritrea! Vilken redaktion ska bli först att sätta samman ett reportage om flyktingarnas väg från Sudan till Sundsvall och beslutens gång från migrationsverket till regeringen? När får vi se en systematisk uppföljning om vad som har hänt alla dem som skickats tillbaka till undergången i fängelser och militärläger?
• Vi är också nyfikna på vem som finansierar den eritreanska staten. Eritreaner i exil skickar hem drygt 400 miljoner dollar per år och det lär utgöra Eritreas viktigaste officiella inkomstkälla. Därutöver kommer viktiga intäkter från EU och andra biståndsgivare i Europa. Men hur är det med de mer ljusskygga finansiärerna? Kina och arabstaterna lär vara viktiga partners och Ryssland förser både Eritrea och Etiopien med vapen. Men exakt hur ser penningflödena ut? Och vad ger Eritrea i utbyte?
• Vilka företag gör affärer med Eritrea? Några betydande handelsrelationer mellan Sverige och Eritrea finns inte och de utländska företagen som investerar i Eritrea kan räknas på ena handens fingrar. Men ett av dem har kopplingar till Sverige: Lundin Mining Corporation som gör affärer i guld, koppar och zink i Eritrea via Sunridge Gold Corporation och Sanu Resources Ltd. Ett jobb för en grävande ekonomijournalist?
• Svenskar av eritreanskt ursprung uppmärksammas sällan av svenska medier. Här finns ett gammalt garde av veteraner som flydde under självständighetskriget, en yngre generation som vuxit upp i Sverige och en växande grupp av nyanlända som flytt från PFDJ-regimens förtryck. Eritreas regering anstränger sig för att vårda relationen till de yngre generationerna, bland annat att bjuda unga exileritreaner till Eritrea, samtidigt som diffen mellan propagandan och verkligheten i Eritrea torde vara plågsamt uppenbar för alla.
• Den eritreanska oppositionen: Hur ser alternativen till PFDJ ut? När nu all opposition har kvästs i Eritrea, finns det förutsättningar för en demokratisering att ta sin utgångspunkt i exilen? Och vilken roll kan Sverige och EU spela för att bistå framväxten av eritreanska alternativ, förutom att avstå från att skicka tillbaka dem som lyckas fly?

Jag hoppas att tidningarna den här gången inte bara manifesterar tillsammans, utan också tävlar med varandra om att skapa ny kunskap om komplexet Dawit-Sverige-Eritrea — och att de gör vad de torde kunna bättre än att kampanja: Att gräva och att granska. Jag hoppas också att de kommer att axla det ansvar som följer av att sjösätta en bred massmediekampanj och hålla engagemanget vid liv över tid.

Och jag hoppas att vi om två år igen inte behöver instämma i Åke Wredéns suck:  ”Alla dessa journalister har inte en enda gång kommit på att de kan använda sitt enda riktiga vapen för att bidra till Dawits frihet: Journalistiken”.

När Rickard Sjöberg och jag råddade ihop boken Dawit och friheten (Silc förlag 2004, ISBN 9197477176) försökte vi bringa ordning i all den information som tidigare saknats om vem Dawit Isaak är, vad som egentligen hade hänt när Eritreas president kväste oppositionen 2001 och varför utvecklingen i Eritrea gått så käpprätt åt skogen.

Det lyckades vi nog med (även om en rad felaktiga uppgifter fortsatt att valsa runt varje gång medierna uppmärksammar Dawits öde). Men det finns en annan grej som gör mig lite förbryllad.

I boken jämför Katrin Kasström hur medierna uppmärksammat tre svenskar som fängslades i utlandet 2001: den så kallade Kubasvensken Mehdi Ghezali, Calle Jonsson och Dawit Isaak. Under första året som de satt fängslade skrev de fem största dagstidningarna 257 artiklar om Ghezali, 140 om Jonsson och 15 om Dawit — varav nio TT-notiser, ett radiotips och två insända debattartiklar.

Sedan dess har svenska medier bättrat sig: I dag känner alla till Dawit Isaaks öde. En sökning på hans namn hos Retriever ger drygt tre gånger så många träffar under 2006 som 2004. Ledare och debattartiklar ligger på svenska myndigheter, medan nyhetsreportrar rapporterar från manifestationer och kollar regelbundet av vad UD har att säga (inte mycket sedan UD lade locket på efter att Dawit fängslats igen).

Men det märkliga är att den ökade uppmärksamheten i medierna har inte nödvändigtvis medfört att ny information har kommit fram om fallet Dawit. Trots att här sedan länge finns en rad märkliga och viktiga historier att börja nysta i.

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regimens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår de tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Och där finns mer. Så om medierna verkligen ville uppmärksamma Dawits fall skulle de förstås göra vad de kan bäst: Granska och gräva fram nyheter. Låt hoppas att de sex kulturredaktörernas upprop är en stridsförklaring.

Noter

1. Ja, någon råkade räkna fel på två dagar.