Låt mig understryka att kantinen är ett fenomen av mer generella dimensioner, som man finner på de flesta akademiska arbetsplatser. Här några jag har mött genom åren:

• Mensa på Freie Universität Berlin, 1999–2000: Komponentenessen till statligt subventionerade studentpriser.
• University of Essex utanför Colchester ligger bokstavligen på en åker där jag tillbringade en halv sommar 2004. Universitetet driver egna kaféer med odrickbart kaffe, en brickbamba och en restaurang som mest påminde om en socialiststatsparodi på McDonalds.
• Våren 2006 satt jag på WZB, en kreativ miljö i en tämligen steril zon av Berlin, strax bortom Potsdamer Platz. Lunchalternativen inskränkte sig till (a) den subventionerade forskarlunchen i kantinen eller (b) kantinen i något annat kontorskomplex i närheten.
• Besökte Örebro universitet i våras för att presentera min avhandling. Seminariet var både trevligt och givande med en bra diskussion med demokratiforskarna i Örebro. Men jag gissar att de nog är lite trötta på sin brickmatsal, på den panerade fisken med remouladsås och på att fösas samman med sina studenter under lunchrasten.

Kantinen är katedralisk inte bara i den bokstavliga bemärkelsen att den syftar till att samla alla anställda till gemensam lunch enligt klostermodell. Kantinen är också en liten antimarknad, inte helt olik flygplatsen eller den inglasade gallerian:

”All handel är licensierad. Ägaren av komplexet godkänner innehåller och fördelar ensamrätter till företag att ägna sig åt noga avgränsade verksamheter som kan ta ut monopolpriser. Flygplatsernas realkapitalism eliminerar all den uppfinningsrikedom som hänger samman med marknader.”

På sina håll har universitet och liknande större arbetsplatser arrenderat ut hela kantinverksamheten till en och samma entreprenör. Du kan välja vilken mat du vill, så länge den serveras av Sodexo.

Grundigs kantin, Nürnberg 1959.

Kantinen torde inte bara ha fötts på den moderna fabriken, utan tillämpar också dess löpandebandstruktur i sina planerade, linjära brickflöden. Bricka, mat, betala, äta, lämna. Långbord i räta led. Kantinen finns förstås inte bara i universitetsvärlden – den finns på skolor, sjukhus, industrier, regementen, fängelser och så vidare. Den hänger nära samman med foucaultsk disciplin och delandisk stratifiering.

Googles kantin, Zürich 2008. Foto: Pineapplebun.

På en annan nivå uppstår kantinen ur problemen i modernistisk stadsplanering. Varför behöver arbetsplatsen en kantin? För att den funktionsseparerade stadsplanen gör att det inte finns några platser i omgivningen där enskilda kaféer och restauranger kan tillgodose arbetarnas matbehov. It’s a feature, not a bug. Som vi noterade om universitetet i Karlstad för ett par år sedan:

”Det är inte bara avtalet med universitetet som skyddar entreprenören från konkurrens, utan också läget, för en tänkbar konkurrent hittar ingen lokal inom gångavstånd — alla lokalerna ägs ju av universitetet, som redan valt sin entreprenör.”

Men ibland tycks kantinen följa med av bara farten, även när campus inte ligger på en åker utanför stan. Kantinen befäster sig där likväl snabbt med en självbekräftande logik. Förra hösten höll jag i ett par kurser vid Högskolan Väst, som har fräscha, nybyggda lokaler mitt i centrala Trollhättan. En jacobsk kvartersstad med lokaler i gatuplan finns runt hörnet. Tyvärr har de likväl byggt en bricklunchbamba mitt i huvudbyggnaden. Kantinen gör att flera hundra studenter och anställda varje dag avstår från att söka ett lunchhak på stan, varför befintliga kaféer och restauranger – och de som kunde varit – blir utan en en viktig efterfrågeinjektion. Och se, just därför behövs en kantin, för var skulle man annars äta?¹

Den basariska kafékulturen i Wien anförs ofta som en viktig orsak till varför denna vattenskalle till centralortsstad producerade så många intellektuella storheter kring förra sekelskiftet:

”The unique dynamism of Viennese culture at the beginning of the twentieth century was manifested by the innovations of its artists, writers, composers, designers, psychoanalysts and scientists. The city’s famous cafés played a crucial part in this vibrant intellectual and artistic environment. Here pursuits of refreshment, communication, leisure, work, and intellectual exchange co-existed, challenging conventional boundaries between public and private life.”

Den disciplinära, katedraliska kantinen ger däremot sällan upphov till oväntade möten och utgör en sämre grogrund för nya tankar och kulturell smittspridning – vilket väl i någon mening också är dess poäng.

Noter

1. Likaså valde GU att vid de pågående renoveringarna på Samvetet behålla Café Sprängkullen, kanske för att det inbringar arrendeintäkter. Men denna kantin torde ha svårt att konkurrera med en av Sveriges kafé- och restaurangtätaste stadsdelar. Under de drygt 13 år jag av och till studerade och jobbade på Sprängkullsgatan fyllde jag en bricka på Café Sprängkullen cirka två gånger.