Kanske det sammanfattar vad människorättsaktivism har kommit att bli. Kanske jag är miljöskadad av att jobba med mänskliga rättigheter till vardags. Och inte för att jag vill skönmåla panglossiskt eller så, men kunde man inte också — eller: istället — lyfta fram de positiva, lärorika exemplen på hur folk använder mänskliga rättigheter-normer för att göra coola, intressanta, oförutsedda saker?

Jag tänker på feministerna i Colombia, som pushade för legalisering av abort genom att exploatera det faktum att landet ratificerat och infogat en mängd internationella konventioner i sin nya författning, vilket Magnus Linton skrivit om. Och för den delen på Mussie Ephrem i Örebro, som drog Eritreas regering inför Afrikas MR-domstol — och vann. Och på nationalbolsjevikerna i St. Petersburg som i mötet med putinismen blev osannolika anhängare av rättsstaten, som Amanda Lövkvist skriver om i sin bok.

Och så vidare.

Sådana historier handlar inte om namnlösa, ansiktslösa offer för omänskligt djävelskap, utan om människor som hackar, moddar och exploaterar lagar, konventioner och institutioner för att åstadkomma förändring och förbättring.

Nog kan man behöva välkammade karriärjurister i sådana hack också — de sitter ju på en viktig teknisk kompetens om hur nationella och internationella rättsapparater fungerar. Men de är inte de centrala subjekten.

"Human rights" i engelskspråkiga böcker, 1900-2008

Towards a cosmopolitan cosmopolitanism? har en liknande graf: Medan man förvisso tydligt kan se den kosmopolitiska vändningen under de senaste två decennierna, tycks intresset för nationalism ha ökat ännu mer.

Huruvida historien börjar under andra världskriget, när mänskliga rättigheter out of the blue skrivs in i den nya världsordningen, som Mark Mazower hävdar, eller först 1977, när Jimmy Carter lyfter upp dem i sitt installationstal och Amnesty International tilldelas Nobels fredspris, vilket Samuel Moyn påstår — ja, därom tvistar historikerna, som först på senare tid börjat ta sig an denna de mänskliga rättigheternas historia.

Men betyder det också att de mänskliga rättigheterna är historia? Moyn hävdar att den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter redan har nått sin kulmen, vilket han illustrerar med att mänskliga rättigheter inte spelar någon större roll vare sig i Obamas retorik eller utrikespolitik, kanske för att Bush kramade ihjäl dem i sitt korståg mot terrorismen. Men jag tror det finns mer djupgående skäl än de politiska till att MR-diskursen i dag tycks på dekis.

Den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter är också historisk — i betydelsen situerad i tid och rum — om man ser till det samhälle rättigheterna beskriver. Ta till exempel den ibland förlöjligade rätten till reglerad arbetstid och regelbunden, betald semester, som slås fast i artikel 24 i FN:s universella deklaration. En sådan rättighet förutsätter ett samhälle där fasta, avlönade anställningar är en dominerande praktik i arbetslivet, och skulle förmodligen te sig irrelevant i ett samhälle där exempelvis merparten av befolkningen är självförsörjande bönder, vilket var fallet för inte så längesedan även där vi bor.

Och kanske har vi redan lämnat den historiska parentes där lönearbete var den dominerande försörjningen. Oavsett utbildningsnivå finner sig allt fler människor jobba i olika former av tillfälliga anställningar – som frilansar, som uthyrda av bemanningsföretag, som obetalda praktikanter, som avlönade efter prestation, per provision och bonus, som papperslösa daglönare, eller som finansierade av tillfälliga projektmedel. För oss som jobbar på det sättet kan rätten till reglerad arbetstid och regelbunden betald semester framstå som närapå lika främmande som för dem som ett par generationer tidigare var självförsörjande jordbrukare. Ett privilegium från en svunnen tid.

Vilken typ av samhälle, och vilket slags människor, tar sig de mänskliga rättigheterna an, så som de kommit att institutionaliseras? Läser man deklarationer och konventioner som slår fast mänskliga rättigheter, som FN:s allmänna deklaration eller Europakonventionen, framstår de som hemskt Foucaultska. De håller upp en anständighetsstandard för det disciplinära samhällets institutioner: För familjen, skolan, regementet, fabriken, fängelset, sjukhuset, och så vidare, samt, för den delen, bekännelsen, och ankrar alltihopa i en rättsordning (nå, jag är inte mycket till Foucault-exeget – kopplingarna kan säkert utvecklas). I disciplinsamhället kontrolleras individers kroppar genom de disciplinära institutionernas avgränsningar.

Kanske kan man säga att MR-konventionerna syftar till att disciplinera det disciplinära samhällets institutioner, mest uppenbart så de rättigheter som har att göra med rättsskipning, bestraffning, fängslande, tortyr och dödsstraff. Ingen ska utsättas för den sorts skändning som kungamördaren Damiens fick genomlida, medan de hårt reglementerade dagliga rutinerna i 1800-talets ungdomsfängelse tycks helt okej i termer av mänskliga rättigheter.

Man skulle ju kunna tro att det slutar där — att de mänskliga rättigheterna, liksom Foucault, beskriver det moderna samhälle vi lever i nu. Men får man tro Deleuze och hans anhang är det disciplinära samhället redan historia, på samma sätt som det en gång ersatte suveränitetssamhället:

”For example, think of the factory as a mold and wages as a control. In recent times the priority of the factory has been replaced by the priority of the the corporation, which is much more abstract and mythical. The corporation brings much more subtle methods of control, implemeting new methods of wage control (the merit bonus, for exmaple) that require continuous monitoring of wage related variables. In the era of the discplinary society, the factory was more stable and the laboring force formed a single cohesive body that could be mobilized for mass resistance. By shifting to the corporation as a mold individuals are set against each other, in competition, and are divided by such strategies as paying people according to the corporate judgment of their merit. Whereas in the past, people psyches were cast in the relatively stable enclosure of the school education, now there is perpetual training within the corporation especially since ongoing education is required for continued employment.”

Skiftet är inte nödvändigtvis till det bättre eller sämre:

”This shift to a society of control is not inherently better or worse than the prior societies. All three kinds of society (disciplinary, sovereignty, and control) have both liberating and enslaving forces that confront one another. Nevertheless, the forces that fight the enslaving forces are facing new means of control and need to discover new weapons.”

För att tydliggöra kontrasten mellan övervakningslogikerna plockar Chris K och Kalle P upp Delandas distinktion mellan panoptikon och panspektron, medan Monki låter järnvägsstationen och flygplatsen illustrera skillnaden.

Deleuze menar att skiftet från disciplin till kontroll accelererar redan vid slutet av andra världskriget – ett disciplinsamhälle var redan då vad vi inte längre var. Så vad betyder i så fall ett sådant historiskt skifte för den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter?

Givet att MR-praktiken är fokuserad på disciplinära institutioner, förvånar det inte att den är påtagligt blind för kontrollsamhället. De mänskliga rättigheter, till exempel, som under vissa villkor garanterar individer rörelsefrihet, skulle kunna vara fullt kompatibla med de nya, panspektriska formerna för kontroll och övervakning som vi underställs i kontrollsamhället, ”where citizens are disciplined through real-time monitoring of their behaviors as they move with apparent freedom through space.”¹

Ett enkelt sätt att ta oss ur gungflyt skulle vara att säga att visst, MR-dokument speglar förstås den tid i vilken de har skrivits — vilket bara talar för att stater, domstolar, aktivister och andra involverade, institutionaliserade aktörer måste tolka och tillämpa dem dynamiskt, utifrån kontexten, snarare än bokstavligt (för även om amerikanska presidenter inte längre talar om mänskliga rättigheter så står ju det institutionella ramverket kvar, och lever sitt eget förunderliga liv). Eller så kanske man kan tycka att det här bara är en fråga om att uppdatera MR-konventionerna löpande, infoga nya rättigheter och utrangera dem som tiden har sprungit ifrån.

Nå, inte ens i praktiken torde det vara särskilt lätt. Och jag anar att problemet går djupare än så. En spaning gäller nätpolitiken, där MR-aktivismen har varit påtagligt frånvarande och där mänskliga rättigheter, som individens rätt till integritet och privatliv, tycks bjuda ett tämligen tamt, eller till och med missriktat, försvar mot akronymer som FRA, Acta, Ipred, DLD, etc. Varför skulle inte staten få veta allt det du frivilligt berättar för Facebook? Och om nätvaron exemplifierar just skiftet till kontrollsamhället inte bara i övervakningstekniker, utan också i termer av de mänskliga subjekt som konstitueras genom övervakningen, torde MR-tänkets praktiska irrelevans bli alltmer akut även på andra områden.² Som Vicki the Robot säger:

”Big Brother is not using human eyes anymore. He is using a supercomputer. Big Brother is not interested in watching your body. He is interested in the associations that make you what you are. He is interested in understanding what you will do next. He is interested in knowing you better than you know yourself.”

Man kan änna befara att mänskliga rättigheter är som Richard Stallmans fyra friheter: Öppen källkod-program (förlåt, fri programvara, för att vara RMS-PK) må vara på väg att vinna slaget om våra persondatorer, men när allt mer av vår skärmtid skiftar till webben, och dess centraliserade applikationer, blir Stallmans fyra friheter en uppförandekod för en historiskt överspelad teknologisk fas.

Frågan blir då vad vi ska göra med den progressiva moraliska energi som fått sitt utlopp i idén om internationella mänskliga rättigheter under de senaste 30 åren. En sak är säker, skriver Moyn:

”the lesson of the actual history of human rights is that they are not so much a timeless or ancient inheritance to preserve as a recent invention to remake – or even leave behind – if their program is to be vital and relevant in what is already a very different world than the one into which they exploded.”

Eller för att tala med Deleuze:

”There is no need to fear or hope, but only to look for new weapons.”

Noter

1. N. Katherine Hayles, 2009: ”Waking up to the surveillance society”, Surveillance & Society, 6(3): 313–316.
2. Gissar att Christopher skriver om detta i Det nätpolitiska manifestet, men i flyttröran hittar jag det tyvärr inte…

Annat ljud var det i skällan när Göteborgs-Posten på sämsta sätt blandade jipposponsring med journalistik och fyllde spalterna dagligen med textreklam för ostindiefararen. På den andra tidningen höll vi en rätare linje. Nå, det tar tid att vända en stor skuta — vi applåderar alltid när dåliga ståndpunkter byts mot bättre.

Här ett urval av vad jag skrivit om GP, Göteborg och Kina genom åren:

• Sluta mingla med diktaturen (2003-04-22)
• Götheborgsandan (2003-05-26)
• Slutsmörat (2003-10-20)
• Shanghai dansar och ler (2004-03-08)
• UD attackerar yttrandefriheten (2005-01-27)
• Federley smörjer sitt krås i Beijing (2005-11-23)
• Ännu mer kommunala kulor i ostindiefararen (2006-02-08)
• Kinesiska metoder på ostindiefararen (2006-05-04)
• Därför skrev inte GP om censuren på ostindiefararen (2006-05-11)
• Kommunala kulor, Bofors kanoner (2007-01-12)
• Och GP skrev inte (2007-02-01)
• Sjösjuka sjömän stjäl från sköna sjuksköterskor (2007-02-12)
• Hu Jintao i Göteborg på kungens inbjudan (2007-05-08)
• Demo mot Hu, för MR (2007-06-07)
• Kinas brandvägg läcker som ett såll (2007-11-19)

Jag har inte läst boken (just beställd), men väl sett diavlogen och dess svallvågor. Den globala legalism som Posner vill varna för återfinns hos rättsvetare och politiska eliter som hävdar att internationell rätt kan lösa allsköns problem på den globala arenan. Det är en naiv tro, menar Posner, eftersom vi med ett fåtal undantag saknar internationella institutioner som kan sätta kraft bakom den internationella rätten. Posner invänder också mot tendensen att försöka göra juridik av vad som egentligen är moraliska eller politiska konflikter, samtidigt som han på ett metodologiskt plan vill styra upp folkrättsvetenskapen medelst rational choice-teori och empirisk positivism, två omaka sängkamrater statsvetenskapen haft sedan länge.

En av Farrells invändningar handlar om själva begreppet internationell rätt, en term som buntar ihop en rad olikartade fenomen – från resolutioner i FN:s säkerhetsråd via krigets lagar till diplomatisk praxis, etc – av vilket han drar två slutsatser: Dels att normativa argument för eller emot internationell rätt tout court ”are at best going to be weak, and at worst completely incoherent. The concept of international law is too all-encompassing to be a useful category of analysis.” Dels att internationell rätt inte alltid behöver vara underställd stormaktsambitioner, som en del vill ha det till:

”Partly this is because its effects don’t only run through direct sanctioning, but through other indirect channels such as reputation. Partly, also, it is because international law plausibly not only reflects states’ interests, but helps shape them too.”

Den senare poängen utvecklar Farrell i en uppföljande post som går igenom standardinvändningarna mot rationalistiska förklaringsmodeller och antagandet om staters intressen som fixed, given and prior to politics, vilka torde vara vardagsmat för den som följt debatten i internationell politisk teori, men som Posners kombination av löst hållen rational choice-teori och banal realism onekligen bjuder in.

I sak ryker de ihop över FN:s råd för mänskliga rättigheter, efterträdaren till den ökända människorättskommissionen. Rådet domineras av illiberala stater och förutom att fördöma Israel sysslar den framför allt med att urvattna idén om internationella mänskliga rättigheter. Så varför ska liberala västerländska stater böja sig för MR-rådets illiberala majoritet? Det ligger inte i deras intresse att vara ”the only group of states that will be condemned for [human rights] violations, giving a free pass to a larger group of states that, as it turns out, act much worse”, menar Posner.

Farrell åberopar empiriska studier för att visa att den än mer hudflängda gamla MR-kommissionen inte bara var en sandlåda för realpolitik, utan att dess resolutioner faktiskt oftade riktade sig mot stater som systematiskt kränkte mänskliga rättigheter och inte levde upp till rollen som goda medlemmar av det internationella samfundet.

Å andra sidan tycks kommissionen inte ha fått staterna att behandla sina medborgasre bättre än de annars skulle gjort, svarar Posner, och det är ett tämligen svagt argument för en rättsordning att den straffar verkliga förbrytare något oftare än den straffar oskyldiga.¹ Und so weiter und so fort.

På det hela taget: Kul att se folkrättsvetaren och statsvetaren i ombytta roller: Posners bok är avsedd som en metodologisk, empirisk och normativ känga mot naiva globala legalister inom hans egen disciplin, medan Farrell reser inte bara empiriska utan också normativa invändningar mot Posners realpolitiska argument.

Vi får positionerna förtjänstfullt uppbenade, men de är bara alltför välbekanta. Posners ambition att föra in rational choice-teori i folkrättsvetenskapen tycks mest resultera i en enkel, osofistikerad realism, som statsvetenskap/IR har tröskat igenom i decennier, så Farrel har ett skafferi av etablerade invändningar att resa. Progressionen inom ämnet tycks blygsam: vi är tillbaka i samma frågor som triggade de stora IR-debatterna på 1900-talet.

För övrigt lär vi framöver få anledning att återkomma till skiljelinjerna statsvetare vs folkrättsvetare och empirisk vs normativ forskning, eftersom jag numera forskar i ett projekt som syftar till att överbrygga båda gränserna.

Noter

1. När Posner ska förklara varför de segrande stormakterna efter andra världskriget instiftade mänskliga rättigheter som en internationell norm ser man också problemet i att låta lite vad som helst ligga i staternas rationella intresse:

   ”States decided after World War II that human rights violations are a matter of international concern. This judgment reflected both altruistic concerns about fellow humans living in foreign countries and a conviction born out of the Nazi experience that states that violate the rights of their own citizens pose a threat to international peace.”

   Historikern Mark Mazower har i en läsvärd artikel (öppen essäversion här) presenterat en delvis annan förklaring till varför mänskliga rättigheter, out of the blue, kom att inkluderas som en grundnorm för FN-världsordningen efter kriget: De erbjöd framför allt ett attraktivt alternativ till Nationernas förbunds misslyckade minoritetsrättigheter, en norm som Tyskland tagit till intäkt för att expandera i Centraleuropa. Se också den här gamla fotnoten.

Inslag skriver:

”Ingen regering kommer att lägga förslag som minskar sin egen makt. De instrument riksdagen ger regeringen, kommer regeringen att behålla permanent.”

Men hur förklara att regeringar ibland faktiskt inskränker sin egen kontrollmakt? Jag kommer spontant att tänka på tre fall i Sveriges efterkrigshistoria där regeringen har lagt förslag som har minskat dess makt att kontrollera och övervaka medborgarna:

1. 1948 års tryckfrihetsförordning.
2. Ratificeringen av Europakonventionen 1952.
3. Förbudet mot åsiktsregistrering från 1969.

1948 års tryckfrihetsförordning kom till för att hindra den sorts övergrepp som begåtts under andra världskriget, där regeringen skakat liv i en gammal paragraf från 1812 för att kunna konfiskera tidningar utan rättegång ”därför att utländsk makt kunde ta anstöt av vad som stod i tidningen även om tidningen inte var brottslig eller smädlig”:

”1948 års tryckfrihetsförordning som trädde i kraft 1949 innebar att man anlade eld mot det som förekommit under krigsåren med transportförbud och censurlagen vid krigsfara och krig. Det är intressant att läsa om det där i riksdagsprotokoll. Jag har fäst mig vid att Östen Undén var en av dem som trädde upp och försvarade tryckfriheten. Det är också intressant att se att transportförbudet egentligen var grundlagsstridigt när det gällde transport på enskild järnväg. Man kunde reglera vad som gällde på SJ och Posten genom administrativa stadgar. Men inte enskilda järnvägar.”

Ratificeringen av Europakonventionen kvalificerar sig inte riktigt för vår lista, eftersom avsikten aldrig var att verkligen begränsa regeringens makt. Jag snubblade över en rolig anekdot om hur det gick till när Sveriges riksdag 1952 ratificerade Europakonventionen:

”Konventionens ratifikation i Sverige föregicks av en grundlig genomgång av regeringen och i riksdagen av dess olika artiklar. Riksdagens utrikesutskott ägnade flera dagar 1951 åt att gå igenom de olika artiklarna. Resultatet blev att riksdagen fann att svensk rätt på alla punkter motsvarade Konventionens krav. Det var här enligt Gustaf Petrén en fråga om nationell stolthet. Eftersom Sverige ansågs vara det mest välutvecklade landet, kunde dess rättsordning inte gärna underskrida den minimistandard som Konventionen hade satt. Utgångspunkten för hela genomgången var att söka här.

Konventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952, inklusive den individuella klagorätten utan tidsbegränsning, med förklaring att allt var utmärkt väl beställt i Sverige. Lagstiftning behövdes ej och SFS belastades aldrig med konventionen.”¹”

I dag utgör ECHR ett starkare skydd för individens rättigheter i Sverige än de medborgerliga fri- och rättigheterna i regeringsformens andra kapitel (som ju inte kvalar in på listan ovan just för att de inte är några riktiga rättigheter alls). Men 1952 kunde Sverige alltså ratificera ECHR — eftersom konventionen hur som helst inte skulle få någon betydelse för världens bästa land.

Skälen för att skriva under konventionen är dock en sak, dess verkan en annan, vilket Sundberg visar i sin artikel. Även om ECHR var i stort sett verkningslös under de första 30 åren har den i dag fundamentalt omstöpt den svenska rättsordningen. Och det var ju inte riktigt tanken för dem som beslutade om den.²

Den insatte läsaren får gärna fylla på med anekdoter om turerna kring förbudet mot åsiktsregistrering 1969. Å andra sidan kanske det inte kvalificerar som inskränkning av statens kontrollbefogenheter, eftersom förbudet inte efterlevdes i praktiken.

Poängen? Det ska till rätt extraordinära omständigheter för att en regering avsiktligt ska begränsa sin egen kontrollmakt. Och det är ju ett gott skäl att inte utöka den in the first place. För att åter citera Inslag:

”Klok lagstiftning ska utformas med utgångspunkten att de vapen som smids mycket väl kan falla i motståndarens händer i framtiden. Trivs man inte med tanken på att varje regering – röd, blå eller brun – ska ha rätt att enkelt beställa elektronisk brevsprättning på all post i landet, ska vi inte ge innevarande regering den rätten heller.”

Andra bloggar om FRA.

Noter

1. Jacob W F Sundberg, 2003: ”Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?”, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, JFT 4-5/2003, 532-555.
2. Jag antar att man inte ska vara förvånad över det utifrån Andrew Moravcsiks liberala teori om varför stater låter binda sina händer av internationella människorättsregimer. Tvärs emot både realismens och konstruktivismens förväntningar fick inte ECHR sina speciella befogenheter för dominerande liberala demokratier pådyvlade mindre stater sina egna normer.

   Moravcsik hävdar att medan de nyetablerade demokratierna i Västeuropa såg ECHR som ett sätt att skydda sin nyvunna demokrati mot interna, odemokratiska hot som l’ancien regime, uppfattade stabila, etablerade demokratier människorättsregimen, med dess individuella klagorätt och oberoende jurisdiktion, som ett hot mot inhemska demokratiska traditioner, och hamnade därför i en ohelig allians med icke-demokratier:

   ”At the height of the Cold War, in the early 1950s, the most stable among modern democracies, including the United States and the United Kingdom, allied with authoritarian and totalitarian states like the Soviet Union, China, South Africa, and Iran, in opposition to the inclusion of compulsory, enforceable commitments. The alliance in favor of such commitments, as republican liberal theory predicts, included recently established democracies in continental Europe, Latin America, and Asia.”

   Andrew Moravcsik, 2000: ”The Origins of Human Rights Regimes: Democratic Delegation in Postwar Europe”, International Organization 54:2.

För ett par år sedan slutade Sverige i praktiken att direktavvisa flyktingar till Eritrea. Policyändringen följde inte minst efter ett intensivt lobbyarbete från AEASS, en organisation för eritreanska asylsökande i Sverige, som grundades av bland andra journalisten Khaled Abdu. AEASS bedrift är i sig anmärkningsvärd: Hur ofta ser vi asylsökande, utan röst och rättigheter, inte bara organisera sig utan också lyckas förändra politiken?

Men nu avvisar Sverige alltså återigen flyktingar till Eritrea. En medlem i en flyktingkommitté mejlar och berättar att de möter många som ska avvisas till Eritrea:

”Vi träffar just nu många asylsökande från Eritrea som ska utvisas. Ensamstående mödrar med ett eller flera barn likaväl som ensamma män. Gemensamt för flera av dessa är att pappa, make, bror… sitter i fängelse i Eritrea. Eller fängslades när de flydde.”¹

Ändå har ingenting förändrats i Eritrea. I alla fall inte till det bättre. Som Annie Hellquist skriver i Yelah:

”Sverige är också relativt ensamt i Europa om att tvångsavvisa människor till Eritrea. Tyskland skickade dock tillbaka en asylsökande för två år sedan och Storbritannien skickade tillbaka en person under hösten. Amnesty rapporterade att båda hade fängslats vid återvändandet. Både Amnesty och FN:s flyktingorgan UNHCR avråder från tvångsavvisningar till Eritrea då kränkningar av mänskliga rättigheter är vanligt förekommande.”

Avvisningarna till Eritrea är alltså en skam för Sveriges regering, i synnerhet som flera av dess ledande företrädare i opposition gjorde stora insatser för att föra upp kampen för mänskliga rättigheter i Eritrea på dagordningen i både Sverige och EU. Vart har det engagemanget tagit vägen i dag?

Som Carina Hägg (s) sa i riksdagens utrikespolitiska debatt härom veckan:

”[J]ag är mycket bekymrad för det som jag har hört i dag om avvisningar till Eritrea. Jag hade hoppats att regeringen skulle fortsätta det aktiva arbete som man bedrev i opposition för att få hem Dawit Isaak till sin familj. Tvärtom verkar man nu i stället ha strategin att se till att folk gör honom sällskap i fängelset genom de uppmärksammade avvisningar som har skett.”

Flera politiker har lyft upp det orimliga i att Sverige och EU ger bistånd till Eritrea, trots att regeringen i Eritrea har skärpt förtrycket och inte lever upp till de krav på respekt för mänskliga rättigheter som biståndsavatalen ställer. Logiken är enkel: Vi måste sända tydliga signaler till regimen i Eritrea.

På samma sätt kan vi inte frikoppla de politiska kraven på Eritrea från Sveriges och EU:s flyktingpolitik. Det är två sidor av samma mynt.

Oppositionen och civilsamhället i Eritrea har i stort sett utrotats. Ledande reformister och oberoende journalister sitter i hemliga fängelser sedan oppositionen krossades 2001. Flera lär ha dödats i fängelset, bland annat Dawit Isaaks kollega från tidningen Setit, Fessehaye ”Joshua” Yohannes. Landet är det enda i Afrika som helt saknar oberoende medier och regeringen förföljer till och med journalister som jobbar för de statliga medierna. Regeringen fängslar och dödar människor som tillhör andra samfund än de statligt godkända kyrkorna.

Så alternativet till PFDJ-regimens totalitära maktmonopol finns i exilen, i diasporan (precis som den eritreanska kampen för självständighet från Etiopien en gång hade en viktig livlina till stödtrupperna i exil). Här kan kritiska röster göra sig hörda och politiska alternativ formeras.

Bara genom att lämna sitt land kan befolkningen i Eritrea uttrycka sitt desparata missnöje: De röstar bokstavligen med fötterna. Att fly är det enda sätt att protestera mot sin regering som eritreaner har kvar.

”Vi engagerar oss på bred front för att ge stöd till de demokratiska krafterna och bidra till en positiv förändring i länder som Kuba och Zimbabwe där människors fri- och rättigheter grovt och systematiskt kränks,” sa Carl Bildt i utrikesdeklarationen. Detsamma borde förstås gälla Eritrea.

Men engagemanget måste börja på hemmaplan och det måste drivas konsekvent. Sverige kan inte med ena handen kräva att Eritrea friger Dawit Isaak och med den andra skicka andra tillbaka till fängelserna. Vi kan inte i ena stunden kräva att Eritrea respekterar sin befolknings mänskliga rättigheter för att i nästa stund hjälpa diktaturen att hålla folket i schack.

Noter

1. För att stoppa strömhoppen har Eritrea i avskräckande syfte börjat fängsla de anhöriga till dem som flyr eller deserterar.

Han ska ha avlidit i militärfängelset Adi Nefase utanför hamnstaden Assab i södra Eritrea, ”due to physical torture and persistent pneumonia, for which he was forbidden proper medical treatment”.

Magos Solomon Semeres död är det tredje kända mordet på fängslade kristna sedan oktober 2006, då två män ska ha torterats ihjäl efter en razzia mot kristna församlingar. Och 11 januari 2007 lär journalisten Fessehaye ”Joshua” Yohannes, kollega till svensk-eritreanen Dawit Isaak på tidningen Setit, ha avlidit i fängelse på grund av tortyr och vanvård. Tidigare har trovärdiga källor hävdat att ytterligare nio av de journalister och regimkritiker som arresterades i september 2001 har dött i det hemliga fängelset Eiraeiro.

Samtidigt rapporteras att Eritrea har släppt tre journalister som fängslades i november förra året, rapporterar RSF. Getachew Asfaha, Asmerom Berhe och Temesgen Abay, som arbetade för statliga medier, har hållits fängslade i Asmara. De har misstänkts för att hållit kontakt med avhoppare eller för att själv ha försökt lämna landet. Sedan de släppts håller polisen dem under strikt uppsikt och förföljer dem och avlyssnar deras telefoner.

Libyens Moammar Gaddafi och Pakistans Pervez Musharraf halkar ut från topp tio, men det beror inte på att de legat på latsidan, utan på att andra diktatorer har knappat in. Årets raketer är Uzbekistans diktator Islam Karimov (plats 5, upp från 15) och Irans ayatolla Seyed Ali Khamane’i (plats 9, upp från 18).

Bland utmanarna har Eritreas president Isaias Afeworki klättrat från plats 17 till 13 och tar sig därmed förbi Kubas diktator sedan snart ett halvsekel Fidel Castro (plats 15, ner från 13). Enda nykomlingen är Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, som går rätt in på plats 18, bland annat för att han låtit skjuta ihjäl obeväpnade demonstranter och arrestera mer än 10 000 politiska motståndare.

Den gamla kommissionen drogs med ständiga problem. Skurkstater plats i kommissionen för att skydda sig själva mot kritik och smutskasta andra. Särskilt de senaste fem-sex åren har de svarta fåren varit så framgångsrika i sin kohandel att systematiska MR-övergrepp statistiskt sett ökade en stats chanser att ta plats i kommissionen.

Så mycket att fira blev inte det nya MR-rådet som Jan Eliasson tråcklade ihop innan partiet kallade. Som väntat blev det inga substantiella kriterier för medlemskap — bara en vädjan till FN:s medlemsstater att när de röstar beakta hur kandidatländerna främjar och värnar mänskliga rättigheter¹. Framför allt fick inte Kofi Annan gehör för sitt krav på tvåtredjedelsmajoritet i Generalförsamlingen, vilket förmodligen skulle kunnat blockera några av de värsta skurkstaterna.

Å andra sidan är det en liten men tydlig förbättring att rådet ska väljas i generalförsamlingen, istället för att kohandlas fram inom de regionala grupperna och sedan bara passera ECOSOC:s gummistämpel, likaså att rådets medlemmar själva ska granskas. Men för att en stat, som begår massiva övergrepp mot mänskliga rättigheter, ska kunna sparkas ut från rådet, krävs tvåtredjedelsmajoritet.

Nåväl, rådet ska ändå väljas och vi bör förstås försöka göra det bästa av situationen — nämligen se till att länder med en hög svansföring i MR-frågor får en chans att sätta agendan för det nya rådet.

Så vad ska man gå på? Human Rights Watch har lanserat en specialsajt för att övervaka valet till MR-rådet. Här listar de kandidaternas meriter, som till exempel om de ger en ständig inbjudan till de särskilda procedurerna och vilka centrala avtal och protokoll de skrivit under. Mer avgörande än ord är förstås handling, så vi plockar HRW:s mått på huruvida länderna har röstat för eller emot mänskliga rättigheter på en handfull viktiga resolutioner i generalförsamlingen.

Dessutom är det förstås viktigt att länderna själva respekterar mänskliga rättigheter. Freedom House’ årliga rankning av politiska rättigheter och medborgerliga friheter ger ett hyfsat mått på hur bra kandidaterna står vid sina ord på hemmaplan.

På så sätt kan vi ranka de 68 kandidaterna och välja ut de bästa — eller minst dåliga — för respektive region. 32 av kandidaterna är fria stater och 12 är ickefria. Med det bästa tänkbara utfallet skulle en majoritet (27) av medlemmarna i kommissionen vara fria länder och bara ett icke-fritt land (Tunisien eller Algeriet) skulle ta plats på kommissionen.

Om generalförsamlingens majoritet verkligen vill välja de kandidater som visar bäst respekt för mänskliga rättigheter i varje grupp, så skulle den hålla Ryssland, Kina, Kuba, Saudiarabien, Pakistan, Azerbadjan och Iran borta från FN:s viktigaste organ för mänskliga rättigheter. Det vore inte så pjåkigt.

Å andra sidan är det även i detta dream-team lite si och så med röstningen i generalförsamlingen. Indien och Sydafrika, till exempel, låter ofta lojaliteten med regionala grannar eller andra utvecklingsländer stå över mänskliga rättigheter.

Är då det här ett trovädigt scenario? Nej, inte det minsta. Kuba lär till exempel utnyttja sitt ordförandeskap i NAM för att lobba till sig en plats på kommissionen. Kina och Ryssland sitter ju båda i säkerhetsrådet och kommer garanterat att putta undan någon bättre kandidat. Saudiarabien kommer förmodligen också kunna knipa en plats.

Men som HRW:s vd Kenneth Roth konstaterar:

”The good news is that many of the worst violators – including Sudan, North Korea, Belarus, Zimbabwe, Uzbekistan, and Nepal – have not even dared to run for the new council,

Det är skäl nog för ett litet, försynt hurrarop i morgon, för den gamla kommissionen var ju deras lekstuga.

Noter

1. Rolig läsning finns därför nu på FN:s valsajt, där länder som Kuba och Tunisien i sina pläderingar berättar om sina magnifika insatser för mänskliga rättigheter
2. Här är det som synes dött lopp mellan Algeriet och Tunisien: De röstar bara MR-vänligt var tredje gång i generalförsamlingen och eftersom båda rankas som icke-fria på hemmaplan lämnar vi dem utanför dream-teamet.
3. Alla kandidater i gruppen Västeuropa och övriga är fria med god marginal och röstar för mänskliga rättigheter på alla resolutioner, så vi låter det vara osagt vilket av de åtta länderna med toppbetyg som borde få sitta på avbytarbänken jämte Grekland.