Vem ska man rösta på egentligen? Somliga har redan endorsat; jag går fortfarande i valet och kvalet.

Massmediernas bevakning ger inte den vägledning man skulle kunna önska. Som Henrik konstaterar:

”Medierna har heller inte lyckats lära sig bevaka och granska enskilda partikandidater trots att vi haft personval i fjorton år.

DN:s genomgång av toppkandidater, till exempel, handlar mer om mysiga personporträtt än om att nagelfara en kandidat som ber om folkets förtroende att bli dess representant i fem år framöver. DN tycker att kandidaternas fritidsintressen är intressantare än deras professionella kompetens.

Inte heller partierna ger en tillfredsställande varudeklaration av sina toppkandidater, åtminstone inte av deras officiella kampanjsidor att döma.¹

Samtliga toppkandidater redovisar vad de vill göra i Europaparlamentet och i förekommande fall redovisar de sin politiska bana, även om vissa varken varit långa eller trogna i partiets tjänst.

Men så mycket mer berättar de inte om sig själva.

Vad som gör en bra EP-ledamot är förstås svårt att säga, och än svårare att koka ned till ett jämförbart mått. Men man torde i alla fall kunna jämföra huruvida partiernas toppkandidater ger sina väljare en chans att bedöma deras kvalifikationer genom att redovisa sina formella meriter, som utbildning, yrkeslivserfarenhet och språkkunskaper. Språkkunskaper är alltid viktiga, och särskilt för någon som kandiderar till Europaparlamentet, där förhandlingsskicklighet väger tyngre än partilojalitet.

Min enkla jämförelse av tio partiers toppkandidater kan alltså ge en kandidat maximalt tre poäng. Resultatet är beklämmande: Inga toppkandidater redovisar vilka språk de talar, och bara tre av tio redogör för både yrkes- och utbildningsbakgrund.

2 poäng

• Lena Ek, Centern, ”är jur kand och har arbetat som folkrättsjurist.” Detaljerad CV, men inget om språkkunskaper.
  
• Christian Engström, Piratpartiet, redovisar en detaljerad CV. Han har en examen i matematik och datalogi från Stockholms universitet och redogör för sin yrkesbana som programmerare och egenföretagare. Jag hittar inget om språkkunskaper.
  
• Gunnar Hökmark, Moderaterna, skriver en hel politisk självbiografi på sin sajt. Den som tar sig tid att läsa berättelsen om en Skånepågs uppväxt i skuggan av Kalla kriget får reda på att han har både civilekonom- och reservofficersexamen och att han har haft ett hederligt arbete innan politiken blev en heltidssyssla. Inget om språkkunskaper.

1 poäng

• Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiet. ”Yrke: Kanslisekreterare”. Utbildning? Språkfärdigheter? Ingen information.
• Sven-Olof Sällström, Sverigedemokraterna, presenterar sig på partiets kampanjsajt som ”före detta officer och ICA-handlare, arbetar numera som butikschef på en rikstäckande detaljhandelskedja”. Ingen information om utbildning eller språkkunskaper.
  
• Sören Wibe, Junilistan: Presenterar sig som professor (av vilket man förstås kan sluta sig till både utbildningsnivå och yrkeslivserfarenhet). Inget om språkkunskaper.

0 poäng

• Ella Bohlin, Kristdemokraterna, ger ingen information om utbildning, yrkeslivserfarenheter eller språkkunskaper, men väl att hon alltid har läppglans i handväskan.
  
• Marit Paulsen, Folkpartiet: Ingen information på folkpartiets officiella kampanjsajt, som över huvud taget inte säger mycket om toppkandidaten. (Däremot redovisar partiet att hon ”har varit svetsare, jordbrukare, författare (till 23 böcker) och samhällsdebattör”, på en sida som inte tycks ha uppdaterats sedan Paulsens förra repa i Strasbourg.)
• Carl Schlyter, Miljöpartiet: Ingen information om utbildning, yrkeslivserfarenheter eller språkkunskaper, bortsett från att Schlyter berättar att han ”arbetat med människor på en soptipp i Brasilien”. (Går man in på hans officiella MEP-sida får man dock veta att han läst till kemiingenjör vid KTH.)
• Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, berättar ingenting om sina formella meriter: ”Om du vill veta mer om min person så rekommenderar jag läsning av två böcker. Eller tre.” (Fast på FI:s egen sida kan man läsa om Schymans långa politiska bana och att hon arbetat som socialarbetare i 20 år innan hon blev heltidspolitiker.)
• Marita Ulvskog, Socialdemokraterna: Ingen information. Ulvskog berättar dock att hon gillar rårakor med fläsk.

Ska man gå på vilken varudeklaration dessa kandidater lämnar till sina väljare — på sina egna officiella hemsidor — torde alltså alla utom Lena Ek, Gunnar Hökmark och Christian Engström diskvalificeras på förhand, eftersom de inte ger ens ett minimalt beslutsunderlag.

Nå, bygg gärna på med fler valbara kandidater i kommentarstråden. Skulle någon ta tre poäng?

Noter

1. Naturligtvis kan man också använda andra källor — officiella MEP-sidor för de redan valda, Wikipedia, Makthavare.se — för att ta reda på information om kandidaterna, men poängen här är att se hur kandidaterna presenterar sig själva.

Dawit Isaak med kolleger 1995. Foto: Karl Hoff.

I går hade jag ett trevligt möte med en journalist från en av de tidningar som just nu intensivt uppmärksammar Dawit Isaak. Att svenska tidningar skruva upp volymen ytterligare i engagemanget för Dawit Isaak är inte en dag för tidigt och jag hoppas att de kommer att ge just det bidrag som bara de kan ge: god journalistik.

För två år sedan, när de större tidningarna gick samman i en liknande kampanj, skrev jag att massmedierna ofta bara tycktes upprepa den historia som Rickard Sjöberg berättar i boken Dawit och friheten, som vi gav ut 2004. Medan journalister förstås varje gång måste ge en resumé om fallet, har medierapporteringen mer sällan tillfört ny kunskap. År 2009 kan inte frågan vara: Vem är Dawit Isaak och varför sitter han fängslad?

Som ett konstruktivt bidrag kastade jag därför ut ett antal uppslag till journalistiska jobb av ett slag som kräver de resurser bara en större medieredaktion kan uppbåda:

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regeringens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår regeringen tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i Sverige i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Det sista förslaget har förverkligats: Lars Adaktusson åkte till Eritrea våren 2008 och nu lär en ny mediedelegation planera en resa. De övriga uppslagen väntar fortfarande, så vitt jag vet, på en redaktion som är beredd att lägga tid, resurser och spaltutrymme på god journalistik.

Erik Jennische, som den 18 april 2002 skrev den första artikeln i svensk press om Dawit Isaak, byggde nyligen på med ytterligare två uppslag: Att granska EU:s bistånd till Eritrea och att granska UD:s och pressens agerande när Dawit först fängslades.

Och vi har fler journalistiska uppslag att bjuda på:

• Granska den svenska och europeiska flyktingpolitiken gentemot Eritrea! Vilken redaktion ska bli först att sätta samman ett reportage om flyktingarnas väg från Sudan till Sundsvall och beslutens gång från migrationsverket till regeringen? När får vi se en systematisk uppföljning om vad som har hänt alla dem som skickats tillbaka till undergången i fängelser och militärläger?
• Vi är också nyfikna på vem som finansierar den eritreanska staten. Eritreaner i exil skickar hem drygt 400 miljoner dollar per år och det lär utgöra Eritreas viktigaste officiella inkomstkälla. Därutöver kommer viktiga intäkter från EU och andra biståndsgivare i Europa. Men hur är det med de mer ljusskygga finansiärerna? Kina och arabstaterna lär vara viktiga partners och Ryssland förser både Eritrea och Etiopien med vapen. Men exakt hur ser penningflödena ut? Och vad ger Eritrea i utbyte?
• Vilka företag gör affärer med Eritrea? Några betydande handelsrelationer mellan Sverige och Eritrea finns inte och de utländska företagen som investerar i Eritrea kan räknas på ena handens fingrar. Men ett av dem har kopplingar till Sverige: Lundin Mining Corporation som gör affärer i guld, koppar och zink i Eritrea via Sunridge Gold Corporation och Sanu Resources Ltd. Ett jobb för en grävande ekonomijournalist?
• Svenskar av eritreanskt ursprung uppmärksammas sällan av svenska medier. Här finns ett gammalt garde av veteraner som flydde under självständighetskriget, en yngre generation som vuxit upp i Sverige och en växande grupp av nyanlända som flytt från PFDJ-regimens förtryck. Eritreas regering anstränger sig för att vårda relationen till de yngre generationerna, bland annat att bjuda unga exileritreaner till Eritrea, samtidigt som diffen mellan propagandan och verkligheten i Eritrea torde vara plågsamt uppenbar för alla.
• Den eritreanska oppositionen: Hur ser alternativen till PFDJ ut? När nu all opposition har kvästs i Eritrea, finns det förutsättningar för en demokratisering att ta sin utgångspunkt i exilen? Och vilken roll kan Sverige och EU spela för att bistå framväxten av eritreanska alternativ, förutom att avstå från att skicka tillbaka dem som lyckas fly?

Jag hoppas att tidningarna den här gången inte bara manifesterar tillsammans, utan också tävlar med varandra om att skapa ny kunskap om komplexet Dawit-Sverige-Eritrea — och att de gör vad de torde kunna bättre än att kampanja: Att gräva och att granska. Jag hoppas också att de kommer att axla det ansvar som följer av att sjösätta en bred massmediekampanj och hålla engagemanget vid liv över tid.

Och jag hoppas att vi om två år igen inte behöver instämma i Åke Wredéns suck:  ”Alla dessa journalister har inte en enda gång kommit på att de kan använda sitt enda riktiga vapen för att bidra till Dawits frihet: Journalistiken”.

Men om lärosäterna tog den tredje uppgiften på allvar, borde de väl jubla över att de anställda försökte möta omvärlden i en tvåvägskommunikation? Och låta bloggandet bli en naturlig del i arbetstiden? Och snabbt se till så att man lade in bloggarna under sina egna sidor – och därmed kunde föra in den utåtriktade verksamheten under lärosätets tak?

Att den tredje uppgiften handlar om mer än att ”hantera medier”, kommer bli allt tydligare de kommande åren, i takt med att övriga samhället – inklusive medierna – mycket snabbt svänger om till en tvåvägskommunikation.

Nu tror jag inte att man ska överdriva bloggande som tredje uppgiften, inte minst som bloggar med tredje uppgifts-syfte oftast blir just gammal mossig envägskommunikation, som smulor utkastade från elfenbenstornet till den lyckligt lottade allmänheten. Fast det säger förstås mer om hur forskare förstår tredje uppgiften och sig själva.

Universiteten och högskolorna har en hel del att vinna på att hänga med i utvecklingen. Och en hel del att förlora, faktiskt, om de står kvar och stampar med sina inköpta mobiltelefoner som ingen ändå kan ringa till.

I går toppade varje nyhetssändning i tv med att Persson funderar på att avgå. I dag toppar de med att han kommer att sitta kvar – att han bara hade ”tänkt högt”.

Men varje konspiratorisk mediekritiker vet att ana ugglor i de lugnaste mossar. Och kom igen, en erfaren politiker av Perssons kaliber funderar inte högt inför rullande kameror.

Så var det någon som snappade upp varför Persson hade ett helt medieuppbåd att ”tänka högt” inför? Jo, journalisterna hade samlats för att Persson skulle manglas i konstitutionsutskottet. En minimal notis bredvid de två stora artiklarna i DN rapporterar hur Persson pressades i KU-förhöret:

”På utfrågningen i konstitutionsutskottet pressades statsminister Göran Persson hårt om varför han gått med på att EU skulle släppa stoppet för vapenförsäljning till Kina. Den svenska riksdagen hade ju bestämt att Sverige skulle stå fast vid försäljningsförbudet, hävdade främst utskottets borgerliga ledamöter.

Statsministern sa att Sverige till slut stod ensamt om att vilja behålla förbudet och att ett svenskt veto skulle vara till nackdel för Sverige.”

Gårdagens stora politiknyhet hade alltså kunnat handla om Sveriges dubbelmoral i utrikespolitiken – att tala vackert om nedrustning och samtidigt öppna för att sälja vapen till världens största diktatur. Något annat av intresse tycks ju inte ha inträffat och något måste ju Henrik Brors och hans kolleger tycka till om.

Men istället fick vi en tvådagars pressanka om något egentligen fullständigt självklart: Någon gång kommer Göran Persson att avgå.

Låt hoppas att det sker förr snarare än senare.