I sitt husorgan Süddeutsche skriver Jürgen Habermas om hur den gamla hederliga kvalitetspressen hotas tas över av illasinnade mediekonglomerat och kortsiktiga profitsträvanden på krympande marknader.¹ De måste kämpa för sin överlevnad på en mediemarknad som framför allt levererar underhållning (ja, vi har hört den förut).

Och demokratin i Habermask, deliberativ tappning förutsätter ju ett levande offentligt samtal, där prövandet av de goda argumenten leder oss mot sanningen. Och det samtalet, i sin tur, förutsätter kvalitetspress. Gammeldags broadsheets är Leitmedien — det samtal som förs i dem sätter tonen och nivån för den offentliga diskursen, i andra medier som bland medborgarna:

”Denn die öffentliche Kommunikation büßt ohne den Zufluss von Informationen, die sich aufwändiger Recherche verdanken, und ohne die Belebung durch Argumente, die auf einer nicht gerade kostenlosen Expertise beruhen, ihre diskursive Vitalität ein.”²

Således, om kvalitetspressen dignar ned under profitsträvanden och konkurrens, vad är lösningen? Habermas förslag är att skapa en public service-press modellerad på Tysklands öffentlich-rechtlicher Rundfunk:

”Nun mag ein öffentlich-rechtliches Reservat für die Rolle der elektronischen Medien schön und gut sein. Aber kann das erforderlichenfalls ein Beispiel sein für die Organisationsform ”seriöser” Zeitungen und Magazine wie die Süddeutsche oder die FAZ, Die Zeit oder den Spiegel – vielleicht sogar für anspruchsvolle Monatszeitschriften?”³

Flera kommentatorer tycker att Habermas får problembilden rätt, men missar målet med sin lösning. Jag tror dock att han har fel på båda punkterna.

Vad är då fel med Habermas problembeskrivning? I fildelningsdebatten missar många att musikindustrin och musikkulturen lever och frodas, även om det går spikrakt utför för den bransch som under ett par årtionden på 1900-talet byggdes upp kring idén att sälja musik förpackad på plastskivor.

På samma sätt går det inte direkt någon nöd på den offentliga sfären. Tvärtom: Tillgången på offentliga samtal har aldrig varit större, även om vissa företag som specialiserat sig på att sälja läsare till annonsörer genom att trycka nyheter på papper har haft svårt att anpassa sig till den nya mångfalden.

Och kvaliteten är det inget fel på. Tvärtom: Snarare får gammelmedierna stordäng i en jämförelse med nätmediernas aggregerade kvalitet. Gustav Holmberg har noterat det om kultursidorna, samma sak gäller ledarsidorna. Bloggvärlden levererar i realtid ett överflöd av insiktsfulla analyser och kommentarer, medan tidningarnas ledarsidor alltid ligger ett par steg efter, begränsade som de är av utgivningstakt, tryckark och kompetens.

Ta till exempel till de senaste försöken att reglera nätet. Att en räcka bloggar gör vågen när en pappersjournalist två veckor senare summerar debatten⁴ visar bara hur låga förväntningarna är. Jag är glad att jag inte är ledarskribent i dag.

Men Habermas ser även internet som ett hot mot det offentliga samtalet, märkligt nog.

Åtminstone i demokratier. I auktoritära stater kan nätet kanske hjälpa till att bryta regeringens informationsmonopol, men i liberala demokratier har nätet bara lett till en fragmentering av den offentliga sfären, hävdade Habermas nyligen i ett föredrag:

”In the context of liberal regimes, the rise of millions of fragmented chat rooms across the world tend instead to lead to the fragmentation of large but politically focused mass audiences into a huge number of isolated issue publics. Within established national public spheres, the online debates of web users only promote political communication, when news groups crystallize around the focal points of the quality press, for example, national newspapers and political magazines.”

Alltså: Nätdebatten duger ingenting till om den inte följer i gammelmediernas ledband.

”I don’t think he really gets the internet”, kommenterar Axel Bruns på Snurblog. Inte nog med att Habermas missar att mängder av studier visar på motsatsen — att nätet kopplar samman samman snarare än fragmenterar olika enfrågepubliker. Dessutom motsäger han sig själv:

”Worst of all, however, in claiming the isolation of online issue publics, Habermas also contradicts his own views on (non-Internet-based) issue publics in the body of the article: here, he writes that today, ”although a larger number of people tend to take an interest in a larger number of issues, the overlap of issue publics may even serve to counter trends of fragmentation” (p. 422 / p. 25). So, non-Net-based issue publics counter fragmentation, Internet-based issue publics promote it?”

I sin övertro på att demokratin förutsätter att intellektuella (som han själv) dirigerar och fokuserar samtalet genom kvalitetspressen avslöjar han sin elitism och paternalism. Det är överdrivet pessimistiskt att tro att en genomsnittlig medborgare inte själv kan navigera i den offentliga kommunikationen utan att hålla någon som Habermas i handen.

Dessutom missar han, påpekar Bruns, att 90-talets farhågor om information overload visat sig obefogade — ”as networked information has grown, so have the tools available for making sense of it.”

På djupet är det feltänk som ligger bakom Habermas tokerier förstås myten att demokratin förutsätter ett offentligt samtal — i singular. Är det ett demokratiskt problem när vi inte alla läser och diskuterar vad Mats Bergstrand får för sig att trycka på DN Debatt just i dag? Nä, tvärtom. Informationsmonopol under en liten publicistisk elit är ett hot mot de offentliga samtalen, i såväl mer som mindre demokratiska länder.

Finns här i själva verket ett totalitärt drag i Habermas filosofi? Det menar Marius Meller, som i ett syrligt öppet brev i Tagesspiegel sågar Habermas förslag att lägga pressen under statlig kontroll:

”Das, was Sie vorschlagen, passiert zurzeit in Russland mit einem ganz anderen existenziellen Ernst, als Sie es sich am Starnberger See vorstellen können. Man hat den Eindruck, liest man Ihren Text und hat Ihren Strukturwandel der Öffentlichkeit im Kopf, Sie seien der Pressesprecher von Vladimir Putin, dem lupenreinen Demokraten, wie ein Kanzler ”Ihrer” Partei einmal sagte.

In Fragen der Moral, hochverehrter Herr Habermas, kommt es nur auf den Einzelnen an, nicht auf das ”System”. Schon in den achtziger Jahren prophezeiten Sie den Untergang der Demokratie durch das Privatfernsehen. Sie hatten unrecht.”⁵

Noter

1. Signandsight har en engelsk översättning.
2. ”Ty utan tillflödet av information, som bygger på resurskrävande efterforskningar, och utan upplivande genom argument, som är beroende av en inte precis gratis expertis, så förlorar den offentliga kommunikationen sin diskursiva vitalitet.”
3. ”Nu må ett public service-reservat för de elektroniska mediernas roll vara frid och fröjd. Men kan det om nödvändigt vara ett exempel som organisationsform för de ’seriösa’ tidningarna och magasinen som Süddeutsche eller FAZ, Die Zeit eller Der Spiegel — kanske till och med för anspråksfulla månadstidskrifter?”
4. Utan källor, utan länkar, utan kreddning. Ett vanligt argument till gammelmediernas försvar är att journalister har en annan yrkesetik än mer amatöriska bloggare. Jo, och den är ofta sämre.
5. ”Det, som ni föreslår, händer just nu i Ryssland med ett helt annat existentiellt allvar, än ni kan föreställa er vid Starnberger See. Man får intrycket, om man läser er text och har er Borgerlig offentlighet i huvudet, att ni skulle kunna vara presstalesman åt Vladimir Putin, denne fläckfria demokrat, som en kansler från ”ert” parti en gång sa.

   I frågor om moral, högtärade herr Habermas, kommer det bara an på de enskilda, inte på ”systemet”. Redan på åttiotalet förutspådde ni demokratins undergång genom privat-tv. Ni hade fel.”

När Rickard Sjöberg och jag råddade ihop boken Dawit och friheten (Silc förlag 2004, ISBN 9197477176) försökte vi bringa ordning i all den information som tidigare saknats om vem Dawit Isaak är, vad som egentligen hade hänt när Eritreas president kväste oppositionen 2001 och varför utvecklingen i Eritrea gått så käpprätt åt skogen.

Det lyckades vi nog med (även om en rad felaktiga uppgifter fortsatt att valsa runt varje gång medierna uppmärksammar Dawits öde). Men det finns en annan grej som gör mig lite förbryllad.

I boken jämför Katrin Kasström hur medierna uppmärksammat tre svenskar som fängslades i utlandet 2001: den så kallade Kubasvensken Mehdi Ghezali, Calle Jonsson och Dawit Isaak. Under första året som de satt fängslade skrev de fem största dagstidningarna 257 artiklar om Ghezali, 140 om Jonsson och 15 om Dawit — varav nio TT-notiser, ett radiotips och två insända debattartiklar.

Sedan dess har svenska medier bättrat sig: I dag känner alla till Dawit Isaaks öde. En sökning på hans namn hos Retriever ger drygt tre gånger så många träffar under 2006 som 2004. Ledare och debattartiklar ligger på svenska myndigheter, medan nyhetsreportrar rapporterar från manifestationer och kollar regelbundet av vad UD har att säga (inte mycket sedan UD lade locket på efter att Dawit fängslats igen).

Men det märkliga är att den ökade uppmärksamheten i medierna har inte nödvändigtvis medfört att ny information har kommit fram om fallet Dawit. Trots att här sedan länge finns en rad märkliga och viktiga historier att börja nysta i.

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regimens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår de tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Och där finns mer. Så om medierna verkligen ville uppmärksamma Dawits fall skulle de förstås göra vad de kan bäst: Granska och gräva fram nyheter. Låt hoppas att de sex kulturredaktörernas upprop är en stridsförklaring.

Noter

1. Ja, någon råkade räkna fel på två dagar.