(Om man nu kan kalla det ett upplopp.) En septemberkväll 1982 samlar sig ungdomar på Fridhemsplan:

”Niemand wußte, woher sie kamen, und was sie vorhatten. Es gab nichts, wofür oder wogegen sie demonstriert hätten. Sie waren einfach da” (18)

När uppåt tusen personer anslutit börjar folkmassan röra sig planlöst i riktning mot Rålambshovsparken. Efter en halvtimme är polisen på plats, femtio man med piketbussar, batonger och hundar.

”Im Nu verwandelte sich die friedliche Szene in ein bedrohliches Gegeneinander. Die Einsatzleitung hatte es darauf abgesehen, die Jugendlichen auseinanderzutreiben. Die Polizisten schlugen auf einzelne Leute ein, die Hunde wurden unruhig, es gab Beulen und zerrissene Kleider. Dann flogen die ersten Steine. Nach drei Stunden lag der nächtliche Park wieder still und menschenleer da.”

Anledningen till sammanstötningen var, skriver Enzensberger:

”eine soziale Erfindung ersten Ranges. Ein paar kluge Kids hatten entdeckt, daß das öffentliche Telefonnetz eine interessante technische Lücke aufwies: wer die Nummern einer gewissen Zahl von gesperrten Anschlüssen wählte, konnte mit jedem andern Teilnehmer sprechen, der das gleiche tat. Die betreffenden Telefonnummern gingen an den Stockholmer Schulen wie ein Lauffeuer um, und es entstand eine enorme, spontane Konferenzschaltung. Ein neues Massenmedium war geboren: der ’heiße Draht’. Intelligenter kann man moderne Kommunikationstechniken kaum anwenden.”

Men istället för att få Stockholms stads kulturpris, fick ungdomarna möta piketpolisens batonger (”Wozu hat man schließlich eine Hundestaffel?”). Och i den beskedliga kritik som efteråt riktades mot polisens agerande nämnde ingen en gång att ungdomarna inte gjort något annat än att praktisera sin grundlagsskyddade rätt till församlingsfrihet. Vad var egentligen deras brott?

”Am Rålambshovspark ging es nicht um illegale Hausbesetzungen; es gab weder vermummte Köpfe, noch Molotow-Cocktails, nur ein paar hundert junge Leute, die sich ein bißchen unterhalten wollten.

Ihr verbrechen bestand einfach darin, daß sie zu diesem Zweck keine von den dafür zuständigen Institutionen in Anspruch nahm. Hätten sie sich an die richtige Stelle gewandt, mit der Bitte, einen Treffpunkt für ziellose, motivationsschwache, anomische Jugendliche zu organisieren, so wäre man ihnen nicht mit Polizeiknüppeln, sondern mit Subventionen entgegengekommen. Scharen von Sozialarbeitern, Betreuern und Animateuren hätten sich in Marsch gesetzt, um ihnen zu einer sozial erwünschten Form der Kommunikation zu verhelfen.” (20)

Aktionen, reaktionen och analysen påminner för övrigt om vad journalisten Örjan Svedberg skriver om folkfesterna och ockupationen av Victoriateatern i Malmö årtiondet innan, där stadens etablissemang försökte kväsa all form av organisering som inte gick genom ABF och de befintliga institutionerna.

Som ett brev på posten en vecka senare förkunnade Televerket i en offentlig kommuniké att Heta linjen institutionaliserats, om än med vissa begränsningar.

”Die Logik der staatlichen Intervention ist vollkommen klar: erst der Knüppel, dann die Mohrrübe. Die soziale Phantasie der Jugendlichen, ihre Selbsttätigkeit soll in einer Art von Zangenbewegung erstickt werden: einerseits durch Unterdrückung, andererseits durch Verstaatlichung. Die Freiheit, sich zu bewegen und miteinander zu sprechen, die sich ein paar hundert junge Stockholmer genommen haben, erscheint den Polizisten ebenso wie den Fürsorgern als eine Eigenmächtigkeit, die nicht geduldet werden kann.” (21)

If you can’t beat them, incorporate them. För Enzensberger illustrerar Heta linjen-tumultet och efterspelet en central tes om den svenska ämbetsmannastaten som vill alla väl och därför åtnjuter medborgarnas orubbliga förtroende, därför blir moraliskt immun. Därigenom lägger den institutionella apparaten beslag inte bara på merparten av medborgarnas inkomst, utan också på deras moraliska värden – byråkratin svarar för solidaritet, jämlikhet, skydd och hjälp.

Men 30 år senare tycks händelsen i Rålambshovsparken minst lika intressant som exempel på nätpolitiska aktioner – och maktens reaktioner – långt innan begrepp som flashmobs, phreaking, hacktivism, sociala medier eller för den delen nätpolitik blev till allmängods i svenska språket.

Enzensbergers essä lär vi få anledning att återkomma till.

Noter

1. Enzensberger, Hans Magnus. Ach Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern. Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1989.

Ett hot mot den akademiska friheten.

Låt mig ge några exempel. De har viss verklighetsanknytning, men min poäng är inte att peka ut någon enskild institution, utan oroväckande tendenser i universiteten. Vi styrs av våra supportfunktioner, och genom sin strategiska position har IT-personalen kommit att bli ett allvarligt hot mot forskningens frihet.¹

• Två forskare ber att få ett webbserverutrymme för att kunna installera MediaWiki, som ett kollaborativt verktyg för att samla in data i ett forskningsprojekt. Universitet Ett säger nej: Ingenting får installeras på dess webbservrar, särskilt inte om det inte följer den grafiska profilen. Universitet Två säger: Vi har tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda möjligheterna och behoven av att erbjuda forskargrupper den sorts tjänster ni efterfrågar.
• På en institution där många jobbar duktigt med kvantitativa metoder tycker de upphandlade IT-konsulterna att det räcker gott med statistikprogrammen SPSS och SAS. Först efter ett veritabelt uppror får forskarna också tillgång till Stata. R? Dream on.
• En fakultet sjösätter en nyare, finare, bättre webbplats. Jojo: I ett nafs leder inlänkar från hela vilda webben till 404 och en rad verktyg och dokument som forskare använder i sitt dagliga arbete är borta. Nej, de har inte försvunnit, påpekar webbansvariga, de går bara inte att hitta.
• En forskare vill använda Zotero för att hantera sina referenser, för att samla in material från webben, för dela referenser med andra forskare. Vi erbjuder Internet Explorer och Endnote, svarar Mordac. Som om det vore ett fullgott alternativ.²

En nyspråklig eufemism att kalla detta IT-support.

Mikropolitiskt motstånd mot Mordacratin.

För universiteten är Mordacratin ett problem på flera sätt:

1. Forskningsmiljön tappar competitive edge när forskare inte får använda de verktyg de behöver. Som om man skulle säga åt en snickare att hon bara får använda såg och hammare, men inte skruvmejsel och stämjärn. Naturligtvis skulle grejerna hon bygger bli sämre.
2. Universiteten ha en skyldighet att göra informationen fortsatt tillgänglig även efter att ett projekt har avslutats.
3. Betalningsviljan undergrävs: Universiteten beskattar forskarnas surt förvärvade forskningsmedel för att finansiera bland annat IT-tjänster. Någonstans går en gräns för hur mycket man kan höja OH-påslagen om forskarna inte får prisvärd service tillbaka.
4. Mer principiellt nätpolitiskt kan man förstås också invända att tunna klienter och liknande lösningar förvandlar det lokala nätet till ett antinät; gör ett distribuerat nätverk, en world of ends, till en centralstyrd kommandostruktur i Mordacs händer.

Gör nätverket till ett antinät.

Nå, efter att ha kämpat emot drar jag lärdomen att det inte lönar sig att försöka förändra IT-systemen inifrån, nerifrån. IT-nissarna har fasta heltidstjänster för att göra livet surt för användarna.

Så istället tänker jag rösta med fötterna, routa runt Mordac och bygga upp en alternativ, personlig IT-infrastruktur anpassad efter mina behov. Det är inte så jobbigt som det låter:

• En domän och ett webbhotell (som Mothugg) kostar inte mer än ett par uteluncher i drift per år. Med WordPress under huven får du tidernas kraftfullaste publiceringsverktyg fritt och gratis (ett årtionde bättre än vad ditt universitet erbjuder).
• En bärbar eller stationär arbetsmaskin går att få från ett par tusen och uppåt, eller bortskänkt om man bara behöver en basal skriv- och surfmaskin. Installera Ubuntu, eller något annat operativsystem du gillar.
• En alternativ/kompletterande lösning är förstås att skaffa sig ett USB-minne med Portable Apps – dina favoritprogram to go – eller en hel passande Linux-distro.

En arbetsmaskin kostar från ett par tusen.

Fördelarna är uppenbara: Jag kan använda de program jag behöver och får den arbetsmiljö jag vill ha. Jag kan också ta med mig den när jag byter arbetsplats eller arbetsgivare. Men framför allt köper jag mig sinnesfrid genom att för all framtid frigöra mig från Mordacs tvångströja.

Om fler gör som jag kan vi sakta men säkert urholka Mordacs makt och göra det uppenbart även för deras överordnade hur överflödig Mordac faktiskt är.

Noter

1. Det gäller för övrigt i andra sorters organisationer också: En vän som jobbar nära den politiska makten i en större stad berättade att hän tar med sin privata bärbara till jobbet för att få något gjort, sedan IT-avdelningen förbjudit hän att använda de program hän behöver i sitt arbete.
2. Notera att det inte är en kostnadsfråga: De alternativ jag föredrar är gratis som i open source, medan universiteten betalar för sitelicenser för de proprietära skräpprogrammen. Bergh säger att de stora programvarubolagen köper Mordacs trohet genom att gödsla dem med freebies och gadgets. Kollegerna korruptionsforskarna borde vända blicken mot sin egen bakgård.

Om den första trenden skriver Pål Veiden, försteamanuensis vid Högskolen i Oslo, ett inlägg i Aftenposten med tragikomiska exempel på hur den byråkratiska vattenskallen tillåtits växa till bristningsgränsen:

”Som mange sikkert har fått med seg, har andelen av dem som ikke sysler med undervisning og forskning ved våre høyskoler steget betraktelig. Forstå meg rett: jeg ser nødvendigheten av både sentralbord, renhold, kantine, administrative rutiner og økonomisk påpasselighet. Men byråkratiet har est utover sin kjernekompetanse. Både tallmessig og innholdsmessig overvelder det oss, med obligatoriske seminarer og meningsløse møter. […]

Det hjelper i alle fall ikke å la høyere utdanning bli ytterligere byråkratisert. Jeg tror følgende diagnose gjelder for alle høyskoler og universitet i Norge: Det hjelper ikke med flere møter, seminarer og utredninger. Noen må minne byråkratene om hva som er kjerneområdene innen høyere utdanning: Undervisning og forskning.

Alt annet bør bygges ned.”

Paradoxalt nog växer byråkratin bortom kontroll just som universitetsvärlden står inför en strukturomvandling som vi har sett på en rad andra områden. Det tektoniska skifte vi kallar internet kommer att drabba universitet liksom det har drabbat skivbolag, filmbolag, gammelmedier och gammelpartier. Och kanske med än större kraft, eftersom universiteten är än mer hierarkiska, monolitiska och monopolistiska.

Ironiskt nog torde den allt större organisatoriska apparat byråkraterna kontrollerar bli allt mindre relevant för universitetens kärnverksamheter — på samma sätt som en partiexpedition, och dess stencileringsapparat, ordförandeklubba, frankeringsapparat och medlemsmatrikel, inte längre är en teknisk förutsättning för att organisera ett politiskt parti.

Men samtidigt pågår en debatt om anställningsvillkoren i universitets- och högskolevärlden, där allt fler är tillfälligt anställda, vilket DN skriver om:

”Av 30.000 ansatte ved norske universiteter og høyskoler er 10.000 på midlertidige kontrakter. Vel halvparten av disse er såkalte rekrutteringsstillinger, det vil si stipendiater eller post-doc stillinger. Disse kategoriene er i sin natur midlertidige. Likevel står sektoren igjen med et snitt på mer enn 16 prosent midlertidig ansatte. Noen steder er tallene mye høyere, som for eksempel ved medisinsk fakultet ved NTNU der mer enn 40 prosent av de vitenskapelig ansatte utenom rekrutteringsstillingene er på midlertidige kontrakter.”

…vilket väl sammantaget talar för att forskare och lärare torde ha dåliga förutsättningar att gå till motoffensiv mot byråkraterna. Ska man hoppas på att de byråkratiska kolosserna kollapsar under sin egen vikt? Nå, det ser väl lika dystert ut, om inte värre, på andra sidan kölen.

”Enligt våra ledamöter i Byggnadsnämnden har de fått beskedet av tjänstemännen att planerna som Yimby presenterat är genomförbara, rent praktiskt. Vår bedömning är att planerna är förenliga med de utgångspunkter som vi har med frågetecken för ekonomin. Efter detta besked från SBK vi är beredda att gå vidare med Yimbys förslag och se om vi kan få ekonomi i det som inkluderar upprustning av de icke exponerade husen till en god livsmiljö.”

Förutom att Andreassons besked är glädjande i sig — hela södra Gårda kan räddas på riktigt — så är det kul att se ett nätpolitiskt fenomen som Yimby röra om i politiken. Vi tar det till intäkt för en mer generaliserbar visdom i vår tes om hur Piratpartiet skiljer sig från gammelpartierna.

Liksom PP är Yimby en organisation som är svår att tänka sig utan de verktyg som dator- och internetrevolutionen sätter i händerna på oss. Med hjälp av Google Maps, Sketchup och liknande verktyg kan vem som helst leka planarkitekt i dag. Och vi som i åratal har tröttat ut våra närmast sörjande genom att tjöta om vikten av lokaler i gatuplan kan nu utbyta åsikter och kunskap med likasinnade, via Yimbys blogg och forum. Samtidigt bygger Yimby gemenskaper postdigitalt, genom stadsvandringar och pubkvällar.

Yimby skapar på så vis en kompetens i stadsplaneringsfrågor som utmanar den traditionella expertisen på arkitekt- och stadsbyggnadskontor, vilket resulterat i en rad genomtänkta och konstruktiva yttranden över olika detaljplaner. Missta mig nu inte för värsta sortens rörelseromantiserande sociolog — genom deltagande infiltration vet jag att den typiske Yimbyiten är en snubbe i 30-årsåldern med för många högskolepoäng, centralt belägen bostadsrätt och dyra sneakers. Sådant är nu det politiska livet.

Nå, inte bara Yimby är att gratulera åt att ha fått med sig Miljöpartiet på tåget, utan hela Göteborg, eftersom Socialdemokraterna därmed torde stå utan stöd för den vanvettiga idén att riva landshövdingehus för att bygga ännu fler parkeringsplatser.

• Us Now — ”about the power of mass collaboration, government and the internet”
• History of the internet — ”explaining the inventions from time-sharing to filesharing, from Arpanet to Internet”
• Trusted Computing.
  
• Du bist Terrorist — ”Deutschland aus Politikeraugen” (engelsk version)
• Dags att digitalisera — ”a story about old people meeting new technology”

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

Egna förslag? (Via Ting & tankar samt Netzpolitik)

Efter att ha kört om både Folkpartiet och Kristdemokraterna är Piratpartiet Sveriges fjärde största parti i medlemmar räknat. Eller är de verkligen det? Ja, vi ser inga skäl att lita mer eller mindre på andra partiers medlemssiffror.¹ Och att andra partier har högre trösklar – medlemsavgifter som ska betalas per girotalong, till exempel – visar väl bara än mer att PP leder strukturomvandlingen av svenskt partiväsende.

Ett annat sätt att jämföra partierna är trafiktillströmningen till deras webbplatser. Jag roade mig med att jämföra de sju svenska riksdagspartierna samt Piratpartiet och Sverigedemokraterna på Traffic Estimate.²

I den mån man kan lita på dessa siffror har Piratpartiet under senaste månaden dragit mer trafik än de fyra Allianspartierna tillsammans och likaså mer än de tre Svamppartierna tillsammans.

Varför drar Piratpartiets webbplats mer besök? TPB-domen är naturligtvis huvudskälet: Uppmärksamheten har exploderat sedan domen meddelades i fredags. Och Piratpartiet tycks vara det enda parti som förstår att profitera på en jättelik mediehändelse. Vänsterpartiet kommenterar också domslutet, men i övrigt är det tyst.

Men för att fortsätta med den tes vi drivit i den här serien: Det intressanta med PP är inte i första hand de sakfrågor de driver, utan sättet att organisera sig och den strukturomvandling i politikbranschen det förebådar. Mediet är budskapet.

Så ett skäl till att PP:s webbplats drar mer trafik är att ger fler skäl att använda den. Den har realtidsinnehåll. Sajten uppdateras för varje ny medlem, varje inkommande länk från en blogg, varje ny Piratpartisttweet och så vidare. Naturligtvis kan man kommentera på inläggen på sajten – i genomsnitt 30 kommentarer per inlägg på de senaste tio.

Dessutom ger Piratpartiet tillbaka av den trafik bloggarna driver till webbplatsen, via Knuff-länkarna. Den som bloggar om Piratpartiet hamnar direkt på deras förstasida och drar därmed trafik till sin egen blogg (hur många hittade hit därifrån?). Naturligtvis ger sådana trafikboomar mersmak för bloggarna: Det lönar sig helt enkelt bättre att blogga om PP än om något av gammelpartierna, och genom detta ömsesidiga utbyte med användaren dominerar de också bloggmediet.

Jämför det med webbplatsen för det genomsnittliga gammelpartiet:

• Partiet uppdaterar sin webbplats som bäst någon gång i veckan, och då med ett pressmeddelande – arketypen för gammelmedial kommunikation.
• Du kan inte kommentera på de pressmeddelanden partiet lägger ut. Förmodligen vill partiet hellre att du skriver en insändare till lokaltidningen om du har synpunkter på partiets politik.
• Partiet skriver inte hypertext. Men text utan länkar är för papper och partiets pressmeddelande leder inte vidare någonstans. En återvändsgränd. Backa eller stäng fliken.
• Partiet jobbar sannolikt för-1999-skt och erbjuder inte ens RSS-flöden för den som mot förmodan skulle vilja hålla reda på när partiet har publicerat nya pressmeddelanden.
• Om partiet har hängt med i ADB-svängen länkar det inlägg från förtroendevaldas bloggar. Men inte andra inkommande länkar om partiet, så att du kan få reda på vad bloggar skriver om partiets politik. Och du får förstås inte heller något utbyte av att driva trafik till partiets webbplats. Partiet ser webbplatsen som ett medel för envägskommunikation: Partiet talar, du lyssnar.
• Kanske länkar partiet till sin Facebook-grupp. Men vem, mer än den stackars partigängaren, skulle vilja gå med i en grupp av människor som inte vill tala med en annat än genom pressmeddelanden?

Om mediet är budskapet, vad vill gammelpartiet säga användaren med sin webbplats? ”Vi vill inte tala med dig, men du får gärna kolla in de utspel vi har försökt sälja in till gammelmedierna på sistone.”

Med eller utan TPB-domen är det inte konstigt att PP dominerar över gammelpartierna på webben. För vad i all världen ska man använda en gammelpartistisk webbplats till? Och varför skulle man återkomma?

Noter

1. Även om huvudorsaken till att partier och ungdomsförbund tappat medlemmar är att de tvingats rensa bland hittepåmedlemmar i bidragsfusksyfte och kollektivanslutna.
2. Här finns mina siffror. Jag har dock inte en aning om hur Traffic Estimate gör för att uppskatta besöksstatistik, så siffrorna ska tas med en näve salt.

Die Lösung

Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?¹

– Bertolt Brecht 1953

Andra bloggar om fra.

Noter

1. Översättning: Efter upproret 17 juni
   lät författarförbundets sekreterare
   sprida flygblad i Stalinallee
   där man kunde läsa att folket
   hade mist sin regerings förtroende
   och endast kunde vinna tillbaka det
   genom dubbel arbetsinsats. Vore det då
   inte enklare att regeringen
   löste upp folket och
   valde ett annat?

Debatten om skråväsendet och näringsfriheten fortsätter. Ständigt i nya och oväntade riktningar. Det är i och för sig kul och bra. Men den ursprungliga frågan – den om hantverkarnas rätt till ersättning för sitt jobb – har kommit i skymundan.

Svensk klädetillverkning är en bransch utan marginaler, som utöver de eventuella kommersiella intäkterna är i stort behov av statligt stöd. Även de svenska vagnmakarna arbetar med extremt små marginaler. Dessa branscher måste få betalt för sitt arbete för att kunna överleva.

Det viktigaste är dock att uppmärksamma de ekonomiska och konstnärliga förlusterna för människorna bakom hantverksföremålen. Bakom varje produkt finns en rad personer som har lagt ned hjärta och kraft på att skapa något som många vill använda eller köpa. Självklart ska dessa grupper få betalt för sitt arbete.

Skråväsendet skyddar dock många fler än hantverkarna. Varenda riksdaler i intäkt är mycket värd för landets knallar, gårdfarihandlare och köpmän. Få av dem som har köpt en masstillverkad knapp kommer vid ett senare tillfälle att betala för att köpa en knapp tillverkad för hand av en knappmakare.

Liberalernas förslag handlar inte bara om att få öppna manufakturer, det handlar om att avskaffa skråväsendet som princip. Denna extrema linje drivs utan hänsyn till de konsekvenser för hantverkare och skråbröder som deras utspel skulle få.

De talar om rätten att etablera manufakturer. Vi som på olika sätt verkar inom kreativa områden hade gärna sett att en annan rättighet tagits upp: rätten att förfoga över och få ersättning för vårt arbete. Att ”bara” avskaffa skråväsendet i städerna är ett försök att skyla förslagets verkliga konsekvenser.

Den största gruppen är allmogen som oreflekterat använder sig av teknikens möjligheter. De uppfattar sig inte som lagbrytare mer än en person som spottar på allmän plats, och de har förmodligen inte funderat över vad skråväsendet är eller varför det finns.

Den andra gruppen är den politiska. Här finns gapiga debattörer som Lars Johan Hierta och mer eftertänksamma som handelsbokhållaren Martin Olsson. Här finns okunniga riksdagsmän (en grupp ur bondeståndet som har debatterat i Aftonbladet) och mer historiskt orienterade, som statsrådet Jonas Waern. Det är framför allt sådana personers nya och gamla argument som ska synas.

Alla som inte delar deras åsikt kallar de ”bakåtsträvande teknikfientliga krafter”. Själva står de för ”näringsfrihet och reformism.” Samtliga ”industrialister” har någon koppling till liberala grupperingar.

Genom att skapa skuggmotståndaren ”skråväldet” försöker förespråkarna för näringsfrihet att slippa se de tusentals yrkesmänniskor de i själva verket angriper. Varför vågar reformivrarna inte vara tydliga med att det är skräddarens, knappmakarens, tunnbindarens, bagarens och kittelflickarens rätt att förfoga över sitt arbete som attackeras?

Hårt arbetande hantverkare försöker bidra till Sveriges tätposition genom att förfina hantverksskickligheten. I land efter land tar politiker nu sitt ansvar och skapar blocköverskridande lösningar för ett modernt skråsystem. Sverige får inte bli en fristad för industriell tillverkning.

Se också: Oscar Swartz, Christopher Kullenberg.