• Vänsterpartister och miljöpartister har positionerat sig som skeptiska till massövervakning. Likväl brukar de applådera de åtgärder som regeringar i EU och USA på senare år vidtagit för att stävja skatteflykt och skatteparadis. Men i dag är pengar information, ettor och nollor som färdas i kablar, så de metoder som används för att komma åt skattesmitare, inom eller över landets gränser, är i princip metoder som kan användas för annan övervakning också. (Jfr. Swift-debatten.)
• Birgitta Ohlsson (FP), som lade ned sin röst i FRA-omröstningen, har verkat för att filtrera nätet för riksdag och regering. Hennes partikamrat Cecilia Malmström vill utvidga censurfilter på EU-nivå. Att hindra ministrar och medborgare från att kolla på barnporr är ett skäl gott nog för dem.
• Och får en miljöpartist möjlighet att stoppa överfiske eller begränsa bilism medelst elektronisk övervakning väger sannolikt de andra argumenten lätt i vågskålen – miljöpolitik är förstås ingen tebjudning.
• Promillepartiet Feministiskt initiativ har ju positionerat sig med en intressant nätpolitik. Men låt gissa att om övervakning kunde användas för att stoppa kvinnomisshandel, trafficking eller sexköp, så skulle de skälen vara goda nog för dem.
• Och Piratpartiet… Tja, nog skulle man kunna tänka sig att somliga metoder lika gärna skulle kunna användas för att slå åt andra hållet, mot upphovsrättslobbyn, till exempel?

Med alla dessa goda skäl kan ju övervakningen tyckas överdeterminerad. Och i ändamålskrypningens mörker är alla goda skäl grå. Skälen behövs bara för att rättfärdiga övervakningen, för väl på plats rättfärdigar den snart sig själv. Som Wolfgang Sofsky konstaterar: Varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av sina egna undersåtar, och demokratisk partipolitik är just en kamp om makten att regera; om herraväldet över undersåtarna.

Fig. 1: Internationella terrordåd i Västeuropa, 1968-2007

Som Figur 1 här intill visar var antalet internationella terrorincidenter som högst i början av 1980-talet. Räknat i antalet dödade är år 1988 det värsta, när 310 människor dödades i terrordåd, varav 270 i Lockerbie. Nästa topp är 2004, när 191 personer dör i tågbomberna i Madrid den 11 mars. Ändå är den sista tioårsperioden den minst dödliga, med 197 dödade i terrordåd, att jämföra med 432 för årtiondet 1988–97. Data har jag hämtat från MIPT Terrorism Knowledge Base, som tyvärr har plockats ned från nätet (en dödssynd).

Figur 2: Inhemska terrordåd i Västeuropa, 1998-2007.

Mellan 1998 och 2007 mätte TKB också inhemska terrordåd (Figur 2).¹ Även de har minskat i antal under mätperioden. Antalet dödade skjuter i höjden med bombdådet i London den 7 juli 2005, när 56 personer dödades, inklusive terroristerna själva. Men även här är trenden nedåtgående: Under åren 1998–2002 dödades 134 personer i inhemska terrordåd mot totalt 70 under femårsperioden därefter.

Start, ”a center of excellence of the U.S. Department of Homeland Security”, tillhandahåller den öppna Global Terrorism Database, som samlar terrorincidenter sedan 1970. Här kan man leka runt med interaktiva grafer. Figur 3 visar antalet terrorincidenter i Västeuropa 1970–2008. Tyvärr säger den ingenting om dödlighet, men antalet incidenter minskar från topparna i slutet av 1970-talet och början av 1990-talet.

Figur 3: Terrorincidenter i Västeuropa, 1970-2008

Nå, vi kan i alla fall dra slutsatsen att antalet terroristincidenter har minskat, att antalet dödade också tycks minska. Vad minskningen beror är förstås en fråga öppen för spekulation. Kanske är det just striktare övervakningslagar och utökade befogenheter till ordningsmakten som har fått ned antalet terroristincidenter.

En annan möjlig slutsats är att avfärda föreställningen om att vi lever under allt värre terrorhot: Terrorism var ett större problem i Västeuropa förr.

Noter

1. Jag skulle tro att de med inhemska menar terrordåd där gärningspersonerna är medborgare i den stat där dådet utförs.

Tågstationen är disciplinär. Den hanterar folkmassor. Får in dem i fållor, ser till att inga tumult uppstår. Detta är anledningen till att tågstationen har så svårt att hantera terrorism. Den uppstår som en enskild handling, inte ett linjärt, successivt utvecklande av en dispyt till ett tumult. Istället är det en icke-linjär, exponentiell utveckling med bara få tecken som signalerar att något håller på att hända.

Tåget opererar också i ett räfflat rum. Det åker på räls och kan inte byta färdriktning hur som helst. Den förbinder vissa platser med vissa andra. Flyget däremot arbetar i ett slätt rum och kan därför kapas och styras om. Från en flygplats kan man flyga till vilken annan plats som helst. Den är inte en station, en passage i ett organiserat system, utan en multi-funktionell plats fylld av potentialiteter. Flygrutter organiseras istället med vissa protokoll snarare än med infrastruktur.

Nej, jag tänker mig mer att FRA-debaclet säger något om den liberala debatten i Sverige, en gammal käpphäst för oss oberoende göteborgsliberaler. Dr Palmås diss av panglossliberalerna förra sommaren framstår så här i efterhand som profetisk:

”Vilka olika former av övervakning (offentlig såväl som privata) håller på att överlagras och flikas i varandra? Vilka nya risker ger detta upphov till? Det enda man kan önska sig är att de personer som är ansvariga för dessa frågor är goda liberaler som kan se de övergripande trenderna. Ibland undrar man dock om den svenska ’liberala scenen’ har kapacitet att se på samhället med tillräckligt kritiska ögon.”

TIllåt mig plocka fram den gamla halmdockan panglossliberalismen.¹ Den utgår från Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet. Det är en liberalism som är förvissad om att den har rätt, snarare än ödmjukt öppen för att den kan ha fel. Den sköna nya världens liberaler älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino och ser ”idéer om självspäkning” som enda hotet. Det blir bättre och bättre dag för dag, vi gå över daggstänkta berg, fallera, munnen den ska sjunga trallala.

Det vill säga, vi lever i den bästa av världar.

Men panglossliberalismen är fullständigt oanvändbar när det går åt andra hållet, när det inte blir bättre dag för dag, när våra friheter inskränks, och när fienden inte är självspäkarprofeter utan en förment liberal regering. Den utopi som panglossliberalismen målar upp ger oss inga redskap för att förstå vad som händer när regeringen inför massavlyssning av sina egna medborgare — med en rad andra åtgärder i pipen. Antingen tvingas man blunda för verkligheten eller byta bort snuttefilten mot en annan liberalism.

Så vad är det för en liberalism vi behöver? Jag tänker här förstås på den andra liberala traditionen, som i det här sammanhanget representeras väl av Judith Shklars ”liberalism of fear” — en liberalism som bygger på skräck eller fruktan för staten, snarare än på hopp om en ständigt ljusnande framtid:

”For this liberalism, the basic units of political life are not discursive and reflective persons, nor friends and enemies, nor patriotic soldier-citizens, nor energetic litigants, but the weak and the powerful. And the freedom it wishes to secure is freedom from the abuse of power and the intimidation of the defenceless that this difference invites. [...] The liberalism of fear [...] regards abuses of public powers in all regimes with equal trepidation. It worries about the excesses of official agents at every level of government, and it assumes that these are apt to burden the poor and the weak most heavily. The history of the poor compared to that of various elites makes that obvious enough. The assumption, amply justified on every page of political history, is that some agents of government will behave lawlessly and brutally in small or big ways most of the time unless they are prevented from doing so.”²

Här delas alltså ut var sin känga till bland annat Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism, två viktiga trådar i panglossliberalism. Shklars liberala tradition faller istället tillbaka på Montaigne och Montesquieu. Precis som John Grays modus vivendi-liberalism utgår från att tolerans inte är en strävan efter en ideal livsform utan ett sätt att nå fred mellan olika sätt att leva, ser Shklars fruktanliberalism den liberala demokratin som ”more a recipe for survival than a project for the perfectibility of mankind.” Samtidigt är staten, regeringen, den första fienden: ”No liberal ever forgets that governments are coercive.”

Fruktans liberalism är Machiavellisk, och gör sig inte några illusioner om makten och de mäktiga, utan delar den politiska realismens idé om staten — men blir skraj. Den lånar från Isaiah Berlin, förstås, men gör färre problematiska antaganden om värdepluralism och har desto fler politiska följder i en pluralism av mäktiga institutioner, som Bernard Williams skriver i en kommentar till Shklar.³

Men även den liberala staten måste vi frukta, som den tyske sociologen Wolfgang Sofsky påminner:

”Demokratiska stater är ju inte några sociala gemenskaper, utan system för att härska. Demokrati betyder: En politisk elits herravälde i folkets namn, ibland för, ibland emot, men alltid över folket. Och varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av undersåtarna. Det tyglas periodvis genom rättsstaten, men rätten är i sig bara ett maktmedel.”⁴

Och som Shklar-citatet ovan visar: Det är också en liberalism som utgår från de fattiga och svaga snarare än från de starka och framgångsrika självskaparna. Från Shklar lånar Rorty tanken att liberal är den som anser att grymhet är det värsta vi kan göra.

En del kritiserar Shklar för att hennes liberalism fokuserar för mycket på staten. Globaliseringen har underminerat staten och gett andra, icke-statliga aktörer förmågor att tvinga och ingjuta fruktan, hävdar Robert Keohane. Bernard Williams tycker att the liberalism of fear i själva verket mycket väl funkar bra med idén att politiken nu är internationaliserad. Globalisering, schmobalisering: FRA-lagen visar att vi bör frukta den gamla suveräna staten lika mycket som någonsin förr. Och fler skäl att frukta är på gång. På så sätt tar de friheten ifrån oss i små portioner.

Fruktans liberalism är också bestämt icke-utopisk. Williams igen: ”it is conscious that nothing is safe, that the task is never-ending.” Och Sofsky: Friheten är inte en idyll, utan en ständig uppgift:

”För det första bestrider jag att säkerhet överhuvudtaget är möjligt. För det andra anser jag att föreställningen att det bör finnas en balans mellan säkerhet och frihet är i grunden falsk. De ärkekonservativa går ju till och med så långt som att hävda att vi bara skulle kunna leva i frihet om vi hade säkrade förhållanden; att vi bara skulle kunna gå på opera och njuta av ett konstverk om vi kände oss säkra. Hos dem är frihet en statligt fredad idyll. I själva verket är frihet en kontinuerlig uppgift. Man måste stålsätta sig för friheten, måste riskera konflikter, utkämpa och försvara den. Det är en varaktig sysselsättning som är ansträngande. Den förvillade tron på säkerheten borde vi snabbt göra oss av med. Det finns begränsade säkerheter, men i slutändan skyddar oss ingen mot nästa terrorattack.”⁵

I det perspektivet hoppas vi inte på ålderns höst kunna nostalgiskt berätta för våra barnbarn om lanseringen av Iphone, utan fruktar att vi kommer att få viska till dem om en tid när vi fortfarande kunde tala fritt.

Det är mer av sådan liberal skräck vi behöver nu, en misstänksamhetens liberalism, som fruktar makthavare allra mest när de säger sig försvara liberala värden. Kanske skulle man kunna sammanfatta det som en liberalism som utgår ifrån att om vi inte står på oss kommer staten att göra det.

Noter

1. Begreppet använder John Gray när han beskriver hur Isaiah Berlins agonistiska, tragiska liberalism med ett ben i den tyska romantiken skiljer sig från den dominerande anglosaxiska liberala traditionen — den panglossiska. Och det är en halmdocka inte minst som många liberala tänkare — som Mill, Rawls och Hayek, men även Berlin — balanserar mellan de båda liberalismerna, med just den kluvenhet som är liberalismens kännetecken. Och ingen kallar sig förstås panglossliberal — det är menat som ett glåpord.
2. Judith Shklar, ”The liberalism of fear”, i Liberalism and the moral life, ed. Nancy Rosenblum, Cambridge: Harvard University Press, 27f.
3. Bernard Williams, 2005: ”The liberalism of fear”, i In the beginning was the deed, Princeton: Princeton University Press.
4. ”Demokratische Staaten sind ja keine sozialen Gemeinschaften, sondern Herrschaftssysteme. Demokratie heißt: Herrschaft einer politischen Elite im Namen des Volkes, manchmal für, manchmal gegen, aber immer über das Volk. Und jede Herrschaft hat die natürliche Neigung, die Observation der Untertanen auszudehnen. Das wird zeitweise durch den Rechtsstaat gezügelt, aber das Recht ist selbst nur ein Mittel der Macht.”
5. ”Zum einen bestreite ich, dass Sicherheit überhaupt möglich ist. Zum anderen halte ich die Vorstellung, dass es eine Balance zwischen Sicherheit und Freiheit geben sollte, für grundlegend falsch. Die Erzkonservativen gehen ja sogar so weit, zu behaupten, dass wir nur in Freiheit leben könnten, wenn wir gesicherte Verhältnisse hätten; dass wir nur in die Oper gehen und ein Kunstwerk genießen könnten, wenn wir uns sicher fühlten. Bei ihnen ist Freiheit eine staatlich befriedete Idylle. In Wahrheit ist die Freiheit eine fortdauernde Aufgabe. Man muss sich für die Freiheit starkmachen, muss Konflikte riskieren, sie erkämpfen und verteidigen. Das ist eine Dauerbeschäftigung, die anstrengend ist. Den Irrglauben an die Sicherheit sollten wir schnell verabschieden. Es gibt begrenzte Sicherheiten, aber letztlich schützt uns niemand vor dem nächsten Terroranschlag.”

”Politikerna måste vara strålande glada över fotbolls-EM och andra liknande arrangemang. Medan vi tittar på sport hittar de på allsköns otyg för att stärka sin makt och göra livet lite osäkrare för alla oss som inte sitter i några integritetsskyddsråd.”

En enkel sökning i Presstext och Retriever ger visst stöd åt konspirationsteorin: Gammelmedierna orkar i alla fall inte bry sig om FRA-förslaget, nu när det är så mycket EM att bevaka. Under den senaste månaden ger frasen ”försvarets radioanstalt” sammanlagt 14 träffar i DN, Expressen, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Metro Stockholm, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan — mot 352 träffar för ”fotbolls-em” (samma tidningar, samma period).

Å andra sidan, det skrivs ju inte bara om EM. När till och med Hillary Clinton har tröttnat på Barack Obama är han i runda slängar ändå femton gånger mer intressant att bevaka än den thriller som utspelar sig i och utanför Sveriges riksdag.

Nej, det är i bloggvärlden som debatten om FRA-förslaget förs. Eller snarare kampanjen mot, för det är svårt att hitta någon som försvarar förslaget. Jag har inga jämförbara siffror, men följande trendgraf från Knuff visar hur mycket bloggarna uppmärksammat samma frågor under samma period. I stort sett jämt skägg mellan EM och FRA.

Anders Mildner frågar sig varför journalisterna struntat i frågan:

”Det märkligaste med FRA-debatten är att den varit så liten. Så liten och tyst att den knappt hörts. Några ledarsidor har skramlat då och då, men den traditionella journalistiken har stått tyst och handfallen. Något som till och med har fått de mest pappersfientliga bloggar att reagera: varför, varför, varför skriver ni inget om det här?”

Min mest välvilliga gissning är att journalisterna helt enkelt inte förstår frågan, som Martin Tunström på Smålandsposten, effektivt sågad av Opassande-Emma. Annars brukar ju Sveriges publicister inte tveka att ta fajten för de medborgerliga friheter som ligger i deras egenintresse. Här står ju exakt samma sak på spel som i buggningsfrågan: Ska staten kunna avlyssna en medieredaktions — eller för den delen vanliga medborgares — kommunikation? Jag vet inte vad man ska bli mest bedrövad av.

(Eftersom det finns alldeles för många bloggar att länka: Andra bloggar om FRA)

Strategin att kontrollera och censurera kineserna på nätet är dömd att misslyckas, menar August – och gör det redan. Kontrollmekanismerna ligger alltid ett par steg efter och de som vill och kan tar sig runt statens censurförsök. Inte utan risk, förstås.

Några bra poänger i Augusts artikel: Det största problemet med att övervaka nätet i Kina är befolkningen, dess mängd. Censuren är massiv, straffen är hårda och hundratals cyberdissidenter ruttnar i fängelse. Förvisso. Men nätverka ihop (en bråkdel av) en femtedel av mänskligheten och du får en maktfaktor som den kinesiska regimen inte längre kan bortse ifrån, och inte heller tysta och kontrollera utan risk:

”The first cyber-rebellion to have a major political impact took place in 2003. Sun Zhigang, a young migrant worker in Guangzhou, died in police detention after failing to produce identity documents during a street check. Sun’s friends protested his death on discussion boards, and soon other sites picked up a campaign demanding police accountability and reform of the laws affecting migrant workers. Before the unprepared system monitors could react, an avalanche was in motion. Tens of thousands of Chinese became involved in a national conversation, despite the risk of punishment. Emboldened, the mainstream media jumped in and reported the Sun case. The government opted not to crack down on these violations, rightly sensing that doing so would have been more politically costly then letting the debate run its course. A few months later, Prime Minister Wen Jiabao abolished the law requiring China’s 120 million migrants to have special identity papers.”

Och här finns en målkonflikt för regeringen, hävdar August: Att övervaka och censurera nätet skapar problem för till exempel den växande näthandeln, vars kunder måste kunna lita på kryptering, anonymitet och ”privacy”:

”Rigorously policing encryption technology would undermine ecommerce, which is vitally important to the government’s crusade to lift the economy. If all encrypted credit card details and other sensitive corporate information had to pass through surveillance bottlenecks, whole sections of the economy would be harmed. When forced to choose, the government seems to trust that raising incomes is a better way of securing power than spying on dissidents.”

Detsamma gäller de hårt hållna statliga massmedierna: Annonsintäkter förutsätter att man skriver om det folk vill läsa om, snarare än om det myndigheterna vill att folk ska läsa om. Tydligen har medier krävt att få ta upp sådant som folk ändå kan läsa om på bloggar och andra nätmedier, om de bara vet hur och var de ska leta.

Augusts egna möten med den kinesiska övervakningen, slutligen, påminner mer om det Stasi  Thomas Brussig skildrar i Helden wie wir, med en twist av Kafka, än om Orwells 1984. Kanske är det också viktigt att komma i håg: Övervakningsbyåkratier är ofta precis så korkade som de i teorin borde vara. Vilket inte gör dem mindre farliga. Tvärtom.

”Det vi saknar i pengar, teknik och organisation tar vi igen i antal. Var justitieministern än söker sig kommer det att finnas en förbipasserande i hans närhet. Om en av hundra av dessa förbipasserande är utrustad med en mobilkamera och har en internetuppkoppling till hands räcker det för att vi skall hålla oss lika informerade om justitieministerns förhavanden som han är om våra.”

Niklas Darke har däremot lagt ned Där är Greider!, för att, tycks det, slippa känna sig förföljd av det kvantmekaniska fenomenet Göran Greider.

Trots att det är valspurt har dock ingen hittills siktat Bodström. Var är han?

Idén kommer förstås från industrin. RFID-tillverkaren VeriChips styrelseordförande Scott Silverman lobbar i Washington för sin lösning:

Responding to the Bush administration’s call to know “who is in our country and why they are here,” he proposed using VeriChip RFID implants to register workers at the border, and then verify their identities in the workplace. He added, “We have talked to many people in Washington about using it….”

Nu väntar vi bara på att någon ska lyfta förslaget i Sverige. Det torde bara vara en tidsfråga: Övervakningsivrare finns både till höger och vänster, valrörelsen har bara börjat och de som vi skulle inplantera chipen i har ju hur som helst ingen röst.

(via Surveillance Studies)