Efter att ha kört om både Folkpartiet och Kristdemokraterna är Piratpartiet Sveriges fjärde största parti i medlemmar räknat. Eller är de verkligen det? Ja, vi ser inga skäl att lita mer eller mindre på andra partiers medlemssiffror.¹ Och att andra partier har högre trösklar – medlemsavgifter som ska betalas per girotalong, till exempel – visar väl bara än mer att PP leder strukturomvandlingen av svenskt partiväsende.

Ett annat sätt att jämföra partierna är trafiktillströmningen till deras webbplatser. Jag roade mig med att jämföra de sju svenska riksdagspartierna samt Piratpartiet och Sverigedemokraterna på Traffic Estimate.²

I den mån man kan lita på dessa siffror har Piratpartiet under senaste månaden dragit mer trafik än de fyra Allianspartierna tillsammans och likaså mer än de tre Svamppartierna tillsammans.

Varför drar Piratpartiets webbplats mer besök? TPB-domen är naturligtvis huvudskälet: Uppmärksamheten har exploderat sedan domen meddelades i fredags. Och Piratpartiet tycks vara det enda parti som förstår att profitera på en jättelik mediehändelse. Vänsterpartiet kommenterar också domslutet, men i övrigt är det tyst.

Men för att fortsätta med den tes vi drivit i den här serien: Det intressanta med PP är inte i första hand de sakfrågor de driver, utan sättet att organisera sig och den strukturomvandling i politikbranschen det förebådar. Mediet är budskapet.

Så ett skäl till att PP:s webbplats drar mer trafik är att ger fler skäl att använda den. Den har realtidsinnehåll. Sajten uppdateras för varje ny medlem, varje inkommande länk från en blogg, varje ny Piratpartisttweet och så vidare. Naturligtvis kan man kommentera på inläggen på sajten – i genomsnitt 30 kommentarer per inlägg på de senaste tio.

Dessutom ger Piratpartiet tillbaka av den trafik bloggarna driver till webbplatsen, via Knuff-länkarna. Den som bloggar om Piratpartiet hamnar direkt på deras förstasida och drar därmed trafik till sin egen blogg (hur många hittade hit därifrån?). Naturligtvis ger sådana trafikboomar mersmak för bloggarna: Det lönar sig helt enkelt bättre att blogga om PP än om något av gammelpartierna, och genom detta ömsesidiga utbyte med användaren dominerar de också bloggmediet.

Jämför det med webbplatsen för det genomsnittliga gammelpartiet:

• Partiet uppdaterar sin webbplats som bäst någon gång i veckan, och då med ett pressmeddelande – arketypen för gammelmedial kommunikation.
• Du kan inte kommentera på de pressmeddelanden partiet lägger ut. Förmodligen vill partiet hellre att du skriver en insändare till lokaltidningen om du har synpunkter på partiets politik.
• Partiet skriver inte hypertext. Men text utan länkar är för papper och partiets pressmeddelande leder inte vidare någonstans. En återvändsgränd. Backa eller stäng fliken.
• Partiet jobbar sannolikt för-1999-skt och erbjuder inte ens RSS-flöden för den som mot förmodan skulle vilja hålla reda på när partiet har publicerat nya pressmeddelanden.
• Om partiet har hängt med i ADB-svängen länkar det inlägg från förtroendevaldas bloggar. Men inte andra inkommande länkar om partiet, så att du kan få reda på vad bloggar skriver om partiets politik. Och du får förstås inte heller något utbyte av att driva trafik till partiets webbplats. Partiet ser webbplatsen som ett medel för envägskommunikation: Partiet talar, du lyssnar.
• Kanske länkar partiet till sin Facebook-grupp. Men vem, mer än den stackars partigängaren, skulle vilja gå med i en grupp av människor som inte vill tala med en annat än genom pressmeddelanden?

Om mediet är budskapet, vad vill gammelpartiet säga användaren med sin webbplats? ”Vi vill inte tala med dig, men du får gärna kolla in de utspel vi har försökt sälja in till gammelmedierna på sistone.”

Med eller utan TPB-domen är det inte konstigt att PP dominerar över gammelpartierna på webben. För vad i all världen ska man använda en gammelpartistisk webbplats till? Och varför skulle man återkomma?

Noter

1. Även om huvudorsaken till att partier och ungdomsförbund tappat medlemmar är att de tvingats rensa bland hittepåmedlemmar i bidragsfusksyfte och kollektivanslutna.
2. Här finns mina siffror. Jag har dock inte en aning om hur Traffic Estimate gör för att uppskatta besöksstatistik, så siffrorna ska tas med en näve salt.

Vi fortsätter vår civilpolitologiska studie av gammelpartierna och nya organisationsformer.¹ Janne Jörnmark brukar travestera Joseph Schumpeter: Mannaminnet är sex månader långt. Och vi som var med på 1990-talet tycks redan ha glömt att de politiska partierna faktiskt låg i frontlinjen när det begav sig. Visst, mycket fattade de inte, men det gjorde ingen annan heller. Men det fanns också mycket som partierna faktiskt förstod, både i sin interna organisering och i IT-politiken, eller vad man ska kalla det, och de hade en lust till förändring som i dag tycks helt förbytt i apati och rädsla.

FirstClass-klientens gränssnitt anno 1993

Exhibit A: FirstClass-BBS:erna. Tidningen Nu, det mossigaste av gammelpartistiska gammelmedier, investerade i en FirstClass-server någon gång på tidigt 1990-tal, och där skaffade jag min första e-postadress en gång i tiden. Det kan ha varit 1994 och, som jag minns det, långt innan mina normala vänner hade skaffat e-post.

Varje parti hade sin egen BBS och vem som helst med ett 14.4k-modem kunde delta. BBS:erna byggde upp nationella nätverk, öppnade en helt ny offentlighet och gav precis den interaktivitet som dåtidens Web 0.5 sällan erbjöd. Plötsligt kunde man till exempel debattera politik med folk i andra landsändar man annars bara såg en gång om året på någon konferens, eller som man ens inte träffat. Ja, BBS:erna lyckades till och med locka många användare som inte var partimedlemmar, men som gillade att diskutera politik.

Det låter banalt i dag, men då var det astufft och radikalt.

Exhibit B: 1999. Hösten 1999 satt jag i Berlin (med högst sporadisk uppkoppling) och förstod att något skumt hände hemma i Sverige, som när mina fondsparade CSN-lån plötsligt hade blivit dubbelt så många pengar. Eller som när jag läste jag en Newsweek där Göran Persson porträtterades som statsminister för IT-undret Sverige, givetvis poserande med en Ericsson-mobil i näven. Eller som när jag på flyg hem över jul och såg Jonas Birgersson och Kajsa Leander fronta Månadens Affärer som årets nånting; hon utklädd till Lucia, medan han vägrade byta fleecetröjan mot tomteutstyrsel. Och jag anade att på bara några månader hade jag missat något stort i Sverige. Sen gick förstås allt lika snabbt utför våren 2000 (inklusive mina fonderade studiemedel).

Poängen: Ett par år där kring millennieskiftet stod vanliga svenska partipolitiker i frontlinjen av IT-frågorna. Alla kunde de snacka 3G-utbyggnad, marksänd digital-tv, bredbandsfiber, millenniebugg och datorer i varje klassrum. Och de förstod mer än sina väljare av den teknologiska revolution som precis hade börjat. De folkbildade, de opinionsbildade, de byggde.

Två anekdoter gör kanske inte något starkt case, men gåtan här är hur gammelpartierna kunde förlora det försprång och den kompetens de hade, både internt i partierna och i den allmänna politiska debatten. Hur kommer det sig att de i dag inte förstår internets vare sig som politiskt frågekomplex eller som organisatorisk revolution, när de gjorde det för tio år sedan?

Att FirstClass-BBS:erna blev omsprungna tror jag framför allt beror på att de förlorade mot internet. Man kan kanske jämföra med AOL: AOL hade som mest 30 miljoner abonnenter i början av 2000-talet, men har sedan tappat mer än två tredjedelar av sina kunder — samtidigt som allt fler människor skaffat sig bredband. Problemet? AOL var en walled garden, som låste sina användare till AOL:s egen programvara och hade få öppningar mot det större internet.

Och som de säger: Don’t bet against the internet.

Samma sak med FirstClass-BBS:erna. 1995 erbjöd de ett revolutionerande verktyg för social organisering, som på många sätt var mer lättanvänt än resten av nätet, just för att det var en skyddad verkstad med allt samlat i ett välbekant gränssnitt av fönster, mappar och filer. Men det som var en fördel 1995 hade blivit en nackdel 2002: en tungrodd, rigid, proprietär, centraliserad infrastruktur som saknade direkta öppningar mot den vilda webben och dess öppna standarder. Och när bredbandsutbyggnad och Web 2.0-baletten tog fart på allvar saknade partierna infrastrukturella ingångar till bloggar, webbforum, wikis, fildelningsprotokoll och allt det där som hände med webben som nav.

Dessutom hade inte BBS:erna förändrat partiernas sätt att organisera sig eller att agera. Allt — från stämmor och provval till medlemsblad och lokalföreningsmöten — fortsattes att göra som man alltid hade gjort under hela 1900-talet. Kanske sågs BBS:erna bara som ett trevligt men improduktivt tillskott: Snacka politik i sajberspejs är kanske kul, men väljarna finns ute i verkligheten.

Som om internet inte var på riktigt.

Samtidigt började den strukturomvandling, som politikerna sått fröna till 1999, bära frukt. Vad som då hade sett ut som fåniga, naiva framtidsscenarier och en övertro på tekniken — för varför i all världen skulle vi bygga ut dyra 3G-nät för att folk skulle kunna använda sina mobiltelefoner för att läsa nätdagböcker? Seriöst? — var plötsligt verklighet.

Birgersson, Leander och dotcombubblan har aldrig fått den kredd de förtjänar för att de gjorde Sverige till ett teknologiskt frontland, en gammal Palmåsk tes om 99. Men inte heller politikerna, som beväpnade med några löntagarfondsmiljarder och skattesubventionerade hemdatorer kunde dra kablarna, har fått det tack de förtjänar för att ha katalyserat internetrevolutionen.

För det var ju det där, och de där, som bokstavligen lade infrastrukturen för allt som har hänt sedan dess. Det går en rak, röd fiberoptisk tråd från Birgerssons bakficka till The Pirate Bay. But why, oh, why är dagens politiker, från vänster till höger, nu på krigsstigen mot den ande de då släppte ur flaskan?

Och kanske än mer märkligt: Varför har inget gammelparti försökt ta åt sig äran för att Sverige i dag är en fristad för pirater och en internätpolitikens frontstat?

Noter

1. Funderingar som väcktes under postslem med Erik, Rasmus, Christian och andra i Sthlm härom dagen. För övrigt slänger vi ut en beställning på ett forskningsprojekt, lämpligt för en doktorsavhandling: ”Internet och Sverige 1990–2000: en samtidshistorisk studie”.

Jag gjorde en enkel sökning i sju ledande dagstidningar under de senaste 90 dagarna. Och för att kunna säga något om partiernas relativa genomslag i pressen jämförde jag med partiernas valresultat i riksdagsvalet 2006 (fig. 1).¹

Fig. 1: Tio partiers genomslag i pressen.

Vad kan vi då säga om en sådan jämförelse? Tja, under perioden nämns Piratpartiet i 51 artiklar, vilket inte är särskilt mycket jämfört med socialdemokraterna, som nämns exakt 1.500 fler gånger och därmed toppar pressligan. Men om vi jämför med partiernas röstandel i valet 2006 ser saken annorlunda ut: Miljöpartiet och Vänsterpartiet är mest överrepresenterade med 120 respektive 93 procent mer pressintresse än deras storlek i valet motiverar. Kanske får de en skjuts av socialdemokraterna, tack vare alla spekulationer om det rödgröna samarbetet.²

Därefter kommer Piratpartiet, som omnämns 80 procent mer än vad deras storlek från 2006 skulle motivera. Inte illa pinkat. Jämför med Feministiskt initiativ, 2006 års största promilleparti med 0,68 procent av rösterna i riksdagsvalet, som med 13 pressträffar har ett pressgenomslag på -58 procent.

Nå, 51 artiklar av 4.499 är ju trots allt försvinnande lite (1,13 procent). Det är knappt en artikel varannan dag i någon av sju tidningar.

Men det här är en sökning just i de största drakarna — i den tjocka skallen, för att återkoppla till Chris Andersons tes. Hur ser det ut i den långa svansen — nätets mängder av nischscener?

Fig. 2: Trendgraf för PP, FI, JL och SD.

Det här är förstås toksvårt att mäta, och hur man än mäter blir det än mer svajigt att jämföra med sökningen i pressen. Men för att få ett hum om hur PP ligger till på en typ av nischscen — på bloggarna — jämförde jag partiet mot andra större partier i en serie Knuffgrafer (fig. 2-5), som visar hur stor andel av alla indexerade blogginlägg som nämner respektive parti.

Av den jämförelsen kan man dra några slutsatser. För det första: Jämfört med de övriga partier som inte kom in i riksdagen 2006 spelar PP mer i samma liga som betydligt större Sverigedemokraterna än de andra promillepartierna FI och Junilistan (fig. 2).

Fig. 3: Trendgraf för PP, FP, KD, C.

För det andra: PP mäter sig även väl med de mindre riksdagspartierna: Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna (fig. 3) samt Miljöpartiet och Vänsterpartiet (fig. 4).

Däremot är det förstås ett visst glapp gentemot de stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna, men det intressanta är att PP ens finns med på samma skala som dessa partier, som har betydligt fler medlemmar och väljare och ett enormt mycket större allmänt mediegenomslag (fig. 5).

Resultatet är förstås inte särskilt förvånande: I antal medlemmar mätt ligger PP i trakten av ett mindre riksdagsparti och deras medlemmar är förmodligen extremt benägna att blogga, jämfört med andra partiers äldre och mindre internetfähiga kadrer.

Fig. 4: Trendgraf för PP, V och MP.

Långsvanspoängen är att PP tycks finnas på en rad mindre arenor (bloggar, men också andra nätkanaler), som var för sig ännu inte kan mäta sig med de etablerade massmedierna, men som sammantaget når en stor grupp människor. Hur stor den gruppen är är förstås svårt att avgöra.

Massmedieforskarna brukar säga att bloggarna inte spelar någon roll, men jag misstänker att det bara bekräftar att massmedieforskarna fortfarande jobbar mest utifrån den tjocka skallen — massmedierna — för det är där de har data att jobba med.

Fig. 5: Trendgraf för PP, M och S.

På samma sätt jobbar ju också gammelpartierna mest i den tjocka skallen, som underleverantörer till massmedierna. Det är i massmedielogiken som utspelsstrategin fungerar. Politikbranschens motsvarighet till skivbranschens listettor är att få in ett utspel på DN Debatt som sedan valsas runt i de andra stora massmedierna i ett par dagar. Den sortens utspel kan förstås inte förankras bland de få kvarvarande medlemmarna, eftersom det skulle förta effekten av utspelet. Dessutom syftar utspelen till att sända signaler, snarare än att kommunicera partiets politik.

I den långa svansens myriad av små offentligheter (där bloggarna bara är en scen av flera) fungerar knappast utspelspolitiken, även om bloggarna gärna spinner vidare på just DN Debatt-utspel. Jag är den siste att idyllisera nätet som deliberativdemokratisk arena, men det ligger i alla fall närmare det dialogiska idealet än vad massmedierna gör.

Och det skulle inte förvåna mig om nätets alla små scener sammantaget väger nog så tungt som de gamla massmedierna. En indikator på nätets vikt är att internetreklam i dag omsätter mer än tv- och radioreklam och stadigt stjäl marknadsandelar från dagspressen. En annan indikator är alla undersökningar som visar att allt fler — särskilt yngre, särskilt män — byter bort tv-soffans passivitet och morgontidningens inaktualitet [infoga valfri referens]. (De två trenderna hänger förstås ihop.)

Därefter behöver man inte fundera länge för att inse att PP, genom att behärska nätets offentligheter, har blivit en politisk kraft att räkna med, även om det ännu inte märks särskilt mycket i dagspressen.

Noter

1. Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Metro Riks, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan. Här finns själva sammanställningen. Och ja, det finns en jämrans massa förbehåll för metoden som ni gärna får ventilera i kommentarsfältet, men det här är inte en forskningsartikel, utan ett blogginlägg.
2. Jag gissar också att Moderaterna, som ligger på -53 procent, dras ned av att leda regeringen: Pressen skriver om ”statsminister Fredrik Reinfeldt (M)” och inte om ”moderatledaren”, vilket skulle komma med i min sökning.

Gammelpartierna tror att deras politiker måste börja blogga — ni vet, skriva dagbok på nätet. Eller ha en Facebook-grupp. Talande är Alliansens Samtal med Sverige, där ”allmänheten” uppmanas berätta — per e-post! — vad de tycker är de viktiga framtidsfrågorna. (För säkerhets skull skickar Alliansen med facit: fler poliser, jobbvårdskolaomsorg, sätt utlänningar i arbete.)

Fina försök, men strukturomvandlingen är mer omfattande än så.

Piratpartiet har samma position i förhållande till de gamla partierna som, äh, Peter Sunde har till John Kennedy, om liknelsen tillåts. För att låna in Chris Andersons utnötta metafor: Piratpartiet jobbar i den långa svansen, gammelpartierna i den tjocka skallen. Andersons tes är ju att kostnaden för att producera och distribuera text, ljud, bild har sjunkit radikalt genom först datorrevolutionen och sedan internetrevolutionen. Plötsligt kan vem som helst. Det samma gäller förstås kostnaderna för att producera och distribuera politisk organisering, vilket leder oss till den bärande tesen i Clay Shirkys Here comes everybody:

”getting the free and ready participation of a large, distributed group with a variety of skills [...] has gone from impossible to simple. There are many small reasons for this, but they all add up to one big change: forming groups has gotten a lot easier. To put it in economic terms, the costs incurred by creating a new group or joining an existing one have fallen in recent years, and not just a little bit. They have collapsed.”

Trots den strukturomvandlingen — eller rättare sagt: på grund av att de sitter i fel ände av den — så blöder gammelpartierna medlemmar.

Att ta betalt för partimedlemskap är analogt till att ta betalt för plastskivor eller papperstidningar i en tid när musik/film och nyheter finns gratis i överflöd. Eller rättare sagt: bara finns.

Piratpartiet har förstått det och tar inte betalt för medlemskap. De har i dag fler medlemmar än miljöpartiet och vänsterpartiet, och är mer än hälften så stora som folkpartiet. Ung pirat är Sveriges näst största politiska ungdomsförbund. Och till skillnad från de andra blir piratpartisterna fler: Sedan november har antalet medlemmar ökat med drygt 50 procent. Låt gissa att the spectrial ger en liknande ökning och Piratpartiet klättrar ännu högre upp på listan över Sveriges största partier i antal medlemmar räknat.

Jag skulle gissa att de flesta gammelpartister motiverar medlemsavgifterna med att avgifterna finansierar verksamheten: partilokaler, portomaskiner, banderoller, högtalaranläggningar, valberedningar, fikabröd, medlemsblad, ombudsmän, lönebidragare och så vidare (på ungefär samma sätt som plastskiveförsäljningen finansierade skivbolagsbossarnas fina kontor, vars bevarande blev verksamhetens överordnade mål och mening). Partier och andra folkrörelser kontrollerade ett oligopol på produktionsmedlen för social organisering och mobilisering.

Apparaten blir sitt eget syfte.¹ Men alla som har varit på en svensk partilokal vet hur dammigt och instängt där är, inte bara i bokstavlig mening. I dag är makten att kontrollera en partiexpedition lika irrelevant som makten att kontrollera en cd-press, för vem som helst har mer kraftfulla produktionsmedel i sina händer.

Noter

1. Notera också att inget av denna apparat har med partiernas konstitutionella funktion att göra.