William Galston liknar den nya politiska realismen vid en ”community stew, where everyone throws something different into the pot.”¹ Och även om vi inte kan definiera realismen i termer av essentiella karakteristika, är vissa ingredienser i grytan mer framträdande än andra.

En sådan ingrediens hämtar Galston från den brittiske filosofen Bernard Williams, som i en postum essäsamling särskiljer två sätt att se på politisk teori: Å ena sidan politiska moralister — utilitarister och rawlsianer, huvudsakligen — som hävdar moralens prioritet över politiken och ser politisk teori som tillämpad moralfilosofi; å andra sidan politiska realister, som ger större autonomi åt distinkt politiskt tänkande och ser politiken som en distinkt domän av mänsklig aktivitet. Ur realismen följer också ett annat sätt att se på liberalism: Williams hintar mot Judith Shklars ”the liberalism of fear”.²

Cambridge-filosofen Raymond Geuss utvecklar Williams poäng om relationen mellan politik och etik. Det finns två sätt att förstå påståendet ”politik är tillämpad etik”, skriver han i Philosophy and real politics:³

”Politics is a matter of human, and not merely mechanical, interaction between individuals, institutions, or groups. … Political actors are generally pursuing certain conceptions of the ’good,’ and acting in the light of what they take to be permissible. This is true despite the fact that most human agents most of the time are weak, easily distracted, deeply conflicted, and confused. … Acting in this way can perfectly reasonable be described as ’applying ethics,’ provided one understands that ’applying’ has very few similarities with giving a proof in Euclidean geometry or calculating the load-bearing capacities of a bridge, and is often more like the process of trying to survive in a free-for-all.”⁴

Så lyder vad Geuss gillande kallar den smärtstillande läsningen. Däremot, enligt etik-först-läsningen av påståendet att ”politik är tillämpad etik”:

we start thinking about the human social world by trying to get what is sometimes called an ’ideal theory’ of ethics. … This approach proposes that the way to proceed in ’ethics’ is to focus on a very few general principles … these principles are taken to be historically invariant, and studying ethics consists essentially in formulating them clearly, investigating the relations that exist between them, perhaps trying to give some kind of ’justification’ of at least some of them, and drawing conclusions from them about how people ought to act or live. … [This view] assumes that one can complete the work of ethics first, attaining an ideal theory of how we should act, and then in a second step, one can apply that ideal theory to the action of political agents.”⁵

Vad Geuss beskriver är alltså inte bara två motstridiga sätt att förstå politisk filosofi, utan också två motstridiga uppfattningar om vad dess objekt, politik, går ut på, även om han avfärdar tanken ”that one needs an antecedent ontological specification of a distinct domain called ’politics’”.⁶ Galston ger dock fyra illustrationer till hur de politiska realisterna föreställer sig det politiskas särart:

1. Tvång: Galston jämför realisternas syn på social koordinering med Aristoteles och Rawls, som båda skulle hålla med om att om inte samhällets medlemmar har något gemensamt så är politik, i motsats till krig, omöjligt. För Aristoteles är detta något en föreställning om det goda livet; för Rawls är det en gemensam rättviseuppfattning. Men politiska realister avfärdar båda positionerna. Rawls har delvis rätt, skulle de säga, eftersom vi inte kan förvänta oss att folk ska kunna enas om vad det goda livet är, men vi kan inte heller, skulle de tillägga, förvänta oss att folk kommer att enas om rättvisa heller: ”at the end of the day, coordination will require coercion or the threat of coercion.”⁷
2. Oenighet: Ett snarlikt sätt att särskilja det politiska erbjuder rättsfilosofen Jeremy Waldron, som kontrasterar Rawls’ humeska idé om rättvisans betingelser (dvs. att rättvisefrågor uppstår när människor interagerar under relativ resursknapphet) med politikens betingelser, vars substantiella kärna är djup oenighet. Waldron beskriver det rawlska projektet:
   

   ”as addressed to a politically uninteresting question, namely: ’What would institutions look like if they were designed by people who were already agreed on a set of principles of justice?’”

   Men om vi behöver politisk samordning just eftersom vi är djupt oeniga om rättviseprinciper och andra fundamentala politiska frågor, så är det svårt att se hur det rawlska projektets idealteori hjälper oss att utforma politiska institutioner.

3. Omdöme: Många politiska realister återuppväcker idén att politik är ett hantverk eller en färdighet. Geuss igen:
   

   ”Politics is a craft or a skill, and ought precisly not to be analysed, as Plato’s Socrates assumes, as the mastery of a set of principles or theories. … The successful exercise of this skill is often called ’political judgment’.”⁸

   Galston förstår påståendet att politik kräver omdöme som summan av två idéer: (1) ”In many domains of political life (not just politics), deciding what to do typically does not take the form of a practical syllogism,” till exempel i situationer när två värden eller plikter står i konflikt med varandra. (2) Vi kan inte reducera de saker vi måste väga in när vi utövar politiskt omdöme till skäl hämtade från andra domäner:

   ”Indeed, many reasons that are legitimate within their own sphere would be inappropriate as bases of political judgment. While saintly individuals may sometimes sacrifice themselves in the belief that fiat justitia, pereat mundus is the defining principle of true morality, political leaders must act on the basis of very different considerations.”⁹

   Det vill säga: Politiken skapar kvalitativt annorlunda utmaningar — och offentlig, politisk moral kan inte härledas per analogi eller metafor från privat, individuell moral.

4. Institutioner: Slutligen menar Galston att realisterna ofta tycker att politiska moralister missförstår institutioners roll i den politiska domänen. Politiska moralister ser institutioner enbart som medel för att realisera tidigare fastslagna principer och mål. Politiska realister, däremot, betonar att institutioner är politiska arenor där aktörer formulerar principer och mål. Dessutom kan institutionerna börja leva sitt eget liv, som deras founding fathers varken förutsåg eller avsåg, och delta i en process där ”public understandings of fundamental aims and principles mutate.”¹⁰ Institutioner förändras över tid och deras evolution är i sig en politisk process.¹¹ Att se institutioner som politiska och samtidigt avfärda moralens primat skulle kunna återuppväcka en politisk-teoretisk agenda som sysselsatte moderna klassiker från Machiavelli via Montesquieu till Mill, som allihop, för att tala med Philip Pettit:
   

   ”deal with how institutions should be ordered in the real world of parochial bias, limited resources, and institutional and psychological pathology … it is little short of scandalous that this area of work is hardly ever emulated by political philosophers today.”¹²

Därmed har vi kommit en bit på väg: Vi har med hjälp av Galston och Geuss utvecklat vad de nya politiska realisterna menar med den politiska domänens särart. Men det kan tyckas att vi har definierat den nya politiska realismen negativt: Den förnekar att politik är tillämpad etik och vill inte reducera politisk filosofi till tillämpad moralfilosofi. Men vad är dess positiva program? Vad vilja realisterna?

De frågorna får anstå till en annan dag.

Noter

1. William Galston, 2007: ”Realism in political theory”: ”Its charter members include: British theorists such Bernard Williams, Stuart Hampshire, John Dunn, Glen Newey, Richard Bellamy, Geoffrey Hawthorne, and John Gray, who are critical of what they regard as the moralism, legalism, and parochialism of American liberal theory; “left Nietzscheans,” mainly American, such as William Connolly and Bonnie Honig; Machiavellians such as Chantal Mouffe and (in a different register) Mark Philp, who appeal to Max Weber and Carl Schmitt as well as the Florentine himself; some scholars influenced by Quentin Skinner and the “Cambridge historical school”; Judith Shklar, and her many admirers who endorse her anti-utopian skepticism and claim that we should orient ourselves toward fear of the worst case rather than hope for the best; majoritarian democrats such as Jeremy Waldron who believe that American constitutionalism seeks, wrong and to some extent futilely, to diminish the scope and dignity of the eminently political legislative process; and finally, a small embattled band of American political scientists, Stephen Elkin chief among them, who are seized of the traditional concerns of political theory but believe that the Madisonian response to these concerns is far more relevant and useful to politics than is what they regard as the top-down theorizing of today’s academic liberalism.”
2. Bernard Williams, 2005: In the beginning was the deed: Realism and moralism in political argument, Princeton: Princeton UP.
3. Härligt med någon som vågar vägra e-post:

   ”Raymond Geuss is not himself on e-mail and does not respond to e-mails addressed to him c/o the Faculty Office. Please do not attempt to use the secretarial staff in the Faculty Office as an indirect e-mail conduit; such unsuccessful attempts will merely add to their work-load unnecessarily.”

   För den som vill ha en kortversion av boken intervjuade Philosophy bites nyligen Geuss — för övrigt en av få poddsändningar som fastnat i min Ipod. I sin viktorianska prydhet rödflaggar Itunes avsnittet där Angie Hobbs diskuterar Platons syn på erotisk kärlek.

4. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics, Princeton: Princeton UP, 2.
5. Geuss: 6ff.
6. Geuss: 23; jfr. Williams: 12.
7. Galston: 4.
8. Geuss: 97.
9. Galston: 5.
10. Galston: 6.
11. Här hör vi ekon från olika debatter i institutionell teori och demokratiteori under de senaste årtiondena.
12. Pettit citerad i Galston.

• Us Now — ”about the power of mass collaboration, government and the internet”
• History of the internet — ”explaining the inventions from time-sharing to filesharing, from Arpanet to Internet”
• Trusted Computing.
  
• Du bist Terrorist — ”Deutschland aus Politikeraugen” (engelsk version)
• Dags att digitalisera — ”a story about old people meeting new technology”

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

Egna förslag? (Via Ting & tankar samt Netzpolitik)

Efter Abraham Staifos krönika i GP lyfte Johannes Åsberg den gåta vi alla grunnar på i Gårdagate: What’s in it for MP? Det torde vara en PR-mässig katastrof för MP att ett år före valet ge grönt ljus för att riva landshövdingekvarter för att lämna plats åt ytterligare ett parkeringshus.. Men ingen har kunnat visa upp någon kohandelstrofé.

Den frågan besvarar Niklas Svensson med en plausibel konspirationsteori: MP har kommit överens med Socialdemokraterna om att svälja rivningen i Gårda i utbyte mot en gång- och cykelbro över älven. Miljödomstolens nej till bron sinkade dock dealen:

”Kommer dealen i dager finns fortfarande risken för röster att bryta den för att istället bevara Gårda. Något konkret resultat ifråga om bron finns inte heller att dunka upp som svar på kritiska frågor, bara att man gamblade med Gårda som insats och nu är vinstutfallet i form av bron osäkert. Att en stor fråga mörkats på högsta nivå i flera år ser inte heller snyggt ut, rent ’o-MP-iskt’ i ögonen på medlemmar & potentiella väljare på gräsrotsnivå.

Kia har ett kort kvar i leken; om hon fortsätter att gå på S-linjen i Gårdafrågan bryter hon inte dealen och behåller S-stödet i brofrågan. Hon inser att Gårda verkar kunna räddas ändå tack vare V och de borgliga, så hon räknar med att den politiska dynamiten i den frågan nog snart kommer ebba ut av sig själv ändå – inte mycket att oroas för på lite sikt.”

Som Kalle rapporterade i går hävdar Kia Andreasson att Socialdemokraterna vill riva hela Gårda, och att MP lyckats avstyra planerna och därmed räddat Gårda — i alla till hälften. Johannes, själv socialdemokrat, visar dock att påståendet om Socialdemokraterna inte är sant: Sossarna har aldrig sagt att de vill riva hela Gårda, och även om de ville riva hela Gårda skulle de fortfarande behöva MP:s och V:s stöd — och inte ens då skulle det gå:

”För det tredje, även om S ville riva hela Gårda och hade egen majoritet så skulle det ändå inte gå. Kvarteren längs Mölndalsån är nämligen klassade som riksintresse, vilket betyder att de inte får utsättas för ”påtaglig skada”. Det är Länsstyrelsen, inte Göteborgs kommun, som bestämmer i den frågan.”

Nå, om MP verkligen kommer att hålla fast vid att husen i Gårda ska rivas för att lämna plats åt fler bilar, så krävs ändå även Vänsterpartiets stöd. Hur går snacket i Vänsterpartiet i Göteborg? Kanske bloggande vänsterpartister, som Erik Berg, kan hjälpa till att skingra dimmorna.

Nå, det tycks i alla fall röra på sig i de gröna leden. Eva Obenius, tidigare KF-ledamot, vill utreda Gårda mer:

”Jag vill som miljöpartist ha en blandad bebyggelse i Göteborg. Det är ont om centrala billiga lokaler/bostäder. Vi ska givetvis vara oerhört aktsamma med att ytterligare riva gamla kulturvärda byggnader. I Gårda finns en kreativ potential som jag innerligt hoppas att vi lokalpolitiker förstår att beakta.”

Även Emmali Jansson (MP), ersättare i byggnadsnämnden, förordar att ”kommunen borde utreda hur och om det går att bevara samtliga hus i Gårda och i så fall vilket innehåll de skulle kunna ha”. Emmali har ju tidigare skrivit klokt om vikten av att utveckla istället för att riva:

”Jag tänkte osökt på ett annat gammalt textilfabriksområde som med hjälp av lite renovering och ombyggnation blivit ett kreativt center, nämligen M50 i Shanghai som numera rymmer akritektkontor, galleri, ateljéer mm.

Förhoppningsvis kan dessa goda exempel leda till att vi mer och mer inser att rivning inte är en lösning, utan att det funkar bra med lite omarbetning.”

Om Emmali nu definitivt tagit ställning mot rivningen i Gårda förtjänar hon en applåd. Boråsmiljöpartisten Heiti Ernits bidrar med ett urbanekologiskt perspektiv på Gårdafrågan:

”Det är oerhört viktigt att vi bevarar och vårdar, våra gamla hus – de är viktiga rariteter i det urbana ekosystemet där de bidrar till den urbana mångfalden. De bidrar till oss själva och våra samhällen; de är en del av oss, vår utvecklingshistoria och förhoppningsvis, vår framtid.”

Nå, den som mer än någon annan kan bringa klarhet i hur Miljöpartiet resonerar och agerar i Gårdafrågan är förstås kommunalrådet Kia Andreasson själv. Hennes blogg har tyvärr inte uppdaterats sedan 10 mars. Vi är många göteborgare, gröna som röda som blå, som skulle vilja höra Kia förklara hur hon resonerar i frågan om Gårdas framtid.

För MP-ledningen tycks det inte handla mycket om sakfrågan, utan mer om att visa regeringsduglighet i samarbetet med sossarna. Kalle P rapporterar på Yimby från gårdagens MP-möte:

”Det var även en del tal om ”realpolitik”. [Kia] Andreasson rapporterade om hur socialdemokraterna vill riva hela Gårda, och att miljöpartiet har lyckats stoppa dessa planer genom sin uppgörelse. Andreasson, som ursprungligen inlett Gårda-diskussionen med Göran Johansson, hävdar således att mp i själva verket har ”räddat Gårda”.

När rivningshållningen väl försvarats avslutades mötet med en diskussion om hur miljöpartiet skall förklara denna position gentemot väljarna. Stadsbyggnadsansvariga hävdade att det är viktigt att det kommuniceras att mp gjort denna deal med en socialdemokrati som vill riva allt.”

Så slår man in en kil:

1. Lägg ett galet förslag.
2. Moderera det en aning.
3. Ta kredd för att det trots allt inte blev så helgalet som det först tycktes.

Well, den retoriska finten bör vi förstås motverka och se till att frågan ges en korrekt vinkling: När grävskoporna rullar in i Gårda är det tack vare Miljöpartiet. Bevara Gårda skriver mer om det spelet bakom rivningen av Gårda:

”Mp respektive V har fått politiska löften om helt andra saker (exakt vad vet jag inte, kanske rent utav pariserhjulet…) i utbyte emot att västerpartiet och miljöpartiet röstar för att Gårda ska rivas. Det här betydde att det yrkande som lades fram av Kjell Björkqvist (fp) och som fick stöd av folkpartiet, kristdemokraterna och moderaterna då röstades ner i byggnadsnämnden.

Nu till det intressanta. Det går att ta frågan vidare till nästa politiska instans om den röstas ner i byggnadsnämnden, eller, det går att omarbeta och ompröva beslut. Och, har jag förstått saken rätt så kommer frågan om Program för del av Södra Gårda Göteborg att tas upp även i kommunalfullmäktige av folkpartiet. Men även här så behövs stöd från miljöpartiet och vänsterpartiet för att socialdemokraterna ska kunna rösta ner den.

Ska man se det lite krasst så är det vänsterpartiet och miljöpartiet som då antingen räddar Gårda eller lägger Gårda på slaktbänken. Om de som är gräsrötter kan påverka de som är folkvalda så kan de ändra ställning.”

Kom ihåg det 2010.

Uppdatering: Abraham kommenterar i GP, vilket Johannes kommenterar på Yimby:

”Om det är så att Kia Andreasson har gett upp halva Gårda i utbyte den andra halvan så är det en obeskrivligt usel deal. Miljöpartiet kan ju utan minsta problem rädda hela Gårda om de vill. Det är bara att rösta emot rivningsbeslutet när det kommer till kommunfullmäktige.

Det enda rimliga är att Andreasson fått något annat i utbyte. Frågan är vad det är och varför hon valde att inte berätta om det för sina medlemmar. Det finns det nog en och annan miljöpartist som är nyfiken på.”

Ledamöter och ersättare i Malmös kommunala bolag

Grafen visar ledamöter och ersättare i bolag som Malmö stad är huvudman för (den största molnpuffen är avfalls- och återvinningsbolaget Sysav som ägs av ett flertal kommuner i södra Skåne).¹

Vad ska man då säga om det här? Malmös kommunala bolagsstyrelser utgör ett decentraliserat nätverk. Kopplingarna mellan bolagsstyrelserna är få, men några personer sitter i mer än en styrelse, som Emmanuel Morfiadakis (s, nod 26) och Håkan Fäldt (m, nod 3). De tyngsta politikerna lyser däremot med sin frånvaro. Ilmar Reepalu (s) sitter inte med i styrelsen för ett enda kommunalt bolag. Inte heller kommunstyrelsens förste vice ordförande Anja Sonesson (m).

Jämför vi med Göteborg sitter två spindlar i maktnätets mitt. Göran Johansson (s) och Jan Hallberg (m) har 21 respektive 18 kommunala förtroendeuppdrag. Förutom kommunfullmäktige och kommunstyrelsen sitter de i åtta styrelser tillsammans, däribland fyra kommunala bolagsstyrelser. I Kalles graf över styrelserna i Göteborgs kommunala bolag routas det mesta av makten genom dem.

Bra eller anus? Den demokratiska centralismen har sina fördelar. Politikernas ansvar för de kommunala bolagen tydliggörs, vilket förstås har sina poänger med tanke på att de kommunala bolagen har kommit att utgöra en allt viktigare del av den kommunala politiken. I egenskap av ledande politiker står makthavarna i bolagen också till svars inför väljarna i valen till kommunfullmäktige.

Likaså effektivitet, förstås: Det sägs att politiker i andra kommuner ser med avund på Göteborg, där beslutsvägarna är korta och där alla — röda som blå, politik som näringsliv — drar åt samma håll. För att travestera Kissinger: Om du vill ringa Göteborg behöver du inte leta efter telefonnumret.

Å andra sidan är det just det som är problemet: Rollerna blandas samman. Konsensuskulturen i Göteborg gör det dessutom svårt att utkräva ansvar, just eftersom Göran och Jan har fingrar i samma syltburkar. Du får rösta på vilket parti du vill, bara du väljer en kommunalbolagspamp. Ett centraliserat nätverk är mer sårbart och ökar riskerna för maktmissbruk och korruption.

I Malmö tycks däremot politikerna sprida stolarna under betydligt fler bakar. Får det också konsekvenser för den politik som förs? Tja, minns Bo01 — ett skolboksexempel i hur kommunal maktkoncentration korrumperar (Martins & Andreas rapport ”Den kompakta majoritetens bomässa” är fortfarande läsvärd). Och varför har de valt så olika styrmodeller? Här finns en hel del kul att gräva vidare i — tips om forskning på temat mottages tacksamt!

Noter

1. Data har jag hämtat från Affärsdatas databas Företagsfakta för drygt ett år sedan. Här finns själva net-filen, här i csv-format.

Nå, håller inte det problemet på att lösas självmant, i takt med att gamla industriområden som norra älvstranden i rasande takt bebyggs med bostäder? Det gillar vi — och det finns ju mer jungfrulig industrimark som kan täppas till med bostäder.

Samtidigt har kommunens ledning mitt i stan låtit uppföra evenemangsstråket, detta det jippo-industriella komplexets kolossinstitutioner — Liseberg, Universeum, Världskulturmuseet, Svenska mässan, Scandinavium, Valhalla, Bergakungen, Opalen, nya och nygamla Ullevi, Heden, Nordstan.

Ett tjänstesamhällets industriområde. Den sedvanliga soppan av politiskt och privat.

I det perspektivet kan vi bara beklaga att politikerna i byggnadsnämnden har gett Hotell Gothia grönt ljus för att bygga ett tredje torn på 29 våningar för att bli norra Europas största hotell med 1 200 rum.

Missta mig inte för en reaktionär småstadsromantiker: Det är just för att Göteborg är en småstad som tror sig vara en metropol som den här sortens politiska mastodontprojekt kan få fäste.

Inte lilla London. Stora Borås.