Jag har inte läst boken (just beställd), men väl sett diavlogen och dess svallvågor. Den globala legalism som Posner vill varna för återfinns hos rättsvetare och politiska eliter som hävdar att internationell rätt kan lösa allsköns problem på den globala arenan. Det är en naiv tro, menar Posner, eftersom vi med ett fåtal undantag saknar internationella institutioner som kan sätta kraft bakom den internationella rätten. Posner invänder också mot tendensen att försöka göra juridik av vad som egentligen är moraliska eller politiska konflikter, samtidigt som han på ett metodologiskt plan vill styra upp folkrättsvetenskapen medelst rational choice-teori och empirisk positivism, två omaka sängkamrater statsvetenskapen haft sedan länge.

En av Farrells invändningar handlar om själva begreppet internationell rätt, en term som buntar ihop en rad olikartade fenomen – från resolutioner i FN:s säkerhetsråd via krigets lagar till diplomatisk praxis, etc – av vilket han drar två slutsatser: Dels att normativa argument för eller emot internationell rätt tout court ”are at best going to be weak, and at worst completely incoherent. The concept of international law is too all-encompassing to be a useful category of analysis.” Dels att internationell rätt inte alltid behöver vara underställd stormaktsambitioner, som en del vill ha det till:

”Partly this is because its effects don’t only run through direct sanctioning, but through other indirect channels such as reputation. Partly, also, it is because international law plausibly not only reflects states’ interests, but helps shape them too.”

Den senare poängen utvecklar Farrell i en uppföljande post som går igenom standardinvändningarna mot rationalistiska förklaringsmodeller och antagandet om staters intressen som fixed, given and prior to politics, vilka torde vara vardagsmat för den som följt debatten i internationell politisk teori, men som Posners kombination av löst hållen rational choice-teori och banal realism onekligen bjuder in.

I sak ryker de ihop över FN:s råd för mänskliga rättigheter, efterträdaren till den ökända människorättskommissionen. Rådet domineras av illiberala stater och förutom att fördöma Israel sysslar den framför allt med att urvattna idén om internationella mänskliga rättigheter. Så varför ska liberala västerländska stater böja sig för MR-rådets illiberala majoritet? Det ligger inte i deras intresse att vara ”the only group of states that will be condemned for [human rights] violations, giving a free pass to a larger group of states that, as it turns out, act much worse”, menar Posner.

Farrell åberopar empiriska studier för att visa att den än mer hudflängda gamla MR-kommissionen inte bara var en sandlåda för realpolitik, utan att dess resolutioner faktiskt oftade riktade sig mot stater som systematiskt kränkte mänskliga rättigheter och inte levde upp till rollen som goda medlemmar av det internationella samfundet.

Å andra sidan tycks kommissionen inte ha fått staterna att behandla sina medborgasre bättre än de annars skulle gjort, svarar Posner, och det är ett tämligen svagt argument för en rättsordning att den straffar verkliga förbrytare något oftare än den straffar oskyldiga.¹ Und so weiter und so fort.

På det hela taget: Kul att se folkrättsvetaren och statsvetaren i ombytta roller: Posners bok är avsedd som en metodologisk, empirisk och normativ känga mot naiva globala legalister inom hans egen disciplin, medan Farrell reser inte bara empiriska utan också normativa invändningar mot Posners realpolitiska argument.

Vi får positionerna förtjänstfullt uppbenade, men de är bara alltför välbekanta. Posners ambition att föra in rational choice-teori i folkrättsvetenskapen tycks mest resultera i en enkel, osofistikerad realism, som statsvetenskap/IR har tröskat igenom i decennier, så Farrel har ett skafferi av etablerade invändningar att resa. Progressionen inom ämnet tycks blygsam: vi är tillbaka i samma frågor som triggade de stora IR-debatterna på 1900-talet.

För övrigt lär vi framöver få anledning att återkomma till skiljelinjerna statsvetare vs folkrättsvetare och empirisk vs normativ forskning, eftersom jag numera forskar i ett projekt som syftar till att överbrygga båda gränserna.

Noter

1. När Posner ska förklara varför de segrande stormakterna efter andra världskriget instiftade mänskliga rättigheter som en internationell norm ser man också problemet i att låta lite vad som helst ligga i staternas rationella intresse:

   ”States decided after World War II that human rights violations are a matter of international concern. This judgment reflected both altruistic concerns about fellow humans living in foreign countries and a conviction born out of the Nazi experience that states that violate the rights of their own citizens pose a threat to international peace.”

   Historikern Mark Mazower har i en läsvärd artikel (öppen essäversion här) presenterat en delvis annan förklaring till varför mänskliga rättigheter, out of the blue, kom att inkluderas som en grundnorm för FN-världsordningen efter kriget: De erbjöd framför allt ett attraktivt alternativ till Nationernas förbunds misslyckade minoritetsrättigheter, en norm som Tyskland tagit till intäkt för att expandera i Centraleuropa. Se också den här gamla fotnoten.