Nog är det en smickrande tes, att politiska teoretiker skulle vara farliga – lite rock’n'roll-kredd när vi annars mest brukar avfärdas som navelskådande,  verklighetsfrämmande och preciösa. Som bibliotekarien skulle man vilja utbrista: Härligt – det betyder ju att vi blir tagna på allvar!

I likhet med andra kritiker av det dominerande paradigmet i normativ politisk teori kontrasterar Hendrix två sätt att göra närma sig normativa frågor: Det abstrakta sättet, som han kritiserar, föreställer sig en värld mycket olik vår egen, medan den kontextualiserade, som han förespråkar, istället tar sin utgångspunkt i alla de sociala fakta som den andra metoden försöker höja sig över.

Den abstrakta modellen, hävdar han, medför två faror.

1. Att bortse från att människor är ofullkomliga, även under de mest gynnsamma omständigheter. ”To be useful, any social theory will have to be consistent with the limited kinds of being that we as humans are. Theories that imagine away too many limitations are likely to prove extremely poor guides for decision-making, and can lead persons to pursue social projects that fail spectacularly and agonizingly.” Till och med Rawls strävade efter att göra idealteori konsistent med oundvikliga mänskliga begränsningar, som att ingen kan vara expert på allt, vilket talar för arbetsdelning, etc.
2. Att bortse från hur den sociala och politiska värld vi lever i, här och nu. Ofta tycks normativa teoretiker utgå ifrån att orättvisa samhällsförhållanden vilar på felaktiga antaganden, och om vi bara tänker efter lite så kan vi visa på den bristande logiken, och därigenom lösa upp orättvisorna. Men ofta är det ju tvärtom: Det finns en uppsjö av goda skäl och följdriktiga resonemang som underbygger och rättfärdigar den rådande ordningen.
   

   ”Since all of us are thinking all of the time as we try to navigate our social world, any set of social discourses that remains stable must have at least the appearance of coherence and acceptability, probably even to many of those who are most disadvantaged through them. And if intellectual frameworks are to appear coherent and defensible, it seems likely that they must actually be coherent and defensible across a substantial range of intellectual space.”

För att illustrera sin poäng dissekerar Hendrix Jeremy Waldron, som avfärdat idén att urbefolkningar skulle ha rätt till land som en gång stulits från deras förfäder.

”For Waldron, the basic importance of guaranteeing people a chance to control property, and ideally a roughly equal chance, combines with the linkages between individuals and specific possessions to provide a strong argument against returning stolen lands to current indigenous claimants.”

Genom att ställa storskaliga frågor om universella principer för en ideal värld, abstraherar Waldron bort en mängd relevanta fakta – som att urbefolkningarna i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland i allmänhet är fattigare än de omgivande befolkningarna; att länderna har begränsad generell omfördelning; att regeringarna, i den mån de tillmötesgår urbefolkningarnas krav, oftast kompenserar dem med allmän egendom, inte privat; och att överföring av statlig mark oftast utgör ett hot mot resursindustrier, som har stort politiskt inflytande.

Att väga in den sortens fakta, istället för att abstrahera bort dem, förändrar också betydelsen av själva sakfrågan. Att kräva land handlar för urbefolkningarna inte nödvändigtvis om egendomsrättigheter, utan kan istället vara strategier för att utöka urbefolkningarnas territoriella auktoritet, att utöva politiska påtryckningar eller att utmana offentlig historieskrivning. Och sådana strategier ger i sig upphov till en rad relaterade politiska och moraliska dilemman som också måste vägas in.

”Once we begin this kind of analysis, we are likely to recognize many instances of real moral uncertainty, where any outcome may entail giving up something of value. … This is not something that socially abstracted kinds of political theory naturally leads us to admit, of course – with few facts to anchor them, more abstract approaches will often conjure up imagined social changes that dissolve the tensions and competitions completely. But political life is inherently complicated and ambiguous, and moral theorizing will probably be more valuable when it faces this squarely. Improving the moral character of our social lives is usually difficult and can be morally dangerous work – presumably our normative assessments should reflect this.”

En nackdel med att röra sig från det abstrakta till det kontextuella är, förstås, att våra slutsatser blir mindre generaliserbara. Å andra sidan ger den kontextuella analysen bättre vägledning för politisk handling, just för att den tar hänsyn till alla de komplicerade faktorer och osäkerheter som verkliga politiska aktörer ställs inför inom faktiska politiska strukturer.

”Until we understand the conditions faced by particular social locations, it is impossible to recognize how we respond as moral actors using the limited tools available to us. These responses are likely to be piecemeal, contextual, and strategy-sensitive – responses that reflect our limited capacities to produce outcomes in tension with overarching structures of power and discourse. But we have no way to avoid this in any case – despite occasional dreams, normative theorists are not masters of the world and will never be made so.” (14)

För all del, även den kontextualiserade analysen kan missbrukas för politiska syften, men risken är mindre:

”If we focus on detail-rich examinations of particular political circumstances, there is much more limited room for such slippages to be activated – we will often know what we are talking about with some specificity, and will often be called upon to think carefully through the balancing of different kinds of human goods, rather than to deal in grand principles that ultimately commit us to far less determinate political conclusions than we wish to imagine.” (14)

”Ultimately, the goal of normative theorizing is to help ourselves and those who read our work to better navigate the social world. If we are unavoidably caught within webs of power-laden discourse, we will often become complicit in injustice despite ourselves … If we train ourselves and help others to look specifically at existing structures of power before making moral judgments, however, both we and they will have better chances to learn to navigate these structures effectively. … as normative theorists, our goal should be to contribute to a better world rather than to pursue mere intellectual curiosity.”

Så varför fortsätter vi att producera politisk filosofi av det abstrakta, föga användbara slaget? Dels finns det incitamentsstrukturer i akademin som premierar abstrakt politisk teori, dels är många av oss genuint intresserade av att lösa intellektuella pussel snarare än att förändra världen.

Men kan det inte ändå vara så att vårt idoga idealteoretiska pusselläggande i det långa, aggregerade loppet leder till social förändring? Hendrix är tveksam – hur många av de senaste två århundradenas sociala framsteg har sitt ursprung i akademisk politisk teori? Och inte heller argumentet att vi behöver ideal teori – som en vision av det perfekt rättvisa samhället – för att veta vart vi ska ta oss, köper han:

”We live in social systems constituted throughout by relations of power, and these relations shape our thought at very deep levels. Hoping to escape these limits by fleeing further into our intellectual frameworks themselves seem to me precisely the wrong solution.”

Noter

1. Burke A. Hendrix: ”Political theorists as dangerous social actors.” Critical Review of International Social and Political Philosophy, iFirst 2010, 1-21.

Reinhold Niebuhr, Hans Morgenthau, E.H. Carr, John Herz och Frederick Schuman – allihop trodde de att en annan värld är möjlig. Realismen förknippar vi i dag med en konservativ hållning, men dessa klassiska realister stod alla till vänster i politiken, även om de inte nödvändigtvis var marxister eller socialister. Och den tyska tradition dessa första- eller andragenerations tysk-amerikaner förde över Atlanten sprang ingalunda ur Bismarck eller Realpolitik, utan från Weimar-vänstern, medan Carr i Storbritannien inspirerades av den tyske kunskapssociologen Karl Mannheim.²

Frederick Schuman och Reinhold Niebuhr var båda överens om att andra världskriget visade på behovet av globala politiska reformer – frågan var bara hur.

Schuman hävdade att det moderna krigets hemskheter visade behovet av en ny global ordning som kunde slutgiltigt befria mänskligheten från den internationella anarkins plåga. Kapitalismen och dess teknologiska utveckling hade bundit samman världen i ömsesidiga beroenden, medan det existerande internationella systemet av konkurrerande stater hotade förinta det moderna livets sociala landvinningar. Därför, föreslog han, behövdes en transatlantisk, överstatlig federation – tullunion, gemensam valuta, medborgarskap – mellan USA och det brittiska samväldet.

Reinhold Niebuhr

Reinhold Niebuhr delade i stort Schuman’s problembild, men menade att Schuman försummade frågan om hur man skulle förhindra att en sådan överstatlig federation degenererar till tyranni. Inte heller förklarade han hur en sådan global federation skulle kunna uppstå ur den brutala internationella anarkins Realpolitik. Niebuhr delade den långsiktiga visionen om en världsfederation, men betonade att gemenskap måste föregå stat. Ändå lyckades han inte, menar Scheuerman, visa hur en sådan global gemenskap skulle kunna uppstå:

”As the Cold War unfolded, Niebuhr instead tended to defend the newly created United Nations against both excessively ’idealistic’ and ’cynical realist’ detractors as a sensible institutional compromise: while rightly challenging international anarchy, it also openly acknowledged the harsh realities of global power inequality and sensibly outfitted the great powers with special institutional privileges [but also] gave weaker states some rudimentary institutional devices in the General Assembly to check the great powers.” (257)

Även E.H. Carr var övertygad om att militära innovationer hade gjort den rådande världsordningen av suveräna nationalstater obsolet – frågan var bara vilket slags postnationell ordning som skulle ersätta den. Carr såg multinationella regionala eller kontinentala block som socialt, ekonomiskt och militärt hållbara enheter.

”As a long-term goal, world government might be desirable; in the short term it was misleading and potentially irresponsible.” (259)

Edward Hallett Carr

Carr svarade också på den fråga Niebuhr lämnade hängande i luften: Funktionalistisk integration à la David Mitrany, snarare än rigida federala, konstitutionella strukturer, skulle sakta men säkert kunna skapa sociala och kulturella förutsättningar för postnationell global organisering, och kunde samtidigt förhindra global despoti och biverkningarna av konkurrensen mellan de regionala maktblocken:

”Yet the resulting ’multiplicity of authorities and diversity of loyalties’ might perform a favorable role in counteracting ominous trends toward excessive political centralization and perhaps even ’unmitigated totalitarianism’.” (261)

Hans Morgenthau menade att Carrs moraliska relativism hade gjort honom till en sorglig ”maktens utopist”.³ Men i Politics among nations formulerar Morgenthau en vision av global reform snarlik Carrs (även om han inte delade Carrs övertro på rationalistisk, kollektiv samhällsplanering).

Hiroshima och Nagasaki visade det moderna krigets förödande potential, men en världsfederation var inte möjlig under den förestående framtiden, menade Morgenthau. Istället satte han sitt hopp till Mitrany: Staters samarbete i konkreta tekniska och ekonomiska frågor – ’low politics’ – skulle kunna skapa internationella organisationer som går på tvärs av territoriella gränser, och därmed också skapa multipla, överkorsande lojaliteter och rivaliteter:⁴

”For Morgenthau, as for Carr, the central task facing global reformers was not the transfer of national sovereignty by means of constitutional formulas, but instead piecemeal reform, which gradually transferred the true seat of sovereign power.” (63)

John Herz, slutligen, kombinerar också realism och funktionalism, men han betonar problemen i internationella organisationer: De hade skapat en klass av byråkrater som visade tecken på särintressen och trångsynthet.⁵

I en andra vända kommer Schuman tillbaka och möter Niebuhrs kritik: (Global) gemenskap behöver inte föregå (global) stat; i själva verket förutsätter och stärker de varandra. Han noterar också att blockpolitiken hade blockerat funktionalistiska reformer: En världsfederation krävde en politisk viljehandling, ett högtidligt förbund.

Morgenthau lade också med tiden band på sin funktionalistiska entusiasm, med en skeptisk blick på Europa, och menade även han att här krävdes politisk vilja:

”If Europeans were in fact to exploit the fruits of supranational functional organization, the ’jump from national to European sovereignty must be made by an act of will’, an express political decision that alone would make it possible to coordinate the divergent political interests generated by functionalism and keep ’recalcitrant members in check’.” (268)

Så varför försvann världsreformismen från realismens agenda? Bovarna i dramat heter Henry Kissinger och, framför allt, Kenneth Waltz – två realister, likaledes av tysk-amerikanskt ursprung, som kom att sätta prägel på internationella relationer i båda dess betydelser. Waltz’ positivism och universalism kom att bli skolbildande med neorealismen, som gjorde maktbalansen till en empirisk lag i världspolitiken:

”In contrast to his predecessors, he [Waltz] presupposed as an unalterable fact of political life that international society must always remain deeply divided and thus politically violent.” (272)

De klassiska realisterna, däremot, såg den internationella anarkin som historiskt situerad, och kunde därmed ge en rikare förståelse av statssystemets sociala och sociologiska grundvalar, i kontrast med den lätt autistiska neorealismen men i likhet med till exempel dagens så kallade English School.⁶ Dessutom visar deras reformagenda, uppenbarligen, att de inte ryggade för normativa spörsmål.

Scheuermans läsning av klassikerna är ett uppfriskande bidrag till samtida debatter som omvärderar IR-teorins kanoniska sanningar. I dag förknippar vi global reformism och världsfederalism med liberala kosmopoliter, som ofta positionerar sig just i opposition mot realismen och mot ett mytiskt Westfaliskt statssystem, som de hävdar att vi har lämnat bakom oss. Samtidigt brottas de med samma problem som de klassiska realisterna: Hur ska en värld av stater kunna upphäva sig själv? Svaren de ger är ofta långt ifrån så raffinerade som de klassiska realisterna: Ofta hävdar kosmopolitiska reformister på en och samman gång både (a) att globaliseringen har urholkat suveräniteten till den grad där staten allt mer är obsolet och (b) att stater och deras egoistiska, trångsynta, okunniga ledare sätter sig på tvären mot nödvändiga kosmopolitiska reformer. Och det är ju något av en paradoxal slutsats, som tycks bekräfta att världen trots allt inte är så där våldsamt globaliserad som folk trodde på det glada 1990-talet, för i slutändan kokar upphävandet ned till just en politisk viljehandling.⁷

Noter

1. William Scheuerman (2010): ”The (classical) Realist vision of global reform”, International Theory, 2:2, 246-282.
2. Både Schuman och Carr hade ödesdigra flörtar med Sovjetkommunismen.
3. Förutom att Carr omfamnade appeasement och stormakternas expansionism, så besökte han också Sovjetunionen för andra gången 1937 – mitt under Stalins terror – och gillade vad han såg. Genom sin blåögdhet på Leningrads gator lär han ha kostat en rysk prins livet.
4. ”Social cleavages and loyalties would have to be cross-cutting, impressing on political agents the basic ’relativity of their interests and loyalties’. This ’plural role of friend and opponent’ reduced the explosiveness of group conflict: a rival in one area might be an ally or friend in another.” (262)
5. Och medan Carr och Morgenthau tycks ha menat att funktionellt samarbete skulle skapa den sociala sammanhållningen som krävdes för en global politisk ordning, tycks Herz istället ha hävdat att den sociala sammanhållningen måste föregå funktionellt samarbete:

   ”Functionalism could only aid in the construction of global political order when ’based on a broader foundation of public support and public attitude.’ Yet this would necessarily ’depend on the emergence of a universalist ’groundswell’, form which the feeling for the necessity to act in a common world interest would impose itself with compelling force upon people and people’s minds.’”

6. Om Morgenthaus Standortgebundenheit, se Hartmut Behr & Amelia Heath, 2009: ”Misreading in IR theory and ideology critique: Morgenthau, Waltz and neo-realism.” Review of International Studies, 35, 327-349.
7. Jag skriver en del om den paradoxen i min doktorsavhandling. Vill du ha ett fysiskt ex, med hårda, svarta pärmar, skicka namn och adress via kontaktformuläret.

Åter till William Galston — han skisserar fyra grundläggande element för den nya politiska realismen, som lämpar sig väl att bygga vidare på:

1. Anti-utopisk: Med passning till Judith Shklar hävdar politiska realister att en realistisk politisk filosofi bör frukta det värsta snarare än hoppas på det bästa. De påminner om att den frihet och säkerhet vi åtnjuter i samtida liberala demokratier inte kan tas för givna. Realisterna förnekar också ett centralt metodgrepp i det rawlska projektet: Att formulera rättviseprinciper i ideal teori, under antagandet att alla rättar sig efter dem. Ett sådant antagande är varken hypotetiskt eller heuristiskt användbart, hävdar realisterna, för, som Anthony Appiah påpekar, ”many questions of justice only arise once people behave unjustly.”¹Istället för att formulera idealteoretiska rättviseprinciper, och sedan tillämpa dem under våra icke-ideala omständigheter, där folk långtifrån alltid agerar efter sådana principer,
   

   ”we can best understand partial compliance when we understand just why there can only be partial compliance, and what we need to do to achieve even this modest state of affairs.”²

   De politiska realisterna lyfter istället fram att människor är felbara, drivna av passioner och lustar som på sin höjd kan tämjas, men aldrig helt kan drivas ut ur politiken. Att formulera principer utifrån en ouppnåelig, utopisk standard leder i bästa fall till politisk frustration och kan i värsta fall leda till förtryck och terror. Och om det nu är att ta i, så gör idealismen om inte annat den politiska filosofin föga relevant, föga användbar, föga handlingsvägledande (för säga vad man vill om rawlsianer; några motorvägar har de i alla fall aldrig tagit sig för att bygga).

2. Konflikt är ofrånkomligt: Medan liberala idealister gärna utgår ifrån samförstånd som både mål och förutsättning för politiken, betonar realister tvärtom att djupgående konflikter är politikens ofrånkomliga grundvillkor. Den här idén lånar de in från en brokig skara – från Nietzsche, som ser samhället som ett konfliktfält där samförståndet aldrig kan vara mer än en tillfällig, pragmatisk vapenvila utan moraliska implikationer; från Marx, som misstänker falsk ideologi där liberaler ser samförstånd, och läser samhället i termer av klasser med diametralt motsatta intressen; från Schmitts vän/fiende-distinktion, eller från Berlins pluralism av absoluta, inkommensurabla värden.³Att se att konflikt som politikens grundförutsättning behöver nu inte innebära att man tycker att konflikter är bra eller önskvärda, även om vissa också föredrar tydlig antagonism framför falsk konsensus.⁴ Däremot innebär det att vi inte bör hoppas någonsin kunna radera ut djupgående oenighet ur politiken. Galston summerar realisternas synsätt:
   

   ”politics is always and everywhere a tension between the drive for and the goods of stabilization and consensus, on the one hand, and the drive for and goods of destabilization and conflict on the other.”⁵

   Dessutom kan inte politiska konflikter modelleras efter intellektuella dispyter eller samtal (tänk Habermas diskursteori, exempelvis), för politiska konflikter involverar i slutändan alltid möjligt tvång. Och tvång mot de misshälliga finns med inte bara när beslut ska verkställas, utan i själva beslutfasen. Och som Bernard Williams noterar kan vi visa våra motståndare mer respekt genom att behandla dem som politiska motståndare snarare än som samtalspartners, för ett politiskt beslut ”does not in itself announce that the other party was morally wrong, or, indeed, wrong at all. What it immediately announces is that they have lost.”⁶

   Konflikter är outplånliga, men politik handlar också om att hantera, ordna och kanalisera konflikter mellan värden, intressen, idéer och identiteter. Den politiska realisten behöver således inte vara cyniker eller omfamna Hobbes’ lösning. Balanserade politiska institutioner – som demokratiska val, konstitutionell maktdelning och rättsstatlighet – kan inte bara neutralisera politiska motsättningar, utan också kanalisera dem till något produktivt.

3. En komplex moralpsykologi: Som en tredje realistisk poäng lyfter Galston fram att människors drivkrafter är komplexa. Politiska realister kritiserar vad de ser som en reduktionistisk moralpsykologi i den politiska moralismen, där människors handlande bestäms av förnuft och/eller egenintresse. Inte nog med att förnuftet inte alltid kan tämja egenintresset; realisterna kritiserar moralisterna för att också utelämna en annan sida av människans själsliv: passioner och känslor. Sådana drivkrafter är inte förnuftsstyrda, men de speglar inte heller nödvändigtvis egenintresset.Om människor inte bara handlar utifrån förnuft och intresse, utan också känsla och passion, och om passioner inte alltid kan undanträngas eller sublimeras, så borde vi ha denna insikt i åtanke när vi utformar politiska ordningar och utövar politiskt omdöme. För att tala med Philippe Mengue:
   

   ”Politics as an activity does not consist of the elimination of the passions (which is impossible), but in knowing how they can be used, how to play off one against the other, in order to assure a minimum of unity, of stability and agreement in civil society. This emotional core […] needs continually to be reproduced, because by itself it is unstable, changing and transitory.”⁷

4. Demokrati kan inte reduceras till upplysta samtal. Slutligen dissar realisterna mycket av det som kom ut av den så kallade deliberativa vändningen i demokratiteorin på 1990-talet (konstigt vore väl annat, givet punkt 1–3).

   Om politik handlar om social koordinering, så räcker inte idealiserad rationell deliberation som modell. Där finns ju en mängd metoder för social koordinering som inte involverar rationell deliberation – ”bargaining, manipulative persuasion, procedural and institutional arrangements, deference to authority, even coercion.”⁸ Många sådana metoder bygger på asymmetriska maktrelationer och då blir det perverst att modellera dem på förnuftsstyrda samtal mellan jämlikar endast underkastade ”der zwangslose Zwang des besseren Arguments”.⁹Å andra sidan finns också kritiker av det rawlska paradigmet som ser en realistisk teori om deliberativ demokrati som ett bättre alternativ till idealteoretiserande om rättvisa — Colin Farrelly föreslår Gutmann & Thompsons deliberativa teori som en väg framåt.¹⁰

5. Standortgebundenheit: En femte poäng lånar vi in från Raymond Geuss, som menar att politik – både som praktik och som studiet av denna praktik – måste vara historiskt situerad:
   

   ”Politics is historically located: it has to do with humans interacting in institutional contexts that change over time, and the study of politics must reflect this fact.”

   Visst kan vi generalisera, men det finns inga intressanta ’eviga frågor’ i politisk filosofi, hävdar Geuss. Alla verkligt universella sanningar om människor är triviala. Fast lurar inte en motsägelse här? Många realister – även Geuss – faller ju ofta tillbaka på universella sanningar om människans natur för att avfärda idealister, moralister och utopister; lika ofta lyfter de eviga frågor, som Williams, som med Hobbes hävdar att ”den första politiska frågan” alltid är ordning: en politisk ordning ger människor möjlighet att eftersträva vilka andra mål de nu kan tänkas ha.

   En mer träffande poäng är väl i så fall att påminna om att den politiska filosofin bör vara standortgebunden, för att tala med Morgenthau: ta sin utgångspunkt i politiska problem här och nu, samt att inte förväxla vårt här och nu med universella sanningar. Och det tror jag inte är en trivial självklarhet.

Läs också Björn Östbring, den filosoferande latsbilschauffören, som reflekterar över realismen utifrån en otäck upplevelse.

Noter

1. Citerad i Galston, 8.
2. Stephen Elkin, citerad i Galston, 8.
3. Cf. Raymond Geuss, 2005: Outside ethics. Princeton, Princeton UP, s. 19.
4. Till exempel Chantal Mouffe, 2005: On the political. Routledge.
5. Galston, 9.
6. Citerad i Galston.
7. Philippe Mengue, 2005: ”The absent people and the void of democracy”, Contemporary Political Theory 4:14.
8. Galston.
9. Ett exempel: Några idealistiska deliberativdemokrater föreslår att domstolsförhandlingar bör förstås som demokratisk, offentlig deliberation mellan olika stakeholders, som åklagare och försvarare, åtalade och brottsoffer, sociala myndigheter och samhällsgrupper. Antingen är det förslaget moraliskt absurt (om målet är att nå rationell konsensus bland dessa parter) eller så bortser det från det faktum att domstolar representerar statens tvångsmakt. (Albert W. Dzur & Rekha Mirchandani, 2007: ”Punishment and democracy: The role of public deliberation”, Punishment & Society 9:2, 151-75.)
10. Colin Farrelly, 2007: ”Justice in ideal theory: A refutation”, Political Studies 55, 844–864, s. 847

William Galston liknar den nya politiska realismen vid en ”community stew, where everyone throws something different into the pot.”¹ Och även om vi inte kan definiera realismen i termer av essentiella karakteristika, är vissa ingredienser i grytan mer framträdande än andra.

En sådan ingrediens hämtar Galston från den brittiske filosofen Bernard Williams, som i en postum essäsamling särskiljer två sätt att se på politisk teori: Å ena sidan politiska moralister — utilitarister och rawlsianer, huvudsakligen — som hävdar moralens prioritet över politiken och ser politisk teori som tillämpad moralfilosofi; å andra sidan politiska realister, som ger större autonomi åt distinkt politiskt tänkande och ser politiken som en distinkt domän av mänsklig aktivitet. Ur realismen följer också ett annat sätt att se på liberalism: Williams hintar mot Judith Shklars ”the liberalism of fear”.²

Cambridge-filosofen Raymond Geuss utvecklar Williams poäng om relationen mellan politik och etik. Det finns två sätt att förstå påståendet ”politik är tillämpad etik”, skriver han i Philosophy and real politics:³

”Politics is a matter of human, and not merely mechanical, interaction between individuals, institutions, or groups. … Political actors are generally pursuing certain conceptions of the ’good,’ and acting in the light of what they take to be permissible. This is true despite the fact that most human agents most of the time are weak, easily distracted, deeply conflicted, and confused. … Acting in this way can perfectly reasonable be described as ’applying ethics,’ provided one understands that ’applying’ has very few similarities with giving a proof in Euclidean geometry or calculating the load-bearing capacities of a bridge, and is often more like the process of trying to survive in a free-for-all.”⁴

Så lyder vad Geuss gillande kallar den smärtstillande läsningen. Däremot, enligt etik-först-läsningen av påståendet att ”politik är tillämpad etik”:

we start thinking about the human social world by trying to get what is sometimes called an ’ideal theory’ of ethics. … This approach proposes that the way to proceed in ’ethics’ is to focus on a very few general principles … these principles are taken to be historically invariant, and studying ethics consists essentially in formulating them clearly, investigating the relations that exist between them, perhaps trying to give some kind of ’justification’ of at least some of them, and drawing conclusions from them about how people ought to act or live. … [This view] assumes that one can complete the work of ethics first, attaining an ideal theory of how we should act, and then in a second step, one can apply that ideal theory to the action of political agents.”⁵

Vad Geuss beskriver är alltså inte bara två motstridiga sätt att förstå politisk filosofi, utan också två motstridiga uppfattningar om vad dess objekt, politik, går ut på, även om han avfärdar tanken ”that one needs an antecedent ontological specification of a distinct domain called ’politics’”.⁶ Galston ger dock fyra illustrationer till hur de politiska realisterna föreställer sig det politiskas särart:

1. Tvång: Galston jämför realisternas syn på social koordinering med Aristoteles och Rawls, som båda skulle hålla med om att om inte samhällets medlemmar har något gemensamt så är politik, i motsats till krig, omöjligt. För Aristoteles är detta något en föreställning om det goda livet; för Rawls är det en gemensam rättviseuppfattning. Men politiska realister avfärdar båda positionerna. Rawls har delvis rätt, skulle de säga, eftersom vi inte kan förvänta oss att folk ska kunna enas om vad det goda livet är, men vi kan inte heller, skulle de tillägga, förvänta oss att folk kommer att enas om rättvisa heller: ”at the end of the day, coordination will require coercion or the threat of coercion.”⁷
2. Oenighet: Ett snarlikt sätt att särskilja det politiska erbjuder rättsfilosofen Jeremy Waldron, som kontrasterar Rawls’ humeska idé om rättvisans betingelser (dvs. att rättvisefrågor uppstår när människor interagerar under relativ resursknapphet) med politikens betingelser, vars substantiella kärna är djup oenighet. Waldron beskriver det rawlska projektet:
   

   ”as addressed to a politically uninteresting question, namely: ’What would institutions look like if they were designed by people who were already agreed on a set of principles of justice?’”

   Men om vi behöver politisk samordning just eftersom vi är djupt oeniga om rättviseprinciper och andra fundamentala politiska frågor, så är det svårt att se hur det rawlska projektets idealteori hjälper oss att utforma politiska institutioner.

3. Omdöme: Många politiska realister återuppväcker idén att politik är ett hantverk eller en färdighet. Geuss igen:
   

   ”Politics is a craft or a skill, and ought precisly not to be analysed, as Plato’s Socrates assumes, as the mastery of a set of principles or theories. … The successful exercise of this skill is often called ’political judgment’.”⁸

   Galston förstår påståendet att politik kräver omdöme som summan av två idéer: (1) ”In many domains of political life (not just politics), deciding what to do typically does not take the form of a practical syllogism,” till exempel i situationer när två värden eller plikter står i konflikt med varandra. (2) Vi kan inte reducera de saker vi måste väga in när vi utövar politiskt omdöme till skäl hämtade från andra domäner:

   ”Indeed, many reasons that are legitimate within their own sphere would be inappropriate as bases of political judgment. While saintly individuals may sometimes sacrifice themselves in the belief that fiat justitia, pereat mundus is the defining principle of true morality, political leaders must act on the basis of very different considerations.”⁹

   Det vill säga: Politiken skapar kvalitativt annorlunda utmaningar — och offentlig, politisk moral kan inte härledas per analogi eller metafor från privat, individuell moral.

4. Institutioner: Slutligen menar Galston att realisterna ofta tycker att politiska moralister missförstår institutioners roll i den politiska domänen. Politiska moralister ser institutioner enbart som medel för att realisera tidigare fastslagna principer och mål. Politiska realister, däremot, betonar att institutioner är politiska arenor där aktörer formulerar principer och mål. Dessutom kan institutionerna börja leva sitt eget liv, som deras founding fathers varken förutsåg eller avsåg, och delta i en process där ”public understandings of fundamental aims and principles mutate.”¹⁰ Institutioner förändras över tid och deras evolution är i sig en politisk process.¹¹ Att se institutioner som politiska och samtidigt avfärda moralens primat skulle kunna återuppväcka en politisk-teoretisk agenda som sysselsatte moderna klassiker från Machiavelli via Montesquieu till Mill, som allihop, för att tala med Philip Pettit:
   

   ”deal with how institutions should be ordered in the real world of parochial bias, limited resources, and institutional and psychological pathology … it is little short of scandalous that this area of work is hardly ever emulated by political philosophers today.”¹²

Därmed har vi kommit en bit på väg: Vi har med hjälp av Galston och Geuss utvecklat vad de nya politiska realisterna menar med den politiska domänens särart. Men det kan tyckas att vi har definierat den nya politiska realismen negativt: Den förnekar att politik är tillämpad etik och vill inte reducera politisk filosofi till tillämpad moralfilosofi. Men vad är dess positiva program? Vad vilja realisterna?

De frågorna får anstå till en annan dag.

Noter

1. William Galston, 2007: ”Realism in political theory”: ”Its charter members include: British theorists such Bernard Williams, Stuart Hampshire, John Dunn, Glen Newey, Richard Bellamy, Geoffrey Hawthorne, and John Gray, who are critical of what they regard as the moralism, legalism, and parochialism of American liberal theory; “left Nietzscheans,” mainly American, such as William Connolly and Bonnie Honig; Machiavellians such as Chantal Mouffe and (in a different register) Mark Philp, who appeal to Max Weber and Carl Schmitt as well as the Florentine himself; some scholars influenced by Quentin Skinner and the “Cambridge historical school”; Judith Shklar, and her many admirers who endorse her anti-utopian skepticism and claim that we should orient ourselves toward fear of the worst case rather than hope for the best; majoritarian democrats such as Jeremy Waldron who believe that American constitutionalism seeks, wrong and to some extent futilely, to diminish the scope and dignity of the eminently political legislative process; and finally, a small embattled band of American political scientists, Stephen Elkin chief among them, who are seized of the traditional concerns of political theory but believe that the Madisonian response to these concerns is far more relevant and useful to politics than is what they regard as the top-down theorizing of today’s academic liberalism.”
2. Bernard Williams, 2005: In the beginning was the deed: Realism and moralism in political argument, Princeton: Princeton UP.
3. Härligt med någon som vågar vägra e-post:

   ”Raymond Geuss is not himself on e-mail and does not respond to e-mails addressed to him c/o the Faculty Office. Please do not attempt to use the secretarial staff in the Faculty Office as an indirect e-mail conduit; such unsuccessful attempts will merely add to their work-load unnecessarily.”

   För den som vill ha en kortversion av boken intervjuade Philosophy bites nyligen Geuss — för övrigt en av få poddsändningar som fastnat i min Ipod. I sin viktorianska prydhet rödflaggar Itunes avsnittet där Angie Hobbs diskuterar Platons syn på erotisk kärlek.

4. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics, Princeton: Princeton UP, 2.
5. Geuss: 6ff.
6. Geuss: 23; jfr. Williams: 12.
7. Galston: 4.
8. Geuss: 97.
9. Galston: 5.
10. Galston: 6.
11. Här hör vi ekon från olika debatter i institutionell teori och demokratiteori under de senaste årtiondena.
12. Pettit citerad i Galston.

På senare år har en brokig skara politiska filosofer utmanat moralismen i mycket samtida politisk filosofi (åtminstone i dess anglo-amerikanska mainstream) och försökt formulera ett alternativt, mer realistiskt program.

Realisterna reagerar mot det projekt som John Rawls etablerade med A theory of justice (1971), som också inkluderar några av hans mest kända kritiker och filosofer med de mest varierande intressen, som Ronald Dworkin, Susan Okin och Robert Nozick. Vad de har gemensamt är inte så mycket ett sakinnehåll som en stil eller en metod – att göra politisk filosofi som är, enligt Andrea Sangiovanni:¹

1. Vägledande för politisk handling: En politisk filosof sysslar inte bara med fåtöljfilosofi, utan försöker ”engage our will as participants in the forms of life at stake.”²
2. Idealiserande: För det rawlska projektet är det avgörande att kunna skilja mellan ideal och icke-ideal teori. I idealteori formulerar vi principer för att styra ett samhälle där alla följer de principerna och vet att andra också gör så. Icke-ideal teori syftar däremot till att artikulera principer och regler som ska kunna vägleda beslutsfattande ”in circumstances – our own – in which there is only partial compliance with principles.”³ Och vad vi gör under våra verkliga omständigheter måste kunna rättfärdigas genom de principer vi utformar för ett idealt samhälle där vi kan ta för givet att alla efterlever dem. Om vi inte kan projicera ett perfekt rättvist samhälle, även om vi medger att det förmodligen aldrig kan uppnås, så skulle vår strävan efter förändring sakna mål, menar Rawls.
3. Moralisk: Det rawlska projektet ser också politisk filosofi som ”the study of political morality. … While non-moral values such as, for example, well-being or efficiency or prudence may enter into the justification of moral-political values, such as justice, they are never the conclusion of any particular bit of political theorizing.”⁴
4. Liberal: Projektets anhängare beskriver sig alla som liberaler, i termens vidaste och luddigaste betydelse. Och med Raymond Geuss, en realist kritisk mot det rawlska paradigmet, kan vi tillägga att de också är individualister, ”in that the precepts of ethics are thought to apply directly and in the first instance to human individuals.”⁵

En metod snarare än ett innehåll: En libertarian som Nozick och en radikal egalitarian som Gerald Cohen skulle hålla med varandra om få politiska sakfrågor, men de delar likväl i någon mening denna rawlska politisk-filosofiska metodologi.

På så sätt definierade det rawlska projektet ett Kuhnskt paradigm eller ett Lakatosianskt forskningsprogram: Det innehöll ett antal hårda kärnantaganden, ett skyddsbälte av hjälphypoteser och en heuristik, en verktygslåda för att lösa problem. Det utlovade också politiska filosofer en mängd spännande uppgifter och pussel att lösa, just när positivismens framfart och ideologiernas död avfört storslagna normativa frågor från samhällsvetenskapens agenda. Vidare ogiltigförklarade det rawlska projektet också tidigare etablerad kunskap och tidigare giltiga frågor: Geuss frågar hypotetiskt om för-rawlska liberaler skulle ha hållit med om något av projektets grundantaganden.

Således har också många framstående bidrag till den politiska filosofin de senaste 40 åren gått ut på att tinka med det rawlska paradigmet för att skydda det mot vederläggning, genom att göra det bättre rustat att ta verkliga, icke-ideala hänsyn på allvar:

”So some tinkering with Rawls’ comments about the family gives you liberal feminism (à la Okin, 1989), some tinkering with Rawls’ assumption about society being closed gives you global justice (à la Beitz, 1979), some tinkering with the assumption that all people fall within the normal range of functioning gives you an account of just health care (à la Daniels, 1995) and some tinkering with Rawls’ assumption that society is culturally homogenous gives you a liberal account of multiculturalism (à la Kymlicka, 1989).”⁶

Nu har vi emellertid nått punkten där nya hjälphypoteser inte skyddar projektets kärna, utan snarare skyndar på dess kollaps under sin egen vikt. Som Colin Farrelly uttrycker det:

”those inclined to defend Rawls must realize that the sheer volume of qualifications they make in defence of his theory itself constitutes a reason for rethinking the viability of Rawlsian justice. … despite all the tinkerings with Rawls’s theory … Rawls himself did not change (at least substantially) the content of the theory. … How can the principles of justice that are (arguably) appropriate in a scenario where concerns of patriarchy, global poverty, health care, multiculturalism and reasonable pluralism do not arise be the same principles of justice that are appropriate in a society where such concerns do arise? … I, for one, have finally thrown in the towel. In fact, I am willing to abandon ideal theorizing more generally in search of a new approach to distributive justice.”⁷

Så om vi håller fast vid den Kuhnska metaforen kansek det rawlska paradigmet har nått den kritiska fas som förebådar ett revolutionärt skifte. Sådana skiften handlar nu inte bara om rationell övertygelse – ett nytt paradigm lockar också forskare genom löften om nya, spännande problem att lösa och gåtor att utforska. För vem vill i dag göra karriär på att lägga till den N:te fotnoten till Rawls?

Och om problemet med det rawlska paradigmet är just dess idealism torde marken vara jämnad för en mer realistisk politisk filosofi. Men hur skulle ett sådant projekt se ut? Hur avancerar det bortom det rawlska? Och hur förhåller det sig till andra realismer och liberalismer vi har diskuterat på sistone?

Det får bli föremål för nästa inlägg. Dags för lunch.

Noter

1. Andrea Sangiovanni, 2009: ”Normative political theory: A flight from reality?”, 219–239 in Political thought and international relations: Variations on a realist theme, edited by D. Bell. Oxford: Oxford University Press.
2. Sangiovanni: 220
3. Sangiovanni: 221
4. Sangiovanni: 222. Fast jag är inte helt med på hur Sangiovanni skiljer på moraliska och icke-moraliska värden. Varför är rättvisa ett moraliskt värde men inte välmåga, effektivitet och klokhet? Poängen är nog snarare att det rawlska paradigmet menar sig kunna skilja moraliska värden från icke-moraliska, vilket också diskvalificerar vissa moralteorier. Som Sangiovanni skriver: ”The [rawlsian] project is also not understood to answer the question ’what is the best life for me (or us) to lead?’ Rather, it aims to tell us what moral constraints we should recognise in organizing our cooperation whatever the (non-moral) goals we have set ourselves.” (222).
5. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics, Princeton: Princeton UP, s. 7.
6. Colin Farrelly, 2007: ”Justice in ideal theory: A refutation”, Political Studies 55, 844–864, s. 847
7. Farrelly: 848

Paradigm och forskningsprogram har varit populära redskap för att analysera forskningen i internationella relationer, kanske för att hitta externa, objektiva måttstockar för att slita de teoretiska tvister som tycks vara internationella relationer-ämnets minsta gemensamma nämnare.

Men Jackson & Nexon hävdar att vare sig specifika forskningsområden eller bredare ismer lever upp till kriterierna för Thomas Kuhns paradigm eller Imre Lakatos forskningsprogram. Forskningen kring makttransitioner, demokratisk fred eller maktbalanspolitik, till exempel, utgår ifrån empiriska påståenden och involverar ingenting av de djupgående begreppsliga översättningsproblem och riktlinjer för hur man bör bedriva forskning som Kuhn och Lakatos studerade. Och visst finns det oenighet mellan ismerna — realism, liberalism, konstruktivism och så vidare — men de är likväl kommensurabla och jämförbara på ett sätt som till exempel Newtons fysik inte kan översättas till Aristoteles dito.

Faran i att tala om dessa teorimängder som paradigm eller forskningsprogram ligger i att ämnet fastnar i identitetspolitiska gränsstrider. Realism-debatten ger syn för sägen:

”The proliferation of countless lists of the ’core commitments’ of a realist ’paradigm’ … shifts the focus of scholarship away from any actual investigation of whether these commitments give us meaningful leverage on the phenomenal world, and instead promotes endless border skirmishes about who is and is not a realist.” (920)

Men vi ska förstås inte kasta ut de teoretiska tankeskolorna med badvattnet. Istället presenterar Jackson & Nexon två weberska idealtyper om den internationella anarkins natur och maktens tämjbarhet, som skapar ett koordinatsystem med fyra uddar.

En idealtypisk realist skulle hävda att anarkin är en parametrisk begränsning och se skeptiskt på möjligheterna att tämja makten, medan en idealtypisk liberal konstruktivist skulle svara tvärtom. Den idealtypiske liberalen hävdar att anarkin är ofrånkomlig men att makten kan begränsas (genom interdependens, samarbete, institutioner, till exempel — eller maktbalans) och står därmed i motsatt ringhörna som den idealtypiska realistiska konstruktivisten. Och mellan dessa fyra abstrakta, renodlade extremer placerar sig faktisk IR-forskning, som kan likna idealtypen mer eller mindre, men aldrig helt. Åtminstone den forskning som sker i huvudfåran: Marxistiska, feministiska eller poststrukturalistiska perspektiv (etc.) tycks inte placera sig på deras karta, men så är ju också utanför-mainstream-skapet en konstitutiv egenskap för sådana perspektiv.²

En fördel med deras idealtyper är att den låter oss kartlägga disciplinen, samtidigt som den undviker att fastna i paradigmatiska revirstrider:

”Our approach implies a focus on how the implications of the theory, not its ineherent architecture, shape our assessment of value-commitments associated with realism, liberalism, and so forth. All of this allows for genuine ’analytic eclecticism’”. (926)

Att varken Kuhn eller Lakatos är tillämpbara på IR-teori, allra minst som riktlinjer för hur forskning bör bedrivas, mer än som rationella rekonstruktioner after the fact, beror på avgörande skillnader mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap (vilket Kuhn och Lakatos förmodligen skulle hålla med om):³

”Whatever the merits of international relations scholarship, it has not allowed us to manipulate our environment in ways equivalent to the natural sciences; it is not unquestionably ’progressive’ in the same way as physics or chemistry. There we confront no ’puzzle’ of scientific progress of the kind Kuhn and Lakatos assume.” (908)

”…both [Kuhn and Lakatos] could implicitly rely on the notion that all of the natural scientists whose work they discussed were united in an overarching goal: to increase knowledge of a world presumably independent of their awareness of it. But the debates within international relations that come closest to being paradigmatic in character often revolve around precisely this assumption” (919)

Om det skulle nog likaså Weber kunna hålla med.

Noter

1. Patrick Thaddeus Jackson & Daniel H. Nexon, 2009: ”Paradigmatic faults in international relations theory”, International Studies Quarterly 53, 907–30.
2. Vilket Jackson & Nexon medger:

   ”Other scholars may have, or implictly operate with, different ideal-typical maps. … The existence of multiple, competing ideal-typical maps may actually be desirable … Alternative ideal-typifications help to make clear precisely what the strenght and weaknesses of each ’cut’ into reality are, and would help with what must ultimately be the pragmatic evaluation of diverse perspectives.” (926)

3. Min rubrik är förstås missvisande: Jackson & Nexon vänder sig inte mot Lakatos och Kuhn per se, utan mot hur de tillgripits av IR-forskare i paradigmatiska revirstrider. Men hur ofta får man chansen att dra en så dålig ordvits?

Läroboksbeskrivningar av liberal IR-teori blir ofta en tvättlista av goda förhoppningar: Idealism, en positiv människosyn, fokus på fler aktörer än stater, en idé om att fred springer ur frihandel, demokrati, internationell rätt, interdependens, samarbete och institutioner. Typ.

Inte så konstigt att denna kuckelimuckröra aldrig på allvar kunna utmana realismens ställning som herre på IR-täppan. I mitten av 1990-talet försökte Andrew Moravcsik styra upp situationen genom att omformulera liberalismen som en positiv(istisk), systemisk teori om internationell politik som tar staters preferenser på allvar.¹ I projektet ingick att göra sig av med dels liberalismens ideologiska bagage, dels dess sammanblandning med neoliberal institutionalism.

Teorin ställer upp tre grundantaganden: De grundläggande aktörerna i internationell politik är individer och enskilda grupper som agerar rationellt för att främja sina olika intressen. Aktörernas intressen filtreras genom staten, vars preferenser således representerar någon del av samhället. Slutligen sätter sedan konstellationen av staters ömsesidigt beroende preferenser ramarna för staternas beteende. Dessa tre grundantaganden utgör en gemensam grund för att formulera tre specifika, substantiella liberala teorier på olika domäner: republikansk, ideationell och kommersiell liberalism.

Det är ett ambitiöst teoribygge, men tycks inte ha fått det genomslag Moravcsik gjorde anspråk på. Och som Ian Hall påpekar kan ambitionen att rensa ut de normativa inslagen i liberalismen leda till en ”desiccated theory of preferences”.² Likaså hävdar Beate Jahn att Moravcsiks grundantaganden är ”teoretiskt sterila”: De leder inte till några liberala hypoteser (till exempel demokratisk fred), såvida man inte smyger ned distinkt liberala, normativa ingredienser i spiksoppan.

”while Moravcsik formulates core assumptions, he does not derive his theory from them. Instead, he reads the particular, rich, and varied claims of traditional liberal approaches back into his general assumptions. This disjuncture between the general and the specifically liberal claims of his theory subsequently undermines his attempts to establish its distinctness as well as its general validity. The general assumptions of his theory can be substantiated, but they are not distinctively liberal, while the specifically liberal claims find no general support.”³

I en halsbrytande artikel väljer Deborah Boucoyannis en annan strategi för att försöka rehabilitera liberalismen som teori om internationell politik: Precis som maktbalans är en central princip i liberalism som politisk och ekonomisk teori borde den utgöra grundvalen för en liberal teori om det internationella. Men genom en rad historiska tillfälligheter har maktbalansen kommit att förknippas med realismen.⁴

Den här strategin kräver inte att vi steriliserar liberalismen till en rent positiv teori om internationell politik, men däremot att vi omvärderar liberalismens normativa utgångspunkter. Här dyker en kär gammal vän upp: Liberalismens andra ansikte.

I ett första hugg åberopar Boucoyannis Judith Shklar och Isaiah Berlin för att hävda att den tidiga liberalismen utgår från en skeptisk, machiavellisk syn på den mänskliga naturen, från fruktan för vad obegränsad makt kan göra och från ett tvivel på förnuftets förmåga att lösa alla konflikter. Den här klassiska liberalismen var inte heller nödvändigtvis framstegsoptimistisk: ”It simply upheld the right of individuals to live as they saw fit, even if that meant adherence to traditional values.” Liberalismen springer här fram som en pragmatisk lösning för ett Europa som härjats sönder av religionskrig. Lösningen på de problem som springer ur denna människosyn och denna historiska erfarenhet heter för liberaler maktbalans:⁵

”Liberalism conceded that power defeated morality more often than not and sought to counter power through other means: self-interest. Instead of denying the realities of power and the baseness of human motives, it built on a core intuition: human nature being what it is, the task was to erect an institutional structure that would allow power to balance power, passion to check passion, and finally, interest to counteract interest.” [705]

Så långt är argumentet gammal skåpmat, men Boucoyannis förtydligar med exempel hämtade både från liberalismens politiska, ekonomiska och internationalpolitiska skafferi. Den amerikanska författningstraditionen bjuder ett välkänt exempel: Federalisterna byggde sin institutionella skiss utifrån en skeptisk människosyn och fruktade att splittrande ”factions” skulle härja politiken. Men de finner institutionella lösningar på de problemen: En stor republik med ett representativt system där flertaliga intressen kan balansera varandra. Och förstås, maktdelningsprincipen: ”They designed a system whereby each bransch of government saw its interest in balancing abuses by the other.” [706]

Från Adam Smith hämtar hon sitt exempel på motsvarande idéer i liberal ekonomisk teori — men här kan vi lika gärna citera Kalles Ior-läsning av Om folkens välstånd:

”Om Folkens Välstånd stakade ut en väg framåt, men höjde även ett pessimismens varnande finger för ekonomins inneboende tendens att lägga hinder för denna väg. Smith såg nämligen risken att affärsmän – då de lämnas obevakade i samma rum – direkt börjar konspirera för att ersätta marknaden med monopoliska hierarkier.”

Till och med frihandelsvurmen åker ut när Boucouyannis städar i liberalismens garage: Tanken att handel binder samman stater i ömsesidiga beroenden, som befrämjar fred, är inte liberal utan härstammar från ”the radical utilitarian assumption of the benficial effects of trade at the international level” – Bentham, Cobden, Manchester-skolan gjorde laissez-faire till en dogm. Hm, Adam Smith då? Visst hävdade han att frihandel leder ökade nationernas välstånd, medger Bocouyannis, men han betonade också att samma mekanismer kunde orsaka djupa, svårlösta konflikter mellan stormakterna.

Nå, kan man hitta motsvarande balanstänk i liberal internationell teori? Jodå, bland alla sätt att läsa Immanuel Kant kan man förstås också se honom som en förespråkare för maktbalans. I sin Zum ewigen Frieden argumenterar Kant, likt Federalisterna, för att republikens författning ska ordnas på ett sådant sätt att människornas själviska, destruktiva böjelser tar ut varandra. Till och med ett folk av djävlar skulle kunna styras på detta sätt, skriver Kant, om de bara hade förstånd. Så även på internationell nivå: Så kosmopolit han är förespråkar Kant en internationell ordning, där existensen av många separata, självständiga nationer ska förhindra att en global ”själlös despotism” eller en universell monarki växer fram. Maktbalans motverkar skadlig maktkoncentration, alltså.

Så om gamla hederliga liberaler utgått ifrån maktbalansen som lösning på konflikter, hur kommer det sig att vi i dag förknippar den med en konservativ realism? Bocouyannis menar att missförståndet uppstår när maktbalansen kopplas samman med tre andra realistiska begrepp: Realpolitik, Staatsräson och statscentrism. Men det är en tillfällig relation, inte en teoretisk/begreppslig nödvändighet.

Staatsräson, till exempel, har varit ett skäl för liberaler att förkasta maktbalans i internationell politik. Men Staatsräson, visar Bocouyannis, kom att korsas med maktbalans genom två historiska tillfälligheter: Först genom tysk idealism som gjorde statens förverkligande till det högsta moraliska värdet. ”However, this organic Idealist conception of the State introduced a moralism that was a crucial departure from Realist principles” [712] Därefter kopplades denna idealistiska Staatsräson samman med maktbalans genom en historisk tillfällighet: ”the balance became the mechanism safeguarding the State in the context of nineteenth-century German political history.” [712] I det post-Napoleonska Tyskland såg de konservativa maktbalansen som ett sätt att bevara självständiga tyska småstater, medan liberala nationalister hejade på den preussiska expansionismen och attackerade maktbalansen som en reaktionär princip som tog sig uttryck i realpolitikens odemokratiska metoder. En tillfällig sammanblandning snarare än en nödvändig.

Om liberaler borde reclaima maktbalansen, varför borde realister då överge den? En av Boucoyannis metateser är att vi inte bör försöka skilja realism och liberalism från varandra utifrån de ingångsvärden och processer de skisserar, som ju i mycket överlappar, utan istället utifrån de utfall teorierna förutsäger: makter i balans eller obalans? Boucoyannis slår fast att realismen är en teori som förutsäger maktkoncentrationer, inte maktbalans. Hos E.H. Carr får det uttryck i tanken om världspolitiken som en kamp mellan de stater som har makt och dem som inte har: have nots, som mellankrigstidens axelmakter, har alla skäl att tippa snedfördelningen till sin egen fördel, medan haves strävar efter att bevara status quo.

Likaså Robert Gilpins makttransitionsteori/hegemonisk stabilitetsteori förklarar långsiktiga förändringar i internationell politik genom att utgå ifrån att staters ekonomiska makt växer i omaka takt. Andra neorealister har virrat till det här, menar Bocouyannis och ger även hon Kenneth Waltz skulden för skolbildande misstolkningar: Waltz’ strukturrealistiska teori drar egentligen sin förklaringskraft från en liberal mekanism.

John Mearsheimer är förvisso kritisk till makttransitionsteori, men implicit, hävdar Boucoyannis, förlitar sig hans offensiva realism på ett antagande om maktkoncentration, eftersom han (till skillnad från defensiva realister) menar att det kan löna sig att spela offensivt:

”There are thus returns to concentrating power and the international system both permits and rewards such behavior. Balancing is weak. … The real difference [between defensive and offensive realism] is the position of the two theories on a systemic, aggregate-level question: is balancing efficient (defensive Realists say ’mostly yes’) or does it fail more often than not (as the offensive Realists assert).” (714)

Att åtskilja liberalismen och realismen utifrån vilka utfall de förutspår skulle ha fördelar för både realister och liberaler, menar Boucoyannis: Realismen skulle bli mer logiskt konsistent genom att inte förutsäga både maktbalans och maktkoncentration, medan liberalismen skulle återta sin realistiska kärna och därmed slippa avfärdas som naiv och idealistisk. Av den sleven får sig även Moravcsiks preferensteori en släng, eftersom den saknar just det liberala maktperspektivet:

”subsuming and deflecting power is the aim of Liberal politics, yet preferences only matter when groups have the power to impose costs on those who disregard them. Majorities deeply concerned the Federalists not simply because they might have the preference to oppress a minority, but also the power to do so.” (715)

Här öppnar sig intressanta uppgifter att utveckla vad en liberal internationell teori om maktbalans skulle innebära, liksom hur den skulle skilja sig från den Waltzska neorealismen. Slutsatsen är hur som helst tacksam: Liberaler bör inte avhända sig ett fokus på makt, säkerhet och egenintresse till realister.

Slutligen kan man notera att en liberal teori som utgår från liberalismens andra ansikte också tycks mindre utsatt för en annan (motsatt) anklagelse som ofta riktats mot liberalismen. Sin ambition att vara icke-ideologisk till trots presenterar Moravcsik en linjär historisk berättelse där liberala framsteg har bidragit till att skapa en växande zon av fred, frihet och frihandel i världspolitiken, menar Beate Jahn — ett narrativ som har ideologiska, politiska implikationer. Genom historien har de inte alltid varit särskilt trevliga, konstaterar Ian Hall och lyfter fram det paradoxala i att liberalismen, trots att den talar sig varm för universella, individuella rättigheter och självbestämmande, utnyttjats som en ursäkt för dominans, imperialism och förtryck.

En liberalism baserad på maktbalansprincipen behöver däremot inte medföra en sådan linjär berättelse om frihet, framsteg och förnuft. Den lovar något mer blygsamt – att vi kan hantera de konflikter som människors och staters själviska och motstridiga intressen ger upphov till – aber dafür något mer uppnåeligt, eller om man så vill, mer realistiskt.

Noter

1. Andrew Moravcsik, 1997: ”Taking preferences seriously: A liberal theory of international politics”, International Organization 51:4, 513–53.
2. Ian Hall, 2008: ”The imperial paradox in liberal international theory”, Journal of International Political Theory 4:1, 146-156.
3. Beate Jahn, 2009: ”Liberal internationalism: From ideology to empirical theory — and back again”, International Theory 1:3, 409-438, s 422.
4. Deborah Boucoyannis, 2007: ”The international wanderings of a liberal idea, or why liberals can learn to stop worrying and love the balance of power”, Perspectives on Politics 5:4, 703-727.
5. Att tona ned liberalismens panglossiska drag och försöka visa att de är icke-liberala är förstås problematiskt som historieskrivning (”detta var den verkliga klassiska liberalismen”), men också lite problematiskt för Boucoyannis’ tes: Hon mejslar ut en liberal teori som befrämjar syftet att sno tillbaka maktbalansen från realisterna och det är en tydligt realistisk liberalism. Problemet är ju snarare att motivera maktbalansen från den andra liberalism: den panglossiska, intresseharmonistiska, utopiska.

   Att påstå att utilitarism och liberalism stammar från ”opposing philosophical foundations” är ju att ta i, i alla fall om man inte definierar idérymden väldigt snävt. Liberalismen har alltid haft ett janusansikte.

   Boucouyannis jobbar också med analogier mellan tre domäner för att visa att makt- och intressebalans är en liberal princip: I det politiska, i det ekonomiska och i det internationella. Hon hävdar att teorierna skulle må bättre av att resonera konsistent — såsom i staten, så ock i det internationella — istället för att hävda en sak om inrikespolitk och ekonomi, men en annan om internationell poltik, vilket nu inte är självklart.

Ett enkelt svar vore förstås att säga att en strukturrealist skulle passa på frågan: Strukturrealismen (eller neorealismen, om man så vill) är inte en teori om utrikespolitiskt beslutsfattande, den ger inga normativa riktlinjer för hur statsmän bör agera, den skildrar bara stormaktspolitikens tragiska verklighet. Och som goda positivister avhåller sig strukturrealister från att ta ställning i normativa frågor.

Korrekt. Men den som kollar i facit kan förstås också svara att realister gärna kastar sig in i den allmänna debatten om hur utrikespolitiken bör bedrivas. Till exempel har John Mearsheimer argumenterat för att USA borde ”lyfta stövlarna från marken” i Mellanöstern och istället satsa på ”offshore balancing”: Att spela ut de regionala stormakterna mot varandra så att ingen av dem uppnår hegemoni. Samma linje drev han nyligen om just Afghanistan:

”In Afghanistan, as in Vietnam, it simply does not matter whether the United States wins or loses. It makes no sense for the Obama administration to expend more blood and treasure to vanquish the Taliban. The United States should accept defeat and immediately begin to withdraw its forces from Afghanistan.

Of course, President Obama will never do such a thing.”

Det svaret är också rimligt och kan motiveras utifrån realismen, men står i uppenbar konflikt med det första svaret. Här ligger en paradox begraven, menar Ido Oren i en färsk artikel: Realisterna lever inte som de lär.¹

”Realist thinkers from Edward H. Carr, through Hans Morgenthau, to John Mearsheimer – even as they set their theories off against ’idealism’ and claimed to ’see the world as it is, not as we would like it to be’ – have often criticized the foreign policies of their home countries and advocated alternative policies that their governments should pursue. If there is indeed a ’real’ world that exists independently of theories of international politics, why do leading realist theorists bother to intervene in political debates?”

E.H. Carrs främsta verk, The twenty years’ crisis, är just ett debattinlägg, där Carr kritiserar det dåraktiga i mellankrigstidens idealistiska idéer om intresseharmoni mellan staterna och förespråkar appeasement som den enda rimliga strategin. Efter kriget hävdade han i sina ledare i The Times att Storbritannien borde acceptera Sovjetunionens herravälde i Östeuropa och inte bli USA:s knähund, visar Oren. Men som vi vet gick den faktiska politiken inte Carrs väg (och han fick en offentlig hudflängning av Winston Churchill). Carr menade också att det internationella systemet hade förändrats i grunden: ”fully sovereign nation-states were becoming obsolete and … they should give way to regional, functionally integrated groupings of nations led by Britain, the United States, China and the Soviet Union.” [284f]

Hans Morgenthau, som tog med sig den europeiska realismen när han flydde till USA 1937, kom att bli en av de skarpaste kritikerna av USA:s krig i Vietnam. ”The White House encouraged public attacs on Morgenthau by pro-war academics and it even sent FBI agents to investigate him.” I slutet av 1950-talet menade Morgenthau att kärnvapenrevolutionen gjorde att stormaktskrig inte längre gick att vinna, ”and that the resulting inability of the state to protect its citizenry from destruction signaled the obsolescence of the nation-state.” I sina senare skriverier gillade han FN och tyckte att man borde slå samman ”all national sovereignties into one world state which would have a monopoly of the most destructive instruments of violence.” [285]

Och John Mearsheimer, som etablerat sig som realismens ledande företrädare i dag, har inte varit sämre än sina föregångare på att försöka förändra den faktiskt förda utrikespolitiken:

”Since the attacks of September 11, 2001, Mearsheimer has ratcheted up his involvement in public affairs, raising his voice persistently and courageously against, first, the escalation of U.S. military operations in Afghanistan and, subsequently, the invasion of Iraq. He squared off in a public debate against prominent neo-conservative advocates of the Iraq invasion, authored or co-authored anti-war articles that ’radiated across the internet and stirred far-reaching discussion,’ and co-sponsored a paid advertisement in the New York Times declaring that ’war with Iraq is notin America’s national interest.” [286]

Och i dessa debatter har han anfört realismen till stöd för sina påståenden. Men, frågar sig Oren:

”if, as Mearsheimer puts it, realists ’see the world as it is, not as we would like it to be’, why do they put so much energy and passion into trying to reverse the current U.S. foreign policy?” [286]

Således: Carr gjorde det. Morgenthau gjorde det. Mearsheimer gör det. Men hos Mearsheimer blir paradoxen mer akut än hos Carr och Morgenthau, menar Oren, eftersom han omfamnar en standardpositivistisk syn på samhällsvetenskapen. Felet ligger således inte i realismen i sig, utan i den vetenskapsfilosofi samtida realister ansluter sig till.²

För Morgenthau och Carr är det inte alls lika paradoxalt att kasta sig in i politiska debatter på realismens grund. Båda stod på den förlorande sidan i den så kallade andra debatten, där historiskt skolade traditionalister förlorade herraväldet över IR-disciplinen till behaviourister och positivister som ville göra riktig vetenskap av ämnet.

Nyckeln till att lösa paradoxen finner Oren i hur Morgenthau och Carr faller tillbaka på Max Weber och Karl Mannheim.

Morgenthau distanserar sig från en naturvetenskapsemulerande samhällsvetenskap. Skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap ligger inte i att människan och samhället är mindre lagbundna än naturen, utan i att människor, till skillnad från naturetenskapens föremål, är kulturella varelser med en förmåga att själva fatta ställning till sin värld och ge den mening. Visst hävdar Morgenthau att politiken styrs av objektiva lagar, men han såg samtidigt teori som en imperfekt reflektion eller idealisering av verkligheten, i stil med Webers idealtypsbegrepp. Morgenthaus realistiska teori syftar då inte till att exakt beskriva, än mindre förutsäga, verkligheten. Därmed skulle alltså Morgenthau inte ha något problem med att verkligheten ibland eller till och med ofta tycks gå stick i stäv med realismen.

Samtidigt kvarstår en del av paradoxen, just för att Morgenthau inspireras av Weber, som ju hävdade att den politiska vetenskapen skulle skiljas från sitt objekt, politiken. Morgenthau såg sig som någon som agerade i linje med Webers idéer om den värdeneutrale forskaren som söker sanningen, och inte makt som politikern.

Carr, till skillnad från Morgenthau, försöker inte upprätthålla någon strikt, webersk åtskillnad mellan vetenskapsmannen och politikern. Carr var förvisso inspirerad av den tyske kunskapssociologen Karl Mannheim, som bygger vidare på Webers distinktion. Mannheim ser vetenskapsmännen i det moderna samhället som en klasslös intelligentsia, obunden av sociala särintressen, som kan ställa sig ovan ideologierna och därigenom opartiskt delta i politiken genom att ge ett mer allsidigt beslutsunderlag. Ironiskt nog en ganska utopisk vision.

Men som Oren visar menar Carr att Mannheims intelligentsia inte både kan ha kakan och äta den: Bara om intelligentsian stod helt utanför politiken skulle den kunna bevara sitt oberoende: ”no sooner than the intellectual publicly intervenes in political debates, his or her theory ceases to be purely analytical, taking on a political, or utopian, dimension.” [295]

Till skillnad från Weber och Mannheim menar Carr att man i praktiken inte kan upprätthålla distinktionen mellan vetenskapsmannen och politikern:

”In theory, the distinction may no doubt still be drawn between the role of the investigator who establishes the facts and the role of the practitioner who considers the right course of action. In practice, one role shades imperceptibly into the other. Purpose and analysis become part and parcel of a single process.” [Carr; 295]

Det gäller förstås även Carr’s realism, vilket han villigt erkänner: ”the impossibility of being a consistent and thorough-going realist is one of the most certain and most curious lessons of political science.” [Carr; 296] Politiskt tänkande, skriver Carr, är i sig ett slags politiskt handlande.

Oren summerar Carrs vetenskapssyn:

”Carr, far from being a ’traditionalist’ who was ignorant of the canons of modern scientific research, actually thought long and hard about the naturalistic approach to social science and rejected it years before it became the orthodoxy in IR. […] Indeed, Carr stands out among modern realist thinkers in his commitment to reflexivity, namely, taking a realistic look at realism itself and acknowledging its limitations.” [296]

Till skillnad från 1900-talets andra tongivande realister  har Kenneth Waltz aldrig stuckit ut hakan i politiska debatter, med några få undantag. Desto mer inflytande har han utövat inte bara på realismen utan på hela IR-ämnet under det senaste halvseklet, inte för att alla har hållit med honom – det har få gjort – utan för att de flesta, även hans mest avfärdande kritiker, positionerat sig i relation till hans båda storverk: Man, the state and war (1959) och Theory of international politics (1979).

Just Waltz tycks vara lätt att casta som skurken i dramat. I ett par artiklar i RIS beskylls han för att ha feltolkat Hobbes, Rousseau och Morgenthau för att skriva in dem i en tradition som kröns av honom själv.³ Tidigare har ju folk diskuterat huruvida Thukydides verkligen är alla realisters fader, pekat på Machiavelli som en viktig förelöpare till republikansk liberal IR-teori och visat att Hobbes, i den mån han alls har en teori om internationell politik, är något slags proto-multilateralist. Nu alltså även Morgenthau. Realismens hall of fame ekar allt tommare, samtidigt som det är lite lustigt hur alla vill appropriera realisterna för den goda sakens skull.

Hur som helst, Hartmut Behr & Amelia Heath vill lägga tillrätta vad de ser som vanliga missuppfattningar om Morgenthau: Hans realism är inte en grand theory of IR, inte en förelöpare till neorealismen och inte byggd på ett antagande om anarki som ett universellt mönster i det internationella systemet. Politics among nations ska istället förstås som temporär och kontextuell motideologi mot 1900-talets ideologier, inte som en universell teori om ett oföränderligt internationellt system.

Frågan är då hur mycket realist Morgenthau egentligen är. Behr & Heath lyfter fram att Morgenthau är en problem-orienterad, praktiskt sinnad teoretiker, som betonar att politiskt tänkande är standortgebunden och springer ur konkreta politiska problem i sin samtid. Och i så fall, menar de, måste vi förstå Morgenhaus eget tänkande på samma sätt:

”His ’realism’ is therefore to be considered as standortgebunden in the historical and political context of the 19th and 20th century world of nation-states, and not to be mistaken for this theoretical outlook on international politics per se.”

Och detta skulle då vara det realistiska i Morgenthau: Att erkänna att vissa historiska tillfälligheter kan göra realpolitik och maktbalans till nödvändiga om än tillfälliga medel i den internationella politiken. De moderna nationalstaternas era från 1700-talet och framåt är en sådan historisk tillfällighet. ⁴

På samma sätt har både realister och deras kritiker missuppfattat Carrs kritik av sina samtida idealister som ett kategoriskt avfärdande av all slags utopism, skriver Shannon Brincat:

”Carr’s criticism of utopianism was directed at the fact that liberal internationalists invested their hopes in an assumed ’harmony of interests’ between states and not because of their utopian imagination of a better world. Carr indicted the ’harmony of interest’ thesis as nothing but subterfuge designed to augment the position of powerful states, a ’cloak’ for the vested and privileged interests in the world system. What animated Carr’s concern was the ’collapse of the whole structure’ and not the utopian imaginary at all. … So while Carr charged utopianism with naivety, he indicted the realist with something even more insidious: sterility. … Carr posited that utopianism was necessary to demonstrate that ’altruism’ is not an ’illusion’ in the world and to expose the ’naked struggle for power’ behind the realist analysis which would make ’international society impossible.’”

Det är egentligen inte den utopiska föreställningen i sig som Carr vänder sig emot, menar Brincat, utan ohållbara, direkt farliga antaganden om intresseharmoni i mellankrigstidens idealism:

”Not only does Carr offer the utopian imagination a fundamental role to play in world politics so as to counter the banality of realism, his actual objection to utopianism does not centre on liberal internationalism’s vision of a ’better’, peaceful world, but its assumption of the ’harmony of interests’ that masked the designs of powerful states.”

Både realister och deras kritiker glömmer gärna att både Carr och Morgenthau efter andra världskriget lutade åt att nationalsstatssystemet var överspelat och borde ersättas med något bättre:

”Morgenthau offers a cogent defence of the utopian imaginary that is most visible in his discussions regarding the transcedence of the nation-state. Here Morgenthau expressed a sentiment clearly akin to utopianism when he expressed the necessity of thinking about ’novel structures and types of organization’, including supra-national community and a world government, in order to move beyond the state. In his later years, Morgenthau stressed the need for a form of world government to avoid the dangers that the pursuit of state power in world politics entrenched.”

Poängen: Både Carr och Morgenthau vände sig snarare emot en viss sorts idealistiskt tänkande (mellankrigstidens liberala internationalism) än mot utopin som sådan.

Så varför har Waltz och hans neorealister gjort sådana misstolkningar av de klassiska realisterna? Behr & Heath spekulerar i om det beror på att neorealisterna var antingen naiva eller avsiktligt ville skapa en förment vetenskaplig teori som kunde legitimera USA:s maktsträvanden under kalla kriget. Godtrogna eller onda, alltså.

Men den samtida realismen tycks allt annat än fungera som ett fikonlöv för USA:s maktambitioner. Att beskylla realismen för allt skräp som hänt sedan 2001 är trams. Tvärtom har ledande realister begått våld på sina egna vetenskapsideal för att försöka ändra USA:s utrikespolitik.

Jag gillar den närmast newtonska stringensen i Waltz’ teoribygge, men genom sin framgång är den månne det sämsta som hänt realismen som internationell politisk teori. Operationen gick väl, men patienten dog. I så fall torde vägen framåt för realismen vara att tagga ned på positivismen och scientismen och återuppväcka den äldre traditionen som en utpräglat politisk teori om internationella relationer. Det skulle ge realismen större relevans – och befria realisterna från den mest skriande paradoxen mellan vad de lär och hur de lever.

Den lärdomen gäller fler än realister.

Noter

1. Ido Oren, 2009: ”The unrealism of contemporary realism: The tension between realist theory and realists’s practice.” Perspectives on Politics, 7:2, 283-301. Sidhänvisningar inom [hakparentes] är till Orens artikel.
2. Självmotsägelsen skulle kunna vara mer besvärande för Mearsheimer också för att han tycks göra avkall på sin rena systemteori när han ska förklara varför verkligheten inte beter sig som strukturrealismen förutsäger: USA:s dåraktiga utrikespolitik beror på inrikespolitiken, vare sig det handlar om 60-talets dominoteori, Israellobbyn, neokonservatismen eller om att Obama inte vill ge republikanerna öppet mål. Att falla tillbaka på andra och första analysnivån framstår som adhoc-förklaringar i en teori som gör anspråk på att vara en systemisk teori om internationell politik.
3. Hartmut Behr & Amelia Heath, 2009: ”Misreading in IR theory and ideology critique: Morgenthau, Waltz and neo-realism.” Review of International Studies, 35, 327-349.

   Shannon Brincat, 2009: ”Reclaiming the utopian imaginary in IR theory.” Review of International Studies, 35, 581-609.

4. I historiskt perspektiv är realismen förstås tydligt kontextbunden. Morgenthaus Standortgebundenheit förenar honom med andra klassiska tänkare som realismen skriver in i sin historia: Kautilya, Thucydides, Machiavelli, som alla har det gemensamt att de skriver politisk teori i en historisk kontext präglad av maktkonkurrens mellan självständiga stater. Medan somliga tar dessa klassiker, åtskilda i tid, rum och kultur, till intäkt för att realismen bär på tidlösa, universella sanningar, vore det svårt att tänka sig dem och deras realism i andra historiska epoker och andra världsordningar.

Jag har inte läst boken (just beställd), men väl sett diavlogen och dess svallvågor. Den globala legalism som Posner vill varna för återfinns hos rättsvetare och politiska eliter som hävdar att internationell rätt kan lösa allsköns problem på den globala arenan. Det är en naiv tro, menar Posner, eftersom vi med ett fåtal undantag saknar internationella institutioner som kan sätta kraft bakom den internationella rätten. Posner invänder också mot tendensen att försöka göra juridik av vad som egentligen är moraliska eller politiska konflikter, samtidigt som han på ett metodologiskt plan vill styra upp folkrättsvetenskapen medelst rational choice-teori och empirisk positivism, två omaka sängkamrater statsvetenskapen haft sedan länge.

En av Farrells invändningar handlar om själva begreppet internationell rätt, en term som buntar ihop en rad olikartade fenomen – från resolutioner i FN:s säkerhetsråd via krigets lagar till diplomatisk praxis, etc – av vilket han drar två slutsatser: Dels att normativa argument för eller emot internationell rätt tout court ”are at best going to be weak, and at worst completely incoherent. The concept of international law is too all-encompassing to be a useful category of analysis.” Dels att internationell rätt inte alltid behöver vara underställd stormaktsambitioner, som en del vill ha det till:

”Partly this is because its effects don’t only run through direct sanctioning, but through other indirect channels such as reputation. Partly, also, it is because international law plausibly not only reflects states’ interests, but helps shape them too.”

Den senare poängen utvecklar Farrell i en uppföljande post som går igenom standardinvändningarna mot rationalistiska förklaringsmodeller och antagandet om staters intressen som fixed, given and prior to politics, vilka torde vara vardagsmat för den som följt debatten i internationell politisk teori, men som Posners kombination av löst hållen rational choice-teori och banal realism onekligen bjuder in.

I sak ryker de ihop över FN:s råd för mänskliga rättigheter, efterträdaren till den ökända människorättskommissionen. Rådet domineras av illiberala stater och förutom att fördöma Israel sysslar den framför allt med att urvattna idén om internationella mänskliga rättigheter. Så varför ska liberala västerländska stater böja sig för MR-rådets illiberala majoritet? Det ligger inte i deras intresse att vara ”the only group of states that will be condemned for [human rights] violations, giving a free pass to a larger group of states that, as it turns out, act much worse”, menar Posner.

Farrell åberopar empiriska studier för att visa att den än mer hudflängda gamla MR-kommissionen inte bara var en sandlåda för realpolitik, utan att dess resolutioner faktiskt oftade riktade sig mot stater som systematiskt kränkte mänskliga rättigheter och inte levde upp till rollen som goda medlemmar av det internationella samfundet.

Å andra sidan tycks kommissionen inte ha fått staterna att behandla sina medborgasre bättre än de annars skulle gjort, svarar Posner, och det är ett tämligen svagt argument för en rättsordning att den straffar verkliga förbrytare något oftare än den straffar oskyldiga.¹ Und so weiter und so fort.

På det hela taget: Kul att se folkrättsvetaren och statsvetaren i ombytta roller: Posners bok är avsedd som en metodologisk, empirisk och normativ känga mot naiva globala legalister inom hans egen disciplin, medan Farrell reser inte bara empiriska utan också normativa invändningar mot Posners realpolitiska argument.

Vi får positionerna förtjänstfullt uppbenade, men de är bara alltför välbekanta. Posners ambition att föra in rational choice-teori i folkrättsvetenskapen tycks mest resultera i en enkel, osofistikerad realism, som statsvetenskap/IR har tröskat igenom i decennier, så Farrel har ett skafferi av etablerade invändningar att resa. Progressionen inom ämnet tycks blygsam: vi är tillbaka i samma frågor som triggade de stora IR-debatterna på 1900-talet.

För övrigt lär vi framöver få anledning att återkomma till skiljelinjerna statsvetare vs folkrättsvetare och empirisk vs normativ forskning, eftersom jag numera forskar i ett projekt som syftar till att överbrygga båda gränserna.

Noter

1. När Posner ska förklara varför de segrande stormakterna efter andra världskriget instiftade mänskliga rättigheter som en internationell norm ser man också problemet i att låta lite vad som helst ligga i staternas rationella intresse:

   ”States decided after World War II that human rights violations are a matter of international concern. This judgment reflected both altruistic concerns about fellow humans living in foreign countries and a conviction born out of the Nazi experience that states that violate the rights of their own citizens pose a threat to international peace.”

   Historikern Mark Mazower har i en läsvärd artikel (öppen essäversion här) presenterat en delvis annan förklaring till varför mänskliga rättigheter, out of the blue, kom att inkluderas som en grundnorm för FN-världsordningen efter kriget: De erbjöd framför allt ett attraktivt alternativ till Nationernas förbunds misslyckade minoritetsrättigheter, en norm som Tyskland tagit till intäkt för att expandera i Centraleuropa. Se också den här gamla fotnoten.