Den liberala traditionen i internationell teori brukar skrivas tillbaka till Immanuel Kant och Woodrow Wilson. Men liberalismen, hävdar Deudney, har ett äldre och rikare intellektuellt arv i republikansk säkerhetsteori, som går tillbaka till Aristoteles, Cicero och andra klassiska tänkare över Machiavelli och når sin höjdpunkt under 1700-talet i Montesquieu och de amerikanska författningsfäderna.¹

Den republikanska säkerhetsteorins normativa utgångspunkt är att värna offentlig frihet och säkerhet, i synnerhet säkerhet från ”the application of violent forces upon bodies”. Därmed lägger den också tyngdpunkten vid negativ frihet (snarare än vid positiv frihet och politiskt deltagande, som i republikanism som demokratiteori). I den klassiska republikanismen grundas detta i en filosofisk antropologi som antar att frihet från våld är den mest grundläggande friheten, som låter människor sträva efter vilka andra mål de nu må ha.

Med realismen delar således republikansk teori ett fokus på säkerhet, men ser säkerhetshot inte bara i anarki utan också i hierarki, både inom och utom staten. De extrema formerna av hot mot säkerheten utgörs inom staten av inbördeskrig och despotism, liksom av totalt krig respektive imperialistisk dominans i den internationella politiken. Men sådana säkerhetshot kan undvikas om våldsmakten kontrolleras genom politiska strukturer och institutioner, som balans, separation, blandning och konstitutionalism. Den politiska realismen, däremot, ser maktkoncentration som det enda sättet att kontrollera våldet.²

Den klassiska republikanismen bygger också på en geopolitisk analys av hur olika materiella kontexter möjliggör och begränsar olika sätt att kontrollera makt. Fram till 1700-talet, typ, ansåg de flesta att republikanskt självstyre var möjligt endast i små stadsstater, där medborgarna kan mötas ansikte mot ansikte. Och eftersom republiker av nödvändighet var små, kunde de bara överleva under exceptionella geografiska omständigheter, som den bergiga topografin i Grekland och Schweiz. För att freda sig mot yttre hot måste republikerna odla en militant medborgaranda, avgörande i en tid innan krutet och industrialismen hade satt sprutt på den militära effektiviteten.

Att växa blev därför ett hot mot den republikanska författningen, vilket den romerska republikens fall demonstrerade. Fortfarande hos Montesquieu kvarlever denna idé om en järnlag mellan storlek och författning:

”IF it be therefore the natural property of small states to be governed as a republic; of middling ones, to be subject to a monarch; and of large empires, to be swayed by a despotic prince; the consequence is, that, in order to preserve the principles of the established government, the state must be supported in the extent it has acquired, and that the spirit of this state will alter in proportion as it contracts or extends its limits.”

Ju större avstånd, desto mer koncentrerad måste makten vara för att vara effektiv. Men två moderna innovationer låter republiken lösa detta skalproblem: Representation och federation. Republiken kan därefter växa i takt med förändringar i den materiella kontexten, som gjorde allt större politiska enheter både möjliga och nödvändiga. Genom representation begränsas inte republikens storlek längre av hur många medborgare som kan samlas på ett torg för att delta i statens styrning.³ Och hos USA:s författningsfäder blir federationen en lösning på republikens utrikespolitiska skalproblem: Genom federation kan republiker sinsemellan undvika anarkin och bli stora och starka nog för att bryta Montesquieus järnlag.

Representation och federation löste alltså republikens skalproblem.⁴ Ungefär samtidigt försvinner emellertid en central frågeställning från den republikanska teorins agenda: Hur naturliga villkor ger möjligheter och begränsningar för politiken. Från Aristoteles till Montesquieu, återigen, finns en lång statsvetenskaplig tradition som hävdar att grundläggande skillnader mellan mänskliga samhällen och deras styresformer beror på deras olikartade naturliga förutsättningar. Med den moderna tidens revolutioner – särskilt den industriella och den darwinska, menar Deudney – föll emellertid denna naturalistiska materialism i onåd, eftersom den hade svårt att förklara förändring och de mekanismer genom vilka materiella faktorer formar politiska utfall.⁵

Deudney vill återuppliva denna tradition genom att koppla ihop just liberal, republikansk internationell teori med en geopolitisk materialism. Common wisdom skulle nog säga att det är två sängkamrater så omaka som de kan bli. I gängse politisk-teoretisk kanon är liberalism synonymt med idealism, inte bara i betydelsen moralism och utopism, utan också i att den betonar ideationella, normativa faktorer snarare än materiella. Och geopolitik associerar de flesta till hårdkokt realism — eller värre.⁶ Istället föreslår Deudney en modifierad historiematerialism, där Marx’ produktivkrafter ersätts med förstörelsekrafter och produktionsförhållanden blir skyddsförhållanden. Den materiella basen handlar därför lika mycket om teknologi som om geografi:

”combinations of particular geographies and technologies together constitute the material context. Furthermore, communication and transportation are as integral to the forces of destruction as are specifically destructive technologies in shaping both the velocity and volume of violence in particular material contexts.”

Därifrån skisserar han fyra distinkta faser i förstörelsekrafternas historiska utveckling, som har ökat våldets volym och hastighet:

1. Pre-modern (to 1500) composed of horses and camels, sails and oars, and bows and catapults;
2. Early modern (1500–1850) composed of horses and camels, ocean sailing and navigation, and gunpowder;
3. Global industrial (1850–1945) composed of steel ships powered by coal and oil, airplanes, telegraphs and radio, and high explosives;
4. Late Global or Planetary-Nuclear (after 1945) composed of jet airplanes, rockets and missiles, satellites and nuclear explosives.⁷

Den här förändrade materiella kontexten har i sin tur förändrat livsbetingelserna för olika skyddsformer.⁸ Deudney föreslår två idealtypiska sätt att politiskt organisera skyddet mot kroppsligt våld: realstaten och federal-republiken. Den avgörande skillnaden ligger i hur våldet kontrolleras inom enheterna: I realstaten genom maktkoncentration (ett weberskt våldsmonopol); i federal-republiken genom maktbalans (Gewaltenteilung, som tysken säger). Därav följer också olika praktiker och strukturer för att kontrollera våldet mellan enheterna: Ett system av real-stater bygger på maktbalans och anarkiska strukturer, medan federal-republiker oskadliggör våldet genom co-binding och en union av stater.⁹

Under den moderna eran har våldets intensifierade hastighet och volym gynnat federal-republiken och missgynnat realstaten. Från pil och båge till ballistiska kärnvapenmissiler har våldskapaciteterna utvecklats dramatiskt. Real-staten fungerar väl i miljöer där våldsmedlen är knappa, just för att de kompenserar för denna knapphet genom centralisering för att snabbt och effektivt kunna möta yttre hot. Däremot:

”In situations when violence capability is available in superabundance for rapid employment, the provision of security entails an entirely different set of tasks, ones for which real-state practices are misfitted.”

I sådan ekologisk kontext är säkerhetsproblemet inte att mobilisera tillräcklig makt, utan att demobilisera makt. Real-staten är därför både överflödig och otillräcklig i en våldsrik miljö, medan federal-republiken blir mer livskraftig.

Just frågan om hur republiken skulle kunna bli ”security viable” upptog Federalisterna. Och det, menar Deudney, borde ge dem prioritet framför Immanuel Kant i liberal internationell teori, eftersom Kant startar med en värld som redan har löst de problem som bekymrar Publius:

”Having posited a state-system populated by democratic republics, Kant is silent on how such polities arise and survive, while Publius begins with the historical reality of acute republican vulnerability, and advances federal union as a means for republics to achieve the size, and thus security, previously only available to monarchic states and despotic empires.”¹⁰

Därför borde republikansk säkerhetsteori utgöra ett fundament för den bredare liberala traditionen i internationell teori. Likt Boucoyannis hävdar Deudney att liberalismen därmed kan utmana realismen i dess fokus på säkerhetsproblem, utan att för den skull behöva kapitulera inför realismens tragiska världsbild: Säkerhetsproblem är viktiga och verkliga, men kan lösas genom välavvägda politiska strukturer.

Samtidigt kan man fundera över hur ”security viable” den federala republiken verkligen har varit. En majoritet av alla federala regimer som skapats sedan 1579 har varat 30 år eller mindre, liksom en majoritet av de federala regimer som skapats efter 1945 har varat tio år eller mindre.¹¹ De upphör precis genom de säkerhetshot federalisterna fruktade: centralisering eller sönderfall och secession. Just eftersom makt delas mellan subjekten är federationers fall, liksom deras fortbestånd, ofta våldsamma.

Så vad händer nu? Utifrån idén att 11 september 2001 introducerar en ny fas i förstörelsekrafternas utveckling skisserar Deudney två scenarier: Antingen kräver kontrollen av massförstörelsevapen en utökning av statlig övervakning till totalitära nivåer eller så satsar vi på en

”fourth, and (for this planet) final, expansion of the scope of securing federal-republican governance. Either the republican project will be terminated or completed.”

Här framstår Deudney som nog så utopisk och millenaristisk som de nykantianer och historiens-slut-liberaler han kritiserar, och varken den republikanska säkerhetsteorin eller hans historiematerialism tycks grunda för en sådan slutsats.

Skulle inte Publius hålla med? Poängen med federationen var inte att en gång för alla upphäva det internationella systemet, utan att skapa enheter stora nog att överleva i det just som det gick från att vara en regional europeisk angelägenhet till att bli en världsordning. Inget i det argumentet säger att ”nästa steg” måste vara antingen en global despotism eller en världsfederation. Tvärtom kan man anföra goda, republikanska argument för att en sådan lösning inte vore önskvärd – minns självaste Kant’s varningar för avskaffa det internationella systemet.

Noter

1. Daniel Deudney, 2004: ”Publius before Kant: Federal-republican security and democratic peace”, European Journal of International Relations, 10:3, 315–56. Han utvecklar argumentet i boklängd i Bounding Power: Republican Security Theory from the Polis to the Global Village (Princeton UP, 2006).
2. Katya Long kallar Montesquieu en anti-Hobbes: Lagarnas anda är ett mothugg mot Hobbes Leviathan. (Katya Long, 2008: ”The ’anti Hobbes’? Montesquieu’s contribution to International Relations Theory”, In-Spire Journal of Law, Politics and Societies 3:2).
3. Deudney fattar sig kort om representationen; en fullödigare idéhistoria berättar Bernard Manin i The principles of representative government, en av mina favoriter bland pliktläsningen på forskarutbildningen.
4. Deudney menar att på olika skalnivåer är olika republikanska former säkerhetslivsdugliga: I ett subkontinentalt system av stadsstater deltagardemokratin; i ett kontinentalt system den representativa republiken i subkontinental skala och i det globala statssystemet federala unioner i kontinental skala.
5. Daniel Deudney, 2000: ”Geopolitics as theory: Historical security materialism”, European Journal of International Relations 6:1, 77–107.
6. Som internationell teori kom geopolitiken under 1900-talets andra hälft att misskrediteras by association med nationalsocialismen – båda termerna för övrigt myntade av statsvetaren Rudolf Kjellén. Den marxistiska materialismen misstänkliggjordes på liknande sätt, åtminstone i den anglo-amerikanska kontexten, genom sin sammankoppling med Sovjetkommunismen.

   Deudneys geopolitik skiljer sig också från den ”kritiska geopolitik” som i slutet av 1980-talet försökte postifiera geopolitiken genom att omvandla materiella faktorer till text: I fokus stod representationer av geografin, snarare än geografin i sig. (Klaus Dodds, 2001: ”Political geography III: critical geopolitics after ten years”, Progress in Human Geography, 25:3, 469–84.)

7. Deudney 2000:90.
8. Vilket också visar varför Montesquieus järnlag inte är någon naturlag: Våldets hastighet och intensitet är inte en konstant, utan en variabel.
9. Här finns en möjlighet att kritisera Boucoyannis problematiska domestic analogy.
10. Deudney 2004:337
11. Filippov, Ordeshook & Shvetsova, 2004: Designing federalism: A theory of self-sustainable federal institutions, Cambridge University Press, s. 84.

Som Kalle skriver är hangaren en kvarleva från det Kalla kriget inte bara bokstavligt talat, utan också som ett monument över det militär-industriella komplex som byggde bunkrar, flygplan och folkhem:

De fina folkhemsföretag som försett oss med jobb och välfärd – de företag som försett omvärlden med bilar och mobiltelefoner – är till betydande del resultat av den svenska statens tro på alliansfriheten. Denna byggde i sin tur på att vi skulle vara självförsörjande med militärmateriel, vilka lämpligt nog utvecklades och såldes av våra folkhemsföretag – med väldigt höga marginaler.

En märklig ironi: Den officiella neutralitetspolitiken krävde svenska stridsflygplan, som kunde byggas tack vare USA:s inofficiella säkerhetsgarantier att bistå Sverige om Sovjetunionen skulle anfalla. Som Nils Bruzelius skriver i FOI:s Framsyn:

Ett starkt svenskt flygvapen sågs i Washington som en garant för att inte sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle kunna operera vid Sveriges västkust. I det så kallade ”37-annexet” fick Sverige tillgång till avancerad amerikansk flygteknik. Den svenska utvecklingen av flygplan 37 Viggen skedde i stor utsträckning med hjälp av amerikansk expertis. Det svenska försvaret kunde därmed konstruera och bygga detta flygplan betydligt fortare och billigare än vad som annars hade varit fallet.

Sverige bjöd emot genom att i hemlighet anpassa militära flygfält så att amerikanska B52:or skulle kunna mellanlanda i Sverige när de släppt sina bomblaster över västra Sovjetunionen och lät Polaris-ubåtar klucka runt utanför den svenska västkusten med Moskva inom räckvidd.

Christopher fyller på en fundering om de sociala teknologier av kontrakt och tillit som krävdes för att bygga försvarsmaskineriets hemliga infrastruktur:

Näringslivet är ju en given aktör i detta nätverk: Saab, Ericsson, Volvo… you name it, men även lokala entreprenörer inom byggbranschen krävdes för att bygga denna bunker. Dessa i sin tur fungerade inte bara tekniskt. Man var även tvungen att bygga upp en social teknologi av kontrakt och tillit eftersom “ryssen” inte fick veta ett knyst om vad som hände i underjorden. Hur fick man alla att hålla tyst? Det räckte ju med att en enda person pekade på en karta och hela det dolda momentet skulle vara förlorat.

Tja, att dölja några högar med sprängsten på en åker utanför Göteborg torde vara en baggis jämfört med att regeringen och försvarsledningen lyckades hålla hela den svenska försvars- och säkerhetspolitiken hemlig för svenska folket ända fram till 1994.

Kanske håller Sävebasen i dag på att pånyttfödas i det jippo-industriella komplexet: Givetvis fanns här visioner – som skalmodell – för ett flygmuseum från Bleriot till rymdfärderna. Och eftersom sporadiska biljettintäkter inte täcker uppvärmningskostnader på en miljon om året hyr Volvo och andra företag in sig för evenemang.

Men apropå alliansfriheten: I dag har den själv blivit en artefakt, en familjeklenod för fin för vardagsbruk men som tas fram och putsas upp vid högtidliga tillfällen. Som i riksdagens utrikespolitiska debatt, som ägde rum i dag.

Varje år är det lika spännande att se hur politiker numera bara släpar fram alliansfriheten när de ska rättfärdiga avsteg från alliansfriheten. Min favorit hittills är nog utrikesdeklarationen 2006 när Laila Freivalds uppträdde endast iklädd ett fikonlöv. ”Sveriges säkerhetspolitik är trygg, aktiv och solidarisk och vilar på den militära alliansfrihetens grund”, fastslår Freivalds — för att i nästa andetag konstatera att Sverige fördubblar sin militära närvaro i Afghanistan.

Men frågan är om inte årets Carl Bildt bräcker Freivalds: ”Sverige är militärt alliansfritt”, säger Bildt och förklarar vad det betyder:

”Det råder […] bred enighet om att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas.”

Det vill säga: ömsesidiga säkerhetsgarantier. Eller om man så vill: en militär allians. Och socialdemokraterna tycks inte ha mycket att invända i sak: Urban Ahlin (s) tycker bara att vi inte har råd att delta i Natos snabbinsatsstyrka just nu, allt under det pliktskyldiga — men till intet förpliktande — påpekandet att ”vi socialdemokrater står obevekligen fast vid att Sverige ska vara militärt alliansfritt.”

Yeah right. Fast det här anknyter förstås till den äldsta, stoltaste och stabilaste av svenska säkerhetspolitiska doktriner: Att säga en sak till folket, att göra motsatsen för landet.