William Galston liknar den nya politiska realismen vid en ”community stew, where everyone throws something different into the pot.”¹ Och även om vi inte kan definiera realismen i termer av essentiella karakteristika, är vissa ingredienser i grytan mer framträdande än andra.

En sådan ingrediens hämtar Galston från den brittiske filosofen Bernard Williams, som i en postum essäsamling särskiljer två sätt att se på politisk teori: Å ena sidan politiska moralister — utilitarister och rawlsianer, huvudsakligen — som hävdar moralens prioritet över politiken och ser politisk teori som tillämpad moralfilosofi; å andra sidan politiska realister, som ger större autonomi åt distinkt politiskt tänkande och ser politiken som en distinkt domän av mänsklig aktivitet. Ur realismen följer också ett annat sätt att se på liberalism: Williams hintar mot Judith Shklars ”the liberalism of fear”.²

Cambridge-filosofen Raymond Geuss utvecklar Williams poäng om relationen mellan politik och etik. Det finns två sätt att förstå påståendet ”politik är tillämpad etik”, skriver han i Philosophy and real politics:³

”Politics is a matter of human, and not merely mechanical, interaction between individuals, institutions, or groups. … Political actors are generally pursuing certain conceptions of the ’good,’ and acting in the light of what they take to be permissible. This is true despite the fact that most human agents most of the time are weak, easily distracted, deeply conflicted, and confused. … Acting in this way can perfectly reasonable be described as ’applying ethics,’ provided one understands that ’applying’ has very few similarities with giving a proof in Euclidean geometry or calculating the load-bearing capacities of a bridge, and is often more like the process of trying to survive in a free-for-all.”⁴

Så lyder vad Geuss gillande kallar den smärtstillande läsningen. Däremot, enligt etik-först-läsningen av påståendet att ”politik är tillämpad etik”:

we start thinking about the human social world by trying to get what is sometimes called an ’ideal theory’ of ethics. … This approach proposes that the way to proceed in ’ethics’ is to focus on a very few general principles … these principles are taken to be historically invariant, and studying ethics consists essentially in formulating them clearly, investigating the relations that exist between them, perhaps trying to give some kind of ’justification’ of at least some of them, and drawing conclusions from them about how people ought to act or live. … [This view] assumes that one can complete the work of ethics first, attaining an ideal theory of how we should act, and then in a second step, one can apply that ideal theory to the action of political agents.”⁵

Vad Geuss beskriver är alltså inte bara två motstridiga sätt att förstå politisk filosofi, utan också två motstridiga uppfattningar om vad dess objekt, politik, går ut på, även om han avfärdar tanken ”that one needs an antecedent ontological specification of a distinct domain called ’politics’”.⁶ Galston ger dock fyra illustrationer till hur de politiska realisterna föreställer sig det politiskas särart:

1. Tvång: Galston jämför realisternas syn på social koordinering med Aristoteles och Rawls, som båda skulle hålla med om att om inte samhällets medlemmar har något gemensamt så är politik, i motsats till krig, omöjligt. För Aristoteles är detta något en föreställning om det goda livet; för Rawls är det en gemensam rättviseuppfattning. Men politiska realister avfärdar båda positionerna. Rawls har delvis rätt, skulle de säga, eftersom vi inte kan förvänta oss att folk ska kunna enas om vad det goda livet är, men vi kan inte heller, skulle de tillägga, förvänta oss att folk kommer att enas om rättvisa heller: ”at the end of the day, coordination will require coercion or the threat of coercion.”⁷
2. Oenighet: Ett snarlikt sätt att särskilja det politiska erbjuder rättsfilosofen Jeremy Waldron, som kontrasterar Rawls’ humeska idé om rättvisans betingelser (dvs. att rättvisefrågor uppstår när människor interagerar under relativ resursknapphet) med politikens betingelser, vars substantiella kärna är djup oenighet. Waldron beskriver det rawlska projektet:
   

   ”as addressed to a politically uninteresting question, namely: ’What would institutions look like if they were designed by people who were already agreed on a set of principles of justice?’”

   Men om vi behöver politisk samordning just eftersom vi är djupt oeniga om rättviseprinciper och andra fundamentala politiska frågor, så är det svårt att se hur det rawlska projektets idealteori hjälper oss att utforma politiska institutioner.

3. Omdöme: Många politiska realister återuppväcker idén att politik är ett hantverk eller en färdighet. Geuss igen:
   

   ”Politics is a craft or a skill, and ought precisly not to be analysed, as Plato’s Socrates assumes, as the mastery of a set of principles or theories. … The successful exercise of this skill is often called ’political judgment’.”⁸

   Galston förstår påståendet att politik kräver omdöme som summan av två idéer: (1) ”In many domains of political life (not just politics), deciding what to do typically does not take the form of a practical syllogism,” till exempel i situationer när två värden eller plikter står i konflikt med varandra. (2) Vi kan inte reducera de saker vi måste väga in när vi utövar politiskt omdöme till skäl hämtade från andra domäner:

   ”Indeed, many reasons that are legitimate within their own sphere would be inappropriate as bases of political judgment. While saintly individuals may sometimes sacrifice themselves in the belief that fiat justitia, pereat mundus is the defining principle of true morality, political leaders must act on the basis of very different considerations.”⁹

   Det vill säga: Politiken skapar kvalitativt annorlunda utmaningar — och offentlig, politisk moral kan inte härledas per analogi eller metafor från privat, individuell moral.

4. Institutioner: Slutligen menar Galston att realisterna ofta tycker att politiska moralister missförstår institutioners roll i den politiska domänen. Politiska moralister ser institutioner enbart som medel för att realisera tidigare fastslagna principer och mål. Politiska realister, däremot, betonar att institutioner är politiska arenor där aktörer formulerar principer och mål. Dessutom kan institutionerna börja leva sitt eget liv, som deras founding fathers varken förutsåg eller avsåg, och delta i en process där ”public understandings of fundamental aims and principles mutate.”¹⁰ Institutioner förändras över tid och deras evolution är i sig en politisk process.¹¹ Att se institutioner som politiska och samtidigt avfärda moralens primat skulle kunna återuppväcka en politisk-teoretisk agenda som sysselsatte moderna klassiker från Machiavelli via Montesquieu till Mill, som allihop, för att tala med Philip Pettit:
   

   ”deal with how institutions should be ordered in the real world of parochial bias, limited resources, and institutional and psychological pathology … it is little short of scandalous that this area of work is hardly ever emulated by political philosophers today.”¹²

Därmed har vi kommit en bit på väg: Vi har med hjälp av Galston och Geuss utvecklat vad de nya politiska realisterna menar med den politiska domänens särart. Men det kan tyckas att vi har definierat den nya politiska realismen negativt: Den förnekar att politik är tillämpad etik och vill inte reducera politisk filosofi till tillämpad moralfilosofi. Men vad är dess positiva program? Vad vilja realisterna?

De frågorna får anstå till en annan dag.

Noter

1. William Galston, 2007: ”Realism in political theory”: ”Its charter members include: British theorists such Bernard Williams, Stuart Hampshire, John Dunn, Glen Newey, Richard Bellamy, Geoffrey Hawthorne, and John Gray, who are critical of what they regard as the moralism, legalism, and parochialism of American liberal theory; “left Nietzscheans,” mainly American, such as William Connolly and Bonnie Honig; Machiavellians such as Chantal Mouffe and (in a different register) Mark Philp, who appeal to Max Weber and Carl Schmitt as well as the Florentine himself; some scholars influenced by Quentin Skinner and the “Cambridge historical school”; Judith Shklar, and her many admirers who endorse her anti-utopian skepticism and claim that we should orient ourselves toward fear of the worst case rather than hope for the best; majoritarian democrats such as Jeremy Waldron who believe that American constitutionalism seeks, wrong and to some extent futilely, to diminish the scope and dignity of the eminently political legislative process; and finally, a small embattled band of American political scientists, Stephen Elkin chief among them, who are seized of the traditional concerns of political theory but believe that the Madisonian response to these concerns is far more relevant and useful to politics than is what they regard as the top-down theorizing of today’s academic liberalism.”
2. Bernard Williams, 2005: In the beginning was the deed: Realism and moralism in political argument, Princeton: Princeton UP.
3. Härligt med någon som vågar vägra e-post:

   ”Raymond Geuss is not himself on e-mail and does not respond to e-mails addressed to him c/o the Faculty Office. Please do not attempt to use the secretarial staff in the Faculty Office as an indirect e-mail conduit; such unsuccessful attempts will merely add to their work-load unnecessarily.”

   För den som vill ha en kortversion av boken intervjuade Philosophy bites nyligen Geuss — för övrigt en av få poddsändningar som fastnat i min Ipod. I sin viktorianska prydhet rödflaggar Itunes avsnittet där Angie Hobbs diskuterar Platons syn på erotisk kärlek.

4. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics, Princeton: Princeton UP, 2.
5. Geuss: 6ff.
6. Geuss: 23; jfr. Williams: 12.
7. Galston: 4.
8. Geuss: 97.
9. Galston: 5.
10. Galston: 6.
11. Här hör vi ekon från olika debatter i institutionell teori och demokratiteori under de senaste årtiondena.
12. Pettit citerad i Galston.

Läroboksbeskrivningar av liberal IR-teori blir ofta en tvättlista av goda förhoppningar: Idealism, en positiv människosyn, fokus på fler aktörer än stater, en idé om att fred springer ur frihandel, demokrati, internationell rätt, interdependens, samarbete och institutioner. Typ.

Inte så konstigt att denna kuckelimuckröra aldrig på allvar kunna utmana realismens ställning som herre på IR-täppan. I mitten av 1990-talet försökte Andrew Moravcsik styra upp situationen genom att omformulera liberalismen som en positiv(istisk), systemisk teori om internationell politik som tar staters preferenser på allvar.¹ I projektet ingick att göra sig av med dels liberalismens ideologiska bagage, dels dess sammanblandning med neoliberal institutionalism.

Teorin ställer upp tre grundantaganden: De grundläggande aktörerna i internationell politik är individer och enskilda grupper som agerar rationellt för att främja sina olika intressen. Aktörernas intressen filtreras genom staten, vars preferenser således representerar någon del av samhället. Slutligen sätter sedan konstellationen av staters ömsesidigt beroende preferenser ramarna för staternas beteende. Dessa tre grundantaganden utgör en gemensam grund för att formulera tre specifika, substantiella liberala teorier på olika domäner: republikansk, ideationell och kommersiell liberalism.

Det är ett ambitiöst teoribygge, men tycks inte ha fått det genomslag Moravcsik gjorde anspråk på. Och som Ian Hall påpekar kan ambitionen att rensa ut de normativa inslagen i liberalismen leda till en ”desiccated theory of preferences”.² Likaså hävdar Beate Jahn att Moravcsiks grundantaganden är ”teoretiskt sterila”: De leder inte till några liberala hypoteser (till exempel demokratisk fred), såvida man inte smyger ned distinkt liberala, normativa ingredienser i spiksoppan.

”while Moravcsik formulates core assumptions, he does not derive his theory from them. Instead, he reads the particular, rich, and varied claims of traditional liberal approaches back into his general assumptions. This disjuncture between the general and the specifically liberal claims of his theory subsequently undermines his attempts to establish its distinctness as well as its general validity. The general assumptions of his theory can be substantiated, but they are not distinctively liberal, while the specifically liberal claims find no general support.”³

I en halsbrytande artikel väljer Deborah Boucoyannis en annan strategi för att försöka rehabilitera liberalismen som teori om internationell politik: Precis som maktbalans är en central princip i liberalism som politisk och ekonomisk teori borde den utgöra grundvalen för en liberal teori om det internationella. Men genom en rad historiska tillfälligheter har maktbalansen kommit att förknippas med realismen.⁴

Den här strategin kräver inte att vi steriliserar liberalismen till en rent positiv teori om internationell politik, men däremot att vi omvärderar liberalismens normativa utgångspunkter. Här dyker en kär gammal vän upp: Liberalismens andra ansikte.

I ett första hugg åberopar Boucoyannis Judith Shklar och Isaiah Berlin för att hävda att den tidiga liberalismen utgår från en skeptisk, machiavellisk syn på den mänskliga naturen, från fruktan för vad obegränsad makt kan göra och från ett tvivel på förnuftets förmåga att lösa alla konflikter. Den här klassiska liberalismen var inte heller nödvändigtvis framstegsoptimistisk: ”It simply upheld the right of individuals to live as they saw fit, even if that meant adherence to traditional values.” Liberalismen springer här fram som en pragmatisk lösning för ett Europa som härjats sönder av religionskrig. Lösningen på de problem som springer ur denna människosyn och denna historiska erfarenhet heter för liberaler maktbalans:⁵

”Liberalism conceded that power defeated morality more often than not and sought to counter power through other means: self-interest. Instead of denying the realities of power and the baseness of human motives, it built on a core intuition: human nature being what it is, the task was to erect an institutional structure that would allow power to balance power, passion to check passion, and finally, interest to counteract interest.” [705]

Så långt är argumentet gammal skåpmat, men Boucoyannis förtydligar med exempel hämtade både från liberalismens politiska, ekonomiska och internationalpolitiska skafferi. Den amerikanska författningstraditionen bjuder ett välkänt exempel: Federalisterna byggde sin institutionella skiss utifrån en skeptisk människosyn och fruktade att splittrande ”factions” skulle härja politiken. Men de finner institutionella lösningar på de problemen: En stor republik med ett representativt system där flertaliga intressen kan balansera varandra. Och förstås, maktdelningsprincipen: ”They designed a system whereby each bransch of government saw its interest in balancing abuses by the other.” [706]

Från Adam Smith hämtar hon sitt exempel på motsvarande idéer i liberal ekonomisk teori — men här kan vi lika gärna citera Kalles Ior-läsning av Om folkens välstånd:

”Om Folkens Välstånd stakade ut en väg framåt, men höjde även ett pessimismens varnande finger för ekonomins inneboende tendens att lägga hinder för denna väg. Smith såg nämligen risken att affärsmän – då de lämnas obevakade i samma rum – direkt börjar konspirera för att ersätta marknaden med monopoliska hierarkier.”

Till och med frihandelsvurmen åker ut när Boucouyannis städar i liberalismens garage: Tanken att handel binder samman stater i ömsesidiga beroenden, som befrämjar fred, är inte liberal utan härstammar från ”the radical utilitarian assumption of the benficial effects of trade at the international level” – Bentham, Cobden, Manchester-skolan gjorde laissez-faire till en dogm. Hm, Adam Smith då? Visst hävdade han att frihandel leder ökade nationernas välstånd, medger Bocouyannis, men han betonade också att samma mekanismer kunde orsaka djupa, svårlösta konflikter mellan stormakterna.

Nå, kan man hitta motsvarande balanstänk i liberal internationell teori? Jodå, bland alla sätt att läsa Immanuel Kant kan man förstås också se honom som en förespråkare för maktbalans. I sin Zum ewigen Frieden argumenterar Kant, likt Federalisterna, för att republikens författning ska ordnas på ett sådant sätt att människornas själviska, destruktiva böjelser tar ut varandra. Till och med ett folk av djävlar skulle kunna styras på detta sätt, skriver Kant, om de bara hade förstånd. Så även på internationell nivå: Så kosmopolit han är förespråkar Kant en internationell ordning, där existensen av många separata, självständiga nationer ska förhindra att en global ”själlös despotism” eller en universell monarki växer fram. Maktbalans motverkar skadlig maktkoncentration, alltså.

Så om gamla hederliga liberaler utgått ifrån maktbalansen som lösning på konflikter, hur kommer det sig att vi i dag förknippar den med en konservativ realism? Bocouyannis menar att missförståndet uppstår när maktbalansen kopplas samman med tre andra realistiska begrepp: Realpolitik, Staatsräson och statscentrism. Men det är en tillfällig relation, inte en teoretisk/begreppslig nödvändighet.

Staatsräson, till exempel, har varit ett skäl för liberaler att förkasta maktbalans i internationell politik. Men Staatsräson, visar Bocouyannis, kom att korsas med maktbalans genom två historiska tillfälligheter: Först genom tysk idealism som gjorde statens förverkligande till det högsta moraliska värdet. ”However, this organic Idealist conception of the State introduced a moralism that was a crucial departure from Realist principles” [712] Därefter kopplades denna idealistiska Staatsräson samman med maktbalans genom en historisk tillfällighet: ”the balance became the mechanism safeguarding the State in the context of nineteenth-century German political history.” [712] I det post-Napoleonska Tyskland såg de konservativa maktbalansen som ett sätt att bevara självständiga tyska småstater, medan liberala nationalister hejade på den preussiska expansionismen och attackerade maktbalansen som en reaktionär princip som tog sig uttryck i realpolitikens odemokratiska metoder. En tillfällig sammanblandning snarare än en nödvändig.

Om liberaler borde reclaima maktbalansen, varför borde realister då överge den? En av Boucoyannis metateser är att vi inte bör försöka skilja realism och liberalism från varandra utifrån de ingångsvärden och processer de skisserar, som ju i mycket överlappar, utan istället utifrån de utfall teorierna förutsäger: makter i balans eller obalans? Boucoyannis slår fast att realismen är en teori som förutsäger maktkoncentrationer, inte maktbalans. Hos E.H. Carr får det uttryck i tanken om världspolitiken som en kamp mellan de stater som har makt och dem som inte har: have nots, som mellankrigstidens axelmakter, har alla skäl att tippa snedfördelningen till sin egen fördel, medan haves strävar efter att bevara status quo.

Likaså Robert Gilpins makttransitionsteori/hegemonisk stabilitetsteori förklarar långsiktiga förändringar i internationell politik genom att utgå ifrån att staters ekonomiska makt växer i omaka takt. Andra neorealister har virrat till det här, menar Bocouyannis och ger även hon Kenneth Waltz skulden för skolbildande misstolkningar: Waltz’ strukturrealistiska teori drar egentligen sin förklaringskraft från en liberal mekanism.

John Mearsheimer är förvisso kritisk till makttransitionsteori, men implicit, hävdar Boucoyannis, förlitar sig hans offensiva realism på ett antagande om maktkoncentration, eftersom han (till skillnad från defensiva realister) menar att det kan löna sig att spela offensivt:

”There are thus returns to concentrating power and the international system both permits and rewards such behavior. Balancing is weak. … The real difference [between defensive and offensive realism] is the position of the two theories on a systemic, aggregate-level question: is balancing efficient (defensive Realists say ’mostly yes’) or does it fail more often than not (as the offensive Realists assert).” (714)

Att åtskilja liberalismen och realismen utifrån vilka utfall de förutspår skulle ha fördelar för både realister och liberaler, menar Boucoyannis: Realismen skulle bli mer logiskt konsistent genom att inte förutsäga både maktbalans och maktkoncentration, medan liberalismen skulle återta sin realistiska kärna och därmed slippa avfärdas som naiv och idealistisk. Av den sleven får sig även Moravcsiks preferensteori en släng, eftersom den saknar just det liberala maktperspektivet:

”subsuming and deflecting power is the aim of Liberal politics, yet preferences only matter when groups have the power to impose costs on those who disregard them. Majorities deeply concerned the Federalists not simply because they might have the preference to oppress a minority, but also the power to do so.” (715)

Här öppnar sig intressanta uppgifter att utveckla vad en liberal internationell teori om maktbalans skulle innebära, liksom hur den skulle skilja sig från den Waltzska neorealismen. Slutsatsen är hur som helst tacksam: Liberaler bör inte avhända sig ett fokus på makt, säkerhet och egenintresse till realister.

Slutligen kan man notera att en liberal teori som utgår från liberalismens andra ansikte också tycks mindre utsatt för en annan (motsatt) anklagelse som ofta riktats mot liberalismen. Sin ambition att vara icke-ideologisk till trots presenterar Moravcsik en linjär historisk berättelse där liberala framsteg har bidragit till att skapa en växande zon av fred, frihet och frihandel i världspolitiken, menar Beate Jahn — ett narrativ som har ideologiska, politiska implikationer. Genom historien har de inte alltid varit särskilt trevliga, konstaterar Ian Hall och lyfter fram det paradoxala i att liberalismen, trots att den talar sig varm för universella, individuella rättigheter och självbestämmande, utnyttjats som en ursäkt för dominans, imperialism och förtryck.

En liberalism baserad på maktbalansprincipen behöver däremot inte medföra en sådan linjär berättelse om frihet, framsteg och förnuft. Den lovar något mer blygsamt – att vi kan hantera de konflikter som människors och staters själviska och motstridiga intressen ger upphov till – aber dafür något mer uppnåeligt, eller om man så vill, mer realistiskt.

Noter

1. Andrew Moravcsik, 1997: ”Taking preferences seriously: A liberal theory of international politics”, International Organization 51:4, 513–53.
2. Ian Hall, 2008: ”The imperial paradox in liberal international theory”, Journal of International Political Theory 4:1, 146-156.
3. Beate Jahn, 2009: ”Liberal internationalism: From ideology to empirical theory — and back again”, International Theory 1:3, 409-438, s 422.
4. Deborah Boucoyannis, 2007: ”The international wanderings of a liberal idea, or why liberals can learn to stop worrying and love the balance of power”, Perspectives on Politics 5:4, 703-727.
5. Att tona ned liberalismens panglossiska drag och försöka visa att de är icke-liberala är förstås problematiskt som historieskrivning (”detta var den verkliga klassiska liberalismen”), men också lite problematiskt för Boucoyannis’ tes: Hon mejslar ut en liberal teori som befrämjar syftet att sno tillbaka maktbalansen från realisterna och det är en tydligt realistisk liberalism. Problemet är ju snarare att motivera maktbalansen från den andra liberalism: den panglossiska, intresseharmonistiska, utopiska.

   Att påstå att utilitarism och liberalism stammar från ”opposing philosophical foundations” är ju att ta i, i alla fall om man inte definierar idérymden väldigt snävt. Liberalismen har alltid haft ett janusansikte.

   Boucouyannis jobbar också med analogier mellan tre domäner för att visa att makt- och intressebalans är en liberal princip: I det politiska, i det ekonomiska och i det internationella. Hon hävdar att teorierna skulle må bättre av att resonera konsistent — såsom i staten, så ock i det internationella — istället för att hävda en sak om inrikespolitk och ekonomi, men en annan om internationell poltik, vilket nu inte är självklart.

Nej, jag tänker mig mer att FRA-debaclet säger något om den liberala debatten i Sverige, en gammal käpphäst för oss oberoende göteborgsliberaler. Dr Palmås diss av panglossliberalerna förra sommaren framstår så här i efterhand som profetisk:

”Vilka olika former av övervakning (offentlig såväl som privata) håller på att överlagras och flikas i varandra? Vilka nya risker ger detta upphov till? Det enda man kan önska sig är att de personer som är ansvariga för dessa frågor är goda liberaler som kan se de övergripande trenderna. Ibland undrar man dock om den svenska ’liberala scenen’ har kapacitet att se på samhället med tillräckligt kritiska ögon.”

TIllåt mig plocka fram den gamla halmdockan panglossliberalismen.¹ Den utgår från Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet. Det är en liberalism som är förvissad om att den har rätt, snarare än ödmjukt öppen för att den kan ha fel. Den sköna nya världens liberaler älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino och ser ”idéer om självspäkning” som enda hotet. Det blir bättre och bättre dag för dag, vi gå över daggstänkta berg, fallera, munnen den ska sjunga trallala.

Det vill säga, vi lever i den bästa av världar.

Men panglossliberalismen är fullständigt oanvändbar när det går åt andra hållet, när det inte blir bättre dag för dag, när våra friheter inskränks, och när fienden inte är självspäkarprofeter utan en förment liberal regering. Den utopi som panglossliberalismen målar upp ger oss inga redskap för att förstå vad som händer när regeringen inför massavlyssning av sina egna medborgare — med en rad andra åtgärder i pipen. Antingen tvingas man blunda för verkligheten eller byta bort snuttefilten mot en annan liberalism.

Så vad är det för en liberalism vi behöver? Jag tänker här förstås på den andra liberala traditionen, som i det här sammanhanget representeras väl av Judith Shklars ”liberalism of fear” — en liberalism som bygger på skräck eller fruktan för staten, snarare än på hopp om en ständigt ljusnande framtid:

”For this liberalism, the basic units of political life are not discursive and reflective persons, nor friends and enemies, nor patriotic soldier-citizens, nor energetic litigants, but the weak and the powerful. And the freedom it wishes to secure is freedom from the abuse of power and the intimidation of the defenceless that this difference invites. [...] The liberalism of fear [...] regards abuses of public powers in all regimes with equal trepidation. It worries about the excesses of official agents at every level of government, and it assumes that these are apt to burden the poor and the weak most heavily. The history of the poor compared to that of various elites makes that obvious enough. The assumption, amply justified on every page of political history, is that some agents of government will behave lawlessly and brutally in small or big ways most of the time unless they are prevented from doing so.”²

Här delas alltså ut var sin känga till bland annat Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism, två viktiga trådar i panglossliberalism. Shklars liberala tradition faller istället tillbaka på Montaigne och Montesquieu. Precis som John Grays modus vivendi-liberalism utgår från att tolerans inte är en strävan efter en ideal livsform utan ett sätt att nå fred mellan olika sätt att leva, ser Shklars fruktanliberalism den liberala demokratin som ”more a recipe for survival than a project for the perfectibility of mankind.” Samtidigt är staten, regeringen, den första fienden: ”No liberal ever forgets that governments are coercive.”

Fruktans liberalism är Machiavellisk, och gör sig inte några illusioner om makten och de mäktiga, utan delar den politiska realismens idé om staten — men blir skraj. Den lånar från Isaiah Berlin, förstås, men gör färre problematiska antaganden om värdepluralism och har desto fler politiska följder i en pluralism av mäktiga institutioner, som Bernard Williams skriver i en kommentar till Shklar.³

Men även den liberala staten måste vi frukta, som den tyske sociologen Wolfgang Sofsky påminner:

”Demokratiska stater är ju inte några sociala gemenskaper, utan system för att härska. Demokrati betyder: En politisk elits herravälde i folkets namn, ibland för, ibland emot, men alltid över folket. Och varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av undersåtarna. Det tyglas periodvis genom rättsstaten, men rätten är i sig bara ett maktmedel.”⁴

Och som Shklar-citatet ovan visar: Det är också en liberalism som utgår från de fattiga och svaga snarare än från de starka och framgångsrika självskaparna. Från Shklar lånar Rorty tanken att liberal är den som anser att grymhet är det värsta vi kan göra.

En del kritiserar Shklar för att hennes liberalism fokuserar för mycket på staten. Globaliseringen har underminerat staten och gett andra, icke-statliga aktörer förmågor att tvinga och ingjuta fruktan, hävdar Robert Keohane. Bernard Williams tycker att the liberalism of fear i själva verket mycket väl funkar bra med idén att politiken nu är internationaliserad. Globalisering, schmobalisering: FRA-lagen visar att vi bör frukta den gamla suveräna staten lika mycket som någonsin förr. Och fler skäl att frukta är på gång. På så sätt tar de friheten ifrån oss i små portioner.

Fruktans liberalism är också bestämt icke-utopisk. Williams igen: ”it is conscious that nothing is safe, that the task is never-ending.” Och Sofsky: Friheten är inte en idyll, utan en ständig uppgift:

”För det första bestrider jag att säkerhet överhuvudtaget är möjligt. För det andra anser jag att föreställningen att det bör finnas en balans mellan säkerhet och frihet är i grunden falsk. De ärkekonservativa går ju till och med så långt som att hävda att vi bara skulle kunna leva i frihet om vi hade säkrade förhållanden; att vi bara skulle kunna gå på opera och njuta av ett konstverk om vi kände oss säkra. Hos dem är frihet en statligt fredad idyll. I själva verket är frihet en kontinuerlig uppgift. Man måste stålsätta sig för friheten, måste riskera konflikter, utkämpa och försvara den. Det är en varaktig sysselsättning som är ansträngande. Den förvillade tron på säkerheten borde vi snabbt göra oss av med. Det finns begränsade säkerheter, men i slutändan skyddar oss ingen mot nästa terrorattack.”⁵

I det perspektivet hoppas vi inte på ålderns höst kunna nostalgiskt berätta för våra barnbarn om lanseringen av Iphone, utan fruktar att vi kommer att få viska till dem om en tid när vi fortfarande kunde tala fritt.

Det är mer av sådan liberal skräck vi behöver nu, en misstänksamhetens liberalism, som fruktar makthavare allra mest när de säger sig försvara liberala värden. Kanske skulle man kunna sammanfatta det som en liberalism som utgår ifrån att om vi inte står på oss kommer staten att göra det.

Noter

1. Begreppet använder John Gray när han beskriver hur Isaiah Berlins agonistiska, tragiska liberalism med ett ben i den tyska romantiken skiljer sig från den dominerande anglosaxiska liberala traditionen — den panglossiska. Och det är en halmdocka inte minst som många liberala tänkare — som Mill, Rawls och Hayek, men även Berlin — balanserar mellan de båda liberalismerna, med just den kluvenhet som är liberalismens kännetecken. Och ingen kallar sig förstås panglossliberal — det är menat som ett glåpord.
2. Judith Shklar, ”The liberalism of fear”, i Liberalism and the moral life, ed. Nancy Rosenblum, Cambridge: Harvard University Press, 27f.
3. Bernard Williams, 2005: ”The liberalism of fear”, i In the beginning was the deed, Princeton: Princeton University Press.
4. ”Demokratische Staaten sind ja keine sozialen Gemeinschaften, sondern Herrschaftssysteme. Demokratie heißt: Herrschaft einer politischen Elite im Namen des Volkes, manchmal für, manchmal gegen, aber immer über das Volk. Und jede Herrschaft hat die natürliche Neigung, die Observation der Untertanen auszudehnen. Das wird zeitweise durch den Rechtsstaat gezügelt, aber das Recht ist selbst nur ein Mittel der Macht.”
5. ”Zum einen bestreite ich, dass Sicherheit überhaupt möglich ist. Zum anderen halte ich die Vorstellung, dass es eine Balance zwischen Sicherheit und Freiheit geben sollte, für grundlegend falsch. Die Erzkonservativen gehen ja sogar so weit, zu behaupten, dass wir nur in Freiheit leben könnten, wenn wir gesicherte Verhältnisse hätten; dass wir nur in die Oper gehen und ein Kunstwerk genießen könnten, wenn wir uns sicher fühlten. Bei ihnen ist Freiheit eine staatlich befriedete Idylle. In Wahrheit ist die Freiheit eine fortdauernde Aufgabe. Man muss sich für die Freiheit starkmachen, muss Konflikte riskieren, sie erkämpfen und verteidigen. Das ist eine Dauerbeschäftigung, die anstrengend ist. Den Irrglauben an die Sicherheit sollten wir schnell verabschieden. Es gibt begrenzte Sicherheiten, aber letztlich schützt uns niemand vor dem nächsten Terroranschlag.”