Berman driver tesen att socialistpartier i Tyskland, Frankrike och Italien var splittrade mellan å ena sidan ortodoxa, dogmatiska gammelmarxister, som ville sitta på åskådarläktaren och låta kapitalismen braka samman av egen kraft, som teorin förutsåg, och å andra sidan revisionister, som ville använda den borgerliga staten och den framväxande demokratin för att driva en progressiv, socialistisk politik (därför politikens, och inte ekonomins, primat).

I Sverige, däremot, dominerade de extremt pragmatiska reformisterna redan från början inom SAP. De samarbetade med liberaler i rösträttsfrågan och anammade på 1920-talet tanken om nationen (folkhemmet), istället för att avfärda den, som en del systerpartier på kontinenten gjorde. Som en följd av dessa ideologiska vägval beredde de dogmatiska bänknötarsocialisterna i Tyskland, Italien och Frankrike också vägen för fascismen.

Historien är känd, men Berman är en god berättare. Förbryllad blir jag när Berman diskuterar vilka lärdomar dagens socialdemokrati skulle kunna dra av hennes historieskrivning. Berman är uttryckligen kritisk mot den Giddenska tredje vägen-socialdemokratin, och skisserar ett annat alternativ.

För det första, hävdar hon, tydligen inspirerad av globaliseringsteoretiker som David Held, att socialdemokratin nu måste använda sig av internationella institutioner som IMF, Världsbanken och EU för att bedriva socialdemokratisk politik, eftersom staten inte längre har den autonomi och handlingsförmåga den en gång hade.

”to the extent that the nation-state — the instrument that social democrats have traditionally relied on to manage capitalism — has lost some of its autonomy and power, social democrats must now shift their attention to the international arena. … there are international organizations that could be pressed into service, if social democrats concetrated their intellectual and political firepower on doing so.” (214)

För det andra, hävdar Berman, måste socialdemokratin finna en annan gemenskap att appellera till än nationen, eftersom invandring och mångkultur gör att de inte längre kan bygga folkhem på en exkluderande Blut und Boden-gemenskap. Istället ska socialdemokratin bygga en inklusiv värdegemenskap kring värden som jämställdhet, tolerans och demokrati.

”In an increasingly diverse Europe, basing a call for social solidarity on shared ethnic or religious background is no longer a viable or attractive strategy. Social democracy’s refashioned communitarian appeal will therefore have to be built on more inclusive grounds — namely, shared values and responsibilities.” (215)

Här tänker jag: Borde inte slutsatserna vara de rakt motsatta?

För det första: Ryktet om kapitalismens undergång och att nationalstaten skulle vara överspelad är lika överdrivna i dag som kring sekelskiftet 1900. Den tidens ortodoxa gammelmarxister är slående lika 1990-talets globaliseringsteoretiker, men de som predikade statens nära förestående bortdöende hade ju fel, på 1890-talet som på 1990-talet.

För det andra: Framgångarna för högerradikala partier runt om i Europa — senast i Sverige — demonstrerar att nationen, folket, fortfarande är en kraftfull idé för politisk mobilisering. Dessutom kan ju förment postnationella värdegemenskaper vara nog så exkluderande som de nationella: Invandrarna måste ta till sig svenska värderingar, om demokrati, jämställdhet och jämlikhet.

Istället tvingas Berman slå knut på sig själv för att undvika den slutsats som borde vara den mest uppenbara: Att socialdemokratin måste återvända till staten och nationen — och upprepa den svenska socialdemokratins framgångsrecept för ett sekel sedan. Är inte det den rätta lärdomen att dra av The primacy of politics?

Kanske har hon omvärderat sin slutsats i de artiklar hon publicerat sedan boken. Jag hoppas hur som helst få svar på frågan i morgon.

Sådana frågor tycks i dag överspelade, inte minst, kanske, för att internationaliseringen tog fart någon gång strax efter millennieskiftet, bröt upp provinsialismen och gav folk andra referenspunkter i den inom-disciplinära identitetspolitiken — och kanske viktigare saker att syssla med än att röra om i de statsvetenskapliga vattenglasen.

Fast nu rasar debatten igen, för att tala kvällstidningska, på andra sidan ankdammen: Vad ska man egentligen med politisk teori till? Anledningen är att Pennsylvania State University 2007 beslöt att ta bort politisk teori från forskarutbildninens läroplan som en av den statsvetenskapliga utbildningens delgrenar. Beslutet har triggat en intressant debatt som nu, med Gutenbergsk fördröjning, når de akademiska journalerna.

Andrew Rehfeld gjorde nyligen ett försök att sätta upp ett demarkationskriterium, Popperskt till både form och innehåll, för att avgöra vilket slags politisk teori som hör hemma i statsvetenskapen.¹

”Theory that makes political phenomena its primary object of study, that aims to discover observer-independent facts about those phenomena (including what political communities ought to do about them, given certain assumptions), and that make claims that can be falsified (empirically or otherwise), is political science properly conceived. As such its practitioners have justifiable claim to disciplinary resources.”

Förvisso behöver vi kunna rättfärdiga gränserna mellan god och dålig (eller ond) statsvetenskap, för att kunna tillsätta tjänster, fördela forskningsmedel, examinera studenter, bedöma kvalitet, etc. Rehfeld konstaterar dock att hans kriterium inte lär övertyga många. I slutändan tycks han retirera till att utvecklingen och tillämpningen av kriterier för den goda vetenskapen bör decentraliseras till institutionernas gottfinnande, bara de reflekterar kring den makt de därigenom utövar.

Mer fruktbar är den handske Timothy Kaufman-Osborn kastar i senaste PRQ, just för att han betraktar de inom-disciplinära revirstriderna som ett slags identitetspolitik.²

Så visar han till exempel hur de som identifierar sig som politiska teoretiker omger sig med en Gründungsmythos av att vara ämnets historiska ursprung och moraliska samvete, när politisk teori som självmedveten subdisciplin i själva verket uppfanns någon gång efter andra världskriget, ur försök att försvara intellektuella aktiviteter som höll på att kastas överbord när behaviourismen försökte ta kontroll över den statsvetenskapliga skutan.

Kaufman-Osborn angriper också den politiska teorins försvarare för att de konservativt slår vakt om den sub-disciplinära indelningens gränser, som varken följer någon epistemologisk logik eller motsvarar politikens ontologiska egenskaper (Bergh liknade dem träffande vid djuren i Borges kinesiska encyklopedi). De institutionaliserade subdisciplinerna är snarare en produkt av att statsvetenskapen i USA, liksom andra vetenskaper, lät sig mobiliseras i det kalla kriget, menar Kaufman-Osborn.

Och sedan den akademiska marxismen lämnat walk-over har den politiska teorins liberala mainstream en märklig förmåga att moppa upp alla utmanare, från kommunitarister till poststrukturalister. Den förmågan säger förvisso något om den liberala traditionens mångsidighet,

”but still more about the thoroughgoing enmeshment of the contemporary American academy and hence of American political science, including political theory, within the late liberal political economy of the United States.”

Så vad göra? Kaufman-Osborn förespråkar en pluralistisk tolerans, men inte en som nödvändigtvis entusiastiskt bejakar mångfalden, och inte heller en som ställer sig indifferent, utan ett slags agonistisk tolerans:

”one that affirms that the various approaches taken to the study of politics are not merely different, but in conflict with each one another, and that the productive commotion generated by their clashes will cease should any one succeed in becoming hegemonic. Moreover, this affirmation involved critical inquiry into the antipolitical effects that accompany the professionalization of political theory, inquiry best stimulated by political engagements, which, precisly because they are not entirely confined to the academy, are in a position to render visible the symbiotic enmeshment of the contemporary university within a politicized economy governed chiefly in accordance with the norms of neoliberalism.”

Och därmed har han väl också besvarat varför det alls är meningsfullt att diskutera något så akademiskt navelskådande som vad man ska ha politiska teoretiker till. På det hela taget en underhållande och läsvärd artikel, som får svar på tal av John Gunnell, Wendy Brown, Mary Hawkesworth och Gregory Kasza.

Noter

1. Andrew Rehfeld: ”Offensive political theory,” Perspectives on Politics (2010), 8: 465–486.
2. Timothy V. Kaufman-Osborn: ”Political Theory as Profession and as Subfield?” Political Research Quarterly, 2010: 63:3, 655–673.

Jag har inte läst boken (just beställd), men väl sett diavlogen och dess svallvågor. Den globala legalism som Posner vill varna för återfinns hos rättsvetare och politiska eliter som hävdar att internationell rätt kan lösa allsköns problem på den globala arenan. Det är en naiv tro, menar Posner, eftersom vi med ett fåtal undantag saknar internationella institutioner som kan sätta kraft bakom den internationella rätten. Posner invänder också mot tendensen att försöka göra juridik av vad som egentligen är moraliska eller politiska konflikter, samtidigt som han på ett metodologiskt plan vill styra upp folkrättsvetenskapen medelst rational choice-teori och empirisk positivism, två omaka sängkamrater statsvetenskapen haft sedan länge.

En av Farrells invändningar handlar om själva begreppet internationell rätt, en term som buntar ihop en rad olikartade fenomen – från resolutioner i FN:s säkerhetsråd via krigets lagar till diplomatisk praxis, etc – av vilket han drar två slutsatser: Dels att normativa argument för eller emot internationell rätt tout court ”are at best going to be weak, and at worst completely incoherent. The concept of international law is too all-encompassing to be a useful category of analysis.” Dels att internationell rätt inte alltid behöver vara underställd stormaktsambitioner, som en del vill ha det till:

”Partly this is because its effects don’t only run through direct sanctioning, but through other indirect channels such as reputation. Partly, also, it is because international law plausibly not only reflects states’ interests, but helps shape them too.”

Den senare poängen utvecklar Farrell i en uppföljande post som går igenom standardinvändningarna mot rationalistiska förklaringsmodeller och antagandet om staters intressen som fixed, given and prior to politics, vilka torde vara vardagsmat för den som följt debatten i internationell politisk teori, men som Posners kombination av löst hållen rational choice-teori och banal realism onekligen bjuder in.

I sak ryker de ihop över FN:s råd för mänskliga rättigheter, efterträdaren till den ökända människorättskommissionen. Rådet domineras av illiberala stater och förutom att fördöma Israel sysslar den framför allt med att urvattna idén om internationella mänskliga rättigheter. Så varför ska liberala västerländska stater böja sig för MR-rådets illiberala majoritet? Det ligger inte i deras intresse att vara ”the only group of states that will be condemned for [human rights] violations, giving a free pass to a larger group of states that, as it turns out, act much worse”, menar Posner.

Farrell åberopar empiriska studier för att visa att den än mer hudflängda gamla MR-kommissionen inte bara var en sandlåda för realpolitik, utan att dess resolutioner faktiskt oftade riktade sig mot stater som systematiskt kränkte mänskliga rättigheter och inte levde upp till rollen som goda medlemmar av det internationella samfundet.

Å andra sidan tycks kommissionen inte ha fått staterna att behandla sina medborgasre bättre än de annars skulle gjort, svarar Posner, och det är ett tämligen svagt argument för en rättsordning att den straffar verkliga förbrytare något oftare än den straffar oskyldiga.¹ Und so weiter und so fort.

På det hela taget: Kul att se folkrättsvetaren och statsvetaren i ombytta roller: Posners bok är avsedd som en metodologisk, empirisk och normativ känga mot naiva globala legalister inom hans egen disciplin, medan Farrell reser inte bara empiriska utan också normativa invändningar mot Posners realpolitiska argument.

Vi får positionerna förtjänstfullt uppbenade, men de är bara alltför välbekanta. Posners ambition att föra in rational choice-teori i folkrättsvetenskapen tycks mest resultera i en enkel, osofistikerad realism, som statsvetenskap/IR har tröskat igenom i decennier, så Farrel har ett skafferi av etablerade invändningar att resa. Progressionen inom ämnet tycks blygsam: vi är tillbaka i samma frågor som triggade de stora IR-debatterna på 1900-talet.

För övrigt lär vi framöver få anledning att återkomma till skiljelinjerna statsvetare vs folkrättsvetare och empirisk vs normativ forskning, eftersom jag numera forskar i ett projekt som syftar till att överbrygga båda gränserna.

Noter

1. När Posner ska förklara varför de segrande stormakterna efter andra världskriget instiftade mänskliga rättigheter som en internationell norm ser man också problemet i att låta lite vad som helst ligga i staternas rationella intresse:

   ”States decided after World War II that human rights violations are a matter of international concern. This judgment reflected both altruistic concerns about fellow humans living in foreign countries and a conviction born out of the Nazi experience that states that violate the rights of their own citizens pose a threat to international peace.”

   Historikern Mark Mazower har i en läsvärd artikel (öppen essäversion här) presenterat en delvis annan förklaring till varför mänskliga rättigheter, out of the blue, kom att inkluderas som en grundnorm för FN-världsordningen efter kriget: De erbjöd framför allt ett attraktivt alternativ till Nationernas förbunds misslyckade minoritetsrättigheter, en norm som Tyskland tagit till intäkt för att expandera i Centraleuropa. Se också den här gamla fotnoten.

Det här var ju ett roligt påstående som går på tvärs mot etablerade sanningar. Vid en snabbkoll i den akademiska litteraturen lyfts Sverige närmast fram som ett särfall av stegvisa demokratiska reformer i sakta mak. För att ta några exempel jag hade inom räckhåll:

• ”Swedish democracy does not owe its origins to a revolution, but to a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 extending the franchise in a way reminiscent of the English Reform Acts.”¹
• ”Stein Rokkan (1981) har bl a pekat på att utvecklingen från envälde till demokrati i vissa fall (som Sverige) skedde gradvis, medan processen annorstädes (t.ex. Danmark) ägde rum språngartat. Som en viktig förklaring anger Rokkan att Sverige hade en jämförelsevis stark och levande representativ tradition, medan en långvarig period av envälde ofta leder till en plötslig, stundom revolutionär, utvidgning av de politiska rättigheterna”²
• ”Swedish history has been marked by a remarkable continuity, which has enabled the country to democratize in a very gradual manner; this circumstance has inspired comparisons with the history of Britain. Such claims might be fair with respect to the pace of democratization. Rokkan has summed up these historical experiences in the following formula: ’A strong tradition of representative rule makes for a slow extension of political rights by stages, while protracted absolutism is more likely to lead to the sudden extension of political rights to most adult men.’
  We may find an explanation of Sweden’s seemingly anomalous development in the very gradualness of change. Sweden’s rigid class structure and long-surviving organicist medieval political forms would seem to invite comparison with Germany; we might therefore expect sudden changes to have characterized Swedish political history. [...] The old system based on the representation of estates (including the peasantry) formed the foundation of a slow, step-by-step democratization (1866, 1907, 1917).”³
• ”Swedish democratization followed a process of gradual regime reform, as the franchise was extended through a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 in a manner similar to England’s.”⁴

Jag kan ha missat något väsentligt i forskningen om Sveriges demokratisering — this is really not my area of expertise — men det tycks i alla fall finnas flera forskare som bekräftar den allmänna uppfattningen om att Sverige blev demokratiskt genom stegvisa reformer, inte genom en plötslig, abrupt demokratisk omvälvning.

Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution? Trixig fråga, men vi kan i alla fall jämföra Sveriges demokratiseringstakt med andra länder vid samma tid, så jag saxade ihop en jämförelse av graden av demokrati (Polity IV) i 11 västeuropeiska stater 1800-1930.

Demokratisering i Västeuropa 1800-1930

Så sent som 1906 var Sverige ett av de minst demokratiska länderna i Västeuropa. Men därefter gick utvecklingen snabbt: På drygt tio år etableras fullvärdig demokrati, för att stå sig till dags dato. Sveriges demokratisering är alltså snarare en ketchupeffekt: Först händer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer allt inom loppet av ett årtionde. Vad är det om inte en demokratisk revolution?

Likaså stämmer resultatet dåligt mot de jämförelser som anförs — att Danmark genomgick en mer revolutionär utveckling medan Storbritannien och Sverige genomlik likadana gradvisa processer. Danmarks demokratiska språng mellan 1900 och 1915 liknar Sveriges, medan Storbritannien verkligen genomgår en gradvis demokratisering utdragen över ett århundrade, med viktiga reformsteg på 1830-talet, 1870-talet och runt 1920.

Det kanske är att hänga väl mycket på Polity IV, men också den mer preciserade tesen om att rösträtten utvidgades gradvis kan ifrågasättas: Det var först under åren 1907-21 som rösträtten i Sverige expanderar, och då sker det snabbt och dramatiskt. Tabellen nedan visar att Sverige hade den minsta genomsnittliga valmanskåren (15,2 procent) under perioden 1881-1914.⁵

I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt. 1909 utökades rösträtten till att omfatta nästan alla män från 24 års ålder, vilket fördubblade valmanskåren från 15,8 procent till 32,8 procent av den vuxna befolkningen. 1917 utökades den allmänna rösträtten till alla vuxna män och 1921 deltog slutligen även vuxna kvinnor i allmänna val. Som Erik skriver, ”Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.”

Jag vet inte om tesen håller fullt ut, men den väcker i alla fall några intressanta frågor:

• Allt hänger förstås på begrepp och operationaliseringar. Men kan det vara så att vi har misstagit modernisering för demokratisering? Motsatsen till kungligt envälde (1809) och ståndsriksdag (1866) är inte nödvändigtvis demokrati, utan den moderna författningsstaten.
• Kanske handlar det också om att segrarna har förväxlat strategi med resultat. Svenska socialdemokrater var extremt reformistiska, men det betyder ju inte att demokratiseringen också var en gradvis reformprocess. För segraren, ett statsbärande parti i vardande, skänker dock den reformistiska historieskrivningen legitimitet, liksom för förloraren.
• Sedan har det naturligtvis också intressanta policyimplikationer, som Erik diskuterar i sin essä. Att Sverige lyfter fram sin egen historia som modell för andra länders nutida demokratisering är förstås intressant i sig, men än mer så som det tycks bygga på ett missförstånd om hur Sveriges egen demokratisering egentligen gick till.

Synpunkter och motargument?

Noter

1. Tilton, T.A., 1974. ”The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case.” The American Political Science Review, 68(2), 561-571.
2. Pettersson, O., 1995. Nordisk politik, Stockholm: Fritzes.
3. Knudsen, T. & Rothstein, B., 1994. ”State Building in Scandinavia”, Comparative Politics, 26(2), 203-220.
4. Premfors, R., 2003. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden
5. Källa: Aidt, T.S., Jayasri Dutta, and Elena Loukoianova. ”Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830-1938.” European Economic Review 50:2 (February 2006): 249-283.

Ledamöter och ersättare i Malmös kommunala bolag

Grafen visar ledamöter och ersättare i bolag som Malmö stad är huvudman för (den största molnpuffen är avfalls- och återvinningsbolaget Sysav som ägs av ett flertal kommuner i södra Skåne).¹

Vad ska man då säga om det här? Malmös kommunala bolagsstyrelser utgör ett decentraliserat nätverk. Kopplingarna mellan bolagsstyrelserna är få, men några personer sitter i mer än en styrelse, som Emmanuel Morfiadakis (s, nod 26) och Håkan Fäldt (m, nod 3). De tyngsta politikerna lyser däremot med sin frånvaro. Ilmar Reepalu (s) sitter inte med i styrelsen för ett enda kommunalt bolag. Inte heller kommunstyrelsens förste vice ordförande Anja Sonesson (m).

Jämför vi med Göteborg sitter två spindlar i maktnätets mitt. Göran Johansson (s) och Jan Hallberg (m) har 21 respektive 18 kommunala förtroendeuppdrag. Förutom kommunfullmäktige och kommunstyrelsen sitter de i åtta styrelser tillsammans, däribland fyra kommunala bolagsstyrelser. I Kalles graf över styrelserna i Göteborgs kommunala bolag routas det mesta av makten genom dem.

Bra eller anus? Den demokratiska centralismen har sina fördelar. Politikernas ansvar för de kommunala bolagen tydliggörs, vilket förstås har sina poänger med tanke på att de kommunala bolagen har kommit att utgöra en allt viktigare del av den kommunala politiken. I egenskap av ledande politiker står makthavarna i bolagen också till svars inför väljarna i valen till kommunfullmäktige.

Likaså effektivitet, förstås: Det sägs att politiker i andra kommuner ser med avund på Göteborg, där beslutsvägarna är korta och där alla — röda som blå, politik som näringsliv — drar åt samma håll. För att travestera Kissinger: Om du vill ringa Göteborg behöver du inte leta efter telefonnumret.

Å andra sidan är det just det som är problemet: Rollerna blandas samman. Konsensuskulturen i Göteborg gör det dessutom svårt att utkräva ansvar, just eftersom Göran och Jan har fingrar i samma syltburkar. Du får rösta på vilket parti du vill, bara du väljer en kommunalbolagspamp. Ett centraliserat nätverk är mer sårbart och ökar riskerna för maktmissbruk och korruption.

I Malmö tycks däremot politikerna sprida stolarna under betydligt fler bakar. Får det också konsekvenser för den politik som förs? Tja, minns Bo01 — ett skolboksexempel i hur kommunal maktkoncentration korrumperar (Martins & Andreas rapport ”Den kompakta majoritetens bomässa” är fortfarande läsvärd). Och varför har de valt så olika styrmodeller? Här finns en hel del kul att gräva vidare i — tips om forskning på temat mottages tacksamt!

Noter

1. Data har jag hämtat från Affärsdatas databas Företagsfakta för drygt ett år sedan. Här finns själva net-filen, här i csv-format.

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

Det tog ett par genomtittningar för att koppla alla referenser. Självmordsbombande maki är enkelt, men jag misstog till exempel bagels för hamburgare (och det är väl lätt hänt även i den verkliga världen). Historieskrivningen kan förstås ifrågasättas, som idén att andra världskriget började på grund av att pretzel massakrerade matzah.

Förra våren föreslog en student i kursutvärderingen att vi borde visa filmer som illustrerar centrala problem i internationell politik. Ingen dum idé. Men vilka filmer? Några spontana kandidater är Dr Strangelove, självskriven till en föreläsning om kalla kriget och kapprustningen, liksom Thirteen days som ackompanjemang till Essence of decision. Black hawk down har jag inte sett, men någon recensent noterade att alla afrikaner i filmen kommunicerar genom grymtningar, så den kanske kan användas för att diskutera både humanitära interventioner och kritiska postkoloniala perspektiv.

Mer teoretiska poänger kanske är svårare att illustrera filmiskt. Vilken spelfilm skulle till exempel kunna ge kött åt en föreläsning om second image-liberalism och demokratisk fred-teori? Och jag kan tänka mig en handfull filmer som illustrerar kärnpoänger i klassisk realism, men strukturrealism?

Igo argues that modern surveys, from the Middletown studies to the Gallup Poll and the Kinsey Reports, projected new visions of the nation: authoritative accounts of majorities and minorities, the mainstream and the marginal. They also infiltrated the lives of those who opened their doors to pollsters, or measured their habits and beliefs against statistics culled from strangers. Survey data underwrote categories as abstract as “the average American” and as intimate as the sexual self.

With a bold and sophisticated analysis, Igo demonstrates the power of scientific surveys to shape Americans’ sense of themselves as individuals, members of communities, and citizens of a nation. Tracing how ordinary people argued about and adapted to a public awash in aggregate data, she reveals how survey techniques and findings became the vocabulary of mass society—and essential to understanding who we, as modern Americans, think we are.

Snacka om observatörseffekt. På samma sätt torde vi göteborgska statsvetare, efter femtio år av valundersökningar och tjugo år av Som-dito, ha gett ett avgörande bidrag för att disciplinera svensken till att förstå sig själv som en samhällsvetenskaplig analysenhet.

Ah, hemska tanke: Homo holmbergiensis blir ett Frankensteins monster som vänder sig mot sin skapare…