(Om man nu kan kalla det ett upplopp.) En septemberkväll 1982 samlar sig ungdomar på Fridhemsplan:

”Niemand wußte, woher sie kamen, und was sie vorhatten. Es gab nichts, wofür oder wogegen sie demonstriert hätten. Sie waren einfach da” (18)

När uppåt tusen personer anslutit börjar folkmassan röra sig planlöst i riktning mot Rålambshovsparken. Efter en halvtimme är polisen på plats, femtio man med piketbussar, batonger och hundar.

”Im Nu verwandelte sich die friedliche Szene in ein bedrohliches Gegeneinander. Die Einsatzleitung hatte es darauf abgesehen, die Jugendlichen auseinanderzutreiben. Die Polizisten schlugen auf einzelne Leute ein, die Hunde wurden unruhig, es gab Beulen und zerrissene Kleider. Dann flogen die ersten Steine. Nach drei Stunden lag der nächtliche Park wieder still und menschenleer da.”

Anledningen till sammanstötningen var, skriver Enzensberger:

”eine soziale Erfindung ersten Ranges. Ein paar kluge Kids hatten entdeckt, daß das öffentliche Telefonnetz eine interessante technische Lücke aufwies: wer die Nummern einer gewissen Zahl von gesperrten Anschlüssen wählte, konnte mit jedem andern Teilnehmer sprechen, der das gleiche tat. Die betreffenden Telefonnummern gingen an den Stockholmer Schulen wie ein Lauffeuer um, und es entstand eine enorme, spontane Konferenzschaltung. Ein neues Massenmedium war geboren: der ’heiße Draht’. Intelligenter kann man moderne Kommunikationstechniken kaum anwenden.”

Men istället för att få Stockholms stads kulturpris, fick ungdomarna möta piketpolisens batonger (”Wozu hat man schließlich eine Hundestaffel?”). Och i den beskedliga kritik som efteråt riktades mot polisens agerande nämnde ingen en gång att ungdomarna inte gjort något annat än att praktisera sin grundlagsskyddade rätt till församlingsfrihet. Vad var egentligen deras brott?

”Am Rålambshovspark ging es nicht um illegale Hausbesetzungen; es gab weder vermummte Köpfe, noch Molotow-Cocktails, nur ein paar hundert junge Leute, die sich ein bißchen unterhalten wollten.

Ihr verbrechen bestand einfach darin, daß sie zu diesem Zweck keine von den dafür zuständigen Institutionen in Anspruch nahm. Hätten sie sich an die richtige Stelle gewandt, mit der Bitte, einen Treffpunkt für ziellose, motivationsschwache, anomische Jugendliche zu organisieren, so wäre man ihnen nicht mit Polizeiknüppeln, sondern mit Subventionen entgegengekommen. Scharen von Sozialarbeitern, Betreuern und Animateuren hätten sich in Marsch gesetzt, um ihnen zu einer sozial erwünschten Form der Kommunikation zu verhelfen.” (20)

Aktionen, reaktionen och analysen påminner för övrigt om vad journalisten Örjan Svedberg skriver om folkfesterna och ockupationen av Victoriateatern i Malmö årtiondet innan, där stadens etablissemang försökte kväsa all form av organisering som inte gick genom ABF och de befintliga institutionerna.

Som ett brev på posten en vecka senare förkunnade Televerket i en offentlig kommuniké att Heta linjen institutionaliserats, om än med vissa begränsningar.

”Die Logik der staatlichen Intervention ist vollkommen klar: erst der Knüppel, dann die Mohrrübe. Die soziale Phantasie der Jugendlichen, ihre Selbsttätigkeit soll in einer Art von Zangenbewegung erstickt werden: einerseits durch Unterdrückung, andererseits durch Verstaatlichung. Die Freiheit, sich zu bewegen und miteinander zu sprechen, die sich ein paar hundert junge Stockholmer genommen haben, erscheint den Polizisten ebenso wie den Fürsorgern als eine Eigenmächtigkeit, die nicht geduldet werden kann.” (21)

If you can’t beat them, incorporate them. För Enzensberger illustrerar Heta linjen-tumultet och efterspelet en central tes om den svenska ämbetsmannastaten som vill alla väl och därför åtnjuter medborgarnas orubbliga förtroende, därför blir moraliskt immun. Därigenom lägger den institutionella apparaten beslag inte bara på merparten av medborgarnas inkomst, utan också på deras moraliska värden – byråkratin svarar för solidaritet, jämlikhet, skydd och hjälp.

Men 30 år senare tycks händelsen i Rålambshovsparken minst lika intressant som exempel på nätpolitiska aktioner – och maktens reaktioner – långt innan begrepp som flashmobs, phreaking, hacktivism, sociala medier eller för den delen nätpolitik blev till allmängods i svenska språket.

Enzensbergers essä lär vi få anledning att återkomma till.

Noter

1. Enzensberger, Hans Magnus. Ach Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern. Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1989.

Rustow distanserar sig från den funktionalism han menar präglar mycket av hans samtida demokratiseringsforskning, som ser demokratisk utveckling som en enkelspårig, kumulativ process, som beläggs med linjära statistiska korrelationer. Rustow vill istället ge en genetisk förklaring till demokratisk transition: en dynamisk, icke-linjär process.² Och där är fallet Sverige viktigt, menar Rustow, just för att demokratiseringen här var sen och snabb:

”as recently as the beginning of this century, Sweden had one of the most restrictive suffrage systems of any country with a representative constitution: it was a stable oligarchy. Yet by 1921 the right to vote had been extended to adult men and women, and the accountability of the cabinet to the democratically elected legislature was beginning to be accepted. The transition to democracy, then, was late and rapid.” [12]

En konsensus om demokrati var följden av, inte orsaken till demokratiseringen, menar Rustow.

”Rather, a genetic theory of democracy must explain how that form of government can emerge out of a setting in which neither the institutions, nor the popular attitudes, nor the accepted values are as yet democratic.” [23]

Som i Sverige, där det rådde en utbredd konsensus om den stabila oligarkin åren innan transitionen inleddes. Men här fanns också en grundläggande konsensus om saker mer fundamentala än styresskicket: Territoriell integritet, språklig och religiös enhet och en gemensam statsförvaltning skapade en stark känsla av nationell gemenskap. Likaså fanns en tradition av lagstyre, liberal lagstiftning, representation och maktdelning. Viktiga förutsättningar för transitionen, men:

”They are not, however, enough to explain it — precisely because they were traditions that had been in effect long before the transition to democracy began.” [15]

Några poänger:

• Den plutokratiska representationen från 1866 i kombination med en dramatisk industrialisering och makalös tillväxt gav en viktig skjuts — inte för att ekonomisk tillväxt i sig leder till demokratisering, utan för att alltfler uppfyllde de ekonomiska rösträttsvillkoren.
  

  ”The fact that for some of them this inclusion seemed precarious — reversible if bad times reduced their wages below the suffrage limit of 800 kronor — is likely to have sharpened their sense of urgency.” [19]

• L’ancien regime var inte monolitisk. I en serie sakfrågor — indelningsverket, tullstriden, rösträttsstriden och valsystemsfrågan — före och under transitionen förändrades intressekoalitionerna: Medan bönderna exempelvis stod enade i den första frågan, hade jordbrukare och boskapsuppfödare motsatta intressen i tullstriden, etc.
• Efter demokratiseringen satte sig snabbt en ny konsensus. Den gamla regimens män kom successivt att ta demokratin för given, medan socialdemokraterna snart övergav sina mer extrema ståndpunkter (pacifismen, republikanismen och antikyrkligheten).

Sverige gick alltså från oligarkisk konsensus via konflikt till demokratisk konsensus inom loppet av ett årtionde. För transitionsforskningen är Rustows dynamiska modell förmodligen idéhistoria vid det här laget. Men hans historieskrivning bryter av — även 40 år senare — mot den dominerande uppfattningen att Sveriges demokratisering skedde genom gradvisa, försiktiga reformer under loppet av ett århundrande, en berättelse vi känner från forskning, läroböcker och officiell historieskrivning — och som vi av någon anledning gärna fortsätter att reproducera.

Varför vi nu gör det är i sig en spännande fråga.

Noter

1. Dankwart A. Rustow, 1971: ”Sweden’s transition to democracy: Some notes toward a genetic theory”, Scandinavian Political Studies 6:6, 9–26.
2. De teoretiska argumenten utvecklar han i en annan artikel, som en del ser som transitologins startskott.

Resultatet: Dyrare böcker, mindre utbud. Fast de importerade, engelskspråkiga böckerna tycks relativt prisvärda. I Sverige vill författarförbundet återinföra fasta bokpriser för att skydda branschen och författarna — gissningsvis mot den demokratiserande revolution boktryckarkonsten just nu genomgår.

Min bloggande granne Sovjetstaten lägger till en tidsresa i mataffären: Norska livsmedelsaffärer betraktar mozzarella, bechamelsås och andra ursvenska stapelfödor som exotiska kulinariska delikatesser.

Å andra sidan: Medan svenskar just håller på att vänja sig vid friheten i att kunna köpa huvudvärkstabletter i matbutiken har Norge sedan nio år avreglerat apoteksbranschen, med bättre tillgänglighet som följd.

På det hela taget vet jag inte om jämförelsen är till Sveriges eller Norges fördel.

Men jag vill göra en annan poäng: Årtionden av storsvensk normspridning har gett Sverige (mer än sina nordiska grannar) en laddad, symbolisk roll i politiska debatter runt om i Europa, en roll som inte svarar mot landets obetydliga storlek.

Men det ligger i propagandans natur att den inte speglar verkligheten. (Jämför den bortglömda revolutionen: Svenskt demokratibistånd exporterar en historieförvanskning.)

Vad både liberaler och deras motståndare i dessa debatter ofta missar är att Sverige på många punkter är ett av Europas mest marknadsliberala länder.¹

Och det är en bra sak, alltså, för vilken svenska sossar borde få mer kredd.

Noter

1. Gissar att det rimmar någotsånär med Berghs tes, men jag har tyvärr inte läst boken — än.

Det här var ju ett roligt påstående som går på tvärs mot etablerade sanningar. Vid en snabbkoll i den akademiska litteraturen lyfts Sverige närmast fram som ett särfall av stegvisa demokratiska reformer i sakta mak. För att ta några exempel jag hade inom räckhåll:

• ”Swedish democracy does not owe its origins to a revolution, but to a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 extending the franchise in a way reminiscent of the English Reform Acts.”¹
• ”Stein Rokkan (1981) har bl a pekat på att utvecklingen från envälde till demokrati i vissa fall (som Sverige) skedde gradvis, medan processen annorstädes (t.ex. Danmark) ägde rum språngartat. Som en viktig förklaring anger Rokkan att Sverige hade en jämförelsevis stark och levande representativ tradition, medan en långvarig period av envälde ofta leder till en plötslig, stundom revolutionär, utvidgning av de politiska rättigheterna”²
• ”Swedish history has been marked by a remarkable continuity, which has enabled the country to democratize in a very gradual manner; this circumstance has inspired comparisons with the history of Britain. Such claims might be fair with respect to the pace of democratization. Rokkan has summed up these historical experiences in the following formula: ’A strong tradition of representative rule makes for a slow extension of political rights by stages, while protracted absolutism is more likely to lead to the sudden extension of political rights to most adult men.’
  We may find an explanation of Sweden’s seemingly anomalous development in the very gradualness of change. Sweden’s rigid class structure and long-surviving organicist medieval political forms would seem to invite comparison with Germany; we might therefore expect sudden changes to have characterized Swedish political history. [...] The old system based on the representation of estates (including the peasantry) formed the foundation of a slow, step-by-step democratization (1866, 1907, 1917).”³
• ”Swedish democratization followed a process of gradual regime reform, as the franchise was extended through a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 in a manner similar to England’s.”⁴

Jag kan ha missat något väsentligt i forskningen om Sveriges demokratisering — this is really not my area of expertise — men det tycks i alla fall finnas flera forskare som bekräftar den allmänna uppfattningen om att Sverige blev demokratiskt genom stegvisa reformer, inte genom en plötslig, abrupt demokratisk omvälvning.

Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution? Trixig fråga, men vi kan i alla fall jämföra Sveriges demokratiseringstakt med andra länder vid samma tid, så jag saxade ihop en jämförelse av graden av demokrati (Polity IV) i 11 västeuropeiska stater 1800-1930.

Demokratisering i Västeuropa 1800-1930

Så sent som 1906 var Sverige ett av de minst demokratiska länderna i Västeuropa. Men därefter gick utvecklingen snabbt: På drygt tio år etableras fullvärdig demokrati, för att stå sig till dags dato. Sveriges demokratisering är alltså snarare en ketchupeffekt: Först händer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer allt inom loppet av ett årtionde. Vad är det om inte en demokratisk revolution?

Likaså stämmer resultatet dåligt mot de jämförelser som anförs — att Danmark genomgick en mer revolutionär utveckling medan Storbritannien och Sverige genomlik likadana gradvisa processer. Danmarks demokratiska språng mellan 1900 och 1915 liknar Sveriges, medan Storbritannien verkligen genomgår en gradvis demokratisering utdragen över ett århundrade, med viktiga reformsteg på 1830-talet, 1870-talet och runt 1920.

Det kanske är att hänga väl mycket på Polity IV, men också den mer preciserade tesen om att rösträtten utvidgades gradvis kan ifrågasättas: Det var först under åren 1907-21 som rösträtten i Sverige expanderar, och då sker det snabbt och dramatiskt. Tabellen nedan visar att Sverige hade den minsta genomsnittliga valmanskåren (15,2 procent) under perioden 1881-1914.⁵

I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt. 1909 utökades rösträtten till att omfatta nästan alla män från 24 års ålder, vilket fördubblade valmanskåren från 15,8 procent till 32,8 procent av den vuxna befolkningen. 1917 utökades den allmänna rösträtten till alla vuxna män och 1921 deltog slutligen även vuxna kvinnor i allmänna val. Som Erik skriver, ”Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.”

Jag vet inte om tesen håller fullt ut, men den väcker i alla fall några intressanta frågor:

• Allt hänger förstås på begrepp och operationaliseringar. Men kan det vara så att vi har misstagit modernisering för demokratisering? Motsatsen till kungligt envälde (1809) och ståndsriksdag (1866) är inte nödvändigtvis demokrati, utan den moderna författningsstaten.
• Kanske handlar det också om att segrarna har förväxlat strategi med resultat. Svenska socialdemokrater var extremt reformistiska, men det betyder ju inte att demokratiseringen också var en gradvis reformprocess. För segraren, ett statsbärande parti i vardande, skänker dock den reformistiska historieskrivningen legitimitet, liksom för förloraren.
• Sedan har det naturligtvis också intressanta policyimplikationer, som Erik diskuterar i sin essä. Att Sverige lyfter fram sin egen historia som modell för andra länders nutida demokratisering är förstås intressant i sig, men än mer så som det tycks bygga på ett missförstånd om hur Sveriges egen demokratisering egentligen gick till.

Synpunkter och motargument?

Noter

1. Tilton, T.A., 1974. ”The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case.” The American Political Science Review, 68(2), 561-571.
2. Pettersson, O., 1995. Nordisk politik, Stockholm: Fritzes.
3. Knudsen, T. & Rothstein, B., 1994. ”State Building in Scandinavia”, Comparative Politics, 26(2), 203-220.
4. Premfors, R., 2003. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden
5. Källa: Aidt, T.S., Jayasri Dutta, and Elena Loukoianova. ”Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830-1938.” European Economic Review 50:2 (February 2006): 249-283.

Inslag skriver:

”Ingen regering kommer att lägga förslag som minskar sin egen makt. De instrument riksdagen ger regeringen, kommer regeringen att behålla permanent.”

Men hur förklara att regeringar ibland faktiskt inskränker sin egen kontrollmakt? Jag kommer spontant att tänka på tre fall i Sveriges efterkrigshistoria där regeringen har lagt förslag som har minskat dess makt att kontrollera och övervaka medborgarna:

1. 1948 års tryckfrihetsförordning.
2. Ratificeringen av Europakonventionen 1952.
3. Förbudet mot åsiktsregistrering från 1969.

1948 års tryckfrihetsförordning kom till för att hindra den sorts övergrepp som begåtts under andra världskriget, där regeringen skakat liv i en gammal paragraf från 1812 för att kunna konfiskera tidningar utan rättegång ”därför att utländsk makt kunde ta anstöt av vad som stod i tidningen även om tidningen inte var brottslig eller smädlig”:

”1948 års tryckfrihetsförordning som trädde i kraft 1949 innebar att man anlade eld mot det som förekommit under krigsåren med transportförbud och censurlagen vid krigsfara och krig. Det är intressant att läsa om det där i riksdagsprotokoll. Jag har fäst mig vid att Östen Undén var en av dem som trädde upp och försvarade tryckfriheten. Det är också intressant att se att transportförbudet egentligen var grundlagsstridigt när det gällde transport på enskild järnväg. Man kunde reglera vad som gällde på SJ och Posten genom administrativa stadgar. Men inte enskilda järnvägar.”

Ratificeringen av Europakonventionen kvalificerar sig inte riktigt för vår lista, eftersom avsikten aldrig var att verkligen begränsa regeringens makt. Jag snubblade över en rolig anekdot om hur det gick till när Sveriges riksdag 1952 ratificerade Europakonventionen:

”Konventionens ratifikation i Sverige föregicks av en grundlig genomgång av regeringen och i riksdagen av dess olika artiklar. Riksdagens utrikesutskott ägnade flera dagar 1951 åt att gå igenom de olika artiklarna. Resultatet blev att riksdagen fann att svensk rätt på alla punkter motsvarade Konventionens krav. Det var här enligt Gustaf Petrén en fråga om nationell stolthet. Eftersom Sverige ansågs vara det mest välutvecklade landet, kunde dess rättsordning inte gärna underskrida den minimistandard som Konventionen hade satt. Utgångspunkten för hela genomgången var att söka här.

Konventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952, inklusive den individuella klagorätten utan tidsbegränsning, med förklaring att allt var utmärkt väl beställt i Sverige. Lagstiftning behövdes ej och SFS belastades aldrig med konventionen.”¹”

I dag utgör ECHR ett starkare skydd för individens rättigheter i Sverige än de medborgerliga fri- och rättigheterna i regeringsformens andra kapitel (som ju inte kvalar in på listan ovan just för att de inte är några riktiga rättigheter alls). Men 1952 kunde Sverige alltså ratificera ECHR — eftersom konventionen hur som helst inte skulle få någon betydelse för världens bästa land.

Skälen för att skriva under konventionen är dock en sak, dess verkan en annan, vilket Sundberg visar i sin artikel. Även om ECHR var i stort sett verkningslös under de första 30 åren har den i dag fundamentalt omstöpt den svenska rättsordningen. Och det var ju inte riktigt tanken för dem som beslutade om den.²

Den insatte läsaren får gärna fylla på med anekdoter om turerna kring förbudet mot åsiktsregistrering 1969. Å andra sidan kanske det inte kvalificerar som inskränkning av statens kontrollbefogenheter, eftersom förbudet inte efterlevdes i praktiken.

Poängen? Det ska till rätt extraordinära omständigheter för att en regering avsiktligt ska begränsa sin egen kontrollmakt. Och det är ju ett gott skäl att inte utöka den in the first place. För att åter citera Inslag:

”Klok lagstiftning ska utformas med utgångspunkten att de vapen som smids mycket väl kan falla i motståndarens händer i framtiden. Trivs man inte med tanken på att varje regering – röd, blå eller brun – ska ha rätt att enkelt beställa elektronisk brevsprättning på all post i landet, ska vi inte ge innevarande regering den rätten heller.”

Andra bloggar om FRA.

Noter

1. Jacob W F Sundberg, 2003: ”Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?”, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, JFT 4-5/2003, 532-555.
2. Jag antar att man inte ska vara förvånad över det utifrån Andrew Moravcsiks liberala teori om varför stater låter binda sina händer av internationella människorättsregimer. Tvärs emot både realismens och konstruktivismens förväntningar fick inte ECHR sina speciella befogenheter för dominerande liberala demokratier pådyvlade mindre stater sina egna normer.

   Moravcsik hävdar att medan de nyetablerade demokratierna i Västeuropa såg ECHR som ett sätt att skydda sin nyvunna demokrati mot interna, odemokratiska hot som l’ancien regime, uppfattade stabila, etablerade demokratier människorättsregimen, med dess individuella klagorätt och oberoende jurisdiktion, som ett hot mot inhemska demokratiska traditioner, och hamnade därför i en ohelig allians med icke-demokratier:

   ”At the height of the Cold War, in the early 1950s, the most stable among modern democracies, including the United States and the United Kingdom, allied with authoritarian and totalitarian states like the Soviet Union, China, South Africa, and Iran, in opposition to the inclusion of compulsory, enforceable commitments. The alliance in favor of such commitments, as republican liberal theory predicts, included recently established democracies in continental Europe, Latin America, and Asia.”

   Andrew Moravcsik, 2000: ”The Origins of Human Rights Regimes: Democratic Delegation in Postwar Europe”, International Organization 54:2.

Själv tillbringade jag nationaldagskvällen som det förmodat svenska inslaget på en förmodat osvensk grillfest, där vi konstaterade att ingenting väl är mer svenskt än just den kosmopolitiska hållningen. Internationalismen är svenskens nationalism, som Arne Ruth lär ha skaldat.

I Göteborg och andra städer delas diplom ut till nya medborgare som får berätta hur glada de är över att få bli svenskar, åtminstone på pappret. Kungen åkte till svenskgles förort i Södertälje för att nationaldagstala (och lär ha betonat sitt franska påbrå). Nationaldagen har blivit en manifestation för det mångkulturella samhället. Och det är förstås lika fint som det är storsvenskt.

Desto tristare, konstaterade vi vid grillen, att svenskar är så icke-kosmopolitiska i vardagens handling, sin nationella hållning till trots: Vi låter invandrarna vifta med svenska flaggor åt oss och berätta för oss hur kosmopolitiska och icke-nationalistiska vi svenskar är. Men när nationaldagsbuffén är uppäten åker svenskarna hem till villakvarteren och stänger dörren om sig igen — tills nästa år när invandrarna åter plockas fram för att bekräfta svenskarnas självbild som världens bästa, det vill säga icke-nationalistiska, folk.

PS. Själv är jag förstås för kosmopolitisk, det vill säga svensk, för att heja på Sverige i EM.

Dr Bergh utmanade bloggande statsvetare och ekonomer på deathmatch och man får nog säga att den slutade i jämnt skägg. Skägg är nämligen just vad som utmärker svenska akademikerbloggar, om man får tro tipsen hos Bergh. Om vi räknar bort dem som bloggar under skyddsskägg ser listan ut så här:

• Niclas Berggren
• Ulf Bjereld
• Jacob Christensen
• Gissur Erlingsson
• Nils Gustafsson
• Niklas Jakobsson
• Björn Johnson
• Mattias Lundbäck
• Stefan Olsson
• Peter Santesson-Wilson
• Ekonomistas: Martin Flodén, Eva Mörk, Jesper Roine, Daniel Waldenström, Jonas Vlachos och Robert Östling.

En kvinna på 18 män, Bergh och jag medräknade. För att travestera ett gammalt djungelordspråk: Det finns fler personer som heter Niklas än det finns kvinnor bland bloggande nationalekonomer.

Och det såg likadant ut när jag i höstas efterlyste svenska humsambloggar. Vi pusslade ihop en lista som förutom några av de redan nämnda statsvetarna och nationalekonomerna innehöll ytterligare nio grabbar och två tjejer:

• Rasmus Fleischer
• Gustav Holmberg
• Mathias Klang
• Christopher Kullenberg
• Åsa Larsson
• Karl Palmås
• Ulf Sandström
• Evelina Wahlqvist
• Jakob Wenzer
• Infontology: Simon Winter & Per Johansson

I oktober 2006 gjorde Sara Kjellberg¹ en lista över svenska akademikerbloggar i alla möjliga discipliner, som Mathias Klang byggde på. Förutom de redan nämnda hittar jag där drygt 15 män och elva kvinnor, som något väger upp mansdominansen.²

Med en jämrans massa förbehåll för det snöbolliga urvalet av luddigt definierade bloggande svenska akademiker³ kan vi alltså konstatera att den svenska akademiska bloggosfären är något av en herrbastu. I runda slängar går det tre manliga akademikerbloggare på varje kvinnlig. Och det väcker tre intressanta frågor:

1. Stämmer det? Vi har garanterat missat en hel del forskarbloggar. Och nystar man i ett manligt nätverk förvånar det inte att det mest dyker upp män. Kanske finns det motsvarande bloggnätverk av kvinnliga akademiker som dunkar varandras ryggar?
2. Spelar det någon roll? Folk som bloggar vill förstås gärna tro att bloggarna är viktiga på alla möjliga sätt, från ett intellektuellt samtal i andra former till shameless self-promotion. Bloggar bygger nätverk som hjälper en att hålla koll på kollegerna, ämnet, branschen. I så fall torde ju kvinnorna ha något att förlora på att inte synas i bloggvärlden. Närvarons politik, herrbastun och allt det där. Men vi kanske bedrar oss?
3. Vad beror det på? I Media Culpas senaste undersökning av svenska bloggare och bloggläsare dominerar unga kvinnor, även om kvinnor och män har förutsägbart stereotypa bloggintressen. Via Jill Walker, som med sin norska bas inte kan förstärka det svenska damlaget, ser jag att 12–17-åriga flickor tydligen ligger steget före pojkar i samma ålder på att skapa webbinnehåll. Det kanske är som alltid med jämställdheten: Det löser sig självmant med nästa generation.

Jag lämnar fri fart för allsköns spekulationer, förklaringar och fördomar. Kommentera!

Noter

1. Kjellberg forskar för övrigt just om ”how the increased access to scholarly information in electronic form will influence scholarly communication, especially regarding free access through different Open Access initiatives and the use of more open communication channels as weblogs.”
2. Jag orkade dock inte räkna namn och kön på SLU:s gruppblogg.
3. Doktorander och/eller disputerade? På svenska eller också på utrikiska? Bara på institutioner i Sverige eller även i utlandet? Forskare i akademin eller även i den riktiga världen? Som bloggar om sin egen och andras forskning eller om vad som helst? Räknas Stig-Björn Ljunggren? Und so weiter und so fort.

För ett par år sedan slutade Sverige i praktiken att direktavvisa flyktingar till Eritrea. Policyändringen följde inte minst efter ett intensivt lobbyarbete från AEASS, en organisation för eritreanska asylsökande i Sverige, som grundades av bland andra journalisten Khaled Abdu. AEASS bedrift är i sig anmärkningsvärd: Hur ofta ser vi asylsökande, utan röst och rättigheter, inte bara organisera sig utan också lyckas förändra politiken?

Men nu avvisar Sverige alltså återigen flyktingar till Eritrea. En medlem i en flyktingkommitté mejlar och berättar att de möter många som ska avvisas till Eritrea:

”Vi träffar just nu många asylsökande från Eritrea som ska utvisas. Ensamstående mödrar med ett eller flera barn likaväl som ensamma män. Gemensamt för flera av dessa är att pappa, make, bror… sitter i fängelse i Eritrea. Eller fängslades när de flydde.”¹

Ändå har ingenting förändrats i Eritrea. I alla fall inte till det bättre. Som Annie Hellquist skriver i Yelah:

”Sverige är också relativt ensamt i Europa om att tvångsavvisa människor till Eritrea. Tyskland skickade dock tillbaka en asylsökande för två år sedan och Storbritannien skickade tillbaka en person under hösten. Amnesty rapporterade att båda hade fängslats vid återvändandet. Både Amnesty och FN:s flyktingorgan UNHCR avråder från tvångsavvisningar till Eritrea då kränkningar av mänskliga rättigheter är vanligt förekommande.”

Avvisningarna till Eritrea är alltså en skam för Sveriges regering, i synnerhet som flera av dess ledande företrädare i opposition gjorde stora insatser för att föra upp kampen för mänskliga rättigheter i Eritrea på dagordningen i både Sverige och EU. Vart har det engagemanget tagit vägen i dag?

Som Carina Hägg (s) sa i riksdagens utrikespolitiska debatt härom veckan:

”[J]ag är mycket bekymrad för det som jag har hört i dag om avvisningar till Eritrea. Jag hade hoppats att regeringen skulle fortsätta det aktiva arbete som man bedrev i opposition för att få hem Dawit Isaak till sin familj. Tvärtom verkar man nu i stället ha strategin att se till att folk gör honom sällskap i fängelset genom de uppmärksammade avvisningar som har skett.”

Flera politiker har lyft upp det orimliga i att Sverige och EU ger bistånd till Eritrea, trots att regeringen i Eritrea har skärpt förtrycket och inte lever upp till de krav på respekt för mänskliga rättigheter som biståndsavatalen ställer. Logiken är enkel: Vi måste sända tydliga signaler till regimen i Eritrea.

På samma sätt kan vi inte frikoppla de politiska kraven på Eritrea från Sveriges och EU:s flyktingpolitik. Det är två sidor av samma mynt.

Oppositionen och civilsamhället i Eritrea har i stort sett utrotats. Ledande reformister och oberoende journalister sitter i hemliga fängelser sedan oppositionen krossades 2001. Flera lär ha dödats i fängelset, bland annat Dawit Isaaks kollega från tidningen Setit, Fessehaye ”Joshua” Yohannes. Landet är det enda i Afrika som helt saknar oberoende medier och regeringen förföljer till och med journalister som jobbar för de statliga medierna. Regeringen fängslar och dödar människor som tillhör andra samfund än de statligt godkända kyrkorna.

Så alternativet till PFDJ-regimens totalitära maktmonopol finns i exilen, i diasporan (precis som den eritreanska kampen för självständighet från Etiopien en gång hade en viktig livlina till stödtrupperna i exil). Här kan kritiska röster göra sig hörda och politiska alternativ formeras.

Bara genom att lämna sitt land kan befolkningen i Eritrea uttrycka sitt desparata missnöje: De röstar bokstavligen med fötterna. Att fly är det enda sätt att protestera mot sin regering som eritreaner har kvar.

”Vi engagerar oss på bred front för att ge stöd till de demokratiska krafterna och bidra till en positiv förändring i länder som Kuba och Zimbabwe där människors fri- och rättigheter grovt och systematiskt kränks,” sa Carl Bildt i utrikesdeklarationen. Detsamma borde förstås gälla Eritrea.

Men engagemanget måste börja på hemmaplan och det måste drivas konsekvent. Sverige kan inte med ena handen kräva att Eritrea friger Dawit Isaak och med den andra skicka andra tillbaka till fängelserna. Vi kan inte i ena stunden kräva att Eritrea respekterar sin befolknings mänskliga rättigheter för att i nästa stund hjälpa diktaturen att hålla folket i schack.

Noter

1. För att stoppa strömhoppen har Eritrea i avskräckande syfte börjat fängsla de anhöriga till dem som flyr eller deserterar.