Inslag skriver:

”Ingen regering kommer att lägga förslag som minskar sin egen makt. De instrument riksdagen ger regeringen, kommer regeringen att behålla permanent.”

Men hur förklara att regeringar ibland faktiskt inskränker sin egen kontrollmakt? Jag kommer spontant att tänka på tre fall i Sveriges efterkrigshistoria där regeringen har lagt förslag som har minskat dess makt att kontrollera och övervaka medborgarna:

1. 1948 års tryckfrihetsförordning.
2. Ratificeringen av Europakonventionen 1952.
3. Förbudet mot åsiktsregistrering från 1969.

1948 års tryckfrihetsförordning kom till för att hindra den sorts övergrepp som begåtts under andra världskriget, där regeringen skakat liv i en gammal paragraf från 1812 för att kunna konfiskera tidningar utan rättegång ”därför att utländsk makt kunde ta anstöt av vad som stod i tidningen även om tidningen inte var brottslig eller smädlig”:

”1948 års tryckfrihetsförordning som trädde i kraft 1949 innebar att man anlade eld mot det som förekommit under krigsåren med transportförbud och censurlagen vid krigsfara och krig. Det är intressant att läsa om det där i riksdagsprotokoll. Jag har fäst mig vid att Östen Undén var en av dem som trädde upp och försvarade tryckfriheten. Det är också intressant att se att transportförbudet egentligen var grundlagsstridigt när det gällde transport på enskild järnväg. Man kunde reglera vad som gällde på SJ och Posten genom administrativa stadgar. Men inte enskilda järnvägar.”

Ratificeringen av Europakonventionen kvalificerar sig inte riktigt för vår lista, eftersom avsikten aldrig var att verkligen begränsa regeringens makt. Jag snubblade över en rolig anekdot om hur det gick till när Sveriges riksdag 1952 ratificerade Europakonventionen:

”Konventionens ratifikation i Sverige föregicks av en grundlig genomgång av regeringen och i riksdagen av dess olika artiklar. Riksdagens utrikesutskott ägnade flera dagar 1951 åt att gå igenom de olika artiklarna. Resultatet blev att riksdagen fann att svensk rätt på alla punkter motsvarade Konventionens krav. Det var här enligt Gustaf Petrén en fråga om nationell stolthet. Eftersom Sverige ansågs vara det mest välutvecklade landet, kunde dess rättsordning inte gärna underskrida den minimistandard som Konventionen hade satt. Utgångspunkten för hela genomgången var att söka här.

Konventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952, inklusive den individuella klagorätten utan tidsbegränsning, med förklaring att allt var utmärkt väl beställt i Sverige. Lagstiftning behövdes ej och SFS belastades aldrig med konventionen.”¹”

I dag utgör ECHR ett starkare skydd för individens rättigheter i Sverige än de medborgerliga fri- och rättigheterna i regeringsformens andra kapitel (som ju inte kvalar in på listan ovan just för att de inte är några riktiga rättigheter alls). Men 1952 kunde Sverige alltså ratificera ECHR — eftersom konventionen hur som helst inte skulle få någon betydelse för världens bästa land.

Skälen för att skriva under konventionen är dock en sak, dess verkan en annan, vilket Sundberg visar i sin artikel. Även om ECHR var i stort sett verkningslös under de första 30 åren har den i dag fundamentalt omstöpt den svenska rättsordningen. Och det var ju inte riktigt tanken för dem som beslutade om den.²

Den insatte läsaren får gärna fylla på med anekdoter om turerna kring förbudet mot åsiktsregistrering 1969. Å andra sidan kanske det inte kvalificerar som inskränkning av statens kontrollbefogenheter, eftersom förbudet inte efterlevdes i praktiken.

Poängen? Det ska till rätt extraordinära omständigheter för att en regering avsiktligt ska begränsa sin egen kontrollmakt. Och det är ju ett gott skäl att inte utöka den in the first place. För att åter citera Inslag:

”Klok lagstiftning ska utformas med utgångspunkten att de vapen som smids mycket väl kan falla i motståndarens händer i framtiden. Trivs man inte med tanken på att varje regering – röd, blå eller brun – ska ha rätt att enkelt beställa elektronisk brevsprättning på all post i landet, ska vi inte ge innevarande regering den rätten heller.”

Andra bloggar om FRA.

Noter

1. Jacob W F Sundberg, 2003: ”Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?”, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, JFT 4-5/2003, 532-555.
2. Jag antar att man inte ska vara förvånad över det utifrån Andrew Moravcsiks liberala teori om varför stater låter binda sina händer av internationella människorättsregimer. Tvärs emot både realismens och konstruktivismens förväntningar fick inte ECHR sina speciella befogenheter för dominerande liberala demokratier pådyvlade mindre stater sina egna normer.

   Moravcsik hävdar att medan de nyetablerade demokratierna i Västeuropa såg ECHR som ett sätt att skydda sin nyvunna demokrati mot interna, odemokratiska hot som l’ancien regime, uppfattade stabila, etablerade demokratier människorättsregimen, med dess individuella klagorätt och oberoende jurisdiktion, som ett hot mot inhemska demokratiska traditioner, och hamnade därför i en ohelig allians med icke-demokratier:

   ”At the height of the Cold War, in the early 1950s, the most stable among modern democracies, including the United States and the United Kingdom, allied with authoritarian and totalitarian states like the Soviet Union, China, South Africa, and Iran, in opposition to the inclusion of compulsory, enforceable commitments. The alliance in favor of such commitments, as republican liberal theory predicts, included recently established democracies in continental Europe, Latin America, and Asia.”

   Andrew Moravcsik, 2000: ”The Origins of Human Rights Regimes: Democratic Delegation in Postwar Europe”, International Organization 54:2.