En annan intressant sak i Karl Poppers gamla fetdiss av den platonska utopismen är att han kopplar samman dess kompromisslösa radikalism med dess esteticism. Läs mer →

Borde inte det välordnade samhället ge liberaler rysningar? Jag läste om Karl Poppers gamla klassiker The open society and its enemies för att kika på en alternativ, för-rawlsk idé om det goda, liberala samhället.¹ Läs mer →

Noter

1. Popper, Karl. The open society and its enemies. London: Routledge, 2002. Routledge Classics utgåva har dock en alldeles för hård limbunden rygg, så att boken vägrar ligga uppslagen. Det försvårar läsningen-skrivningen. Lustigt nog har A theory of justice perfekt tjocklek för att kilas in mot datorskärmen och tvinga upp The open society.[⇑]

Det rawlska paradigmet förutsätter att vi formulerar rättviseprinciper för ett idealt samhälle och sedan tillämpar dessa principer för vårt icke-ideala samhälle här och nu. De rawlske menar att vi måste ha ett sådant idealt samhälle för ögonen, även om vi kanske aldrig kommer att uppnå det, för att våra krav på förändring här och nu ska ha ett mål och en riktning. Så vad är det för ett samhälle? Läs mer →

Varför är liberalismen den ständiga tvåan som teori om internationella relationer? Kanske för att den har kommit att bli en restpost för diverse teorifragment som inte har så mycket mer gemensamt än att de inte hör hemma i realismen. Läs mer →

När jag föreläste om realismen i våras bad jag mina studenter diskutera vad en strukturrealist skulle säga om Barack Obamas löfte att trappa upp kriget i Afghanistan, som han nu ska infria. Läs mer →

Bättre sent än aldrig: Mattias Svensson, redaktör på magasinet Neo, förärade i våras Karl Palmås och mig ett långt blogginlägg om liberalismen, för min del baserat på inlägget Skräckens liberalism. Jag skottade ihop ett svar då, som jag sedan aldrig kom mig för att posta, men naturligtvis förtjänar Svenssons både intressanta och underhållande frågor en reaktion. Håll till godo!¹ Läs mer →

Noter

1. Se också Kalles respons, inte minst hans Ior-liberala läsning av Adam Smith, och Svante Nycanders DN-essä härförleden.[⇑]