Publikation

GT

Datum

2002-07-19

Inte nog med att badjävlarna ockuperar Västkusten under sommaren. De betalar inte heller för den kommunala service de får under sin vistelse.

Därför föreslog härom dagen två Strömstadspolitiker – Erland Lundqvist (c) och Jan Gabrielsson (m) – att sommargästerna ska betala en sjättedel av sin kommunalskatt i den kommun där de vistas
över sommaren.

Kommunerna är nämligen enligt socialtjänstlagen skyldiga att erbjuda vård, äldreomsorg och annan service till dem som vistas där. Skatt betalar vi däremot bara i den kommun där vi är skrivna.

Sommargästerna tar alltså en springnota, resonerar kustkommunerna.

Enbart hemtjänsten kostar tio miljoner kronor extra för kustkommunerna i Bohuslän. Dessutom innebär sommargästerna en extrabelastning på personalen, som får mindre tid för kommunens egna
gamlingar.

– Det kan inte vara rimligt att vi ska ta av våra skattepengar och slita ut vår personal utan att få ersättning, sa Stig Nilsson (s), kommunalråd i Lysekil, nyligen i GT.

Till hemtjänstnotan ska läggas vad övrig kommunal service kostar, som cykel- och gångbanor, bibliotek och lokaltrafik. Lundqvist och Gabrielsson beräknar att sommargästerna kostar Strömstad 20 miljoner kronor per år.

Men även om badjävlarna inte betalar skatt, bidrar de indirekt till kommunens budget.

Turistnäringen skapar arbetstillfällen och skatteintäkter som ger långt mer tillbaka till sommarkommunerna än vad den extra servicen kostar.

Dessutom skulle det kommunala utjämningssystemet ställa till det. Om en kommun ökar sina skatteintäkter minskar dess statsbidrag. Därmed skulle sommargästernas tillskott till kommunens budget ätas upp.

Här kanske någon nollåtta till badgäst dessutom invänder att de redan betalar för sig via skattsedeln.

Exempelvis går en femtedel av den skatt som stockholmarna i år betalar in till Stockhoms stad som ett löpande tillskott till andra kommuners budgetar. Däribland Strömstad och Lysekil, som är
nettobidragstagare i utjämningssystemet.

Varje år tar de emot betydligt större summor än den handfull miljoner som servicen till sommargästerna kostar.

Så vad är mest orättvist? Att Strömstads skattebetalare får pröjsa servicen för sommargästerna? Eller att en genomsnittlig stockholmare får betala flera tusen kronor om året till lantisar?

Den debatten vill sommarkommunernas politiker förstås inte ta. Men de har en poäng i att de offentliga systemen måste anpassas efter att människor rör på sig allt mer.

En enklare lösning än att göra om hela skattesystemet vore att befria kommunerna från ansvaret för sociala tjänster av det här slaget, till exempel genom att införa en nationell äldrevårdsförsäkring.

Ingen skulle ha skäl att tjura, varken nollåttor eller lantisar.