Publikation

GT

Datum

2003-03-10

Fler byråkrater och pysselsättningsåtgärder. Så vill regeringen öppna arbetsmarknaden för invandrare. Det är socialdemokratisk integrationspolitik på tomgång.

I förra veckan lade arbetslivsminister Hans Karlsson fram sin arbetsmarknadspolitiska proposition. Där slås fast att arbetsmarknadsstyrelsen (Ams) ska lägga 300 miljoner kronor på att specialutbilda 300 arbetsförmedlare till ”personliga coacher”.

Coacherna ska kunna ge praktik, goda råd och kontakter åt invandrare. Och flyktingar ska direkt när de bosätter sig i en kommun skrivas in som arbetssökande vid arbetsförmedlingen.

Längre än till Ams sträcker sig alltså inte nytänkandet i regeringen. Men Ams är inte en lösning, utan en del av problemet.

”Segregationsfabrik” kallade integrationsverkets generaldirektörAndreas Carlgren de statliga myndigheter – inte minst Ams – som lever på att hålla invandrare i åtgärder utanför arbetsmarknaden.

Om regeringen ville öppna arbetsmarknaden för invandrare borde den istället satsa mer på att stoppa den diskriminering som drabbar dem som lyckas ta sig ur den statliga segregationsfabriken.

Men här vill staten fly sitt ansvar.

År 1999 trädde lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet i kraft. Den slår fast enskildas rätt gentemot arbetsgivare.

Men lagen ålägger också arbetsgivare och arbetstagare att ”samverka för att främja etnisk mångfald i arbetslivet.”

Nu bryr sig varken facket eller arbetsgivarna om lagen. En undersökning från Industritjänstemannaförbundet i Trollhättan visar till exempel att 88 procent av de undersökta företagen i norra Västra Götaland saknar de mångfaldsplaner som lagen kräver.

Och bara fem procent av fackklubbarna har diskuterat mångfaldsfrågor.

I en debattartikel kräver Ombudsmannen mot etnisk diskrimineringMargareta Wadstein och Andreas Carlgren att arbetsmarknadens parter ska ”ta sitt ansvar för aktiva åtgärder för lika rättigheter och möjligheter” (Aftonbladet 3/3).

Men det ansvaret borde inte vila på särintressen som facket och arbetsgivarna, utan på staten – som i detta fall företräds av Wadstein och Carlgren.

Den som stämmer en arbetsgivare för diskriminering borde förstås få sin sak prövad i en riktig domstol.

Men i dag avgörs frågorna av arbetsdomstolen, där fyra av sju ledamöter företräder arbetsmarknadens parter – just dem som inte bryr sig om den lag de ska döma efter.

Så å ena sidan lägger sig staten beredvilligt i där den inte borde. Invandrare blir till tacksamma problem att administrera för ytterligare några hundra Ams-byråkrater.

Å andra sidan har staten låtit särintressen ta ansvar för det som bara staten kan göra, nämligen att skydda den enskilde mot diskriminering.

Ett önskemål till nästa propp, Hans Karlsson: Sverige behöver inte mer av integrationspolitiska byråkrater, utan en politik mot diskriminering.