Publikation

GT

Datum

2003-03-16

Cykelprogrammet trampar på i motvind. Kommunen satsar 18 miljoner kronor om året på att få göteborgarna att ta hojen. Ändå ökar inte cyklandet i Göteborg.

Cykelprogrammet startade 1999 och skulle få fler att välja cykeln genom att göra det lättare och säkrare att cykla.

Men en webbsida, ett par informationskampanjer och tävlingar, flera nya cykelleder och borttagna väghinder senare tycks göteborgarna ändå inte viljavälja cykeln.

Så har runt 2 500 cyklister per dygn kämpat sig fram längs Dag Hammarskjöldsleden de senaste tio åren. Och på Vasagatan har cyklisterna rentav blivit färre, från 6 500 till 5 500 per dygn.

2001 skylldes nedgången på regn, men inte ens det rekordvarma 2002 tycks ha fått folk att plocka fram hojen.

Skulle det gå att öka cyklandet? Tja, de flesta tycker att ett lagom cykelavstånd är max fem kilometer. Och 40 procent av alla resor med bil och kollektivtrafik är kortare än fem kilometer.

Så cykeln skulle nog kunna sno ett par marknadsandelar från bilen och spårvagnen.

Men hittills tycks alltså politiker, tjänstemän och programmiljoner inte ha lyckats övertyga fler att ta cykeln.

Så varför alls bry sig? Varför månar politikerna om att vi ska cykla?

Enbart miljöskälen räcker inte för att motivera att kommunen satsar på att få fler att cykla.

Men cyklandet ska ha goda effekter för folkhälsan, sägs det.

Å andra sidan: Varje år skadas drygt 800 cyklister i Göteborg, varav 200 svårt. Risken att skadas i trafiken är 40 gånger högre för cyklisten än för bilföraren.

Folkhälsan skulle förmodligen må lika bra av om fler tog bilen till gymmet istället för att ta cykeln till jobbet.

Fast visst är det bra att satsa på bättre och säkrare cykelvägar. Göteborg har länge haft jämförelsevis fler trafikolyckor än både Stockholm och Malmö. Gångtrafikanter och cyklister är särskilt utsatta.

Men moroten tycks alltså inte kunna locka över vanebilister till cykelbanorna. Kanske piskan skulle hjälpa?

De som deltagit i försök med trängselavgifter i Göteborg menar just att cykeln blir mer attraktiv för de korta resorna när man får betala för att trängas med bilen. Men socialdemokraterna i stan vill inte diskutera frågan före nästa val.

Å andra sidan kanske vi har nått en naturlig gräns. 1992 till 1997 ökade cyklandet med tio procent om året, därefter har det planat ut. I genomsnitt görs nio procent av alla resor i Göteborg på cykel, att jämföra med ett rikssnitt på tolv procent.

I Malmö däremot sker nästan var tredje resa på cykel. Men till skillnad från Malmö har Göteborg många backar, långa avstånd och ett surt väder som inte tillåter cykling året runt.

Så landskapet och klimatet sätter sina ofrånkomliga begränsningar. Dem rår inte ens kommunens politiker och tjänstemän på.